Kan man bygga en gemenskap och en gruppidentitet på andra grunder än nationalism och religion?

Frågan ställer jag därför att jag i uppslagsord efter uppslagsord på Wikipedia läser om människor som bygger sin identitet på just dessa två saker, antingen den ena eller den andra eller båda två samtidigt. Det rör sej om religiös och/eller nationalistisk identitet. Att bygga sin identitet på sådan grund både anser jag och känner jag är fel. De är i mångt och mycket baserade på samma sak: grupptänkande där individen inte har någon annan betydelse än att bidra till kollektivet. Meningen är att man ska tro på SAKEN.

Men vad är då SAKEN? Enklast uttryckt handlar det om gemenskap. Men det är inte den sortens gemenskap man får genom att bara hänga ihop med andra människor och göra saker för varandra i all vänlighet utan att denna gemenskap innebär nåt större än så. Det är den sortens gemenskap som ställer krav på oss alla, den vill tvinga på individen sin kollektiva syn. Det är en syn som innebär att man måste följa en sorts konsensus där man utgår ifrån att nationen/religionen är det enda rätta. I en del fall hänger nationalism och religion ihop och det verkar på mej vara lika dumt som statistikberäkning: dra alla över en kam.

Men där statistikberäkning har sin plats i vetenskapens vindlande korridorer och på annat sätt har sin rättmätiga plats i samhället på ett eller annat vis anser jag att nationalism och religion inte har det, inte nu längre. Det har haft sin plats och sin tid men nu är det dags för reson. Låt oss finna nåt annat som vi kan samlas kring utan att det blir kollektivism av det med konsensus och undertryckande av individens rätt att yttra sej. Låt själva känsla av vanligt samhörighet bli ledstjärnan i framtiden. Gränser mellan länder borde inte betyda så mycket. Smugglare får vi ändå aldrig bukt med och ju friare övergångarna mellan länderna blir desto bättre tror jag att vi blir på att få gemenskap mellan människor och då ökar toleransen mellan olika folk om man får veta mer om världen.

Utopi? Bara så länge terrorister styr våra länder och kallar sej demokrater...

"Jag har rest bort på en måne"

"Tänk om alla skulle göra så?"

Rubriken ansluter till en tankegång jag brottats med ända sen i eftermiddags då jag kom att fundera över scheman och vad dessa innebär. På det hela är scheman bra att ha som en mall för hur en dag ska se ut men att följa dom slaviskt kan aldrig vara hälsosamt för alla i längden. För en så stark individualist som jag är (åtminstone inbillar mej att jag är) är ett schema inget som jag lyder under, snarare ser som en guide i tillvaron. Tolkningen av det är helt upp till alla som har ett. Att följa det slaviskt är att vara slav under ett kollektivistiskt tänkande. Att då bryta ett schema från och till ses ofta av de som skapat det som ett brott mot hela tillvaron.

Då kommer fraser som den i rubriken fram, som en invändning, inte bara mot att en person dristar sej att göra en egen tolkning av det fastslagna utan även mot individualism generellt. Det är i alla fall min personliga tolkning. För mej för tanken på den frasen tankarna vidare till den invändning som soldater gjort i alla krig: "jag lydde bara order". Långsökt jag vet, men båda fraserna hör ihop med kollektivism och ses av mej som ett utplånande av individen likaväl som det är ett utplånande av eget tänkande.

Men som sagt, scheman har jag inga problem med så länge en individuell tolkning är tillåten. När man ska börja är dock schemat allenarådande. Man ska komma i tid, däremot står det en fritt att komma hur tidigt som helst. Komma för sent är en förolämpning mot alla, mot gruppen. Så länge man slipper det kollektiva tänkandet med att ska följa alla tider slaviskt.


"Att ha behov är bara lyx"