Är ateister välkomna i SDs Sverige?

Sverigedemokraterna vill göra Sverige mer nationalistiskt. Det är ingen nyhet. Det är heller ingen nyhet att man vill att kurder, judar och andra folk ska lämna landet, bara för att man anser att de inte är svenskar. Återigen, vad är då en svensk? Tekniskt sett är en svensk en som innehar svenskt medborgarskap oberoende av religiöst, etniskt eller kulturellt ursprung. Så föreskriver den officiella nationalismen.

Ett halvnytt grepp är att SD vill betala vissa grupperingar för att lämna landet då man inte anser att dom är svenskar i sin tolkning av nationalismen. Men judar som begrepp inbegriper en enda religion också, till skillnad från kurder, som ju är ett distinkt folkslag med tre olika religioner (islam, kristendom och yazdanism) och som till skillnad från många av judarna inte låter sina religioner definiera dom som folk. De flesta judar i Sverige tror jag dessutom ser sej som individer och svenskar först. Det verkar så. De har ju bott här sen Gustav III bjöd in dom att bo och verka här.

Vilket leder mej in på kärnan i mitt resonemang, är ateister och agnostiker välkomna i SDs Sverige? En ateist är oftast inte nationalist, ej heller patriot, eftersom båda begreppen har kommit att bli synonymt med den religion som dominerar i det land som blivit nationalistiskt och pratar om patriotism. Patriotismen kan möjligen bli accepterad av oss ateister eftersom den bara handlar om att man ska hedra det land man är född i, oavsett härstamning. Nationalismen däremot har blivit synonym med främlingsfientlighet och "vi-och-dom"-tanken.

De allra flesta blandar ihop begreppet nationalism med begreppet nation. Det förra inbegriper tanken på att alla som bor i en stat är av samma nation, samma folk. Det senare handlar om den grupp människor man tillhör, det folkslag man tillhör. Det verkar Björn Söder & co ha missförstått å det grövsta. Den samiska nationen handlar inte om en nationalistisk nation där samer ser sej som samer endast, utan om identifikation med sina egna som en enda folkgrupp. Det är i stort sett samma sak som att en värmlänning ser sej som värmlänning först, svensk sedan.

Det handlar alltså om lokalpatriotism, att området man är född i är viktigare än hela landet. Landet hejar man på i sportsammanhang eller framhäver när man kommer utomlands. Jag är en av dessa som förespråkar lokalpatriotism framför nationalism. Jag är född i Göteborg och även om jag bor i en annan del av landet nu är jag göteborgare i själen. Svensk är jag bara när det är nån sport på TV. Mitt medborgarskap är svenskt, men det är bara för att jag bor i staten Sverige där man är svensk om man har medborgarskap här, Något annat medborgarskap finns inte här.

Jag är också agnostisk ateist, vilket innebär att jag förkastar alla gudar som jordens samtliga religioner pratar om samtidigt som jag ställer mej ovetande till om det finns andra former av för oss obegripliga entiteter eller ej. Hur passar detta in i Sverigedemokraternas traditionsbundna, på kristna grund byggda nationalism?




"Tänk om det inte finns några hypotetiska situationer?"

Nej!

Skottland valde alltså att stanna kvar i unionen. De gjorde de nog rätt i. Skottland skulle inte klara sej på egen hand så länge. Men de kan alltid hävda sin särart gentemot de andra inom Det förenade kungariket. Språket inte minst, eller språken för skotska är så olikt engelska numera att det är ett annat språk. Dessutom finns ju gaeliskan som ju är ett keltiskt språk. Fortsätt odla särarterna, mina kära skottar, så vinner ni självständighet inom unionen i alla fall.



"And I love to live so pleasantly
Live this life of luxury
Lazing on a sunny afternoon
In the summertime, in the summertime
In the summertime"

Ja eller nej?

Är det av nationalistiska skäl, sentimentala eller ekonomiska skäl Alex Salmond & co vill separera Skottland från resten av Storbritannien? Att han är nationalist med utgångspunkt från den skotska identiteten framgår ju väldigt klart av hans uttalanden, men man kan inte leva på nationalism allena. Självstyre kan man för övrigt uppnå utan att vara nationalist. Jag är visserligen en förespråkare av så små länder som möjligt, inom rimligheternas gräns. Det kan bli samma problem som med för stora landområden, nämligen att det blir svårt att klara landet ekonomiskt. Skottland, med en yta ungefär som Norrland och med ca 5 miljoner invånare, är på gränsen för vad som går att klara av.

Men Skottland får det nog ändå rätt svårt att klara sej självt. Ska man ansöka om medlemskap i EU? Ska man vara alliansfritt? NATO, FN, vad med alla dessa organisationer? Hur ska resten av Storbritannien reagera om Skottland bröt sej ur och man sen kom för att begära hjälp av sin forna mäster? Bäst vore om Skottland stannade kvar i unionen, fast med mer regionalt självstyre än idag. Samma sak borde gälla för Wales och Nordirland också.

Vad skulle hända om England ville bryta sej ur unionen?




"Land of chips and lager,
'Ere we go, 'ere we go,
Three Tandoori and chips, then
Hire a crap video,
Oggy, Oggy, Oggy!
Oi! You staring at me?
You're going to get your,Fucking head kicked in."

Våra rättigheter (uppdaterade)

Jag läser Henrik Alexanderssons blogg regelbundet och hans senaste inlägg fick mej att börja fundera kring våra rättigheter, som i mångt och mycket överväger våra skyldigheter i samhället. Samtidigt är samhällets krav på oss en del av våra rättigheter, rättigheter som har urholkats av de senaste tusen årens krav på att alla människor ska ha samma rättigheter, det vill säga väldigt få om man är ofrälse.

Hax trycker väldigt mycket på rätten att få bo var man vill och ställer det emot rätten att slippa bli utnyttjad, leva på andras bekostnad, som han uttrycker det. Det han skriver om Sverigedemokraterna och deras politik, som Hax mycket riktigt påpekar är alltför lik de övriga riksdagspartiernas respektive politik, har ingen betydelse för mitt inlägg. Hans omnämnande av rättigheten att bo var man vill är nog för att jag skulle börja fundera på det inlägg jag nu skriver.

Rätten att bo var man vill och hur man vill har jag märkligt nog glömt bort när jag tidigare gått genom våra viktigaste rättigheter. Det har helt försvunnit ur mitt sinne, det liksom friheten att röra sej hur man vill, inom rimligheternas gränser förstås. Saken är förstås den att rätten att röra sej som man vill och bo var man vill är viktiga, fundamentala rättigheter som inte borde ruckas på hur som helst, speciellt inte av nationalistiska skäl där gränserna ska stängas bara för att man är rädd för att nationen "skadas" av att andra människor får komma in och absolut INTE för att stänga folk inne.

