Vi vidrör varandra alldeles för lite. Är vi rädda för att bli anklagade för trakasserier eller har vi blivit så styrda av myten om det moderna samhällets kliniska tänkande att vi inte vågar röra vid varandra?
En klapp på axeln eller en vänlig dunk i ryggen, en kram då och då, ett handslag eller klapp på kinden. Är det för svårt att acceptera i dagens samhälle? Vi här i det samhälle som ska föreställa modernt och upplyst har blivit fördomsfulla gentemot varandra i mångt och mycket. Man ryggar tillbaka om en person man känner vidrör en, om än bara flyktigt. Jag har själv sett detta beteende. De som drabbats av övergrepp blir skygga därför men faktiskt borde de om några ta till sej beröringen eftersom det är ett sätt att komma tillbaka på.
Det säger annars väldigt mycket om den personen som inte blivit utsatt för något men som ändå ryggar tillbaka och far ut i tirader om man vill visa vänskap och vara en normal människa. Normala människor vidrör nämligen varandra. Inte jämt och ständigt, det säger sej självt. Men vi tar i hand, vi klappar någon på axeln eller vidrör kort dennas arm för att visa att vi hänger med, att vi vill denna någon något eller bara visa vänskap.
Beröring är något alla djur håller på med. Vi ska inte förneka denna sida av oss. Vi är dömda att gå under som art om vi inte kan acceptera andra människors beröring av oss själva och vice versa. Forskning har visat att beröring gör både den som vidrör och den som blir berörd mer harmonisk eftersom hormoner frigörs som lugnar kroppen. De som har problem med beröring borde se en läkare för det är nåt allvarligt fel med en sån person. I många fall är rädslan för att bli berörd helt omotiverad. Man utgår ifrån att den andre vill en ont och då blir allt fel, vad som än händer.
Det är klart, man ska inte gå fram till någon man inte känner och krama om den så där utan vidare. Däremot är det helt ok att gå fram och skaka tass. Det är ingången till en bra relation, oavsett vilken form den antar i framtiden. Faktiskt ses det som oartigt att inte ta i hand i vår del av världen när man hälsar på någon för första gången i vissa sällskap och sammanhang. Är det ett flyktigt möte går det bra att bara vinka för den som kommer in i ett rum och säga vem man är. Det varierar från situation till situation men grunden är alltså att man tar i hand för att presentera sej.
Tänk att man ska behöva skriva ett blogginlägg om nåt så naturligt och grundläggande. Förnekar många människor sin egen natur eller har de gått på myterna om hur farlig beröringen är, speciellt om det är en vuxen som berör ett barn? Jag skulle vilja säga att det är bristen på beröring som lett fram till all hysteri kring övergrepp och trakasserier.
Låt oss vara vänliga mot varandra. Klappa din kompis på axeln, ge din vän en kram och skaka tass med alla du möter i ett konferensrum. Du är inte konstig eller excentrisk, det är alla andra som är konstiga. Du är naturlig och jämlik. Kort sagt, du är människa. Att inte vilja bli berörd är att förneka sin mänsklighet och sin natur.
"Den bästa spegeln är en gammal vän."
