Föga anade väl Ritchie Blackmore vilket monster han lät komma innanför dörren till studion i Montreux i slutet av 1973. Ett tvåhövdat monster med en önskan att få lira soulfärgad bluesrock. Det hela hade börjat kort efter att Ian Gillan slutat och Roger Glover tvingats bort. Ian Paice hade då hört David Coverdale sjunga på ett band han sänt in då det blev känt att Gillan skulle lämna bandet. Coverdale hade sjungit i ett band som agerat förband för Deep Purple några år tidigare så han var inte helt okänd för bandet. Det andra huvudet i detta monster var Trapeze basist och sångare Glenn Hughes, en aningen mer etablerad och känd musiker.
Det visade sej snart att dessa två hade en förmåga att utmanövrera Blackmore, samtidigt som de verkade kunna smörja Jon Lord såpass mycket att han gick med på det mesta de båda yngre musikerna hade att komma med.
På denna första platta av två med denna version av Deep Purple märks det kanske inte så mycket vad Coverdale och Hughes hade i åtanke, men lyssnar man riktigt noga, och jämför med föregående platta (Who Do We Think We Are), hör man tydligt skillnaderna i hur bandet spelar. Jag är tämligen säker på att mycket av denna förändring har sitt ursprung i Glenn Hughes, för även om David Coverdale har samma musikaliska bakgrund så nog är det mer Hughes över boogierocken som dominerar Burn. Det låter nämligen mer soul över musiken än bara "vanlig" bluesrock.
Dessa influenser kommer i dagen i låtar som Lay Down, Stay Down, You Fool No One och Might Just Take Your Life. Coverdales förkärlek för bluesrock från amerikanska sydstaterna kommer fram främst på den episka Mistreated, där han enbart genom sin sång förvandlar det Blackmore spelar från den för gitarristen så typiska folkrocksinspirerade hårdrocken till en modern elektrisk blues. Blackmore hänger dock inte läpp för det. Burn, låten som inleder hela skivan och som också är titelspåret, är en sorts blandning av Highway Star och Speed King, där den förra står för farten och den senare för aggressiviteten.
Ok, Burn är inte lika aggressiv som Speed King, men tillräckligt för en jämförelse. Dessutom är den mer melodiös och såväl Lord som Blackmore spelar skönare solon här än på Highway Star. Hela plattan framstår som en maktkamp mellan tre läger, Blackmore med sin förkärlek för folkrock och lite tyngre rock, Lord med sin jazzbetonade hårdrock med klassiska influenser samt Coverdale och Hughes med sin bluesrock. Trots denna kamp funkar det riktigt bra. Som i Sail Away, en funkrocklåt med ett av Blackmores bästa riff nånsin. Här snackar vi tunggung.
Allt det där som senare skulle bli en del av David Coverdales eget band, Whitesnake, finns här redan. Hans dominanta läggning skulle komma i dagen långt senare. Nu handlar det enbart om att se och lära.
Jag tycker Burn är en fräsch platta om man jämför med den föregående plattan, där Ian Gillan mest lät trött och irriterad. Bandet verkar ha fått en vitamininjektion, speciellt i fråga om attityden till musikskapandet. För de som vill ha en bra bluesrockplatta med hårdrockstendenser kan jag rekommendera Burn. Den är väl värd sitt pris och lyssna gärna på det avslutande syntexperimentet A 200. Den är faktiskt riktigt klurig.
"Soon you will fall, making mistakes like before.
When you tell me lies I can see by the look in your eyes.
If you think you're gonna take me for granted,
Chasin' round with all you see,
Gonna make you live to regret it, ah."
