fredag 18 oktober 2013

Problem med religioner - del nio: Vad alla religioner egentligen kommer från

Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie som jag kallar "Problem med religioner".

Oavsett vilken religion som finns på vår planet så har de alla sitt ursprung i samma föreställningsvärld våra förfäder hade för länge, länge sen. Denna värld, skapad inne i våra sinnen och byggd på det vi upplever omkring oss, har sen byggts vidare på av andra. Den föreställningsvärlden har många gånger utökats med en sak som är gemensam för de allra flesta religioner, nämligen en familj. Vår fantasi har ändock gränser. Vi måste relatera till det vi uppfattar i omvärlden som större än oss själva men också till det vi skapat på egen hand, vilket begränsas av det vår hjärna kan förstå. Sålunda har även gudarna familjer med allt vad det innebär. Att vi förmänskligar det vi inte rår på låter inte så fel faktiskt. Vi ger ju till och med våra husdjur mänskliga egenskaper och får hela tiden anpassa oss till tanken på att de inte tänker och resonerar som vi gör.

Det där med andar och gudomar verkar vara av samma ursprung som vårt sinne för ordning och struktur. Det som inte passar in i våra hjärnors sinne för struktur blir då andar och gudar, åtminstone så såg våra förfäder det som skedde omkring dom. Så går min tankegång åtminstone och jag tycker att den verkar plausibel. Hela tiden har sen gränserna för vad som är gudar och andar flyttats fram, men på sistone har dessa gränser inte flyttats för hela mänskligheten så mycket som man trodde skulle ske (och önskade!) med tanke på hur fort det gått att avslöja alla saker som sker i naturen hittills. Är det den inbyggda konservatismen hos många folkgrupper som får detta att göra halt?
Kanske är det så att utvecklingen går så långsamt att den bara påverkar vissa delar av populationen vilket har till följd att det flera hundra år, ja tusentals, år hinner gå innan den nått till alla delar av den. Under tiden sitter miljontals människor fast i den organiserade religionens grepp. Speciellt svårt blir det eftersom den mänskliga populationen har blivit så stor att även om kommunikationerna är snabbare så har långt ifrån alla tillgång till dessa former av kommunikationer.

Som jag tidigare sagt i andra blogginlägg är det inget fel i att ha en religion, felet ligger i alla andra också ska dela din religion och att några få ska få bestämma hur en religion ska se ut. Det är som när barn leker en gemensam lek på gården och några få av dom bestämmer vad alla ska göra. Kanske därför inte alla barn gillar kurragömma för då kan de som normalt inte får vara med och bestämma få lite mer utrymme. Det är väl därifrån vi har alla religioner, från den föreställningsvärld som följer med oss sen barndomen. På vissa finns den fantasivärlden kvar hela tiden.

Vi vet nu att moraltänkande förekommer bland andra däggdjur så vi kan med fog säga att religion har blivit det kitt som håller diverse samhällen samman så de håller sej till "planen". Det ligger ju ändå en trygghetskänsla i att vara tillsammans och traditioner, riter, är i såna fall bra saker att använda för att hålla gruppen samman. Det ligger djupt inbäddat i våra instinkter att hålla samman så egentligen är religionen från början bara fernissan på denna sociala konstruktion. En fernissa som hårdnat lite väl mycket på vissa platser.

Blanda nu inte ihop min kritik av religioner med andlighet/spiritualism. Det är två vitt skilda saker, som knappast har med varandra att göra. Religion är en organiserad form av tro där "alla ska med" i sökandet efter en sanning eller lyckan, vilket nu är viktigast. Andlighet är mer av att bejaka sina känslor inför något man tycker är vackert och/eller har svårt att förstå. Man behöver inte ha en tro för att vara spirituell, de flesta troende är inte spirituella, vad det verkar. Det verkar som om mänskligheten nån gång under slutet av jägarstenåldern (mesolitikum), kanske med början av bondestenåldern (neolitikum), övergick från att vara andligt religiösa till konfessionellt religiösa.

Det här med monoteism, som började i Egypten (så vitt vi vet!), verkar vara ett gott steg på väg mot att verkligen sluta upp med att vara religiösa. Fast vad vet jag, en ensam liten skribent i utkanten av verkligheten? Se gärna min serie om religionens historia här:

Vår religiösa evolution

Med detta tackar jag för mej idag.




"There's no end to what they'll take"

Populära inlägg