Halloween har diskuterats här tidigare i flertalet inlägg, men vad har utsättande av ljus vid gravarna för bakgrund? Allhelgonahelgen, vilken infaller vid månadsskiftet oktober-november, är en parallell till den ursprungligen brittiska Halloween/Samhain-helgen, och som sådan är det rätt lätt att se den kristna kyrkans försök att överflygla just denna keltiska sed, som förmodligen blev ganska populär på europeiska kontinenten.
Så att sätta ljus vid gravarna torde vara ett mildare sätt att blidka de döda på, än att sätta ut deras skallar, vilket senare blev kålrötter, och numera pumpor. Sen att det är samma sorts nonsens båda två sedvänjorna är en annan sak. Fascinationen för dom båda är lika stor hos folk.
Visar inlägg med etikett religionshistoria. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett religionshistoria. Visa alla inlägg
fredag 20 oktober 2017
måndag 24 november 2014
Hur är det att vara religiös?
Det här blir ett aningen längre inlägg, i stil med andra långa jag då och då skriver här, så sätt dej ner och gör det bekvämt för dej, alternativt skriv ut det och läs det på annat håll.
Religion fascinerar mej. Som begrepp och som sammanhållare av mänskliga populationer, liksom dess orimligheter som ofta tas för äkta sanning. När det gäller religioner är masshysteri väldigt vanligt och vår lagstiftning är till och med anpassad så att religionsfriheten många gånger förbjuder folk att kritisera olika aspekter hos olika religioner.
Flera gånger har jag återkommit till detta ämne på min blogg. Det har blivit ett huvudämne för mej många gånger. Det som fascinerar, och irriterar, är det faktum att folk så lätt låter religionen styra deras göranden och låtanden. Varför är det så? Är det äkta tro eller skenhelighet? Det är en sak att vilja leva för en tro, men att dö för den eller ännu värre, döda för den. Då är man sannerligen dålig på att vara religiös.
Jag har själv aldrig varit religiös. Jag har haft svårt att föreställa mej något som talar till en så bara man själv hör. Det låter på mej som nån form av schizofreni eller nåt annat dissociativt beteende. Från min barndom kommer jag ihåg min mammas engagemang i kyrkan (vilket avtog efter nåt år, förmodligen på grund av hennes eget tvivel) och alla saker där, med kyrkans barntimmar och allt som det kallades. Men jag visste redan då att det var nåt som inte stämde där eftersom de pratade om Jesus och änglar och annat som hörde denna religion till och mycket av det stämde inte med hur världen såg ut.
Jag såg ingen ondska eller godhet i det som hände i världen. Visserligen utfördes onda och goda gärningar men denna ondska och godhet var inte religiöst grundad i sån mån att man kunde se direkt att en gudom hade befallt folket att göra si eller så. Man hörde bara påståenden om att den guden hade bestämt det hela tiden. Dessutom blev jag tvivlande till det hela när jag fick höra talas om att mer än hälften av världens människor inte trodde på det som jag hörde att folk tillbad omkring mej. Hur kunde detta komma sej?
Jag förstod inte heller hur det som sades i skolan om Palestina och Israel hängde ihop med det jag hade läst i en historiebok i skolan om den tidens händelser. Redan som tidig tonåring tyckte jag det var svårt att få de båda sakerna religion och historia att gå ihop. Jag hade en sorts barnens bibel, med noga utvalda berättelser som också hade censurerats på de mest våldsamma bitarna i de historier som fick vara med i den boken, men jag tog dessa historier hela tiden för vad de var, historier någon hade hittat på eller överdrivit betydelsen av. Där fanns inget för mej. Det var bara roliga historier som man kunde glädjas och förfäras över, precis som i vilken annan skönlitterär bok som helst.
Men inte allt är fiktion i bibeln.
För det är min övertygelse att de berättelser som ingår i bibeln i en del fall är överdrivna versioner av små, ganska obetydliga händelser som inträffade i området, företrädesvis i Egypten, Kaldéen och liknande områden. Sen har dessa historier återberättats lite varstans och de som sammanställt berättelserna gjorde det i Persien och Egypten, långt efter de ska ha ägt rum. Om någon av de människor som framställs i bibeln någonsin har existerat har de med all säkerhet aldrig varit med om så omvälvande saker som beskrivs i bibeln.
