Mänskliga rättigheter - betyder de något i dagens samhälle?

Att vilja veta vad andra har för sej utan att själv åka fast för det är en gammal "sysselsättning" som har sin grund i det gamla jägarsamhället. Förmodligen fanns det grupper som enbart spionerade på andra för att stjäla deras byte - med våld om så krävdes. Spioner och underrättelsetjänster är således den feges utväg ur en situation. Det kallas nyfikenhet och att vara nyfiken i en strut är ett gammalt uttryck för en som kollar så mycket på en viss sak att han/hon inte märker att man blivit ertappad.

När nu USAs underrättelsetjänst med Storbritanniens dito, som de facto är amerikanernas bryte, uppför sej som de blivit ertappade med fingrarna i kakburken är det inte så konstigt att de uppför sej som förnärmade skolbarn och ger sej på journalister som haft ytlig kontakt med Edward Snowden, bara för att han vågat visa världen hur ohederliga våra säkerhetstjänster är.

Varför har brott mot de mänskliga rättigheterna blivit lag i så många länder? Att hålla någon mot dennes vilja bara för att man misstänker samröre med misshagliga personer är inte tillåtet för polisen, som ju ska vara vår garant för lag ordning, men i och med dessa lagar som tillåter säkerhetstjänster ställa den ordningen på sitt huvud urholkas ju skillnaderna mellan skurk och hederlig. I agenternas och politikernas ögon blir vi alla skurkar vilket inte hjälper vår uppfattning om dom nåt vidare heller.

Förhör och intervjuer är en sak, de kan utföras på neutral mark med personer av intresse för en utredning inom tidsramen för högst 30 minuter eller så, men att tvinga dom att stanna kvar under hot om arrest i flera timmar är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag undrar vilka kriminella jurister som gjort tolkningen att det nog går för sej att göra så. De är nog av den typen som säljer sina tjänster till vem som helst för en dryg penning.

De mänskliga rättigheterna verkar vara åsidosatta i säkerhetens namn men även på andra områden får man uppfattningen att det inte är så mycket bevänt med behandlingen av oss vanliga dödliga. Inte undra på att vissa människors respekt för ordningsmakten har urholkats.

Sicka människor det finns, va?




"You don't know a woman until you've met her in court."

Lagen om alltings jävlighet

Jag tänker lista saker som jag anser är ett utslag av lagen om alltings jävlighet. Jag tror inte alls på att det finns någon där ute som vill oss ont, det är bara det att vi söker efter samband hela tiden. Vilket som, det finns saker som verkligen sammanfaller och det gör att denna lag ändå är "giltig" nästan hela tiden.

1. Vill man ut och titta på stjärnorna är himlen mulen och ofta snöar/regnar det, beroende på årstiden.
2. Känner man för lite lugn och ro finns det alltid nån som vill prata och stoja.
3. Vill man sitta ensam på ett tåg eller en spårvagn då denna är nästintill tom i övrigt kan du ge dej på att det finns någon som bara måste sitta bredvid dej.
4. Tappar du en macka med nåt gott på i golvet kommer den närmast oundvikligen att hamna med pålägget nedåt.
5. "Jag ska bara vila lite till", säger du och och försover dej.
6. Har något gått sönder kommer du inte att hitta de rätta verktygen för att laga det.
7. Ju mindre pengar du har desto fler utgifter och avgifter har du.
8. Vill du ha ett prestigefyllt pris, ära och berömmelse, se då till att ha kompisar eller släkt som kan det där med marknadsföring.
9. Vatten kokar vid 100 grader men mjölk kokar när man vänder ryggen till.
10. Läser du för många listor av den här typen kommer du alldeles säkert att drabbas av nåt av ovanstående.




"Även en trasig klocka går rätt två gånger om dagen."

De mest fördomsfulla människorna

De mest fördomsfulla människorna är inte några specifika människor eller ens grupper av människor. Det är du och jag som är de fördomsfulla. Vi har fördomar om allt och alla. De bottnar i rädsla för det okända eller beror på felaktiga uppfattningar om vissa saker. Jag har tidigare sagt att på ett sätt är det bra att ha fördomar för då har man större möjligheter att lära sej något om det man har fördomar för, förutsatt att man är villig att öppna sitt sinne för att ta emot det okända.