Rätten att röra sej hur och var man vill inkluderar även rätten att inte bli hindrad från att röra sej i skog och mark. Äganderätten anser jag inte inkluderar andra levande ting som träd och gräs. Att man kan ha rätten att ta hand om marken man bebor är en sak, det är inte ägande utan handhavande. I ett riktigt samhälle borde vi inte ha gränser som hindrar varor, människor och tjänster i rörelse. Smugglingen får vi ändå inte stopp på vid gränserna, det är oftast en bit in i ett land som de flesta lyckade tillslagen görs. Åtminstone får jag den uppfattningen när jag läser om såna tillslag.

Tullen gör förstås stor affär av sina tillslag men de måste väl ha nån form av rättfärdigande i vårt moderna samhälle? Men i ett perfekt samhälle skulle de inte behövas eftersom de öppna gränserna omintetgör behovet av smuggling. Låt allt flöda fritt så tröttnar nog droglangarna och deras bossar på sitt onda värv. Ett intressant faktum är att när alla droger var tillåtna för ca 100 år sen var andelen av befolkningen som var hjälplöst beroende runt 1 procent, vilket faktiskt är samma procentsats nu för tiden när de allra flesta droger är förbjudna.

Denna siffra är förstås hämtad från USA och räknar inte med de som bara använder droger till och från, inte heller tar den med vilka droger som används vanligast. Den siffran såg jag för en tid sen i samband med att jag läste om användandet av droger genom historien. Personligen är jag emot allt användande av droger men vill inte hindra någon från att använda dom, under förutsättningen att det sker på ställen där överdrivet användande inte stör vanligt folk.

Vill folk förstöra sina liv, utan att förstöra andras på köpet, så anser jag att de får göra det. Det är deras rättighet. Det ger förstås dom inte rätten att förstöra för andra. Därmed är vi tillbaka där jag började detta inlägget. Rätten att slippa bli utnyttjad är en stor rättighet och bör inte ruckas på. Den kan också kallas rätten att få vara sin egen. Ingen tränger sej på och gör en till en "god medborgare".  Övervakningen är således ingen bra idé. Låt oss vara i fred! Är det för mycket begärt, alla ni representanter för regeringar och politiska partier?



"Disco music, that's a social disease"

Dumheter världen över

Al Gore talar om hur hemskt det är att leva i en värld där olja används, inför 9000 duperade människor i Hawaii, samtidigt som lokalen han vistas i värms upp och lyses upp av elektricitet från - just det, olja. Hyckleriet är stort i denna där.

Vems sida står de proryska militanta människorna på? Har de vanligt folks väl och ve för ögonen? Det är en sak att ogilla den ukrainska staten och dess nationalism, men hur är det med deras egen nationalism? Länder har aldrig varit grunden i människors sinne förrän de senaste 2000-3000 åren, men ju närmare vår tid vi kommer desto mer överdrivet nationalistiska blir vi, i gemen.

Dumheternas dumhet hittills i år torde vara den knäppa finländaren som viftade med en stor toblerone ombord på ett flygplan flyga till Sotji den 14 februari för att se OS. Det skedde nu inte och han står istället inför rätta i Hong Kong. Duktig idiot.

För 500 kr kan du vandra Via Dolorosa i Jerusalem med ett kors. Det är på nåt sätt passande, att vandra i spåren på en man vars handlingar inte kunnat verifieras i historien, i en stad vars historia börjar långt senare än ett annat folk påstår, och vars händelser inte heller kan verifieras vare sej historiskt eller arkeologiskt. Glad vår på er allihop!



"Four rockers rollin´,
with a poet in the wings
waiting to blow 
his heart away "

Integration och assimilering

Regeringens ansvarige för migrationsfrågor, Tobias Billström, är en sällsynt kall varelse som sällan eller aldrig visar upp nåt annat än ett politiskt stenansikte. Inte nu heller trots att han tycks trampa i klaver efter klaver. Jag kan förstå tankegången bakom uttalandet  "De flesta bor inte hos dom som är blonda och blåögda", men det är inte desto mindre ogenomtänkt och ger inget bra eftermäle för Billström den dan han slutar på posten. Hans uttalanden är olyckligt formulerade och ger intryck av att vara sagda i all hast.

Men det finns en punkt jag verkligen håller med Billström på, och det är att alla skolelever ska vara med på samtliga former av undervisning där det krävs att man lär sej något för sin framtida överlevnad. Sexualundervisning och simlektioner är inget undantag där man ska kunna visa upp en lapp för att slippa vara med på grund av religiös bakgrund. De enda giltiga skälen är sjukdom och allergier, vilket i det senare fallet inte gäller för sexualundervisning, för ingen är väl allergisk mot sex? 

Tobias Billström är uppenbarligen besviken över att det kommer för många som inte vill integreras i det svenska samhället. Det är han inte ensam om. Många immigranter som blivit integrerade i det svenska samhället hör också till gruppen med arga och besvikna människor. Besvikna över att så många inte vill bli en del av sitt nya land. Men se det så här: Det är ett psykologiskt faktum att nästa generation är mer positivt inställd till landet de är födda i. Många gånger så mycket att de blir nationalistiska.

Det senare kallas assimilering och är en oundviklig del av mänskligheten om en grupp människor beslutar sej för att slå sej ner på en viss plats. Man blir en del av det samhälle man kommer till, vare sej man vill eller inte. Det kan till och med gå så långt att förfädernas traditioner försvinner på kuppen. Bara berättelserna blir kvar. Det finns förstås såna som sluter sej mot resten av världen och vägrar låta sej integreras, än mindre assimileras. Men dessa är undantag och som sådana kommer de inte att förbli heller; efter ett antal generationer kommer även dessa att ha absorberats av omgivningen.

Det en del upplever som ett problem nu kommer inte att vara det om några generationer. Det intressanta är ju att många som klagar över att det kommer så många utlänningar hit själva har utländskt påbrå i högre grad än många andra i detta land. Det är den klassiska misstänksamheten mot det främmande som spökar här. Men vare sej vi gillar det eller inte, många av de som stannar kvar i landet kommer att ha ättlingar som kommer att vara mer svenska än många svenskar är idag. För nationalitet har inget med utseende eller härkomst att göra. Det har med var man bor och känner sej hemma nånstans att göra.