Många andra händelser och personer som beskrivs i bibeln liknar väldigt mycket de ritualer kaldéer, egyptier och assyrier hade under sina respektive storhetstider. Guldkalven i berättelsen om Moses återger nästan på pricken det arkeologer har hittat i gränstrakterna mellan Israel och Egypten och som är från tiden för Egyptens storhetstid efter frigörandet från de så kallade Hyksos. För de av er som läser detta utan att veta vilken tid det handlar om så är det lite drygt 3500 år sen. Mellan 3800 till 3550 år sen för att vara mer noga.
Det är möjligt att den här episoden i Egyptens historia då Hyksos blev detroniserade och utdrivna ur Egypten har gett upphov till den myt som sent omsider blev till israeliternas uttåg ur Egypten. Vilket enligt all idag tillgänglig forskning aldrig har ägt rum. Händelser har dock en förmåga att bli förvanskade om de återges från mun till mun. Jämför med viskleken, där en sak alldeles säkert blir helt förvrängd i slutändan mot hur den var från början.
Även om jämförelsen med viskleken kanske haltar något, vi vet ju inte hur historierna utvecklades innan de skrevs ner, så tycker jag ändå att viskleken är giltig som jämförelse med just gamla testamentets berättelser. Uttåget ur Egypten har kanske, kanske inte, med utslängandet av Hyksos att göra, samtidigt som den återger andra berättelser från trakten, som inte hörde till den historien från början. I vilket fall som helst är viskleken här en beskrivning av hur folk uppfattade Hyksos bortkörande, vilket genom årens lopp berättades från mun till mun och sen lades saker till. Skvaller över generationerna alltså. Kan vi lita på skvaller?
För mej är det svårt att komma in på religiösa ting utan att sätta in riktig historieskrivning också, vilket är besvärande för många religiösa då inga historiska dokument stöder de påståenden många religioner gör. Det var också mitt intresse för historia som i praktiken tog död på eventuella religiösa yttringar för mej. Tvivlet jag hyste redan innan, under tiden med mamma i kyrkan under yngre år, växte sej starkare hela tiden. Sen ca tio års tid är jag inte heller medlem i Svenska kyrkan. Tror man inte på verksamheten ska man inte vara medlem. Det är också därför jag inte heller är medlem i nåt politiskt parti eller tillhör någon supporterverksamhet eller tillber någon artist (vilket jag med all säkerhet också är alldeles för gammal för att göra).
Det enda jag dyrkar är kvinnor, fotografering och humor. Gärna i en skön kombination. Solen också förstås, eftersom det är vår livgivare och det enda vi kan kalla gudom i solsystemet. Det finns dom som hävdar att de monoteistiska religionerna bara är soldyrkan i förklädnad. Varför inte?
Jag vet inte hur det är att vara religiös och jag blir bara illa till mods när jag ser och hör hur riktigt troende gå på i ullstrumporna om hur det är att vara religiös. Jag vet dock hur det är att diskutera religion och alla religioners orimligheter. Grundtanken i de flesta, att alla ska ha det bra och att vi bör hålla ihop, är en bra tanke. Den borde vi alla ta fasta på för den är rotad i alla djur. Det är således inte någon specifikt mänsklig tanke, långt mindre en religiös sådan.
Så jag frågar rätt ut till den som en dag läser detta: Hur är det att vara religiös?
"If you're going to San Francisco
be sure to wear some flowers
in your hair"
Religion fascinerar mej. Som begrepp och som sammanhållare av mänskliga populationer, liksom dess orimligheter som ofta tas för äkta sanning. När det gäller religioner är masshysteri väldigt vanligt och vår lagstiftning är till och med anpassad så att religionsfriheten många gånger förbjuder folk att kritisera olika aspekter hos olika religioner.
Flera gånger har jag återkommit till detta ämne på min blogg. Det har blivit ett huvudämne för mej många gånger. Det som fascinerar, och irriterar, är det faktum att folk så lätt låter religionen styra deras göranden och låtanden. Varför är det så? Är det äkta tro eller skenhelighet? Det är en sak att vilja leva för en tro, men att dö för den eller ännu värre, döda för den. Då är man sannerligen dålig på att vara religiös.
