Herman Lindqvist har gjort det, Peter Englund har gjort det, Dick Harrison har föreläst om det - och nu gör även jag det. Skriver en så kortfattad historieskrivning av Sveriges moderna historia som möjligt. Jag tänker inte ta upp några större slag, speciella händelser som var omvälvande för hela kontinenter eller stora tankar. Inte heller alla kungar och drottningar får nån större plats här. Det är de mindre tankarna och händelserna jag tänker sammanfatta. De som faktiskt förde utvecklingen av samhället vidare. Men i vardera änden finns det två stora händelser som ramar in denna period. Dessa tar jag med. Det jag främst tar med är galenskapen hos enskilda personer och deras handlingar, den övergripande tankegången hos alla människor, hög som låg, att konstant sträva efter att få det bättre.
Enklaste sättet att sammanfatta denna period är att skriva ordet krig. Krig, krig och åter krig. Skälen har varit desamma hela tiden, makt och pengar. Ibland gömde man dessa skäl bland en massa andra väldigt ytliga skäl. Att man ansåg sej ha en historisk rätt till ett visst landområde är faktiskt inget giltigt skäl, framför allt eftersom riktiga bevis för sån rätt aldrig kan tas fram. De betyder inget heller då detta eventuella ägande av en viss landsända ofta är så långt tillbaka i tiden att det då inte fanns några stater eller ens kungadömen som styrde stora områden.
Som land är Sverige ett av de äldsta som finns idag, men som stat är det en annan femma. Det är nämligen en ganska stor skillnad på länder och stater. Ett land kan styras av en kung eller vad som helst men samtidigt kan det vara i en beroendeställning till andra makter. En stat är en suverän del av världen med eget styre utan annat beroendeförhållande till andra än handel och diplomatiska förbindelser. Enklast uttryckt: Sverige blev inte en självständig stat förrän 6 juni 1523, trots att landet funnits i minst 500 år innan dess.
Sverige som stat börjar när danskarna under den i sinom tid senile Kristian II besegrade en svensk armé vid sjön Åsunden år 1520. Där skadades riksföreståndaren Sten Sture den yngre så svårt att han under den skumpiga färden mot Stockholm avled av sina skador. Kristian såg sej som segrare men efter ett uppror blev han omöjlig i det svenska riket och drog sej tillbaka till sitt västliga land där han alltså stagnerade, som alla andra styrande gjorde efter ett tag vid denna tid. Hur var det då med att Sverige är en ung stat, men ett gammalt land?
Det beror på att den moderna staten Sverige kom till när Gustav Eriksson, av ätten Vasa, såg till att skapa en nation byggd på principen ett folk ett styre. Den principen har tagits över av alla styrande idag, oavsett om det är monarki eller republik. Innan dess hade Sverige varit ett valkungadöme enligt den gamla germanska principen med råd som styrde och kungar som stadfäste det som man kommit överens om. Rådet fanns kvar men kungen hade nu nästan all beslutande makt själv. Den närmast allsmäktiga synen på styre har idag tagits över av det vi kallar regeringen men principen är densamma.
Processen tog lång tid, inte förrän på 1590-talet hade de svenska kungarna sån självsäkerhet att de kunde tvinga bort fiender enbart med hjälp av sitt sätt att vara, ingen var väl mer lämpad för sånt beteende än psykopaten Karl IX. Hans sätt att behandla motståndare står inte Ivan den förskräcklige, Mary Tudor (Bloody Mary), och andra 1500-talstokar långt efter. Tänk bara massmordet i Linköping 1600 efter en skenrättegång. Men hans äldre bror Erik lät också han ge efter för sin galenskap. Han lät mörda medlemmar ur ätten Sture redan 1567.
De gamla hävderna rörande den historiska rätten till mark och folk kom snart fram igen, men nu i ny skepnad. Eftersom Sverige hade fått en ny kungaätt, som inte var färgad av de gamla idéerna att man höll sej inom sina territorier just för att man var svenskar, var landet snart indraget i krig som inte längre gällde de vanliga skärmytslingarna utan så sakteliga kom det att handla om maktgalenskap, erövringar och rena rama rånen. Trettioåriga kriget t ex handlade till syvende och sist enbart om att röva, våldta och mörda. Det skrivs i de flesta historieböcker om slagen, erövringarna och vilka som var med, men väldigt sällan om hur hela byar, ibland även städer, utplånades när svenska, franska, tyska, turkiska och många andra arméer drog fram över Europas centrala delar.
Sällan står det i historieböckerna, speciellt de riktade till skolorna, om vilka övergrepp som begicks mot vanligt folk. Lika sällan står det om att många arméers officerare faktiskt förmanade sina soldater att inte begå dessa brott. Som en följd av alla dessa krig, initierade av överklassen för att de ogillar varandra och utkämpade av krigare mot underklassen, dog en massa människor av svält och sjukdomar. Men samtidigt gjordes också landvinningar inom vetenskap och kulturyttringar vilka mycket väl uppväger de destruktiva krafterna.