Att öppna sej för det okända är som att uppleva en uppenbarelse. Det är nästan religiöst. Ju fler som gör detta desto bättre. Det är en underbar känsla att konfrontera sina rädslor och "vinna". De som inte vill konfrontera det okända kan man ju undra vad det är för fel på dom. Det i sej låter kanske fördomsfullt, att fördomsfulla inte har förmågan att öppna sej, men allt i samhället är fyllt av dolda fördomar. Vi kanske t o m kan ha fördomar mot fördomar?

Men det går inte att komma ifrån, vi är allihop de mest fördomsfulla, du och jag.



"Alla generaliseringar är farliga, även denna"

Beröring

Vi vidrör varandra alldeles för lite. Är vi rädda för att bli anklagade för trakasserier eller har vi blivit så styrda av myten om det moderna samhällets kliniska tänkande att vi inte vågar röra vid varandra?

En klapp på axeln eller en vänlig dunk i ryggen, en kram då och då, ett handslag eller klapp på kinden. Är det för svårt att acceptera i dagens samhälle? Vi här i det samhälle som ska föreställa modernt och upplyst har blivit fördomsfulla gentemot varandra i mångt och mycket. Man ryggar tillbaka om en person man känner vidrör en, om än bara flyktigt. Jag har själv sett detta beteende. De som drabbats av övergrepp blir skygga därför men faktiskt borde de om några ta till sej beröringen eftersom det är ett sätt att komma tillbaka på.

Det säger annars väldigt mycket om den personen som inte blivit utsatt för något men som ändå ryggar tillbaka och far ut i tirader om man vill visa vänskap och vara en normal människa. Normala människor vidrör nämligen varandra. Inte jämt och ständigt, det säger sej självt. Men vi tar i hand, vi klappar någon på axeln eller vidrör kort dennas arm för att visa att vi hänger med, att vi vill denna någon något eller bara visa vänskap.

Beröring är något alla djur håller på med. Vi ska inte förneka denna sida av oss. Vi är dömda att gå under som art om vi inte kan acceptera andra människors beröring av oss själva och vice versa. Forskning har visat att beröring gör både den som vidrör och den som blir berörd mer harmonisk eftersom hormoner frigörs som lugnar kroppen. De som har problem med beröring borde se en läkare för det är nåt allvarligt fel med en sån person. I många fall är rädslan för att bli berörd helt omotiverad. Man utgår ifrån att den andre vill en ont och då blir allt fel, vad som än händer.

Det är klart, man ska inte gå fram till någon man inte känner och krama om den så där utan vidare. Däremot är det helt ok att gå fram och skaka tass. Det är ingången till en bra relation, oavsett vilken form den antar i framtiden. Faktiskt ses det som oartigt att inte ta i hand i vår del av världen när man hälsar på någon för första gången i vissa sällskap och sammanhang. Är det ett flyktigt möte går det bra att bara vinka för den som kommer in i ett rum och säga vem man är. Det varierar från situation till situation men grunden är alltså att man tar i hand för att presentera sej.

Tänk att man ska behöva skriva ett blogginlägg om nåt så naturligt och grundläggande. Förnekar många människor sin egen natur eller har de gått på myterna om hur farlig beröringen är, speciellt om det är en vuxen som berör ett barn? Jag skulle vilja säga att det är bristen på beröring som lett fram till all hysteri kring övergrepp och trakasserier.

Låt oss vara vänliga mot varandra. Klappa din kompis på axeln, ge din vän en kram och skaka tass med alla du möter i ett konferensrum. Du är inte konstig eller excentrisk, det är alla andra som är konstiga. Du är naturlig och jämlik. Kort sagt, du är människa. Att inte vilja bli berörd är att förneka sin mänsklighet och sin natur.




"Den bästa spegeln är en gammal vän."

Vad är en normal människa?

