Vad är en svensk?

Detta inlägg är inspirerat av en debattartikel publicerad i DN 28 oktober 2012.

Vad är en svensk? Är det nån som är född här av föräldrar som också är födda här? Är det nån som är född här av föräldrar födda utomlands? Är det en som är medborgare i landet? Är det nån som är född utomlands och har immigrerat hit? Är det nån som är född utomlands men har rötter i Sverige? Är det nån som talar svenska? Bra frågor allihop och svaret är nog inte så enkelt som man skulle kunna tro. Rent politiskt är man svensk om man har medborgarskap här. Genetiskt sett är det svårare. Vi består av så många ursprung att det är svårt att peka ut en specifik ursprungsbefolkning. Vi kan alltså inte säga att den eller den är svensk på grundval av hans/hennes DNA. Vem är då svensk och vad är en svensk rent generellt?

För egen del är alla svenskar som är födda här eller bor här och känner sej svenska. Svårare, eller enklare, än så är det inte. Det är vad man känner sej som som ska avgöra. Svenskheten står inte eller faller med ens utseende eller härstamning. Samma sak gäller andra människor i andra länder och deras förhållande till respektive land.

En studie bland människor säger dock bland annat följande:

"För att kunna sägas vara svensk anger 47 procent att det åtminstone är ganska viktigt att det inte syns på utseendet att man har rötter i ett annat land. 50 procent anser att familjen/släkten ska ha bott minst fem generationer i Sverige. Om kravet sänks till två generationer blir motsvarande andel 58 procent."

Man kan undra varifrån dessa människor har fått sina uppfattningar om andra människor egentligen. Är det föräldrar och den i övrigt omgivande bekantskapskretsen som är orsaken till såna åsikter? För det är en åsikt bland många. Jag är säker på att andra människor har helt andra åsikter. Det för mina tankar in på nationalism och patriotism, en käpphäst för mej så fort det här med svenskheten kommer på tal. Är utseendet viktigt när man talar om nåt så konstlat som nationalitet? Är patriotism grunden i allas uppfattning om vad som är viktigast för uppfattningen av en själv kontra andra?

Svensk blir man inte, det är man inte heller. Man gör sej själv till svensk, på samma sätt som någon annan gör sej till dansk eller engelsk eller rysk eller vad som helst. Där man känner sej hemma är också den plats man identifierar sej med. Så är det bara. Beteckningar av den här typen är egentligen lika flytande som att kalla sej elvisfan eller golfare. Det är bara det att de som en gång skapade nationalismen och patriotismen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har lyckats tuta i flertalet ur följande generationer att folkslag är detsamma som nationer och att länder är detsamma som nationer.

Sanningen är att det inte är så. En nation är samling människor födda och levande tillsammans oberoende av plats. Ett land är det område som styrs av en ledare och det är inte nödvändigt att den här ledaren och eliten kring ledaren är av samma nation som folket de styr över. Så har det historiskt sett varit i alla år. DNA-testning av befolkningen i Europa stöder också detta påstående. Det har funnits en elit i Europa som kommit utifrån, av vissa spår att döma från sydöst, alltså dagens Balkan/Anatolien/Mellanöstern. De tog makten i många områden och hade liten påverkan på det genetiska materialet hos sina underlydande till en början. När sen nya eliter kom in började beblandningen och den fortgår till våra dagar.

Egentligen har vi kvar eliterna ännu men det tillkommer inte längre några utomstående. Istället hittar vi dom bland "våra egna". Det har inte förekommit några större invandringar i Europa de senaste 800 åren, sen mongolerna. Det har med tiden skapat en känsla av "samhörighet" mellan folkslagen som lett fram till synen ett land, ett folk. Det var också ideologierna i spåren på revolutionsåren i Frankrike som skapade tron på att nationer och länder är ett.

Nu har vi för första gången på länge en större invandring igen, från just de områden som en gång gav oss våra första eliter, Mellanöstern och Afrika. Men de som kommer ses långt ifrån som någon elit. Tvärtom ses de som undermänniskor. Nationalismen frodas och patriotismen firar triumfer bland de som känner sej hotade. Men jag tror inte någon har anledning att känna sej hotad, vare sej här i Sverige eller någon annanstans. För om vi granskar historien noga ser vi att hur många som än har kommit hit har de antingen återvänt till sina ursprungsländer eller assimilerats. Vi får se framtiden an och ta till oss Mark Twains ord, som jag citerar här längst ner i inlägget. Han hade så rätt om oss "vita".




"Det finns många lustigheter i världen, bland dem den vite mannens uppfattning att han är mindre vild än de andra vildarna."