Den stora blå

I ett litet hörn av en ganska stor galax, vid den spiralarm som kallas Orion, finns en liten grupp stjärnor, ca 30 stycken inom 15-20 ljusår från varandra, som är ganska lika varandra i storlek och uppbyggnad. De fem största i den här gruppen är vita stjärnor med höga temperaturer i kärnan. Den femte i storleksordningen är den som är mest intressant för oss. Det är nämligen vår egen sol. Kring vår sol cirklar ett stort antal planeter, asteroider och kometer, alla i sina respektive banor. De 20 största planeterna är samtliga så stora att de är cirkelformade sfärer, mer eller mindre tillplattade vid polerna. De två allra största planeterna är enorma i jämförelse med de övriga.

Men det är en av de mindre planeterna som är av mest intresse för oss. Mindre förresten, den är långt ifrån liten. Den är så stor i volymen att den mycket väl kan svälja alla de minsta planeterna i solsystemet och ändå ha gott om plats över. Det är förstås Tellus jag talar om, jorden. Det är den stora blå. Det är en synnerligen aktiv planet som hålls vid liv av sin relativt stora satellit, den vi kallar månen. På denna blåa planet finns en mängd levande varelser, såväl rörliga som stationära. Här vandrar bland allt detta en tvåbent varelse omkring och tror att hon är satt på den här planeten av nåt övernaturligt väsen.

Denna tro på osynliga väsen har många gånger satt käppar i hjulen för en snabbare utveckling av den tvåbenta varelsens hjärna. Kanske är denna tro en försvarsmekanism för alla de som inte förstår utvecklingen? Problemet är dock inte de okunniga och/eller vidskepliga, utan de som anser sej veta bäst. De som är nånstans mitt emellan de ignoranta och de verkligt kunniga. De är påfallande ofta viktigpettrar som armbågar sej fram till maktpositioner där de antingen är i vägen för utvecklingen eller hämmar den på andra sätt.

Det är den sortens människor som envist hävdar att vi är dömda till undergång, trots att vetenskapen motbevisar dom gång på gång. Det är den sortens människor som klagar i högan sky så fort de inte får som de vill, som en liten unge vid godisdisken. Det är den sortens människor som anser sej veta bäst i alla lägen, såna vi andra kallar besserwissrar. Snara att påpeka fel hos andra men har samtidigt svårt att se bristerna hos sej själva.

Så här från ovan syns ingenting av vår aktivitet. Bild från Hammarby Sjöstad.

Det är samma sorts människor som anser att vissa musikalbum är en miljörisk men som själva glatt sätter sej i ett flygplan för att rusa vidare till nästa fjantmöte som inte leder nånvart. Fakta som talar emot skrämselpropagandan, då? Hur ska de agera mot den? Fakta som talar emot ens ståndpunkt är aldrig bra för en, man har investerat ett psykologiskt kapital i denna ståndpunkt, men för såna här människor är megalomanin (storhetsvansinne) inte långt borta. En riktigt stor människa är stor även i nederlag, men såna här människor tolererar inte ens den minsta formen av nederlag. Att förlora även en liten diskussion kan vara som att förlora ett större slag.

Den stora blå bryr sej inte om käbbel mellan de som vet och de som tror sej veta. Den lever vidare, även utan en massa viktigpettrar. Vi människor har generellt väldigt höga tankar om oss själva och det vi gör. Det ligger i vår natur. Frågan är vad resten av varelserna som lever här tillsammans med oss tycker om vår inställning, om de hade vårt perspektiv. De hade kanske velat ta över vår position...



"It is the certainty that they possess the truth that makes men cruel."