fredag 11 april 2014

Historiehörnan: Repris om Skandinavien och hunnerna


För snart tre år sen skrev jag detta inlägg om hunnerna. Det är ett inlägg jag gillar, även om det är aningen långt. Precis som jag skrev i ingressen då kan du ta dej nåt att äta medan du läser detta. Jag spekulerar högt och lågt i detta inlägg så ta det jag skriver med en stor nypa salt. Jag har nu putsat lite på texten här och där så den inte verkar så hitåt och ditåt som den förefaller mej nu så här efteråt.
 
Det här är ett långt inlägg och det rubriken egentligen handlar om kommer inte förrän en bra bit in. Ta gärna nåt att äta eller så medan du skummar igenom det jag har att förmedla. Det rör sej om en bok den danska arkeologen Lotte Hedeager skrev för några år sen om Skandinavien och hunnerna. Den har fått mej att fundera och nu efter snart tre år har jag gjort om den text jag hafsade ihop till ett inlägg här på bloggen.

Hunnerna beskrivs i samtida skrifter som ett ryttarfolk som kom från öster med erövring i sikte. De dyker upp i historien nästan från ingenstans ca år 370 då de skrämmer ostrogoterna på flykt västerut. Dessa allierar sej snart med hunnerna då de inser att det är bättre att följa dom än att fly undan dom. Snart har hela östra Europa fallit för dessa folks härjningar. De plundrar sej fram genom Europa och når ända till Gallien och norra Italien där Romarrikets huvudstad Ravenna utryms av säkerhetsskäl år 451. Endast romarna, visigoterna och frankerna står emot dom och år 453 dör deras mest kände kung, Attila, efter en natt av mycket drickande och osunt ätande. Efter det faller hela hunnerriket samman nästan på ett år, nåja, några decennier hinner gå innan hunnerna helt försvinner ur historien. Men där börjar ett stort mysterium, ett mysterium inte många forskare har brytt sej om att ta tag i: var tog de vägen?

Ett lika stort mysterium kan sägas vara vilka de var och var de kom ifrån. Vilka var egentligen hunnerna och vad kan deras namn ha betytt? Av beskrivningen av deras utseende att döma är det svårt att placera in hunnerna i det europeiska mönstret. En koppling har gjorts mellan mongoler och vissa indoeuropeiska nomadfolk som kan ha slagit sej samman på de asiatiska stäpperna för att sen dra västerut, på vinst och förlust. Men Attila är faktiskt ett gotiskt namn, ett smeknamn som betyder lillefar, bildat på goternas ord för pappa, atta. Det område hunnerna gjorde till sin bas i Europa, dagens Ungern, har en säregen genetisk historia. 

Många ungrare anser sej vara ättlingar till hunnerna, framför allt eftersom de tycker sej likna hunnerna i mångt och mycket, t ex det faktum att ungrarna kom ridande österifrån och slog sej ner i den tidens Pannonien. Det släktskap som genetiskt åsyftas är haplogruppenQ (nu talar vi om Y-kromosom-DNA vilket ärvs från fader till son), en haplogrupp associerad med turkiska och altaiska folk men även med många av ursprungsfolken i Amerika. Den uppstod för ca 20 000 år sen i Sibirien och ca 3-5 % av kineserna är ättlingar till dessa folk. Ca 3% av alla svenskar och norrmän har sitt släktskap därifrån också. Dessutom är endast 5 % av dagens ungrare ättlingar till samma folk som idag kallas mongoler, enligt samma genforskning.

Nu kallar sej visserligen ungrarna själva för magyarer men dessa magyarer är språkligt sett ett uraliskt (uralisk är ett annat ord för finsk-ugrisk) folk som kom till Europa på 700- & 800-talen från öster och tog över området på samma vis som alla andra erövrande folk gjort: de kom med vapen i hand, tog över landet och gjorde det till sitt. Det erövrade folket tog över erövrarnas språk men behöll i övrigt sina traditioner och seder. Ordet ungrare kan med visst stöd av historien härledas tillbaka till ordet hunner, men det beror på att namnet hunner levde kvar i området långt efter att hunnerna själva försvunnit in i den övriga befolkningen. 