Jag är överviktig men ser inte överdrivet tjock ut. Åtminstone anser jag inte att spolformad är en form på ens kropp vara överdrivet tjock. Kanske magen är lite stor för jag vill faktiskt kunna se mitt underliv ordentligt vid tvagning. Men jag anser mej ändå vara normal eftersom så många andra ser ut som jag gör, även här i obygden i Dalarna.

Därför undrar jag vad som anses vara normalt vad gäller utseendet och beteendet hos en människa. Kanske ger vi psykologer och tränare för stor betydelse vad gäller normen för en människa. Helt platt mage tycker jag ser sjukt ut faktiskt. Det ser ut som om personen ifråga får för lite mat. En lite smårund mage och en bred samt djup bröstkorg är faktiskt att föredra framför en pinnform. Oavsett längd och genus är 50 kg alldeles för lite för en människa över 15 års ålder, enligt mej. Om dessa kilon är jämnt fördelade ser det väldigt bra ut. För oss som gillar tjejer alltså.

Om vi då lämnar kroppsformerna så kan man ändå säga att en viss norm är två armar, två ben och ett någorlunda symmetriskt ansikte. Helt symmetriskt är inte ansiktet men ju mer det är så desto mer gillar vi det. Avvikelser gillar vi inte och det är helt naturligt. Vår hjärna är nämligen inkörd på symmetri vilket förklarar vår instinktiva motvilja gentemot avvikelser. Men vi kan lära oss fördra avvikelser, detta genom kunskap och vana. De som inte lär sej acceptera avvikelser har allvarliga problem som jag ser det. För de riskerar att bli klassade som fördomsfulla och dumma.

Det är symmetrin som är normen. Ändå har det som sitter på normen som fått all uppmärksamhet i vår tid. Samtidigt som vi enligt vissa experter blir tjockare. Men blir vi verkligen det? Vi har ju samtidigt blivit längre enligt samma experter. Vissa blir tjockare och det därför att de rör sej för lite och äter samma mängd mat som när de var yngre. Så långt är det inga problem med rönen. Men samtidigt är många extremt undernärda. Jag anser att för smala människor är ett större problem än för tjocka. Det får förstås stå för mej men jag står för det.

För mej är alltså vad gäller utseendet en normal människa en som inte är för smal, rör sej mycket och ofta utan att vara träningsgalning. Symmetrin spelar in men är inte allenarådande. Ett amputerat ben eller en arm stör inte mej.

Vad gäller beteende är allt som inte förstör samhällets dagliga funktioner normalt. Onormalt är således att krascha rutor, stjäla bilar, skjuta andra människor och överfalla dom i parker. Vårt samhälles beroende av psykologi är inte heller normalt. Ta nu detta på rätt sätt, psykologi är en utmärkt vetenskap men endast i de fall det gäller att utröna om någon kan anses vara normal eller ej. Att då använda psykologernas arbete för vanliga människor utan att egentligen ha grund för det anser jag vara fel. Sticker man aldrig ut är man inte onormal. Inte ens en trängd människa som får spel och gör en dum sak är sjuk i huvudet. Planerar man däremot ett dåd i många år och sen utför det är man definitivt inte normal. På den tiden borde man ha fått tillräckligt många signaler från sin egen hjärna att något är fel med det man gör.

Hyser man tankar är man normal, oavsett vad tankarna består av. Det är vad man gör av tankarna som avgör om man är normal eller inte. Därför är det fel att gå till en hjärnskrynklare så fort man anser sej hysa tankar som skulle kunna kallas opassande. Våra hjärnor är byggda för tankar. Om de får sväva ut lite i olika banor är det faktiskt en fördel för då slipper vi alla dessa instinktiva handlingar som kanske leder helt fel. Ibland kan förstås tankar leda en fel men som överallt annars är detta individuellt. Dumheter är sällsynt som en följd av tankar som lett en fel, som tur är.

Kanske allt som jag skrivit om hittills är normalt? Att vara människa, med alla fördelar och nackdelar, är normalt. Dumheterna vissa av oss håller på med är kanske normalt för arten människa. Vi älskar att söka abnorma saker, det är nog normalt.