"But my home is where my heart is

And my heart is not at home

You see, whenever we are parted, 

oh, I feel so all alone"

Dumheter världen över - Ukrainaspecial

Situationen i Ukraina eskalerar nu sen ryssar blandat sej i leken. Det verkar tydligen vara fullständigt legitimt för Ryssland att kränka andras territorium, bara för att Putin och hans anhang anser att ryssar i Ukraina ska få hjälp mot "fascister" som det kallades ett tag. Storryssland från forna dagar visar sej nu igen, med vapen och hot. När den stora ryska björnen svingar sina ramar ska omgivningen lyda eller falla undan. Det börjar faktiskt bli en aning obehagligt nu. Jag tänker inte så mycket på politiken och såna saker. Det är nåt för diplomater. Nej, jag är mer orolig för vanligt folk.

Vad ska folk i Ryssland och Ukraina tro? De mest nationalistiska (de som inte tänker efter alltså!) kommer förstås att sluta upp bakom sina ledare. Men de som bara vill leva ett normalt liv, hur resonerar de nu? Kommer de också att sluta upp, eller följer de andra personligheter? Vi får se hur det utvecklar sej de närmaste dagarna. Hoppas ryssarna fattar att de bara gör bort sej i världens ögon.




"Am I wrong to believe in the city of gold?"

Min kortfattade version av Sveriges historia 1520-1914

Herman Lindqvist har gjort det, Peter Englund har gjort det, Dick Harrison har föreläst om det - och nu gör även jag det. Skriver en så kortfattad historieskrivning av Sveriges moderna historia som möjligt. Jag tänker inte ta upp några större slag, speciella händelser som var omvälvande för hela kontinenter eller stora tankar. Inte heller alla kungar och drottningar får nån större plats här. Det är de mindre tankarna och händelserna jag tänker sammanfatta. De som faktiskt förde utvecklingen av samhället vidare. Men i vardera änden finns det två stora händelser som ramar in denna period. Dessa tar jag med. Det jag främst tar med är galenskapen hos enskilda personer och deras handlingar, den övergripande tankegången hos alla människor, hög som låg, att konstant sträva efter att få det bättre.

Enklaste sättet att sammanfatta denna period är att skriva ordet krig. Krig, krig och åter krig. Skälen har varit desamma hela tiden, makt och pengar. Ibland gömde man dessa skäl bland en massa andra väldigt ytliga skäl. Att man ansåg sej ha en historisk rätt till ett visst landområde är faktiskt inget giltigt skäl, framför allt eftersom riktiga bevis för sån rätt aldrig kan tas fram. De betyder inget heller då detta eventuella ägande av en viss landsända ofta är så långt tillbaka i tiden att det då inte fanns några stater eller ens kungadömen som styrde stora områden.

Som land är Sverige ett av de äldsta som finns idag, men som stat är det en annan femma. Det är nämligen en ganska stor skillnad på länder och stater. Ett land kan styras av en kung eller vad som helst men samtidigt kan det vara i en beroendeställning till andra makter. En stat är en suverän del av världen med eget styre utan annat beroendeförhållande till andra än handel och diplomatiska förbindelser. Enklast uttryckt: Sverige blev inte en självständig stat förrän 6 juni 1523, trots att landet funnits i minst 500 år innan dess.

Sverige som stat börjar när danskarna under den i sinom tid senile Kristian II besegrade en svensk armé vid sjön Åsunden år 1520. Där skadades riksföreståndaren Sten Sture den yngre så svårt att han under den skumpiga färden mot Stockholm avled av sina skador. Kristian såg sej som segrare men efter ett uppror blev han omöjlig i det svenska riket och drog sej tillbaka till sitt västliga land där han alltså stagnerade, som alla andra styrande gjorde efter ett tag vid denna tid. Hur var det då med att Sverige är en ung stat, men ett gammalt land?

Det beror på att den moderna staten Sverige kom till när Gustav Eriksson, av ätten Vasa, såg till att skapa en nation byggd på principen ett folk ett styre. Den principen har tagits över av alla styrande idag, oavsett om det är monarki eller republik. Innan dess hade Sverige varit ett valkungadöme enligt den gamla germanska principen med råd som styrde och kungar som stadfäste det som man kommit överens om. Rådet fanns kvar men kungen hade nu nästan all beslutande makt själv. Den närmast allsmäktiga synen på styre har idag tagits över av det vi kallar regeringen men principen är densamma.

Processen tog lång tid, inte förrän på 1590-talet hade de svenska kungarna sån självsäkerhet att de kunde tvinga bort fiender enbart med hjälp av sitt sätt att vara, ingen var väl mer lämpad för sånt beteende än psykopaten Karl IX. Hans sätt att behandla motståndare står inte Ivan den förskräcklige, Mary Tudor (Bloody Mary), och andra 1500-talstokar långt efter. Tänk bara massmordet i Linköping 1600 efter en skenrättegång. Men hans äldre bror Erik lät också han ge efter för sin galenskap. Han lät mörda medlemmar ur ätten Sture redan 1567.

De gamla hävderna rörande den historiska rätten till mark och folk kom snart fram igen, men nu i ny skepnad. Eftersom Sverige hade fått en ny kungaätt, som inte var färgad av de gamla idéerna att man höll sej inom sina territorier just för att man var svenskar, var landet snart indraget i krig som inte längre gällde de vanliga skärmytslingarna utan så sakteliga kom det att handla om maktgalenskap, erövringar och rena rama rånen. Trettioåriga kriget t ex handlade till syvende och sist enbart om att röva, våldta och mörda. Det skrivs i de flesta historieböcker om slagen, erövringarna och vilka som var med, men väldigt sällan om hur hela byar, ibland även städer, utplånades när svenska, franska, tyska, turkiska och många andra arméer drog fram över Europas centrala delar.

Sällan står det i historieböckerna, speciellt de riktade till skolorna, om vilka övergrepp som begicks mot vanligt folk. Lika sällan står det om att många arméers officerare faktiskt förmanade sina soldater att inte begå dessa brott. Som en följd av alla dessa krig, initierade av överklassen för att de ogillar varandra och utkämpade av krigare mot underklassen, dog en massa människor av svält och sjukdomar. Men samtidigt gjordes också landvinningar inom vetenskap och kulturyttringar vilka mycket väl uppväger de destruktiva krafterna.

För Sverige innebar detta långa krig inte bara att en massa soldater förlorade sina liv på tysk mark och att en massa saker rövades hem till Sverige, utan också att en massa kunskap fördes med hem. Den kunskapen hölls ett bra tag enbart bland de besuttna men så sakteliga kom den att spridas bland vanligt folk med. Det tog sin lilla tid, men i och med att kyrkan fick uppdraget att undervisa folket så att de hängde med, inte bara i gudstjänsterna utan även i det som sades på tinget och i rådhusen, ökade så småningom även kunskapsnivån hos folket. Men det skulle dröja länge än innan folket fick så mycket att säga till om att de kunde låta sina röster höras offentligt utan repressalier.