Samtidigt som hunnerna drog fram över Europa på 400-talet finns det tecken på att folk med liknande namn drog fram över stora delar av södra Asien. I den tidens sassanidiska Persien finns en beskrivning av ett folk som red in och försökte störa samhället men blev bortjagat. Från Indien rapporteras det om ett folk, Huna, som drog in och med tiden blev assimilerade av det indiska samhället.

Huruvida dessa folk har direkt med "våra" hunner att göra eller ej går inte att avgöra. Det genetiska materialet talar visserligen om för oss att det finns en koppling mellan turkiska folks genom och folk runtom i såväl Indien som Ungern. Dock kan detta vara ett resultat av senare tiders turkiska vandringar. Vi får faktiskt betänka att det mest kända turkiska folket genom tiderna, mongolerna, ju spred sej över stora delar av Asien och att de var på vippen att erövra Europa på 1200-talet när deras khan dog och som seden då bjöd var man tvungen att föra hans döda kropp hem till Mongoliet för hans sista vila i bergen där. Samma haplogrupp, Q, finns mest hos dessa mongoler liksom hos andra turkar och den haplogruppen kommer ju från det inre av Asien.

Jag skulle tro att man genom beskrivningen av hunnerna som ett ridande folk som kom från öster har stirrat sej blinda på kopplingen med mongolerna och andra turkiska folk. Framför allt är det kopplingen till det folk kineserna kallade Xiongnu(gammalt kinesiskt uttal: hunnu) som spökar här. Visst finns ett starkt drag av turkiskhet i dessa folk, det bevisar de få gravar som identifierats som hunniska, men deras språkvisar mer drag av indoeuropeiskt ursprung liksom de flesta av hunnernas namn. Dessutom är de flesta forskare idag överens om att hunnerna var ett konglomerat av många olika folk på samma sätt som goterna i Europa verkar ha varit. En löslig sammansättning av folk från olika håll med ett enda gemensamt; kulturen och därmed också språket och religionen. Därför är det så svårt att hitta hunnerna i såväl genforskningen som senare tiders krönikor. Hunner var ett samlingsnamn, som om det vore ett företag, ett företag med våld och erövring på agendan.

Man kan alltså säga att hunnerna var ett samlingsnamn på en massa folk som gled samman för att det gynnade deras respektive intressen att göra det. Förmodligen var det nog så att folken i Asien som kineserna kallade Xiongnu verkligen var befryndade med hunnerna på ett eller annat vis. Dock behövde de inte vara av samma ursprung, de bara kallade sej samma sak för att de påverkades av varandra eftersom de från början kan ha tillhört samma konglomerat av folk. Men vi ska vara försiktiga med användandet av ordet hunner eftersom det efter deras plötsliga uppdykande vid floden Don år 370 eller 371 kom att användas om alla folk från det allra östligaste Europa som kom instormande från Asien.

Det finns en del saker som faktiskt pekar på att den uraliska teorin kan vara riktig. Den vanligaste haplogruppen på Y-DNA-sidan bland ungrare är R1a, en grupp som är associerad med indoeuropeiska folk från Östeuropa och den gruppen har sitt ursprung i Asien, nära Kaukasus för ca 18 500 år sen. R1a är tillsammans med R1b, som helt dominerar Västeuropa, den absolut största haplogruppen i Europa. Nästan samtliga av de en miljard människor som bor i Europa har sitt ursprung i någon av dessa grupper. Undantag finns men vi bortser från dom just nu. Ungrarna är alltså resultatet av ett språkbyte, de uraliska språkbärarna lyckades i sitt uppsåt. Men när bytte då magyarerna språk? De måste ha varit nån form av slaver som kommit i kontakt med ett finsk-ugriskt språkområde nära Uralbergen och blivit så influerade av detta att de helt bytte språk och sen när de drog fram genom Europa följde detta nya språk med dom.