I korthet, en normal människa är allt som vi gör, bra såväl som dåliga. Ha så kul med att vara människa!

Som en helt omotiverad avslutning återger jag ett utdrag ur en klassisk monolog med Lars Ekborg:
- Har du sett grisbilen köra förbi?
- Hur så, har du ramlat av?

Om att sola

Det pågår just nu en debatt på SVT Debatt om att sola. Tänkte bara säga min mening lite kort. Behöver man verkligen grilla sej i solen? Det är väl meningen att maten ska grillas? Vi är väl inga kannibaler?

Ska man känna sej smickrad?

Jag stod där i kön till kassan i Hemköp, nyklippt och relativt ren i övrigt också, nyrakad var jag också. Noterade lite i ögonvrån ett par framför mej medan jag tittade genom vad jag skulle betala för. Jag tittade till på dom. Hennes blick var vänlig. Hans blick på mej var den typiska för killar som är kära i sin tjej och nu sett en möjlig rival. Han tog ett fastare grepp om sin tjej som tydligen hade tittat åt mitt håll tidigare för jag tyckte mej känna igen henne från tidigare i affären.

Han hade inget att frukta från mej men det kunde inte han veta. Dels var tjejen upptagen, jag sysslar inte med förhållandeuppbrott, och dels verkade hon lite för ung, bara dryga 20-talet år hade hon levt på den här planeten. Så frågan är om jag ska känna mej smickrad över att ha fått en kille att se på mej som en potentiell rival. Jag känner mej åtminstone smickrad över det blotta faktumet att ha påverkat en tjej på så vis att hennes kille blivit arg. Hoppas jag inte orsakade nån fnurra på tråden mellan dom.

Det har alltid varit mitt problem, att jag aldrig tycks ha haft någon dragningskraft på kvinnor. De tycks bara se mej som en kompis eller en i mängden. Om det är min feghet, mitt skämtsamma yttre eller min blotta uppenbarelse vet jag inte. Men just nu känner jag mej stolt över denna lilla händelse. Den karamellen tänker jag suga på ett tag.

När började vi skämmas för våra kroppar?

Lång, kort, smal, tjock, stora och små extremiteter. Så har vi människor alltid sett ut. I våra dagar har en till dimension tillkommit, den att vi borde se ut på ett annat vis än det vi gör. Vi oroar oss över hur våra kroppar ser ut, ibland utan orsak. Fenomenet med osäkerhet inför sitt eget utseende har nog alltid funnits, åtminstone så länge vi har vi har varit människor. Men det är framför allt i vår tid, sen kanske slutet av 1700-talet, som den närmast psykiskt ohälsosamma fixeringen vid våra kroppars form har existerat.

I slutet av 1700-talet hade man då precis avslutat den första smalhetshetsen med getingmidjor där man t o m var beredda att för kvinnor ta bort ett revben för att se så smala ut som möjligt. Den hetsen hade funnits sen 1500-talet men först under upplysningstiden hade tekniken för operationer utvecklats såpass att man vågade sej på såna ingrepp. Men att vara smal höll sen i sej under hela 1800-talet. Detta gällde främst kvinnor. Männens fåfänga på den här punkten kom långt senare. Mäns fåfänga handlade mer om hur skägget skulle se ut.

När det där med "strandkroppen" kom in i sammanhanget vet jag inte men i början av 1900-talet kunde man åtminstone se ut hur som helst när man tog sej ett dopp. Det förekom säkert kommentarer då också men de verkar inte ha varit så vanliga, förmodligen för att extrem fetma inte var lika vanlig då. För det verkar som om ju mer vi börjat hetsa för att vara smala desto fler feta får vi. Maten, stressen att hålla tider och bristen på rörlighet är stora faktorer här.

Hårlösa strandapor som ser normala ut. Bilden skamlöst lånad från annan blogg.