Propagandan ville ju ha det till att krigen fördes för att rädda landet undan kaos och undergång samt för att den kristne guden ville att man skulle dra ut i krig, men man kan undra om det verkligen köptes av alla. Om nu alla verkligen gick med på detta, skulle väl inte straffet för desertering vara så högt? Sverige var enligt alla sätt att se på saken ett u-land långt in på 1800-talet, med enbart små förbättringar i levnadsstandarden. Faktum är att utvandringen till Amerika var av samma typ som dagens översköljningar av immigranter från Afrika och Asien till Europa. Historien upprepar sej alltså.

Den övergripande tanken genom alla åren fram till och med Borggårdstalet den 6 februari 1914 var den att Sverige var en nation, ett folk och styrd av en kung. Det sades inte rätt ut, men tanken var att man skulle sej som svensk endast. De regionala skillnaderna, de som en gång hade betytt att en västgöte var av ett helt annat folk än en smålänning eller en skåning, skulle suddas ut. Den största och viktigaste delen av denna utsuddning av det regionala identiteterna var inrättandet av folkskolan år 1841. Nu skulle folket få lära sej läsa och skriva, men endast om det som ansågs vara av vikt för de styrande och enbart på det sätt som ansågs vara fint.

Dialekter ansågs vara en relikt från äldre, mer primitiva tider och passade inte det samhälle de styrande ville ha. Individer passade inte heller in. Alla skulle stöpas i samma form, vit, stram, heterosexuell, högerhänt, och lydig. Samtidigt kom alltfler friheter på andra plan. Det blev lättare att röra på sej när kommunikationerna förbättrades, först med Göta kanal och senare med järnvägen. Då utbyttes kunskap den vägen, likaså åsikter om allt och alla. Inrättandet av en permanent riksdag oberoende av ständerna (adel, präster, ståndare och pistiller alltså) utan byggandes på andra egenskaper var ett första steg mot demokrati.

Sista skriet från det forna enväldet kom just på borggården i Stockholms slott den där dagen i februari 1914. Sista skriet från de som vill ha oss stöpta i samma form har inte kommit än, men likt enväldet har de inte längre nån plats i vårt samhälle. Vi strävar hela tiden efter att få det bättre för oss själva, för våra familjer och andra i vår närhet, vilket samtidigt skyndar på samhällsutvecklingen i stort. Samtidigt har krigen fortsatt att vara såväl ett hinder för utvecklingen som en paradoxal påskyndare av den.

Jag vill påstå att det som gjort oss till svenskar är samarbetet mellan olika landsdelar, krigen som utkämpades härsan och tvärsan ända fram till 1814 samt propagandan som först skapade en bild av Sverige som en stor nation som hade stor betydelse för Europas väl och ve, och sen skapade bilden av Sverige som en enda stat med ett enda folk. Före 1520 fanns det svenskar i Sverige men ingen kallade sej svensk. Man var upplänning, smålänning, västgöte eller annat. Svensk var man bara i förhållande till språket. Någon nationell sammanhållning fanns inte. Det krävdes faktiskt ett olympiskt spel och ett tal på en borggård till slottet inför ett gäng bönder för att den sammanhållningen skulle skapas.

Men fortfarande, 100 år senare, är det lite si och så med. Vad jag tycker om det? Ja, den som följt min blogg torde inse att jag det jag nu beskrivit är att nationalism inte är nåt annat än propaganda för att få pöbeln att göra som man vill.



"Det båtar föga att tala om gåtar
som båtar, ty att säga och vränga
till på det hela gör att det hela blir
gåtor!"

Antidemokratiska åsikter

Igår skrev jag engagerat om demokratins paradox och nämnde då antidemokratiska åsikter. Jag tänkte fördjupa mej lite i det ämnet och ta upp såna åsikter till diskussion, för att en gång för alla klargöra varför vissa miljöintresseorganisationer är odemokratiska medan paradoxalt nog vissa främlingsfientliga rörelser inte är det. Enkelt uttryckt, innan jag börjar skriva på allvar, kan det uttryckas så här: Allt som syftar till att begränsa folks rättigheter till fri rörelse på jorden, samt begränsa yttrandefriheten och mötesfriheten är de facto antidemokratiskt och måste belysas så vi vet att undvika det och tränga undan det.

I sej är gränser mellan folk, tullverksamheten inbegripen, en antidemokratisk institution. Nu menar jag inte de naturliga gränser folk sätter upp mellan sej för att skilja mellan olika kulturer och andra åtskiljande faktorer. Jag menar de politiska gränser som satts upp av nationalstater för att skapa kulturer av de man "fångat" in innanför sina domäner. Men även politik, så kallad realpolitik, är givetvis antidemokratiskt till sin natur. Våra folkvalda gör ofta upp sinsemellan oavsett parti. Till fromma för en del, men inte alltid för alla.

Att frångå gängse demokratisk sed för att särintressen ska få sitt är vanligt när de styrande får härja fritt. Större särintressen än de stora företagen och miljörörelserna får man leta efter. De senare vill förstås att miljöflummet ska prioriteras, gärna på bekostnad av äkta miljöarbete. På miljöflummets agenda står ofta antidemokratiska åsikter, som när Pär Holmgren för några år sen var beredd att acceptera en diktatur bara för att uppnå de mål han vurmade för. Hans domedagsklocka är verkligen hemsk.

De som störde den fredliga antirasismdemonstrationen härförleden var också synnerligen antidemokratiska eftersom de gjorde allt för att förhindra en av de viktigaste rättigheterna vi har, nämligen mötesfriheten. De som bara vill förstöra för andra för att uppnå sina egna, väldigt egoistiska och odemokratiska, mål behöver inte delta i det här samhället alls. De som inte vill bidra till samhället i stort, vare sej det är individuellt eller i grupp, ska inte dra nytta av det.

Att klaga över utlänningar som kommer hit samt att klaga över politiken som förs är en sak. Det är en demokratisk rättighet att vara kritisk. Att det sen finns oerhört många aspekter av denna kritik (jag tycker den förda migrationspolitiken är felaktig därför att den styrs för mycket av känslokalla byråkrater vilket gynnar flyktingsmugglare och andra som vill tjäna pengar på olyckliga människor som förlorat så mycket i andra länder) gör inte saken mindre odemokratisk. Kritiskt tänkande, kritik, skepticism, t o m ogenomtänkta men ordinära inlägg i debatten är tillåtna i den demokratiska kontexten.