Så vi har inget stöd för ett turkiskt ursprung bland Y-DNA i Ungern eller någon annanstans. Q är lika vanligt, eller ovanligt, bland mongoler som bland svenskar, procentuellt sett. Haplogrupp C tycks annars vara den mest förekommande bland mongoler och andra turkiska folk. C är en av de allra äldsta Y-DNA-grupperna vi känner till. Den uppstod i södra Asien för ca 60 000 år sen och spreds sen längs Asiens sydkust över till den indonesiska övärlden och Australien medan en avknoppning fortsatte norrut och till slut nådde över Berings sund till Amerika för ca 15 000 år sen. Det är framför allt C3 som är mongolernas gren av denna grupp och det är från och med Djingis Khans tid på 1200-talet som den gör sej gällande. C3 finns i Norden också, i litet antal. Det är 800 år för sent för att vara av värde för diskussionen om hunnerna. Dessutom är haplogrupp C nästan helt frånvarande från Europa, bara några få grupper av människor i östligaste Europa, förmodligen ett resultat av mongolernas framfart. Ingen av de människor som lagts i gravar i nuvarande Ungern som är från tiden för hunnernas storhetstid, alltså 400-talet, har haplogrupp C. De är i stort sett alla R1a.

Talar vi istället om mitokondrie-DNA (det som ärvs från moder till barn av endera könet) så är haplogruppen H (populärt kallad Helena efter en bok av den brittiske genetikern Bryan Sykes kallad The seven daughters of Eve där Helena-klanen är en av de som befolkar Europa) den vanligaste i Europa. Den är speciellt vanlig i norra och centrala Europa och spred sej över kontinenten för ca 13 000 år sen i olika vågor. Den verkar ha varit associerad med Y-DNA-gruppen R1 och dess avkomlingar R1a och R1b de senaste 5000 åren för den finns överallt där den senare också finns. Vad som ligger bakom detta kan vi bara spekulera i. Men förmodligen är det samma sorts folk som ligger bakom både Y-DNA och X-DNA under istiden, och som långt senare spritt sej över Europa och västra Asien.

Så här långt i mitt inlägg är det då dags att försöka reda ut vart hunnerna tog vägen. Här kommer då äntligen inläggets rubrik in. Det rör sej nämligen om den danska historikern LotteHedeager som hävdar att det vi kallar hunnerska ha grundat de norska, danska och svenska kungahusen, de vi i brist på reella empiriska bevis förpassat till "hittepå-historien". Hon menar att guden Oden är en omskrivning av hur det gick till när hunnerna tog över i Europa. Därmed menar hon samtidigt att hunnerna ska ha erövrat hela Skandinavien också. Det finns ingen anledning att egentligen bestrida detta eftersom det inte finns några historiska källor som säger nåt alls om att Skandinavien skulle ha sluppit undan. Tvärtom finns det en någorlunda samtida beskrivning av hur hunnerna tog allt ända upp till det "isiga havet", vad som nu menas med denna beteckning.

Mot bakgrund av all den DNA-beskrivning jag gett kan man ju undra huruvida det verkligen är främmande genetiskt material som döljer sej i de högreståndsgravar som finns från den här tiden eller om det rör sej om att folket här i Norden precis som resten av européerna tolkat allt österifrån kommande som hunner. Språkforskare och historiker har inte velat ta i ordet och begreppet hunner alls vad gäller Skandinavien. Framför allt de förra verkar livrädda för att ens sätta ordet hunner i samband med de rikligt förekommande orter och andra platser i Norden där varianterna hun-, hunn-, hunne-, huna-, hunna- finns utspridda lite varstans. De pekar istället på ett germanskt folk av sagokaraktär, hunar, som finns beskrivet i diverse sagor. En försiktig fråga vore ju förstås om det inte egentligen ÄR hunnerna som avses i dessa sagor. Vad gäller toponymen Hunneberg i Västergötland handlar det om en beskrivning av bergets resning över den omgivande slätten. I alla fall om man får tro den gängse förklaringen av bergets namn. 