Det har fascinerat mej att vi är så tvångsmässiga när det gäller vårt eget utseende, framför allt när det gäller hur kroppen är formad. Samtidigt som det finns dom som totalt struntar i hur de ser ut. Frågan är då vilka som ser bäst ut i en neutral betraktares ögon? Smaken är förstås olika från person till person men vi är ändå rätt lika varann på en punkt gällande vad vi tycker om hos en annan person: symmetri. Vi gillar den sortens symmetri som bygger upp alla levande varelser. Två ögon, en näsa, en mun, ett någorlunda runt ansikte och en kropp som är formad ungefär som en typisk tvåbent varelse ska vara formad. Inte ens enormt feta människor avviker speciellt mycket från den formen, även om de tänjer på den tankekedjan en hel del.

Den sortens tvångsmässighet, att vi är fångna i symmetrins grepp, är inget problem. Problemet är att många ser sin egen symmetri som ett hinder. De vill ändra på sej. Med hjälp av plastikkirurgi tar de varje chans de får att ändra på sitt utseende. Varje gång jag ser en person som gjort ett rejält ingrepp på sin kropp (bröstförstoring, ansiktsrekonstruktion etc) tänker jag dels på The Sweets sång "Fox On The Run" där första versen verkar handla om just detta:

"I don't wanna know your name, 
´cos you don't look the same, 
you looked alright before"

men också på skräckexemplen Lolo Ferrari och Jocelyn Wildenstein. De har verkligen gett plastikkirurgin ett dåligt anseende. Ferrari tog sitt liv för 11 år sen och jag kan inte tänka mej att Wildenstein (hela den släkten verkar vara helt utflippad förresten) mår speciellt bra hon heller eftersom hon hela tiden låter kniven gå. Där tror jag att dåligt självförtroende har omsatts i ingrepp. Märk väl att jag inte anklagar kirurgerna på nåt vis. De gör bara vad kunden har bestämt.

Förutom detta med plastikkirurgi, som egentligen är en bra sak då man behöver det i många fall där ansiktet eller någon annan del av ens anatomi har skadats, så har vi det stora problemet med vikten. Sen vågen blev en allmängiltig del av folks hushåll har generationer av tonåringar och unga vuxna sett sej som tjocka när de egentligen inte är det. Vikthetsen har tagit sej otroligt dumma uttryck. Jag skulle tro att modellbranschen bär stor del av den skuldbördan med sitt krav på två meter långa störar utan något som sticker ut. Om jag fick komma med ett förslag som skulle förändra många människors liv så skulle det vara detta: SLÄNG UT VÅGEN!

Den här ska du hiva ut om du vill göra dej själv en god favör. Hur mycket eller lite du än väger så har det ingen större betydelse för hur du ser ut. Du kan vara smal som en pinne men pga muskler kan du ändå väga mer än tjockisen bredvid dej.

Vikten har ingen större betydelse för hur man ser ut. Det är ett annat mått som är viktigare och det är hur stort ens omfång är. Ta fram det gamla hederliga måttbandet, sätt det till ditt bröst, din midja och dina höfter. Mät sen hur stor du är där och jämför med din längd. Ta gärna ett extra mått över din mage också, gravida kvinnor behöver inte göra detta eftersom den magen inte räknas. Du bör vara högst lätt spolformad om det ska anses vara hälsosamt. Men sen ska man inte låta sej luras av att nån är smal som en pinne. Det innebär inte att man har mindre mått av dåligt fett i kroppen för det. Det fettet sitter i så fall invid inälvorna och det är svårare att få bort än om man bantar bort en stor mage.

Vi kan ju också diskutera maten tills vi alla faller ihop av trötthet och hunger. Principen är förstås att man ska röra på sej mycket, äta ofta och regelbundet och med små portioner varje gång. Rörelserna får dock inte vara monotona för då kan man slita ut sej vilket då leder till att man förfelat alla ambitioner att få den sortens kropp man vill ha. Sen undrar jag också om inte mycket av hetsen kring utseendet beror på någon form av kemisk obalans. Äter man kanske helt fel mat? Kanske är man på fel väg med sitt psyke? Har vissa fel sorts arbete och kanske behöver dessa ombyte i karriären? Svåra frågor men de behöver nog ställas, i alla fall till de som ser sej själva som fula när de inte är det. Det kanske sitter inuti kroppen det där problemet, i hjärnan. Titta där så löser sej nog mångas problem.