Att gå till attack mot lagliga demonstrationer är det inte. Där är så kallade vänsterextremister lika goda kålsupare som sina motståndare. Deras metoder hör inte hemma i ett modernt samhälle. Tyvärr är dessa antidemokrater fullt beredda att tvinga sej på oss normala människor som lever i våra organiserade samhällen, som vuxit ur samhällen som visserligen inte var demokratiska från början men ändå hade grunden lagd för detta. Ni som hatar demokratin som begrepp, ta ert pick och pack och dra! Vi behöver inte er.




"Life is more fun if you play games."

Finns det nåt som är genuint svenskt?

Den som följer min blogg någorlunda vet att jag nästintill hatar nationalism. I alla fall den som går ut på att en stat är detsamma som ett folk med en kultur och ett språk. Därför frågade jag mej genom ett antal inlägg om det fanns nåt som kan kallas svenskhet. Svaret på det är märkligt nog ja, detta eftersom ett visst geografiskt avgränsat område blir med tiden också avgränsat vad gäller språk och kultur. Dialekter och andra särarter från tiden innan det nationalistiska infördes lever kvar (förhoppningsvis). Men tyvärr går utvecklingen mot att särarterna förintas, och det är ofta nationalismen med sin utslätande effekt på allt som sticker ut som provinsiellt som är orsaken till detta.

Gillar du Kalle Jularbo? Då gillar du romsk musik. Gillar du Lucia och allt som hör till? Då gillar du fiskarvisor från Neapel i Italien. Traditioner kommer och går. Jag antar att vissa fastnar i ett visst tänkande och ser inte att traditionerna de var med om som barn inte alltid är desamma som dagens. Visste du att en klänning var ett plagg män bar förr i tiden? Klädning som det kallades, var ett plagg för att lätt komma i och ur under dagens lopp. Kvinnornas motsvarighet var kjorteln, samma som kjol med en tröja till. Under klädningen bar män en skjorta och hosor.

Men att diskutera hur saker och ting förändras har ingen betydelse för många människor. De förstår nog inte att det enda genuint svenska som finns är förmågan att assimilera andra kulturers särarter och bästa drag. Nja, nu överdriver jag. Det är en genuint mänsklig sak att göra. Det genuint svenska särdraget är förstås att göra andra kulturdrag till nåt folkligt och i längden trist. Det liksom faller en slöja av tråkighet över det som kommer in i den svenska kulturen. Det vi kallar svensk kultur har förresten inte funnits så länge. Det är ett konglomerat av olika landsdelars traditioner som kokades ihop på 1800-talet av nationalromantiker utan någon egentlig förståelse för det man satte samman.

Vi går mot ett alltmer nationalromantiskt, ohistoriskt och inskränkt samhälle där debatten om den politiska korrektheten utnyttjas på fel sätt av de som gärna vill se ett nationalromantiskt, ohistoriskt och inskränkt Sverige. Politisk korrekthet handlar inte om att traditioner vräks över ända bara för att några enstaka kan tänkas ta illa upp. Det handlar om att minoriteter vill bestämma agendan i ett samhälle gentemot hela befolkningen, så de som klagar över vad en rektor vill göra i Bromölla i dagens luciatåg ger mer uttryck för politisk korrekthet än det de beklagar sej över.




"Reader, suppose you were an idiot. And suppose you were a member of Congress. But I repeat myself."

Varför Mellanöstern ser ut som det gör idag

Sir Percy Cox. Bild från Encyclopedia Britannica.

Sir Percy Cox. Smaka på det namnet och se bilden ovan. Det är han som lade grunden till alla problem som håller på i Mellanöstern idag. Med ett antal röda streck på en karta över Arabien skilde han stamfränder och släkter från varandra, och lade därmed grunden för det stora misstaget (Irak och Saudiarabien), det mellanstora misstaget (Israel och Palestina) och det största misstaget av dom alla, att genom dessa pennstreck inte erkänna folkens inbördes släktskap. Han ensam bestämde att gränsen mellan Ibn Sauds land och prins Faisals land skulle gå rätt genom öknen där beduinerna vandrat mellan sommar- och vinterlägren sen urminnes tider.

Sen dess, året var 1922, existerar inga arabiska stammar utan endast länder med diverse medborgare som kallas araber. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det till hur Israel passar in i den här historien, men utan delningen mellan norr och söder hade nog inte palestinierna behövt känna sej så ensamma som de gör nu. De ville också kunna röra på sej men blev fast i området som blev över när senare staterna Jordanien, Syrien, Israel och Libanon bildades. Denna delning är ett typiskt exempel på att nationalstater enbart är av ondo för samhörigheten inom mindre grupper som t ex stammar eller släkter.

Nu har nationalismen nästan helt vunnit all mark i regionen, vilket fått till följd att det nu är inbördeskrig på gång i många länder. Jag tror inte ens Israel är immunt mot denna sortens krig. Med tanke på att stamtanken inte riktigt har dött ut här borde kriget i Syrien snarare kallas utbördeskrig. De är ju utbördes var de en bor nånstans. Men om man idag ens snuddar vid tanken på att tänka på annat vis än nationalistiskt så blir förlöjligad idag. Vilket är synd för nationalism är den sämsta av alla grupptankar. För mej är ordet nation ett stambegrepp, den enhet man föds in i. Jag har svårt att se flera miljoner människor som en enda stam. Men det är människor som Percy Cox, Cockus som han kallades av araberna, som fått oss att se just miljoner som en stam.

Ska det till ett utplånande av nationalstaterna innan vi börjar leva som människor igen?




"It's fine if you disagree with me. I can't force you to be right"

Säkerhet - en uttjatat propagandaord

"Det hotar den inre säkerheten", "Vår säkerhet måste stärkas". Två av många floskler som ibland hörs från politiker och tjänstemän med ansvar för det inre av nationernas arbeten. Vad är det för säkerhet som åsyftas? Är det folkets säkerhet? Statens? Statsapparatens? Tjänstemännens? Det politiska etablissemangets? Oavsett vem som får fördelar av att säkerheten upprätthålls så är det ett uttjatat propagandaord som alldeles för ofta används av fel sorts styre. Även i det vi kallar demokratier (Läs: länder där vi väljer våra diktatorer) används ordet säkerhet vitt och brett. Om det är för att lugna de sina eller för att kollra bort populasen vill jag låta vara osagt, men det låter inte bra.

Ordet säkerhet betyder för mej att man upprätthåller ett tillstånd av lugn och relativ frid, med frihet från påträngande och skrämmande element som stör ordningen. Inget av detta störs vi vanligt folk av när utländska organisationer verkar internationellt. Endast när vår tillvaro direkt hotas av internationella konflikter, t ex krig eller terrorism kan det sägas att vår säkerhet hotas. Det som sker inom politikens och byråkratins värld har faktiskt inte med oss att göra. Varför vi ska inbegripas i den sortens tänkande är för mej en gåta. Nej, bara vi får slippa överhetens floskler och dumheter omkring oss så får de svänga sej med vilka ord och fraser de till.