Låt mej nu göra en rejäl avvikning från ämnet. Ni som läser lär bli varse varför ganska snart. Oden beskrivs första gången i skrift på 600-talet, i norra Tyskland där han är känd under namnet Wodan, senare Wotan. Det är en för nordisk religion säregen gud som enligt den danske historikern Saxo ska ha varit en helt vanlig man som kom från turkiskt håll vid tiden efter Kristi födelse och kom upp till Norden där han dog. Efter sin död blev han hyllad som en gud. Den här berättelsen stämmer inte alls överens med den berättelse vi har om Oden. Ni vet den där med en enögd gud som är kung över alla gudarna och som vet allt pga han offrat sitt ena öga i Mimers brunn. Ändå är det här nåt som hänger samman. Även arkeologin talar för ett sent intåg på den nordiska scenen för Oden.

En enögd figur förekommer på små guldbilder, brakteater, från bland annat Uppåkra söder om Lund, liksom i andra såna bilder. Är detta Oden? Oden sägs ha levt i Valhall, en byggnad med femhundrafyrtio dörrar, varje dörr så bred att åttahundra man kan passera in i bredd. Det låter som en högst verklig plats, om än överdriven. Om det inte är så att det rör sej om en riktig plats, ett berg med stora skrevor. Nu börjar jag spekulera som många gjorde i Dag Stålsjös program i början av 1980-talet. Jag började nämligen tänka i dessa banor när jag stötte på namnet Hunneberg. Väldigt långsökt förstås, men det är lätt att göra såna här associationer. Vad har då Oden med turkar och hunner att göra?


Långt innan turkarna övergick till islam, vilket de inte gjorde förrän på 900-talet, var de likt sina släktingar mongolerna animister, dvs de trodde att hela naturen var befolkad av andar som man kunde få kontakt med via så kallade shamaner, dvs de som tog direktkontakt med gudarna och andarna för att få veta vad man skulle göra. Bevisläget för historiskt belagd shamanism i Europa är svagt men just i Norden dyker denna form av gudadyrkan upp samtidigt som bl a Mithras-religionen gör sin entré bland Romarrikets soldater, dvs ca år 100. Ett tag finns det i den tidiga kristendomen också. Denna form av shamanism handlar dock mer om meditation och stilla kontemplation där man resonerar med sej själv för att nå insikt. Att klä ut sej eller falla i trans för att nå en gud verkar inte ha varit något för europén i gemen. 

Men just Odens bruk av vad som kallas sejd, att gå i trans för att nå gudarna och/eller andarna, är nästan unikt i modernare tid i Europa. Än mer intressant blir det när man får veta att bruket av sejd inte ansågs vara manligt eftersom sån mystik stred mot vad som ansågs vara det manliga idealet att vara öppen med sina känslor och sina avsikter. Att tala i tungor och gå i trans var typiskt kvinnligt enligt vikingatidens sätt att se. En manlig gud som då använder trans för att få fram information var främmande och följaktligen omanligt. Man tog till ordet ergi (ursprunget till vårt ord arg) för att beskriva den man som använde sej av shamanism för att dyrka en gud. Ergi kom med tiden att betyda fjantig, bög eller liknande och när formen argr utvecklades i de olika nordiska språken ur fornnordiskans grundform ergi försvann så småningom ergi helt och hållet. Men då hade å andra sidan även bruket av sejd också gjort det, framför allt som kristendomen bannlyst det. Tala i tungor ska man ju inte göra enligt bibeln. 