Jag skäms inte själv för min egen kropp, som är rätt så spolformad. Magen vill jag förstås bli av med för den börjar kännas rätt tung när jag går. Jag håller den numera i schack medelst träning och promenader så snart ska den väl börja försvinna. Jag har inte hållit på med träningen så länge men tålamod har jag. Vad gäller utseende hos andra är det som följer: jag gillar tjejer som ser lite halvmulliga ut. Pinnar och stickor är inte direkt nåt jag vänder mej om efter. Det handlar inte om något annat än hur min hjärna är präglad. Jag går efter hur lyckliga de ser ut att vara och ofta sammanfaller detta med att de är lite mjuka i kroppen med runda former. Man kan säga att jag håller på formerna...

Ska vi hjälpa andra djur i nöd?

Lite filosofi så här på tisdagen skulle väl inte skada, eller hur? Jag vill nämligen ta upp ett litet spörsmål som jag irriterat mej på ända sen jag var liten och såg naturprogram med lidande djur. Jag tänker nu inte på gnuer eller andra antiloper som äts av lejon och andra rovdjur på savannen i Kenya. Inte heller tänker jag på djur som fastnat i våra fällor och som då får hjälp. Nej, jag tänker på sjuka djur som ligger och lider alla möjliga kval innan de dör medan filmlaget står och tittar på. Tanken här är nämligen den att vi människor inte ska störa (!?).

Ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag att denna inställning är totalt nonsens. Man ser ibland hur det skadade djuret har upptäckt människorna och många gånger förstår de att vi inte är farliga. Att ett filmlag är försiktigt om det är ett stort skadat djur som en elefant eller krokodil kan jag förstå om man håller sej på avstånd men ändå ligger det i vår natur att hjälpa andra i nöd och jag tror även en krokodil skulle på nåt vis uppskatta att man hjälper den.

Nu kan det argumenteras att de flesta djur inte har samma hjärnkapacitet som vi har och således bör vi inte läsa in mänskliga egenskaper i andra djurs ögon men ändå, jag känner igen ett rop på hjälp när jag ser det. Jag anser att om möjligheten finns ska filmlaget hjälpa djuret som är i nöd. Vi matar ju fåglar och andra djur här uppe i Norden och Nordamerika om vintern när det är ont om mat. Jag ser ofta till att en räv som bott här i trakten får mat och även om det ofta är mer än bara räven som får mat är jag säker på att den tackar och tar emot, på sitt sätt.

Ett av mina starkaste argument för att hjälpa andra djur är att vi är inte skilda från naturen, hur mycket vi än intalar oss att vi är det. Vi har nämligen tagit den med oss in i städerna. Insekter, fåglar, däggdjur och andra djur tar alla chanser de får till en säker och skön bostad hos oss. Vad vore ladusvalorna utan våra byggnader, hur skulle flugorna klara sej utan våra matrester, hur skulle mössen klara sej utan oss, hur länge skulle spindlarna klara sej utan oss? Därför bör vi hjälpa djur som gjort sej illa, är de bara lite dåsiga eller sjuka bör vi ta hand om dom tills bättre hjälp kommer eller i de fall där skadan eller sjukdomen är för svår bör vi avliva djuret. Sånt händer också i naturen nämligen.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att vi inte lever med naturen eller i den utan vi ÄR naturen och vi har naturen i oss. Städerna är vårt sätt att tolka naturen på. Vi är inte skapelsens krona, bara naturens senaste modell vad gäller hög kapacitet. Vad som kommer efter oss kan vi bara spekulera i men att nåt ersätter oss är jag helt säker på. Den varelsen kommer nog att ta steget ut bland stjärnorna. En dag kanske t o m kan leva i rymden som ren energi. Drömma kan man ju alltid göra...

Men tills dess, hjälp talgoxarna och ekorrarna där ute med nötter och frön samt se till att korsspindlarna i din bod får så många flugor som möjligt.