För mej är staten och befolkningen två vitt skilda begrepp, ungefär som i Äldre Västgötalagens omnämnande av att svear äger rätt att ta och vräka kung på 1200-talet. Vilka hade rätten här egentligen? Det står ju att svearna hade rätten, men i praktiken var det endast tinget i respektive landskap som hade denna rätt. Vanligt folk hade inte mycket att säga till om här. Då liksom nu går makten utöver folket, inte ut från folket. Men de får väl leka makthavare, bara vi får sköta oss själva, utan nationalism och överdriven politik. Men det får vi nog inte. Säkerhetstänkandet är för starkt...



"Det bästa sättet att ta död på ett yrke är att göra en utbildning av det"

Nordkorea = Nördkorea

Bild av Ed Driscoll.

Jag är hjärtligt trött på Nordkorea och det landets ständiga försök att komma med i rekordböckerna över antalet dumheter som kan uttalas av en nation per år. Varför låter vi den nekrokratin hållas hela tiden? Vi kan väl be Kina, som är närmast, att bara tåga in, ta över landet en kortare tid medan regimen avsätts och landets människor får en chans att lämna bronsåldern bakom sej. Är det så viktigt med makt?

Nordkorea är ett land där dumheterna staplas på varandra, den ena aktionen dummare än den andra. Det faktum att Nord- och Sydkorea fortfarande de facto är i krig med varandra gör inte saken bättre. Hur länge kan det landet fortsätta sin nedåtgående spiral egentligen? Det är nog dags att göra nåt åt situationen. Folket ska inte behöva lida längre.

Det där våpet till "ledare" de har nu borde bort eller skolas om till en mer normal ledare. Det finns en gräns för hur långt en suverän nation får gå. Den gränsen har Nordkorea passerat för länge sen...


"Att gå omkring och känna hat eller bitterhet över någon eller något
är detsamma som att låta det du avskyr få bo helt gratis i ditt huvud."

Är Finland inte längre det svenska landslagets huvudfiende?

Det klagas i radion på att stämningen i Globen i matchen mellan Sverige och Finland idag inte var lika fin som i matchen mot Canada i förrgår. Jag skulle vilja säga att det är möjligt att man från mediernas håll missbedömt det här med vem som är huvudfienden i ishockey. Jag menar, finländare ser man varje dag i Elitserien och i Finland ser man säkert svenskar på samma vis, så det är inte längre samma sak. Målen som gjordes i semifinalen höjde förstås stämningen men det är ändå inte samma andäktiga spänning som mot Canada.

Jag vill mena att mötena med Canada och Schweiz är roligare att se på för de gör verkligen allt de kan för att slå vad de menar är stormakten Sverige. De ser inte en motståndare de vill slå till varje pris. Det är en mer neutral känsla och den gillar jag mer än det där larvigt nationalistiska som finländare och norrmän håller på med.

Samma sak vill jag säga gäller med friidrotten där Finnkampen inte längre är lika kul att se på. De olika deltagarna i dessa grenar är inte längre av världsklass, med några få undantag, och det är tråkigt att se dom hålla på. Nationalismen har dödat de här evenemangen, anser jag. Det samt att det är för dyrt att gå på såna här evenemang. Det främsta skälet är nog ändå TV. Det är enklare att sitta och uggla framför dumburken än att röra på sej till arenorna...



"Nobody climbs mountains for scientific reasons. Science is used to raise money for the expeditions, but you really climb for the hell of it."

Det där med sport och nationalism

[Satir]Jag tänker presentera en konspirationsteori rörande våra grannländer, nationalism och sport. Jag tänker nämligen göra gällande att finländare och norskar, framför allt finländare, oftast ger sej in i en sport med avsikten att slå svenskar till varje pris. Något annat motiv finns inte. Det handlar inte om att främja hälsa och ett bättre liv. Bara slå svensken till varje pris!

Ger sej svenskar in i en sport först kan man ge sej fan på att snart är finländare och/eller norrmän där och försöker slå dessa svenskar. Att vinna VM är inte nog, det måste vara mot svenskar. En seger är ihålig för dessa människor om motståndaren inte är en svensk.[/Satir]

Detta är inte skrivet för att jag är sur på att norrmän och finländare är så framgångsrika i sporter. Tvärtom är jag glad att det går bra för vissa människor. Var de kommer ifrån bryr jag mej egentligen inte om. Jag är inte nationalist, jag ser nationalism som ett hinder för mänsklig utveckling. Ett samhälle grundat på samarbete mellan individer över gränserna är min vision. Det lever jag efter.



"Att tänka hör till mänsklighetens största nöjen."

Vad är Sverige?

I ett tidigare inlägg frågade jag vad en svensk var, utifrån den diskussion som startades om svenskheten. Nu har jag blivit intresserad av frågan vad Sverige är för något. Här handlar det likt den förra frågan om flera möjliga svar, varav det mest strikta är att Sverige är en nationalstat som omfattar ca 450,000 kvadratkilometer.

I övrigt kan man säga att Sverige är en nationalstat grundad på tanken att Sverige är nåt helt annat än grannarna, på samma sätt som Danmark är nåt helt annat än grannarna. Sverige är samtidigt ett land som består av nio miljoner medborgare plus ett okänt antal människor som lever bland oss, antingen med uppehållstillstånd eller utan. Slår man ut dessa nio miljoner plus några okända på dessa 450,000 km2 får vi ca 20 personer per km2 vilket ger oss ett ganska glest befolkat land. Men väldigt mycket av detta är sjöar, floder, berg, skogar och myrar. All övrig mark är den vi bebor.

Men även den beboeliga marken är ganska stor ändå så det borde inte vara svårt att få människor att bo här. Problemet är väl utkomsten från marken samt risken att vi överfiskar i haven och sjöarna och skjuter för mycket av viltet i skogarna. Men än så länge är det ingen risk att vi blir för många, ens med våra begränsade resurser.

Geografiskt sett är Sverige ett ganska avlångt land som sträcker sej från södra Norden nästan ända upp till norra Norden, en bra bit uppåt Nordkalotten. Här finns gott om plats för många människor, frågan är egentligen vad som krävs för att locka dumsk..., jag menar andra människor hit till kylan och mörkret på vintern. Vi som bor här är ju redan så dumma att vi stannar kvar trots att all logik borde säga oss att vi borde söka oss söderut på vintern, eller gå i ide. Tyvärr går inte det pga all nationalism, all sinnesfördärvande byråkrati och andra dumheter så vi är fast här i Norden tills istiden kommer åter. Så välkomna till helvetet på jorden, gott folk från andra länder!