Shamanism där utövarna går i trans är en tradition som är vanligare österut och tycks ha varit speciellt vanliga bland de sibiriska folken, däribland de uraliska folken, där finnar, ester och samer ingår. Shamanism av den här typen fanns även hos de turkiska folken men var inte så vanligt längre vid tiden för deras konvertering till islam. Hunnerna ska ha utövat shamanism, enligt vissa källor. Här finns indicier för att hunnerna hade ett asiatiskt ursprung och att deras sätt att uppföra sej på var typiskt för det inre av Asien, närmare bestämt Sibirien eller områdena direkt söder om. En kombination av turkiska och uraliska folk kanske? Finns spåren av hunnerna kanske i de DNA-typer som är sällsynta i Europa men väldigt vanliga i området mellan dagens Finland och Mongoliet?

Jag tänker nu gå in lite på Hedeagers hypotes om hunnerna i Norden. Det stod tämligen klart redan innan hon gav ut sin bok att man hade hittat bevis från just denna tiden som binder samman Skandinavien med Asien och östra Europa genom handel, kanske även en viss form av underordning visavi folken på kontinenten. Inte minst halskragarna från Västergötland och Öland, brakteaterna från hela södra Skandinavien, legenderna om folk som kom från öst för att röva och slå ihjäl (folken i öst har legender om folk från väst som gjorde samma sak hos dom, t ex Rus som till slut grundade ett rike i Kiev som på sikt ledde fram till dagens Ukraina och Ryssland) samt intressanta symboler på stenhällar och prydnadsföremål i metall tyder på detta. Dessutom finns det i Skandinavien DNA-spår som tyder på östliga influenser under perioden 300-1000, den period i Europas historia som omfattar folkvandringstiden och vikingatiden. Det är åtminstone indicier även om empiriska bevis saknas. Ett definitivt kanske, skulle man kunna säga.

Svensk DNA-sammansättning är som följer: För Y-kromosom-DNA gäller det att Haplogrupp I, i det här fallet I1d1, är vanligast med 40 % av den uppmätta befolkningen, följt av R1a1a och R1b1a2a1a1 med långt över 20 % var. N1c1 är fyra med ca 5 % (vanlig i Mälardalen och norrut längs kusten). Resten är uppdelat på J och E samt Q, som jag tidigare nämnt. För mitokondrie-DNA gäller det att H i alla dess underformer är vanligast med 25-30 % följt av U med lite mer än 10 %. J, T och K följer efter. Östra Sverige med Mälardalen har mer kopplingar med finskt DNA, vilket gäller för både Y-DNA och mitokondrie-DNA. Västra delen har mer gemensamt med brittiska öarna och övriga Skandinavien. 

Det säger i alla fall mej att det finns fog för att säga att Götalandshypotesen är mer giltig rörande var Svearikets vagga en gång stod än att Mälardalen skulle ha varit vaggan. Med förbehållet att folk rört på sej ganska mycket de senaste tusen åren kan man alltså glömma Uppsala med omnejd som ursprunget för Sveariket. Genetikforskningen har faktiskt visat att folkgrupperna varit ganska statiska generellt sett de senaste 5000 åren. Det är bara vissa grupperingar som varit ute och "svirat och festat om" i genpoolen. Om vi förstås kan tala om ett Svearike. Det finns inga bevis i historien om en föregångare till dagens Sverige förrän på 1000-talet, och då är det just Västsverige som är centrum i riket. På sin höjd kan vi tala om småriken med grandiosa ambitioner för framtiden.

