Historiehörnan: Svastikans tidigaste historia

Svastikan, hakkorset, är en gammal symbol för tur, lycka, livet, solens gång på himlen. Nazisternas förvrängning av denna symbol tänker jag lämna därhän. För övrigt anser jag att ett förbud mot svastikans användande bara gör att den än mer cementeras som ondskans symbol. Vi borde ta tillbaka den och använda den på rätt sätt, som man gör i Indien. Men det är inte i Indien vi har de äldsta spåren, även om det är här de allra flesta tidiga spåren finns. Indusdalen under tidig bronsålder är full av svastikor och får man tro dagens användning av symbolen så var den en lyckosymbol redan då.

Men ännu tidigare finns svastikan bland folk i sydöstra Europa, för ca 7-8000 år sen i den så kallade Vinčakulturen som bebodde ett område som motsvarar delar av dagens Rumänien, Serbien, Makedonien, Bulgarien och Bosnien. Den ingår i vad man skulle kunna kalla en protoskrift, alltså tidiga försök att återge tal på pränt.

Bild från Wikipedias artikel om Vinčakulturens protoskrift.

Jag skriver detta kortfattade inlägg eftersom nån tok sprejat en svastika på Dror Feilers hemmadörr. Svastikan får inte fortsätta vara ondskans symbol. Vi måste ta tillbaka alla dessa tecken som felaktigt använts av alla elaka människor världen över. Svastikan är en lyckosymbol, ett tecken på godhet. Låt oss hoppas på att så sker nån gång i framtiden. Men låt oss för den delen inte glömma bort hemskheterna som utfördes med denna symbol på en fana.



"Got it in me, I've got it in me,
Ain't gonna quit until it all comes out.
Gonna do it, ain't nothin' to it
Just shake my hips, throw my head back and shout...
Been a long education
But my homework is done"

Min favoritmusik: Foghat

Foghat är ett engelskt bluesrockband som inte många här i Sverige känner till, tyvärr. De låter, eller snarare lät, som en blandning mellan Status Quo och Savoy Brown. I USA var de ganska stora under 1970-talet men i hemlandet, som de lämnade när succén var ett faktum, föll de så småningom i glömska. Sångaren och gitarristen Dave Peverett, med smeknamnet Lonesome Dave, var sångare i Savoy Brown men när den ständigt ombytlige bandledaren Kim Simmonds ville byta stil något tog Peverett med sej basisten Tony Stevens och trummisen Roger Earl och rekryterade Rod Price från ett annat band och tillsammans bildade de Foghat, ett namn som lät kul bara.

De spelade in första plattan 1971 och fick en oväntad framgång med den och uppföljaren i USA. Jag kan förstå det för denna platta är något av det bästa en grupp har presterat i debutväg. Det är simpel bluesrock färgad med lite boogierock och poprock, men ändå känns detta som en skön resa för öronen. Det märks att deras hjältar är bluesmänniskor som höll på under 1950-talet och framåt, som Willie Dixon och Chuck Berry, för det är raka rör i deras anda. Framför allt när de gör just covers på deras låtar, I Just Want To Make Love To You respektive Maybellene.

Hela plattan andas 70-tal och känns förvånansvärt modern trots den relativt dåliga inspelningskvaliteten. Någon direkt favorit har jag inte, det finns delar i varje låt som håller väldigt hög klass, men skulle jag tvingas nämna någon speciell kan jag säga att jag håller Sara Lee ganska högt. Detta är en debutplatta du kan skaffa om du verkligen gillar bluesrock. Dessutom, gillar du slide så lyssna på Foghat. Rod Price håller oerhört hög klass på alla deras 70-talsplattor.



"When my picture's in a frame
In the fool's hall of fame
There'll be no one you can blame but me"