-----------------------------
För övrigt använder sej vetenskapen inte av Richterskalan för att visa hur starka jordbävningar är. Den skala man använder sej av kallas momentmagnitudskalan. Det är bara journalister och politiker som använder sej av den gamla skalan.

Vad är en svensk?

Detta inlägg är inspirerat av en debattartikel publicerad i DN 28 oktober 2012.

Vad är en svensk? Är det nån som är född här av föräldrar som också är födda här? Är det nån som är född här av föräldrar födda utomlands? Är det en som är medborgare i landet? Är det nån som är född utomlands och har immigrerat hit? Är det nån som är född utomlands men har rötter i Sverige? Är det nån som talar svenska? Bra frågor allihop och svaret är nog inte så enkelt som man skulle kunna tro. Rent politiskt är man svensk om man har medborgarskap här. Genetiskt sett är det svårare. Vi består av så många ursprung att det är svårt att peka ut en specifik ursprungsbefolkning. Vi kan alltså inte säga att den eller den är svensk på grundval av hans/hennes DNA. Vem är då svensk och vad är en svensk rent generellt?

För egen del är alla svenskar som är födda här eller bor här och känner sej svenska. Svårare, eller enklare, än så är det inte. Det är vad man känner sej som som ska avgöra. Svenskheten står inte eller faller med ens utseende eller härstamning. Samma sak gäller andra människor i andra länder och deras förhållande till respektive land.

En studie bland människor säger dock bland annat följande:

"För att kunna sägas vara svensk anger 47 procent att det åtminstone är ganska viktigt att det inte syns på utseendet att man har rötter i ett annat land. 50 procent anser att familjen/släkten ska ha bott minst fem generationer i Sverige. Om kravet sänks till två generationer blir motsvarande andel 58 procent."

Man kan undra varifrån dessa människor har fått sina uppfattningar om andra människor egentligen. Är det föräldrar och den i övrigt omgivande bekantskapskretsen som är orsaken till såna åsikter? För det är en åsikt bland många. Jag är säker på att andra människor har helt andra åsikter. Det för mina tankar in på nationalism och patriotism, en käpphäst för mej så fort det här med svenskheten kommer på tal. Är utseendet viktigt när man talar om nåt så konstlat som nationalitet? Är patriotism grunden i allas uppfattning om vad som är viktigast för uppfattningen av en själv kontra andra?

Svensk blir man inte, det är man inte heller. Man gör sej själv till svensk, på samma sätt som någon annan gör sej till dansk eller engelsk eller rysk eller vad som helst. Där man känner sej hemma är också den plats man identifierar sej med. Så är det bara. Beteckningar av den här typen är egentligen lika flytande som att kalla sej elvisfan eller golfare. Det är bara det att de som en gång skapade nationalismen och patriotismen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har lyckats tuta i flertalet ur följande generationer att folkslag är detsamma som nationer och att länder är detsamma som nationer.

Sanningen är att det inte är så. En nation är samling människor födda och levande tillsammans oberoende av plats. Ett land är det område som styrs av en ledare och det är inte nödvändigt att den här ledaren och eliten kring ledaren är av samma nation som folket de styr över. Så har det historiskt sett varit i alla år. DNA-testning av befolkningen i Europa stöder också detta påstående. Det har funnits en elit i Europa som kommit utifrån, av vissa spår att döma från sydöst, alltså dagens Balkan/Anatolien/Mellanöstern. De tog makten i många områden och hade liten påverkan på det genetiska materialet hos sina underlydande till en början. När sen nya eliter kom in började beblandningen och den fortgår till våra dagar.

Egentligen har vi kvar eliterna ännu men det tillkommer inte längre några utomstående. Istället hittar vi dom bland "våra egna". Det har inte förekommit några större invandringar i Europa de senaste 800 åren, sen mongolerna. Det har med tiden skapat en känsla av "samhörighet" mellan folkslagen som lett fram till synen ett land, ett folk. Det var också ideologierna i spåren på revolutionsåren i Frankrike som skapade tron på att nationer och länder är ett.

Nu har vi för första gången på länge en större invandring igen, från just de områden som en gång gav oss våra första eliter, Mellanöstern och Afrika. Men de som kommer ses långt ifrån som någon elit. Tvärtom ses de som undermänniskor. Nationalismen frodas och patriotismen firar triumfer bland de som känner sej hotade. Men jag tror inte någon har anledning att känna sej hotad, vare sej här i Sverige eller någon annanstans. För om vi granskar historien noga ser vi att hur många som än har kommit hit har de antingen återvänt till sina ursprungsländer eller assimilerats. Vi får se framtiden an och ta till oss Mark Twains ord, som jag citerar här längst ner i inlägget. Han hade så rätt om oss "vita".




"Det finns många lustigheter i världen, bland dem den vite mannens uppfattning att han är mindre vild än de andra vildarna."

Mikropatriotism (eller slutet för nationalismen)

Nationalism är ett hemskt koncept. Blotta tanken på att ett land är ett enda folk och att dessa har ett gemensamt ursprung skrämmer mej som historiker eftersom detta är det mest ohistoriska sättet att se på ett land. Därför gläds jag till viss del åt att se hur de stora konstgjorda länderna möjligen faller sönder i diverse folkomröstningar. Visserligen återstår det lång väg mot att göra slut med nationalismens tankegång men om vi får fler länder väcks förhoppningen (hos undertecknad) att det samtidigt växer fram en känsla för det lilla, provinserna.

Men tyvärr kommer nog nationalismen segra. En känsla för sitt land, sitt folk, sin familj, sej själv är en helt annan känsla än den man har gentemot andra länder, andra folk, andras familjer, andra människor. Nationalism är således den negativa formen av vad patriotism eller provinsialism är. Men jag är inte helt säker på att jag gillar patriotism heller för att hylla sitt land kan ha en negativ klang också då det så lätt blandas samman med nationalism. Jag föredrar provinsialism med en nypa sans och förnuft ifråga om folks historia. Något folkets historia finns inte och har aldrig funnits. Åtminstone inte enligt den nationalistiska synen.

Jag hoppas jag gör mej förstådd nu. Det är bättre att vara stolt över sin omedelbara omgivning och/eller regionen omkring än ett land, vars existens egentligen bara är en fortsättning på kungarnas länder under medeltiden. Det är också bättre att gilla nåt familjärt och kärt än ogilla det okända, eller som vissa säger att de gör; hatar det. Som jag ser det är nationalism ett dåligt förhållningssätt gentemot andra människor. Visst är det bra att känna stolthet över sin bygd, det hör till faktiskt, men ett helt land är lite för mycket. Ta matchen igår mellan Tyskland och Sverige som ett exempel. Jag såg inte den som ett exempel på nationer eller ens representanter för nationer som möttes. Det var två landslag med individer som representerade respektive länders bygder och fotbollslag som möttes.