Ska bara inflika lite jag läst om Finland alldeles nyligen. Mitokondrie-DNA visar att de flesta finländare därigenom är ättlingar till U5, en grupp människor som funnits i Europa i minst 25 000 år. Finländare är i detta avseendet närmast de allra första människorna som nådde Europa från Mellanöstern när de lämnat Afrika bakom sej. Y-DNA däremot är en annan femma. Här finns ett sammelsurium av haplogrupper, t ex N1c, en grupp från Centralasien, R1a och R1b samt I, en haplogrupp som finns från Balkan i söder, via Tyskland och Skandinavien - och Finland. Det är just N1c och den ålderdomliga förekomsten av U5 som gör att Finland sticker ut. N1c är den vanligaste i Finland och den finns som syns ovan även i Sverige, men också i Norge och Ryssland, dock i mindre mängder procentuellt sett än i Sverige.

Det ska tilläggas att DNA-profilerna inte direkt talar om hur länge olika människor har bott i ett visst område, men en jämförelse med benrester har gjorts och den stämmer ganska väl överens med nutidens utbredning. Det får konsekvenser för tolkningen av Uppsala med omnejd som Svearikets ursprung.

Generellt sett bor N1c-befolkningen (Y-DNA) i södra och östra Finland och I bredvid R1a och R1b i västra Finland. De tre senare tål mjölk bättre. Det är speciellt laktostoleransen i Norden som lett forskarna till just kopplingen mellan R1a, R1b samt I och den inom språkvetenskapen kallade indoeuropeiska invandringen. R1-grupperna började röra på sej västerut för ca 9000 år sen, ungefär samtidigt som jordbruks- och herdesamhällena uppstod på allvar i Asien. Vissa av R1-grupperna fanns förstås redan i Europa men det var först med dessa två, a och b, som Europa började "invaderas". 

Jag har funderat lite kring Lotte Hedeagers hypotes, det kan inte ses som en teori vetenskapligt sett och kommer förmodligen aldrig heller kunna ses som det heller, om att hunnerna skulle ha skapat de nordiska kungahusen. Tanken är intressant, riktigt spännande faktiskt, men det finns vissa problem med den tanken. Det är förstås fastslaget genom arkeologiska utgrävningar att det åtminstone fanns ett ganska starkt drag av influenser från öster, det vi idag skulle kalla det inre av Asien, i Skandinavien under den period som hunnerna dominerar i Europa, alltså åren 370-453. Det är under den här tiden som den ätt som vi idag kallar Ynglingaätten kommer till makten i den del av Skandinavien vi idag dristar kalla Sverige. Här kommer jag osökt att tänka på skyterna. Kanske är det inte så fel att man kallade Norden för Scythia på latin innan man började lära känna området närmare? Men varför blanda in skyterna mitt i alltihop?

Skyterna är liksom hunnerna ett samlingsbegrepp för ett stort antal folk från Asien som drog fram över stäpperna norr om Kaukasus och väster om Aralsjön och Kaspiska havet. Skillnaden är att skyterna var ett indoeuropeiskt folk närmast exklusivt till språk och kultur och här har vi klara ättlingar bland nu levande människor. Ett av dessa folk kallar sej ossetier och lever idag strax norr om Kaukasus. Deras språk och kulturella yttringar påminner ganska starkt om de inskriptioner vi känner till från skytiskt område. Vad vi vet är att skyterna till största delen var folk från det så kallade indo-ariska området, dvs dagens Iran, Afghanistan och Tadzjikistan. Skyterna var halvnomader och rörde sej över ett ganska stort område som sträckte sej ända från dagens Rumänien i väst till Kina i öst samt ända upp till våra breddgrader i nordlig riktning. Skyternas storhetstid var för ca 2500 år sen och deras ände kom inte förrän slaverna framträder på den historiska scenen på 500-talet efter vår tideräknings början, tusen år efter storhetstiden.

