Varför jag inte tror på en nationalstat

Ordet nation är för mej vad svordomar är för moralpredikanter och djupt religiösa, ett fult ord alltså. Dess avknoppning nationalism är etter värre. Etymologiskt sett är nation en perfekt particip av det latinska verbet nasci, födas. Den som är född är alltså ursprungsbetydelsen för ordet nation. Bakom nationstanken finns alltså den tanken att den som är född i ett visst land är en del av nationen. Så långt är det ju bra för det låter väldigt neutralt. Men om man då betänker att nationalismen växte fram jämsides med rastanken och att dessa båda många gånger hängde samman blir resultatet snarare det att bara vissa födda på ett speciellt territorium har rätten att bo där. Rastanken och nationalismen hade fött ett gemensamt barn, rasismen.

Det är just denna kombination jag ogillar i nationalismen, framför allt i länder där även stor patriotism existerar. Då blir också patriotismen färgad av tanken att bara de som är födda inom ett visst territorium har där att göra. Det där vanliga tjoandet vid landskamper är en sak, det är väl kul att heja på "sitt" lag, men att ständigt vifta med sin nationalitet inför andra är bara löjligt. Det är dock ett välkänt faktum inom psykologin att nyomvända personer för en viss sak är mer "frälsta" än andra. Således är det inte så konstigt att norrmän och finländare är mer nationalistiska än danskar och svenskar, vars position som självständiga stater är lite äldre.

Att hysa en känsla för sitt hemland, sin bygd, är bara naturligt. Det är inbyggt hos alla levande varelser. Att vilja flytta på sej är hos inbyggt. Men att förneka folk möjligheten att bo var man vill pga konstgjorda gränser som är framtagna på lika konstgjorda grunder är väldigt fel. Ha gärna nationaldagar men betona då att det gäller alla som bor i ett land, inte bara de som är födda där. Gränserna förr i tiden var mellan de som styrde över olika territorier. De första nationalisterna tog över denna syn och strävade efter att samla alla som talade ett visst språk tillsammans, trots att dessa många gånger hade helt andra kulturer. Språket var ledstjärnan och till stora delar är det den under 1800-talet framväxande etymologin som har stor del av skulden i detta.

Nu, när det konstaterats att språket inte alls har den bäringen på den mänskliga populationen som man trott, visar det sej också att nationer är en myt. Ändå framhärdar folk dagligen i detta löjliga med nationer. Länder som existerar för att geografin bestämmer det har jag inga problem med. Folk kommer att få samma språk så småningom och kulturerna växer samman också. Men kom inte dragandes med detta att folken hör ihop med med varandra för att de har ett "heligt" förbund eller för att man talar samma språk. För mej existerar endast nationer i den bemärkelsen att man är född in i ett visst sammanhang. Märk väl att man talar om folkslag som nationer inom antropologin. Förr gjorde man det om folkslag i vanligt tal också. Då handlar det om att man föds in i ett visst folk. Här handlar det inte om nationalism utan om att man ser en skillnad mellan sin egen grupp och andra grupper.

En nationalstat för mej är en kvarleva från 1800-talet och i vår tid behövs inte nationalism, snarare att man är stolt över sin bygd och alla människor som VILL bo i den här bygden.