Vad är en svensk?

Detta inlägg är inspirerat av en debattartikel publicerad i DN 28 oktober 2012.

Vad är en svensk? Är det nån som är född här av föräldrar som också är födda här? Är det nån som är född här av föräldrar födda utomlands? Är det en som är medborgare i landet? Är det nån som är född utomlands och har immigrerat hit? Är det nån som är född utomlands men har rötter i Sverige? Är det nån som talar svenska? Bra frågor allihop och svaret är nog inte så enkelt som man skulle kunna tro. Rent politiskt är man svensk om man har medborgarskap här. Genetiskt sett är det svårare. Vi består av så många ursprung att det är svårt att peka ut en specifik ursprungsbefolkning. Vi kan alltså inte säga att den eller den är svensk på grundval av hans/hennes DNA. Vem är då svensk och vad är en svensk rent generellt?

För egen del är alla svenskar som är födda här eller bor här och känner sej svenska. Svårare, eller enklare, än så är det inte. Det är vad man känner sej som som ska avgöra. Svenskheten står inte eller faller med ens utseende eller härstamning. Samma sak gäller andra människor i andra länder och deras förhållande till respektive land.

En studie bland människor säger dock bland annat följande:

"För att kunna sägas vara svensk anger 47 procent att det åtminstone är ganska viktigt att det inte syns på utseendet att man har rötter i ett annat land. 50 procent anser att familjen/släkten ska ha bott minst fem generationer i Sverige. Om kravet sänks till två generationer blir motsvarande andel 58 procent."

Man kan undra varifrån dessa människor har fått sina uppfattningar om andra människor egentligen. Är det föräldrar och den i övrigt omgivande bekantskapskretsen som är orsaken till såna åsikter? För det är en åsikt bland många. Jag är säker på att andra människor har helt andra åsikter. Det för mina tankar in på nationalism och patriotism, en käpphäst för mej så fort det här med svenskheten kommer på tal. Är utseendet viktigt när man talar om nåt så konstlat som nationalitet? Är patriotism grunden i allas uppfattning om vad som är viktigast för uppfattningen av en själv kontra andra?

Svensk blir man inte, det är man inte heller. Man gör sej själv till svensk, på samma sätt som någon annan gör sej till dansk eller engelsk eller rysk eller vad som helst. Där man känner sej hemma är också den plats man identifierar sej med. Så är det bara. Beteckningar av den här typen är egentligen lika flytande som att kalla sej elvisfan eller golfare. Det är bara det att de som en gång skapade nationalismen och patriotismen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har lyckats tuta i flertalet ur följande generationer att folkslag är detsamma som nationer och att länder är detsamma som nationer.

Sanningen är att det inte är så. En nation är samling människor födda och levande tillsammans oberoende av plats. Ett land är det område som styrs av en ledare och det är inte nödvändigt att den här ledaren och eliten kring ledaren är av samma nation som folket de styr över. Så har det historiskt sett varit i alla år. DNA-testning av befolkningen i Europa stöder också detta påstående. Det har funnits en elit i Europa som kommit utifrån, av vissa spår att döma från sydöst, alltså dagens Balkan/Anatolien/Mellanöstern. De tog makten i många områden och hade liten påverkan på det genetiska materialet hos sina underlydande till en början. När sen nya eliter kom in började beblandningen och den fortgår till våra dagar.

Egentligen har vi kvar eliterna ännu men det tillkommer inte längre några utomstående. Istället hittar vi dom bland "våra egna". Det har inte förekommit några större invandringar i Europa de senaste 800 åren, sen mongolerna. Det har med tiden skapat en känsla av "samhörighet" mellan folkslagen som lett fram till synen ett land, ett folk. Det var också ideologierna i spåren på revolutionsåren i Frankrike som skapade tron på att nationer och länder är ett.

Nu har vi för första gången på länge en större invandring igen, från just de områden som en gång gav oss våra första eliter, Mellanöstern och Afrika. Men de som kommer ses långt ifrån som någon elit. Tvärtom ses de som undermänniskor. Nationalismen frodas och patriotismen firar triumfer bland de som känner sej hotade. Men jag tror inte någon har anledning att känna sej hotad, vare sej här i Sverige eller någon annanstans. För om vi granskar historien noga ser vi att hur många som än har kommit hit har de antingen återvänt till sina ursprungsländer eller assimilerats. Vi får se framtiden an och ta till oss Mark Twains ord, som jag citerar här längst ner i inlägget. Han hade så rätt om oss "vita".