Guldföremål, keramik och många andra artefakter har hittats i Ukraina och Ryssland, se bilden nedan. Deras teknik för att göra dessa objekt är svår att efterlikna idag eftersom vi inte vet exakt hur de gjorde. De red också och kunde därför dominera ett ganska stort område på ganska kort tid.
Eftersom skyterna var så dominerande i sitt område är det kanske inte så konstigt om andra folk såg allt norr om dom som varande skyter också. Vill man vara fördomsfull mot greker och romare så kan man säga att de inte var speciellt noga med källkritiken rörande andra folk. Men detsamma kan sägas om de keltiska folken också. De kallade ju folk på andra sidan Rhen för germanos, vilket på galliska betyder störande grannar, åtminstone tyder en viss tolkning på detta. Andra kopplingar verkar tyda på ett missförståndav ett uttal av ett annat ord. Tyvärr är det grekers och romares texter som är de enda som överlevt till våra dagar så vi har bara dessa väldigt partiska rapporter att röra oss med.

Vad har då skyterna med hunnerna att göra? Ganska mycket faktiskt. De rörde sej inom samma område och tycks ha gett upphov till samma sorts begrepp för folk som egentligen inte visste vad de talade om. Alla folk från öster kallades för 2000 år sen för skyter och under Attilas tid vid makten hos hunnerna kallades alla som kom från öster för hunner. Det är därför vi vet så lite om vad de egentligen kallade sej individuellt. Samma sak sker i vår tid när vi blandar ihop Mauritius (utanför södra Afrikas ostkust) och Mauretanien (Västafrika) samt när amerikaner blandar ihop oss svenskar med schweizare. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt om varandra och då uppstår missförstånd och felaktiga uppfattningar. Förmodligen ligger okunskap och många misstag som följer på detta bakom många krig genom historien. Märk väl att man i södra Europa trodde att huvudlösa enfotingar sprang omkring här i Norden förr, av någon anledning trodde folken i Kina och Indien samma sak om oss européer.

När hunnerna drog fram över Östeuropas stäpper var skyterna redan besegrade sen länge och på väg att assimileras av goterna, slaviska och iranska (alltså med skyterna besläktade) folk. Frågan är nu som i förra inlägget huruvida Nordens folk stod under alla dessa folks inflytande. Vi har inga reella bevis för att vare sej skyter eller hunner var här uppe. Vi har bara vaga indicier som pekar på att Nordens folk åtminstone stod under nån form av influenser från folken på stäpperna i form av smycken, vapen och annat. Handel eller legoknektar i skyternas/hunnernas arméer kan lika gärna vara lika gällande. Vi får ju inte glömma bort att keltiska folk dominerade i Västeuropa fram till romarnas framträdande på scenen. Romarna utövade också dom en lockelse på folken i Norden. Så man kan lugnt säga att folken i Skandinavien stod under inflytande från många håll ända fram till vi själva träder fram i historiens ljus och även efter det fortsätter influenserna utifrån. Konstantinopel, Smyrna och andra städer i Östrom hade en enorm dragningskraft på nordborna. Dessutom lockade araberna i ett senare skede folk att resa ända ner till kalifaten i Damaskus, Bagdad och Kairo.

Frågan gäller dock huruvida hunnerna skapade de första nordiska kungahusen vi idag förpassat till sagohistorien i brist på bevis för deras absoluta existens. Det vi vet om hunnerna är att de inte hade kungar utan styrdes av ett råd av höga frälse som leddes av en ledare kallad gam, ett turkiskt ord som visst ska betyda just ledare. Det vi också vet om de sagokungar som styrde i Norden är att de verkade ha haft en mer religiös betydelse snarare än att vara den sortens enväldiga kungar vi känner från medeltiden och senare tider. Dessa 400-talets kungar var mer som ett sorts präster med en ceremoniell funktion. De samlade folket i böner, diverse riter och stod i centrum när nåt speciellt hände. Den egentliga makten fanns hos råden och lagmännen. Alla beskrivningar i sagorna, alla rapporter som kommer från folken omkring, all arkeologisk information tyder på att alla riken som fanns i Norden vid den här tiden var rätt små och de som styrde dom verkade i stort sett vara som maffiabossar är idag. Å andra sidan är detta typiskt för inte bara folk från det inre av Asien, utan även för alla indoeuropeiska folk.

