torsdag 30 juni 2011

När började vi skämmas för våra kroppar?

Lång, kort, smal, tjock, stora och små extremiteter. Så har vi människor alltid sett ut. I våra dagar har en till dimension tillkommit, den att vi borde se ut på ett annat vis än det vi gör. Vi oroar oss över hur våra kroppar ser ut, ibland utan orsak. Fenomenet med osäkerhet inför sitt eget utseende har nog alltid funnits, åtminstone så länge vi har vi har varit människor. Men det är framför allt i vår tid, sen kanske slutet av 1700-talet, som den närmast psykiskt ohälsosamma fixeringen vid våra kroppars form har existerat.

I slutet av 1700-talet hade man då precis avslutat den första smalhetshetsen med getingmidjor där man t o m var beredda att för kvinnor ta bort ett revben för att se så smala ut som möjligt. Den hetsen hade funnits sen 1500-talet men först under upplysningstiden hade tekniken för operationer utvecklats såpass att man vågade sej på såna ingrepp. Men att vara smal höll sen i sej under hela 1800-talet. Detta gällde främst kvinnor. Männens fåfänga på den här punkten kom långt senare. Mäns fåfänga handlade mer om hur skägget skulle se ut.

När det där med "strandkroppen" kom in i sammanhanget vet jag inte men i början av 1900-talet kunde man åtminstone se ut hur som helst när man tog sej ett dopp. Det förekom säkert kommentarer då också men de verkar inte ha varit så vanliga, förmodligen för att extrem fetma inte var lika vanlig då. För det verkar som om ju mer vi börjat hetsa för att vara smala desto fler feta får vi. Maten, stressen att hålla tider och bristen på rörlighet är stora faktorer här.
Hårlösa strandapor som ser normala ut. Bilden skamlöst lånad från annan blogg.
Det har fascinerat mej att vi är så tvångsmässiga när det gäller vårt eget utseende, framför allt när det gäller hur kroppen är formad. Samtidigt som det finns dom som totalt struntar i hur de ser ut. Frågan är då vilka som ser bäst ut i en neutral betraktares ögon? Smaken är förstås olika från person till person men vi är ändå rätt lika varann på en punkt gällande vad vi tycker om hos en annan person: symmetri. Vi gillar den sortens symmetri som bygger upp alla levande varelser. Två ögon, en näsa, en mun, ett någorlunda runt ansikte och en kropp som är formad ungefär som en typisk tvåbent varelse ska vara formad. Inte ens enormt feta människor avviker speciellt mycket från den formen, även om de tänjer på den tankekedjan en hel del.

Den sortens tvångsmässighet, att vi är fångna i symmetrins grepp, är inget problem. Problemet är att många ser sin egen symmetri som ett hinder. De vill ändra på sej. Med hjälp av plastikkirurgi tar de varje chans de får att ändra på sitt utseende. Varje gång jag ser en person som gjort ett rejält ingrepp på sin kropp (bröstförstoring, ansiktsrekonstruktion etc) tänker jag dels på The Sweets sång "Fox On The Run" där första versen verkar handla om just detta:

"I don't wanna know your name, 
´cos you don't look the same, 
you looked alright before"

men också på skräckexemplen Lolo Ferrari och Jocelyn Wildenstein. De har verkligen gett plastikkirurgin ett dåligt anseende. Ferrari tog sitt liv för 11 år sen och jag kan inte tänka mej att Wildenstein (hela den släkten verkar vara helt utflippad förresten) mår speciellt bra hon heller eftersom hon hela tiden låter kniven gå. Där tror jag att dåligt självförtroende har omsatts i ingrepp. Märk väl att jag inte anklagar kirurgerna på nåt vis. De gör bara vad kunden har bestämt.

Förutom detta med plastikkirurgi, som egentligen är en bra sak då man behöver det i många fall där ansiktet eller någon annan del av ens anatomi har skadats, så har vi det stora problemet med vikten. Sen vågen blev en allmängiltig del av folks hushåll har generationer av tonåringar och unga vuxna sett sej som tjocka när de egentligen inte är det. Vikthetsen har tagit sej otroligt dumma uttryck. Jag skulle tro att modellbranschen bär stor del av den skuldbördan med sitt krav på två meter långa störar utan något som sticker ut. Om jag fick komma med ett förslag som skulle förändra många människors liv så skulle det vara detta: SLÄNG UT VÅGEN!
Den här ska du hiva ut om du vill göra dej själv en god favör. Hur mycket eller lite du än väger så har det ingen större betydelse för hur du ser ut. Du kan vara smal som en pinne men pga muskler kan du ändå väga mer än tjockisen bredvid dej.
Vikten har ingen större betydelse för hur man ser ut. Det är ett annat mått som är viktigare och det är hur stort ens omfång är. Ta fram det gamla hederliga måttbandet, sätt det till ditt bröst, din midja och dina höfter. Mät sen hur stor du är där och jämför med din längd. Ta gärna ett extra mått över din mage också, gravida kvinnor behöver inte göra detta eftersom den magen inte räknas. Du bör vara högst lätt spolformad om det ska anses vara hälsosamt. Men sen ska man inte låta sej luras av att nån är smal som en pinne. Det innebär inte att man har mindre mått av dåligt fett i kroppen för det. Det fettet sitter i så fall invid inälvorna och det är svårare att få bort än om man bantar bort en stor mage.

Vi kan ju också diskutera maten tills vi alla faller ihop av trötthet och hunger. Principen är förstås att man ska röra på sej mycket, äta ofta och regelbundet och med små portioner varje gång. Rörelserna får dock inte vara monotona för då kan man slita ut sej vilket då leder till att man förfelat alla ambitioner att få den sortens kropp man vill ha. Sen undrar jag också om inte mycket av hetsen kring utseendet beror på någon form av kemisk obalans. Äter man kanske helt fel mat? Kanske är man på fel väg med sitt psyke? Har vissa fel sorts arbete och kanske behöver dessa ombyte i karriären? Svåra frågor men de behöver nog ställas, i alla fall till de som ser sej själva som fula när de inte är det. Det kanske sitter inuti kroppen det där problemet, i hjärnan. Titta där så löser sej nog mångas problem.

Jag skäms inte själv för min egen kropp, som är rätt så spolformad. Magen vill jag förstås bli av med för den börjar kännas rätt tung när jag går. Jag håller den numera i schack medelst träning och promenader så snart ska den väl börja försvinna. Jag har inte hållit på med träningen så länge men tålamod har jag. Vad gäller utseende hos andra är det som följer: jag gillar tjejer som ser lite halvmulliga ut. Pinnar och stickor är inte direkt nåt jag vänder mej om efter. Det handlar inte om något annat än hur min hjärna är präglad. Jag går efter hur lyckliga de ser ut att vara och ofta sammanfaller detta med att de är lite mjuka i kroppen med runda former. Man kan säga att jag håller på formerna...

Populära inlägg