"Det finns många lustigheter i världen, bland dem den vite mannens uppfattning att han är mindre vild än de andra vildarna."

Mikropatriotism (eller slutet för nationalismen)

Nationalism är ett hemskt koncept. Blotta tanken på att ett land är ett enda folk och att dessa har ett gemensamt ursprung skrämmer mej som historiker eftersom detta är det mest ohistoriska sättet att se på ett land. Därför gläds jag till viss del åt att se hur de stora konstgjorda länderna möjligen faller sönder i diverse folkomröstningar. Visserligen återstår det lång väg mot att göra slut med nationalismens tankegång men om vi får fler länder väcks förhoppningen (hos undertecknad) att det samtidigt växer fram en känsla för det lilla, provinserna.

Men tyvärr kommer nog nationalismen segra. En känsla för sitt land, sitt folk, sin familj, sej själv är en helt annan känsla än den man har gentemot andra länder, andra folk, andras familjer, andra människor. Nationalism är således den negativa formen av vad patriotism eller provinsialism är. Men jag är inte helt säker på att jag gillar patriotism heller för att hylla sitt land kan ha en negativ klang också då det så lätt blandas samman med nationalism. Jag föredrar provinsialism med en nypa sans och förnuft ifråga om folks historia. Något folkets historia finns inte och har aldrig funnits. Åtminstone inte enligt den nationalistiska synen.

Jag hoppas jag gör mej förstådd nu. Det är bättre att vara stolt över sin omedelbara omgivning och/eller regionen omkring än ett land, vars existens egentligen bara är en fortsättning på kungarnas länder under medeltiden. Det är också bättre att gilla nåt familjärt och kärt än ogilla det okända, eller som vissa säger att de gör; hatar det. Som jag ser det är nationalism ett dåligt förhållningssätt gentemot andra människor. Visst är det bra att känna stolthet över sin bygd, det hör till faktiskt, men ett helt land är lite för mycket. Ta matchen igår mellan Tyskland och Sverige som ett exempel. Jag såg inte den som ett exempel på nationer eller ens representanter för nationer som möttes. Det var två landslag med individer som representerade respektive länders bygder och fotbollslag som möttes.

Ordet nation betyder egentligen vara född, bildat som det är till det latinska verbet nasci, födas. På den punkten är det inget fel med ordet nation. Man föds här, lever här och dör här. Men om man till detta lägger att "folket" har levt här hela tiden så blir det genast betydligt sämre. Lägger man sen dessutom ytterligare en dimension till ordet nationalism, tanken om att bara vissa har rätt att bo här, dvs de som är födda här, blir det genast äckligt och perverst.

Jag hyllar tanken att vanliga människor känner samhörighet med sin bygd för att de är födda där eller bor där, men inte mer. Att spela en landskamp i fotboll är inte ett utslag av nationalism eller ens patriotism, det är att man representerar sin bygd och sin gemenskap i samklang med andra som representerar sin bygd och sin gemenskap. Nationalism och patriotism är något som mer hör ihop med politiker och ideologer. Vad jag hoppas på med att de stora länderna eventuellt går isär är just att vanligt folk för en gångs skull ska känna samhörighet med varandra och visa upp sina färdigheter och traditioner för omvärlden, utan att ogilla eller hata andra. Det går att vara patriotisk, men bara om man släpper den ohistoriska synen att nationen födde fram en - för det gjorde bygden.



"Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden."

Nationalism - det sämsta som kan drabba ett land

Känner du samhörighet med ditt land, oavsett om du är född i det eller inte? Jag gör det inte och det beror inte på att jag är resultatet av en invandrad österrikare och en svenska. Nej, det är för att jag anser nationalism vara den största lögnen som nånsin blivit över från den patriotiska yran som började på 1800-talet. Nationalism är den främsta orsaken till att vi har såna stora problem med gränser, migration och allt större främlingsfientlighet.

Vad är då nationalism i praktiken? Nationalism innebär bland annat att man bör sjunga nationalhymnen, även om man hör till en etnisk och religiös minoritet. Den dikterar förhållningssättet vi har mellan olika länder och sätter därmed effektivt stopp för människans naturliga instinkt att röra på sej när fara eller svält hotar. Den fria migrationen är alltså ett minne blott. Biologi och kemi övertrumfas alltså av mänskliga lagar, i grund och botten även det biologi förstås, om än väldigt förvanskad eftersom människans omedvetna vilja att underordna och överordna varann har fått ta överhanden över den naturliga önskan att röra på sej.