Kungen var den samlande galjonsfiguren och han valdes av tinget för att vara just en galjonsfigur så att de själva kunde styra och ställa. Så när det står sveakung betyder det inte att han var kung över svearna, han var enbart deras ceremoniella ledare. Sagorna berättar förstås om vissa av dessa kungar som försökte revoltera och skaffa sej egen makt. Ett sådant exempel är Ingjald Illråde som brände inne sina kungliga kolleger och en del stormän för att sen försöka ta makten för egen del, bara för att bli infångad och avrättad för sitt tilltag. Detta ska enligt försöken till kronologisk överföring från sagans text till någorlunda historisk kontext ha skett på 600-talet, en tid som enligt arkeologin är en väldigt tumultartad tid med många småriken som verkar gå under i olika stridigheter. Det är vid den här tiden som langobarderna, ett germanskt folk, intar norra Italien och gör processen kort med Östroms styre där. Samtidigt växer frankerna fram som en maktfaktor på allvar vid samma tid och inom ett sekel har deras arbete fått sin belöning då Frankerriket blir Europas största och rikaste kungadöme. Dessa nämnda enbart för att ge en viss historisk bakgrund.

Egentligen är det från och med andra halvan av 600-talet som vi borde tala om Vikingatiden eftersom det är då som de stora skeppen far till England på allvar. I Sverige talar man väldigt klumpigt och intetsägande om den här tiden som Vendeltiden efter en gravplats i Vendel, Uppland, där fina gravgåvor från 600-talet grävdes fram för ca 100 år sen. Jag säger klumpigt och intetsägande eftersom man egentligen inte bör uppkalla en tidsperiod enbart på grundval av en enda fyndort. Det finns så många nästan likadana gravar från samma tid runtom i hela Norden som gör att ett annat namn borde kunna användas. För övrigt kan påpekas att många gravar från södra Uppland och Västmanland vid den här tiden uppvisar ett starkt matrilinjärt, för att inte säga matriarkaliskt, drag. Det talas också om ett Kvinnoland bland nordborna vid den här tiden. N1c, den mitokondrie-DNA-haplogrupp jag talade om senast och som är vanlig bland finländare i östra Finland, är vanlig bland de begravda liksom den är det bland befolkningen i samma landsdel idag. Mer om detta en annan gång, eventuellt.

Ett antal av dessa riken växte sej stora på andras bekostnad och det är frukten av dessa riken som vi ser idag, även om vi grälar om hur det egentligen gick till. Arkeologin ger oss en bild men den är endimensionell då den inte visar några personer eller händelser direkt vilket gör frånvaron av historiska dokument från våra breddgrader än mer besvärande. Utifrån kommande rapporter, dvs Rom och Konstantinopel, ger oss bara två dimensioner totalt och en ganska partisk bild. Partisk därför att de som skriver oftast ser Norden som ett varningsexempel inför sina egna.

Vad har vi lärt oss? Jo, att bilden av ett Norden styrt av hunner är svår att få fram. Däremot kan man tänka sej att de folk som ingick i hunnernas arméer kan ha lösgjort sej vid olika tillfällen och gjort sej till ledare över stora delar av den skandinaviska halvön. De kan t o m ha varit från Skandinavien från början men dragit som legosoldater för att sen komma tillbaka och då uppfattats som hunner, för inte tror jag att man var ovetande om vad som försiggick på kontinenten. Dock sipprade informationen in och allt som kom utifrån var antingen romare, galler eller hunner vid den här tiden för folken i Norden. Därav de många ortnamnen med hun- och huna-. Hur det är med Hunneberg låter jag vara så länge. Det finns en etymologisk koppling till ett indoeuropeiskt ord som betyder höjd, förhöjning här så det behöver inte ha med hunnerna att göra. Fast, vi vet ju inte vad ordet hunner egentligen betyder!



"It's not the kind of evidence we need"
 

Populära inlägg