För Sverige innebar detta långa krig inte bara att en massa soldater förlorade sina liv på tysk mark och att en massa saker rövades hem till Sverige, utan också att en massa kunskap fördes med hem. Den kunskapen hölls ett bra tag enbart bland de besuttna men så sakteliga kom den att spridas bland vanligt folk med. Det tog sin lilla tid, men i och med att kyrkan fick uppdraget att undervisa folket så att de hängde med, inte bara i gudstjänsterna utan även i det som sades på tinget och i rådhusen, ökade så småningom även kunskapsnivån hos folket. Men det skulle dröja länge än innan folket fick så mycket att säga till om att de kunde låta sina röster höras offentligt utan repressalier.
Propagandan ville ju ha det till att krigen fördes för att rädda landet undan kaos och undergång samt för att den kristne guden ville att man skulle dra ut i krig, men man kan undra om det verkligen köptes av alla. Om nu alla verkligen gick med på detta, skulle väl inte straffet för desertering vara så högt? Sverige var enligt alla sätt att se på saken ett u-land långt in på 1800-talet, med enbart små förbättringar i levnadsstandarden. Faktum är att utvandringen till Amerika var av samma typ som dagens översköljningar av immigranter från Afrika och Asien till Europa. Historien upprepar sej alltså.
Den övergripande tanken genom alla åren fram till och med Borggårdstalet den 6 februari 1914 var den att Sverige var en nation, ett folk och styrd av en kung. Det sades inte rätt ut, men tanken var att man skulle sej som svensk endast. De regionala skillnaderna, de som en gång hade betytt att en västgöte var av ett helt annat folk än en smålänning eller en skåning, skulle suddas ut. Den största och viktigaste delen av denna utsuddning av det regionala identiteterna var inrättandet av folkskolan år 1841. Nu skulle folket få lära sej läsa och skriva, men endast om det som ansågs vara av vikt för de styrande och enbart på det sätt som ansågs vara fint.
Dialekter ansågs vara en relikt från äldre, mer primitiva tider och passade inte det samhälle de styrande ville ha. Individer passade inte heller in. Alla skulle stöpas i samma form, vit, stram, heterosexuell, högerhänt, och lydig. Samtidigt kom alltfler friheter på andra plan. Det blev lättare att röra på sej när kommunikationerna förbättrades, först med Göta kanal och senare med järnvägen. Då utbyttes kunskap den vägen, likaså åsikter om allt och alla. Inrättandet av en permanent riksdag oberoende av ständerna (adel, präster, ståndare och pistiller alltså) utan byggandes på andra egenskaper var ett första steg mot demokrati.
Sista skriet från det forna enväldet kom just på borggården i Stockholms slott den där dagen i februari 1914. Sista skriet från de som vill ha oss stöpta i samma form har inte kommit än, men likt enväldet har de inte längre nån plats i vårt samhälle. Vi strävar hela tiden efter att få det bättre för oss själva, för våra familjer och andra i vår närhet, vilket samtidigt skyndar på samhällsutvecklingen i stort. Samtidigt har krigen fortsatt att vara såväl ett hinder för utvecklingen som en paradoxal påskyndare av den.
Jag vill påstå att det som gjort oss till svenskar är samarbetet mellan olika landsdelar, krigen som utkämpades härsan och tvärsan ända fram till 1814 samt propagandan som först skapade en bild av Sverige som en stor nation som hade stor betydelse för Europas väl och ve, och sen skapade bilden av Sverige som en enda stat med ett enda folk. Före 1520 fanns det svenskar i Sverige men ingen kallade sej svensk. Man var upplänning, smålänning, västgöte eller annat. Svensk var man bara i förhållande till språket. Någon nationell sammanhållning fanns inte. Det krävdes faktiskt ett olympiskt spel och ett tal på en borggård till slottet inför ett gäng bönder för att den sammanhållningen skulle skapas.
Men fortfarande, 100 år senare, är det lite si och så med. Vad jag tycker om det? Ja, den som följt min blogg torde inse att jag det jag nu beskrivit är att nationalism inte är nåt annat än propaganda för att få pöbeln att göra som man vill.
"Det båtar föga att tala om gåtar
som båtar, ty att säga och vränga
till på det hela gör att det hela blir
gåtor!"
torsdag 27 februari 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Populära inlägg
-
Rennäringen blir lidande av vindkraftsparker , resonerar Östra Kikkesjaures sameby i Piteåområdet och tackar nej till de 5,5 miljoner kr som...
-
Aftonbladet har fått nys om en nyhet som de anser vara värd att spinna vidare på. Det handlar om en hittills okänd formation på havsbottnen...
-
Godis är gott, sägs det. Det beror på vad man menar med godis. Sånt där gjort på köttrester och diverse tillsatser som inte alltid är nor...
-
Det var en ovanligt vacker fullmåne natten mellan 28 och 29 augusti i år. Det ska bli en ännu vackrare fullmåne i slutet av nästa månad. D...
-
Jag har varit väldigt dålig på att upprätthålla denna blogg de senare åren, och det kommer nog att fortsätta. Orsakerna är många, och väldi...
-
Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New H...
-
Den på kometen 67P strandsatta sonden Philae har vaknat när nu kometen närmar sej solen. Det är tillräckligt för att kunna ladda batteriern...
-
När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är de...