Jag antar att nationalism är oundvikligt som ett led i utvecklingen hos oss människor. Vi har alltid värnat om den plats vi bor på gentemot andra, av det enkla skälet att dels är vi trygga här och dels innebär andra människor alltid en omställning till något nytt som vi visserligen är nyfikna på men samtidigt är oroliga inför eftersom vi inte vet vad de går för, vad de kan tänkas föra med sej i form av tankar och annat. Speciellt trångsynta människor har svårt med den omställningen. På provinsiell nivå är detta okej eftersom man med tiden lär sej acceptera främlingarna som oftast blir en del av samhället.

Men så har vi det här med nationer, länder, stater. Det är nåt som är initierat uppifrån. Från början var länder mer av en personlig egendom för kungar, kejsare och konsuler. Alla som råkade bo inom ett område "ägdes" av ledaren och var tvungna att strida för honom. Därför var det viktigt för ledarna att upprätthålla illusionen av att ledaren antingen var en gud eller var gudarnas representant här på jorden och att det var folkets förbannade plikt att följa honom.

Den första riktiga nationalismen växte fram i Norden, i Danmark och Sverige, efter Kalmarunionens sönderfall. Det är väl inte riktigt den sortens patriotism vi känner igen idag men alla grunderna fanns där, en känsla för ett större område än den omedelbara trakt man bodde i, man hörde att andra talade samma språk som man själv gjorde och man hade en kung som ville hålla dom samman mot en fiende, en gemensam fiende. Detta var på 1500-talet och ännu hade inte tanken på ett gemensamt ursprung väckts bland befolkningen. Det skulle dröja till nästa sekel innan detta skedde och ytterligare två sekel framöver innan det nådde ut till vanligt folk genom undervisningen i folkskolan. Då hade redan dessa tankar uppstått på kontinenten och i Asien, antingen genom påverkan från Norden eller oberoende.

Det är talande att nationalismen är som starkast i länder som antingen vunnit sin självständighet nyligen eller, paradoxalt nog, förlorat ett krig. USA har en ganska stark nationalism men den är beroende av krigen och de motgångar landet har haft genom terrordåd, Vietnamkriget och andra hemskheter.

Jag har nu räknat upp en massa nackdelar med nationalism. Kan någon visa på någon enda positiv sak med detta fenomen?




"All nationalism är en återvändsgränd. Den leder ingenstans."

Varför jag inte tror på en nationalstat

Ordet nation är för mej vad svordomar är för moralpredikanter och djupt religiösa, ett fult ord alltså. Dess avknoppning nationalism är etter värre. Etymologiskt sett är nation en perfekt particip av det latinska verbet nasci, födas. Den som är född är alltså ursprungsbetydelsen för ordet nation. Bakom nationstanken finns alltså den tanken att den som är född i ett visst land är en del av nationen. Så långt är det ju bra för det låter väldigt neutralt. Men om man då betänker att nationalismen växte fram jämsides med rastanken och att dessa båda många gånger hängde samman blir resultatet snarare det att bara vissa födda på ett speciellt territorium har rätten att bo där. Rastanken och nationalismen hade fött ett gemensamt barn, rasismen.

Det är just denna kombination jag ogillar i nationalismen, framför allt i länder där även stor patriotism existerar. Då blir också patriotismen färgad av tanken att bara de som är födda inom ett visst territorium har där att göra. Det där vanliga tjoandet vid landskamper är en sak, det är väl kul att heja på "sitt" lag, men att ständigt vifta med sin nationalitet inför andra är bara löjligt. Det är dock ett välkänt faktum inom psykologin att nyomvända personer för en viss sak är mer "frälsta" än andra. Således är det inte så konstigt att norrmän och finländare är mer nationalistiska än danskar och svenskar, vars position som självständiga stater är lite äldre.