Extremism är en del av vår natur

Självmordsdåd är inte förenligt med islam, dundrar en imam i Sverige som respons på det bombdåd som ägde rum i förra veckan i Stockholm. Men den som undersöker den mänskliga naturen lite närmare finner snart att extremism, som är den främsta orsaken till att folk spränger sej själva i luften, är en del av den, på mycket ont och väldigt lite gott. Det är en form av reaktion på stress av olika slag. Det bör bekämpas men jag är inte övertygad att några böner eller fatwor kan hjälpa. Eftersom en extremist, vilken sort kvittar nog, inte är direkt mottaglig för logik måste man lirka med honom eller henne. Det är samma sorts stress som fick buddhistmunkar i Vietnam och andra ställen att tända eld på sej själva i protest mot kriget. Den sortens extremism är lika destruktiv psykiskt den men det drabbade ingen annan fysiskt.

Medan säkerhetstjänsterna nu med ljus och lykta söker efter orsaken till att självmördaren gjorde som han gjorde glömmer de bort just den här aspekten, att extremister inte har samma sorts logik som vi andra har. Om vi försöker tänka oss in i hur de resonerar kanske vi kan komma dom närmare och kunna stoppa dom. Det var så man stoppade andra terrorister, t ex knasbollarna i Baader-Meinhof och Schakalen. Men idag är man så inriktade på avlyssning och spaning att man troligen glömt bort psykologin. I Storbritannien erkänner premiärministern att de misslyckats med just detta, att komma dom nära och se till att stävja extremismen från början. Det gäller förstås inte bara religiösa extremister, som det tyvärr finns tretton på dussinet av världen över, utan lika mycket politiska tokar som de där maoistiska knarklangarna i Peru, Sendero Luminoso.

Jag vill gå så långt som att säga att extremism är en psykisk sjukdom, en ytterligt farlig version av såväl psykisk som fysisk stress som hos vissa individer kan gå så långt som till självmordsdåd som detta eller att skjuta ihjäl en massa elever på en skola och sen sej själv. Att kalla det posttraumatiskt stressyndrom är att blunda för vad det är, nämligen något potentiellt farligt. Sen kan vi jämföra med hur många dåd vi vill. De är alla hemska och även om psykologer och psykiatriker kan få vatten på sina kvarnar gällande sina teorier och hypoteser om den mänskliga naturen så är det ändock människor vi talar om, människor vars kopplingar i hjärnan har gått sönder på nåt vis.

Frågan är om vi kan reintegrera extremister i vårt samhälle om de inte vill det. Vad tror ni?

Genusdravel och den verkliga världen

Jag har en längre tid nu läst lite på Tanja Bergkvists blogg om genustänkande och om hur vissa genusforskare faktiskt verkar vara riktigt farliga för vanligt folk. Nu har jag också läst Pär Ströms inlägg i debatten. Han verkar rejält skärrad av det han kallar genusproffsen och deras försök att tvinga pojkar och flickor att leka med könsneutrala leksaker. Han menar, med rätta, att det finns inbyggda genetiska skillnader på pojkar och flickor som inte kan stoppas av några töntars försök att ändra på den mänskliga naturen. Dessutom påpekar han att kön inte är en social konstruktion. Det räcker med att titta på en man och en kvinna för att inse att vi är genetiskt skapade på olika sätt. Men framför allt är vi individer. Att dela upp människor i kön, inkomstklass, nationalitet etc är bara rester av ett gammalt tänkande som borde ha rensats ut för länge sen. Dessa indelningar är bara giltiga om vi talar statistik. I den verkliga världen är vi alla individer, väldigt unika sådana.

Jag fick allt när jag var liten, dockor, mysdjur, bilar och modelltåg. Modelltåget var min favorit och jag saknar den anläggningen. Jag vet inte var den tog vägen för den försvann i en flytt. Dockorna och mysdjuren var åskådare när jag lekte musiker som liten. Bilarna var med i en stor stad jag byggde upp i mitt rum. Jag var nog en typisk människa när jag var liten. Så kom inte och snacka genusdravel med mej!