Ordet nation betyder egentligen vara född, bildat som det är till det latinska verbet nasci, födas. På den punkten är det inget fel med ordet nation. Man föds här, lever här och dör här. Men om man till detta lägger att "folket" har levt här hela tiden så blir det genast betydligt sämre. Lägger man sen dessutom ytterligare en dimension till ordet nationalism, tanken om att bara vissa har rätt att bo här, dvs de som är födda här, blir det genast äckligt och perverst.

Jag hyllar tanken att vanliga människor känner samhörighet med sin bygd för att de är födda där eller bor där, men inte mer. Att spela en landskamp i fotboll är inte ett utslag av nationalism eller ens patriotism, det är att man representerar sin bygd och sin gemenskap i samklang med andra som representerar sin bygd och sin gemenskap. Nationalism och patriotism är något som mer hör ihop med politiker och ideologer. Vad jag hoppas på med att de stora länderna eventuellt går isär är just att vanligt folk för en gångs skull ska känna samhörighet med varandra och visa upp sina färdigheter och traditioner för omvärlden, utan att ogilla eller hata andra. Det går att vara patriotisk, men bara om man släpper den ohistoriska synen att nationen födde fram en - för det gjorde bygden.



"Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden."

EU-tanken - älskad och bortglömd

Först av allt vill jag säga detta så det är klargjort: Jag älskar EU-tanken därför att den ger alla människor en chans att komma från idiotin med nationalstater. Tanken på en union mellan länder, territorier och autonoma områden är väldigt bra, den borde kunna fungera, om det inte hade varit för den byråkrati som vuxit fram inom den organisation vi nu har. Som det är nu är EU en stat för sej, med president, parlament och diverse råd som gör som de själva vill utan någon som helst hänsyn för de enskilda invånarna eller ens dess egna anställda. EU har blivit en bluff trots att det borde verka för att stoppa bluffar.

EU-tanken står för fred mellan länder, för ordentliga handelsavtal och gemensamma regler för hur varor och tjänster kan och får hanteras. EU-tanken står också för en ekonomi som inte planeras av länderna utan sköter sej själv. Den perfekta nattväktaren? Ländernas politiker borde inte få styra EU, lika lite som EU borde få styra de enskilda länderna. De borde vara separata entiteter som engagerar varandra och interagerar med alla som ingår i EU. Som det är nu är EU en överstatlig entitet med makt över vissa aspekter som definitivt inte borde ha med EU-tanken att göra, t ex byråkratin kring jordbruket. Låt detta skötas av folk som kan sin sak, dvs bönderna själva.

Det vissa politiker vill ha är en union byggd på samma tanke som USA, enskilda delstater som bildar en union. Det passar inte för Europa därför att vi är för många olika folkslag som inte kan tolerera varandra mer än nödvändigt, vi har alldeles för många krig bakom oss för att vi helt ska kunna lita på varandra för att en sån union ska bli en realitet.

EUs nuvarande tillstånd och påföljande svaghet visas med alltför lysande klarhet under den rådande ekonomiska krisen i vissa av medlemsländerna. Den visar också att politiker genom åren gett sej själva alltför stor makt och insyn i alla aspekter av den moderna samhällskroppen. De har inget förtroende för att vanligt folk och affärsfolk kan klara av samhällets olika funktioner själva. Det är just därför att politikerna hela tiden lägger sina näsor i blöt där de inte hör hemma som vi har dessa återkommande ekonomiska problem. Man provar konstant ut sina ekonomiska och ideologiska teorier på verkligheten utan att egentligen förstå att de gör mer skada än nytta.

Så nog är EU-tanken bortglömd i dessa tidevarv då den ekonomiska realiteten biter politikerna och de övriga tyckarna i baken. Nån måtte älska att bli piskad bland alla dessa förståsigpåare för nog är det som att se på nåt S/M-skådespel av den mest löjeväckande sorten. Men det är vi som blir piskade i slutändan. Vi vanliga människor som lurats in i den här karusellen. Man klagar på enskilda ekonomiska brottslingar medan de stora kriminella aktionerna äger rum mitt framför oss och de görs lagliga därför att det är politiker som utför dom!




"En ekonom är en expert, som i morgon vet, varför det han förutsade i går, inte skedde idag."

200 år med Canada

Jag har nyss avslutat läsningen av en väldigt intressant artikel om Canada och den kanadensiska staten som på sikt bildades som en följd av 1812 års krig. Igår var det 200 år sen det kriget startades mellan USA och Storbritannien. USA ville driva ut britterna från Nordamerika en gång för alla och hade i början en del framgångar men efter att britterna bränt Washington och nästan tagit USAs huvudbas Fort McHenry gick det mesta emot USA.

Kriget skulle komma att hålla på i tre år och sluta med ett förnedrande nederlag för båda sidorna. Frankrike lyckades nämligen få britterna att slåss med dom snarare än med USA, pga Napoleon och hans envetna krig. Freden hade redan slutits 24 december 1814 men den nyheten hade inte nått de stridande i New Orleans som fortfarande höll på i januari 1815. Ni får tänka på att det varken fanns telefon eller ens telegraf vid den här tiden.

Det fanns starka krafter i USA som ville döda alla ursprungsstammar och annektera deras marker för egen räkning. Framför allt var det Demokraterna som stod för denna syn och hade det inte varit för många stammars hårdföra motstånd, britternas undsättning av de områden som inte ville bli annekterade av amerikanerna hade nog långt färre av ursprungsbefolkningens stammar funnits kvar idag.

Vem som vann 1812 års krig är irrelevant, det som är relevant är att ursprungsbefolkningen, de som slog sej samman som First Nations Tribes, blev förlorarna. På nåt sätt måste de ha trott att om de slogs mot amerikanerna i söder skulle de på sikt få sin frihet som ett eget land. Det skedde aldrig och ursprungsbefolkningen i Canada har väl aldrig riktigt hämtat sej från detta svek.

Canada som land kan räkna sin andliga födelse till detta krig för ur askan efter brända städer som York (idag Toronto) i Canada och Washington i USA växte en känsla av samhörighet med varandra som är milsvida bättre än den patriotiska, närmast fascistiska nationalism som råder i USA och många europeiska länder idag. Det såddes ett frö till samarbete mellan USA och Storbritannien som en följd av detta krig. Att sen ursprungsbefolkningen fick sitta emellan verkar ingen bry sej ett vitten om.




"Det är absurt att dela upp folk i goda och dåliga. Folk är antingen charmerande eller tråkiga."