Vetenskapshörnan: Skrämmande fakta om vår matproduktion

Idag är det inte för att vara arrogant eller besserwisser som jag presenterar en massa fakta, utan för att skrämma er som jag bistår er med dessa fakta.

Mat slängs i tonvis, ett enormt slöseri som har uppbackning av byråkrater och andra paragrafryttare världen över. Det är beräknat att vi producerar mat för 26 miljarder människor varje år. Jämför med det faktum att vi är sju miljarder just nu. Så nog är vi slösaktiga alltid. Samtidigt är det beräknat att upp till 70 % av all mat som produceras i utvecklingsländerna aldrig når matbordet i dessa länder. Problemet? Bristen på kylskåp och frysanläggningar. Som tur är växer utvecklingsländernas ekonomier, sakta men säkert. Vi får helt enkelt hoppas att de inom en inte alltför avlägsen framtid kommer ikapp oss gällande lagringsproblemet.

Det klagas i högan sky på genmodifierade grödor och dito mat, men faktiskt äter vi ju alla genmodifierad mat varje dag. Termen genmodifiering syftar inte på nån typ i vit rock som tar ett prov på nån gröda för att sen behandla provet i en apparat, som sen spottar fram en massa nya preparat redo att användas i frön som sen blir till nya plantor. Nej, genmodifiering syftar på allt man gör för att på mänsklig väg förbättra plantornas växtegenskaper så det blir mer mat för oss alla. Motsvarande gäller för djuren vi vårdar. Genmodifiering innebär att människan tar på sej ansvaret att ändra evolutionen för egen vinning. För de djur och plantor vi handskas med dagligen har det inneburit att de fått det bättre.

De får skydd, de ger oss mat och i vissa fall beskyddar de oss med. Andra djur och plantor, som vi inte bryr oss om eller ogillar, har också fått det bättre på grund av oss. Det är alltså inte genmodifieringen i sej det är fel på utan det är ofta de höga priserna och patenthysterin som är de stora bovarna i dramat. De som utför den moderna genmodifieringen säljer sina produkter till så höga priser att många fattiga länder sällan har råd med de bästa utsädena. Sen har vi också patentlagstiftningen som förbjuder andra att forska vidare många gånger. Byråkraterna är även här på lagstiftarnas sida.

Sammantaget kan vi klart och tydligt säga att vi absolut inte lider någon brist på mat och det borde inte finnas svält heller. Byråkrati, vilket är ren och odestillerad ondska, sätter alltför ofta käppar i hjulet för den sortens utveckling som leder till att alla får mat idag. Men utvecklingen kommer ändå att se till att fattiga får mat, en dag. Tack vare insatser från frivilligorganisationer och enskilda människor som drivs av äkta altruism.




"If you want praise, die. If you want blame, marry."

Min favoritmusik: Bad Luck

Jag trodde inte att jag skulle hitta nåt nytt i bluesrockens förlovade land, men nyligen hörde jag för första gången nåt som fick mej att hoppa högt inombords av glädje. Ett holländskt band vid namn Flavium som 1975 gav ut sitt debutalbum, Bad Luck, kom min väg via YouTube. Jag klickade på länken för att jag tyckte både titeln på plattan och bandnamnet verkade häftiga.

Själva musiken är inte speciellt nyskapande, elektrisk blues av samma snitt som Eric Clapton, Jeff Beck och Savoy Brown höll på med vid samma tid, men det är just sån bluesrock jag gillar allra mest. Det blir ännu bättre av att det är folk från Nederländerna som spelar. Vi är inte direkt överösta av musik från kontinenten numera. Golden Earring och Focus är väl undantagen och då är det nog bara deras respektive största framgångar som nån gång får spelningar i radion (Radar Love respektive Sylvia). Det faktum att jag aldrig hört talas om Flavium tidigare säger mej två saker: dels har jag inte letat tillräckligt ordentligt samt dels spelas riktig bluesrock alldeles för sällan i radio, oavsett om vi talar om vanlig radio eller musikradio.

Detta är alltså ren och skär elektrisk bluesrock av samma snitt som Eric Clapton, Foghat och Savoy Brown. Den är väsensskild från Golden Earring och Focus, som mer höll på med hårdrock respektive progressiv rock vid samma tid. Musiken är sprittande och även om låtarna, främst då första låten Thumbing Back West och och titelspåret Bad Luck, följer bluesens ramar närmast slaviskt i ackordföljderna och tonlägena så är det fräscht för varje ny låt och sångaren låter som en riktig bluessångare från den elektriska eran. Musiken är positiv utan att vara för glad. Blues ska ju vara negativitetens högborg inom modern musik.

Sista spåret, Buy Me A Bottle, låter faktiskt som nåt som Foghat hade kunnat göra. Tanken går till musiken på plattorna "Rock'n'roll Outlaws" och "Fool For The City". Vissa av låtarna ger också utrymme åt 1970-talets favoritklaviatur, hammondorgeln. Den hörs väldigt mycket här. Som alltid med bluesrock av det här snittet hörs munspel då och då i låtarna, men det är gitarren som dominerar ljudbilden. Allt som allt en mycket trevlig upplevelse. Gå på YouTube som jag gjorde och lyssna noga. Gillar du bluesrock så gillar du Flavium.




"Buy me a bottle, a bottle of gin
I need to comfort the state I'm in"