Vad är ondska?

Maggie frågar på sin blogg: Varifrån kommer ondskan? Svaret är föga överraskande: den kommer från oss människor. Men det svaret har lite av goddag yxskaft över sej och tarvar en vidare förklaring. Ett vidare svar är att ondskan stammar från rädslan för att tappa greppet om det man själv upplever som sin verklighet och att man då i ett försök att bevara den verkligheten begår dåd som man vanligtvis inte skulle göra. Maggie nämner Stanley Milgram och andra världskriget som exempel på hur vanliga människor som helt plötsligt blir monster med oinskränkt makt över liv och död.

Men vad är då ondska? Vi tänker på ondska idag som nåt vi inte kan ta på men ändå finns där, redo att dra nytta av vissa människor. Men så kan man inte tänka eftersom ondska liksom godhet egentligen inte är nån extern intelligens utan är nåt som stammar från en eller flera människor som gör saker. Samtidigt kan man ju fråga sej om en persons ondska inte är en annan persons godhet. Jag är övertygad om att de som bestämde över fångläger i Tyskland och Sovjetunionen trodde att de gjorde mänskligheten en god gärning. Nu vet vi ju att det inte var en god gärning men här kommer en annan psykologisk aspekt in, den om suggestion. Man kan bli, eller göra det på sej själv, hjärntvättad att tro på en viss sak hur lätt som helst. Milgrams experiment tog upp grupptryck och hur lätt man hade att ge sej inför andra människors krav. Suggestion är en aspekt av detta. Se bara på hur sekter och konverteringar till andra religioner fungerar. Böckerna om islam, kristendom, Hare Krishna etc är skrivna på ett sådant sätt att man ska dras in i dom och bli ett med handlingen. Är detta då ondska?

Det beror på hur man ser det. Får inte individen utrymme i en religion är detta sannerligen ondska. Får man inte klä sej hur man vill, äta vad man vill, gå var som helst så är det kanske inte ondska men väl nåt dåligt eftersom pekpinnarna då sätter käppar i hjulen för en utveckling av både sinnet och samhället. Men är man övertygad om att man bör följa budskapet man får från en bok till punkt och pricka kanske man inte ser det som ondska eller ens en dålig handling.

Så ondska är helt och hållet beroende på ens perspektiv på saken. Är en person som dödar en massmördare ond? Är man ond om man rånar en bank eller stjäl från någon annans ficka för att få pengar till sej själv för att få mat för dagen? Är det ondska att gå i krig för att stoppa ett annat land från att förtrycka sina medborgare?

Jag är säker på att vår "vän" i Norge tror att han har gjort en god gärning och att hans lagbrott bara är ett sätt att visa på att ondskan är större än hans gärning. Lika säker är jag på att hans offer anser att han är ond. Han är varken eller. Han är bara ännu ett exempel på hur rädslan för något ogripbart övertar förnuftets roll i hjärnan och förvandlar en normalt smart människa till en paranoid varelse som reagerar på vad han anser vara ett hot med det enda sätt hans nuvarande tillstånd tillåter honom att reagera. En liten människa i en stor värld där världen består av vi och dom. I hans fall väldigt mycket dom.

Ett sant hjältedåd är ett som gör att man kan undvika blodspillan i alla lägen. Men inte ens då är man vare sej god eller ond för jag tror inte på godhet och ondska, bara att man är snäll och stygg, ofta i en och samma person. Godhet och ondska förutsätter att man tror på nåt större än en själv ifråga om intelligens. Ju mer jag ser av världen desto mer övertygad är jag om att bara det man kan se och uppleva med sina egna sinnen är en den enda sanna intelligensen. En extern intelligens, som vissa kallar för en gud, är orimlig eftersom en sådan med all säkerhet skulle ha känt sej tvingad att ingripa på endera sidan i en sån här händelse. Nåt sånt har inte skett, vare sej genom att dödandet omintetgjordes eller att samtliga dog. Allt vi har sett i världen hittills genom världshistorien har kunnat förklaras vetenskapligt på ett eller annat vis.

Dåden på Utöya och i Oslo gjordes möjliga av det faktum att den inre spärr som vanligtvis hindrar oss från att döda och skada artfränder var borta. Det enda han såg framför sej var fiender och dom måste bort till varje pris. Det är inte fråga om en hjärnskada utan helt enkelt att han hjärntvättat sej själv. Han säger själv att han inte vill ha med religioner att göra men just det här att han talar om goda och onda indikerar att han fortfarande är fast i det religiösa tänkandet.

Så, vi har fastslagit att ondska är ett i grunden religiöst begrepp framtaget för att försöka beskriva hur en människa kan begå hemskheter som strider mot hans eller hennes natur. Det handlar egentligen mer om psykologi, vilket ju många religiösa hatar eftersom det hotar deras makt över folk. Samma sak med godhet. Ingen av dessa egenskaper kan fastställas som nåt som har med en människas natur att göra utan är något man upplevs som av omgivningen.

Istället för att vara goda eller onda kan vi väl vara snälla istället. Det räcker gott.