Att hysa en känsla för sitt hemland, sin bygd, är bara naturligt. Det är inbyggt hos alla levande varelser. Att vilja flytta på sej är hos inbyggt. Men att förneka folk möjligheten att bo var man vill pga konstgjorda gränser som är framtagna på lika konstgjorda grunder är väldigt fel. Ha gärna nationaldagar men betona då att det gäller alla som bor i ett land, inte bara de som är födda där. Gränserna förr i tiden var mellan de som styrde över olika territorier. De första nationalisterna tog över denna syn och strävade efter att samla alla som talade ett visst språk tillsammans, trots att dessa många gånger hade helt andra kulturer. Språket var ledstjärnan och till stora delar är det den under 1800-talet framväxande etymologin som har stor del av skulden i detta.

Nu, när det konstaterats att språket inte alls har den bäringen på den mänskliga populationen som man trott, visar det sej också att nationer är en myt. Ändå framhärdar folk dagligen i detta löjliga med nationer. Länder som existerar för att geografin bestämmer det har jag inga problem med. Folk kommer att få samma språk så småningom och kulturerna växer samman också. Men kom inte dragandes med detta att folken hör ihop med med varandra för att de har ett "heligt" förbund eller för att man talar samma språk. För mej existerar endast nationer i den bemärkelsen att man är född in i ett visst sammanhang. Märk väl att man talar om folkslag som nationer inom antropologin. Förr gjorde man det om folkslag i vanligt tal också. Då handlar det om att man föds in i ett visst folk. Här handlar det inte om nationalism utan om att man ser en skillnad mellan sin egen grupp och andra grupper.

En nationalstat för mej är en kvarleva från 1800-talet och i vår tid behövs inte nationalism, snarare att man är stolt över sin bygd och alla människor som VILL bo i den här bygden.

Patriotism, vad är då matriotism?

Vi säger patriotism om de känslor man har för sitt land och sin härkomst i detta land. En släkting till detta är nationalism vilket i grunden handlar om samma sak, med vissa distinktioner. En nationalist tror på nationalstaten utan att direkt ta med folkets ursprung varje gång medan en patriot tror på sitt land i förhållande till hur man har sitt ursprung där. Representanter för båda kan vara fullt normala människor (är det oftast också) men det finns rötägg som rasister, främlingsfientliga och Ted Nugent (OBS skämt!).

För mej är såväl nationalism och patriotism rätt onödiga ting för att upprätthålla en koppling till det land man är född i och/eller bor i. My home is where my heart is but my heart is not at home, som legendariske bandledaren för Thin Lizzy, Phil Lynott, en gång sjöng.  Jag gör kanske inte samma tolkning som Lynott gjorde men för mej är de raderna en perfekt beskrivning av vad en människa egentligen är, nämligen en vandrande varelse som söker nåt nytt hela tiden. Vi behöver varandra och vi träffar nya människor hela tiden. Vi är egentligen aldrig hemma nånstans och vi ska egentligen inte heller kunna kräva rätten till ett visst område bara för att några förfäder till oss bott där en gång i tiden. Det är andra saker som ska spela in då. Vårt monetära system och vilka som bor på en viss plats för tillfället övertrumfar den historiska rätten till ett område alla gånger. Det är min åsikt i alla fall. Det kvittar om ursprungsbefolkningen tvingades bort för alla har tvingats bort nån gång. Vi människor har gjort så ända sen savanntiden för flera miljoner år sen.

I detta sammanhang kan det då vara på sin plats att tala om faderland och moderland. Finns ordet matriotism? Behövs det och behövs faderland? Vi har det diffusa och klart diskriminerande fädernesland. Vad skulle matriotism kunna betyda, om det fanns? Kärleken till ens moderland låter det som, i alla fall om man jämför det med patriotism. Det om något låter rasistiskt faktiskt med tanke på den genetiska koppling all avkomma har till modern. Om man skulle räkna alla som har en koppling till en viss urmoder och sen dela in dom i de som har mest koppling till henne och hennes man och följaktligen exkludera resten skulle vi verkligen få en hemsk situation, liknande den som hände i Tyskland för ca 70 år sen. Problemet är väl att nu när jag skrivit ordet kan det hända att nåt pucko bland kvinnochauvinisterna (alltså de som kallar sej feminister och som är en skamfläck för äkta feminister) får tag på ordet och för det vidare. Men det måste skrivas för att nån blir uppmärksammad på det och inser faran.

Jag googlade ordet matriotism och fann att en del använder ordet om månens faser. Andra talar om det som kärleken till närbygden och hemmet till skillnad från hela landet som är patriotism. Min tolkning är kanske domedagsmässig så den lämnar vi därhän. Jag bara säger att jag inte gillar den. Det får räcka.