Jag har själv aldrig varit religiös. Jag har haft svårt att föreställa mej något som talar till en så bara man själv hör. Det låter på mej som nån form av schizofreni eller nåt annat dissociativt beteende. Från min barndom kommer jag ihåg min mammas engagemang i kyrkan (vilket avtog efter nåt år, förmodligen på grund av hennes eget tvivel) och alla saker där, med kyrkans barntimmar och allt som det kallades. Men jag visste redan då att det var nåt som inte stämde där eftersom de pratade om Jesus och änglar och annat som hörde denna religion till och mycket av det stämde inte med hur världen såg ut.
Jag såg ingen ondska eller godhet i det som hände i världen. Visserligen utfördes onda och goda gärningar men denna ondska och godhet var inte religiöst grundad i sån mån att man kunde se direkt att en gudom hade befallt folket att göra si eller så. Man hörde bara påståenden om att den guden hade bestämt det hela tiden. Dessutom blev jag tvivlande till det hela när jag fick höra talas om att mer än hälften av världens människor inte trodde på det som jag hörde att folk tillbad omkring mej. Hur kunde detta komma sej?
Jag förstod inte heller hur det som sades i skolan om Palestina och Israel hängde ihop med det jag hade läst i en historiebok i skolan om den tidens händelser. Redan som tidig tonåring tyckte jag det var svårt att få de båda sakerna religion och historia att gå ihop. Jag hade en sorts barnens bibel, med noga utvalda berättelser som också hade censurerats på de mest våldsamma bitarna i de historier som fick vara med i den boken, men jag tog dessa historier hela tiden för vad de var, historier någon hade hittat på eller överdrivit betydelsen av. Där fanns inget för mej. Det var bara roliga historier som man kunde glädjas och förfäras över, precis som i vilken annan skönlitterär bok som helst.
Men inte allt är fiktion i bibeln.
För det är min övertygelse att de berättelser som ingår i bibeln i en del fall är överdrivna versioner av små, ganska obetydliga händelser som inträffade i området, företrädesvis i Egypten, Kaldéen och liknande områden. Sen har dessa historier återberättats lite varstans och de som sammanställt berättelserna gjorde det i Persien och Egypten, långt efter de ska ha ägt rum. Om någon av de människor som framställs i bibeln någonsin har existerat har de med all säkerhet aldrig varit med om så omvälvande saker som beskrivs i bibeln.
Många andra händelser och personer som beskrivs i bibeln liknar väldigt mycket de ritualer kaldéer, egyptier och assyrier hade under sina respektive storhetstider. Guldkalven i berättelsen om Moses återger nästan på pricken det arkeologer har hittat i gränstrakterna mellan Israel och Egypten och som är från tiden för Egyptens storhetstid efter frigörandet från de så kallade Hyksos. För de av er som läser detta utan att veta vilken tid det handlar om så är det lite drygt 3500 år sen. Mellan 3800 till 3550 år sen för att vara mer noga.
Det är möjligt att den här episoden i Egyptens historia då Hyksos blev detroniserade och utdrivna ur Egypten har gett upphov till den myt som sent omsider blev till israeliternas uttåg ur Egypten. Vilket enligt all idag tillgänglig forskning aldrig har ägt rum. Händelser har dock en förmåga att bli förvanskade om de återges från mun till mun. Jämför med viskleken, där en sak alldeles säkert blir helt förvrängd i slutändan mot hur den var från början.
Även om jämförelsen med viskleken kanske haltar något, vi vet ju inte hur historierna utvecklades innan de skrevs ner, så tycker jag ändå att viskleken är giltig som jämförelse med just gamla testamentets berättelser. Uttåget ur Egypten har kanske, kanske inte, med utslängandet av Hyksos att göra, samtidigt som den återger andra berättelser från trakten, som inte hörde till den historien från början. I vilket fall som helst är viskleken här en beskrivning av hur folk uppfattade Hyksos bortkörande, vilket genom årens lopp berättades från mun till mun och sen lades saker till. Skvaller över generationerna alltså. Kan vi lita på skvaller?
För mej är det svårt att komma in på religiösa ting utan att sätta in riktig historieskrivning också, vilket är besvärande för många religiösa då inga historiska dokument stöder de påståenden många religioner gör. Det var också mitt intresse för historia som i praktiken tog död på eventuella religiösa yttringar för mej. Tvivlet jag hyste redan innan, under tiden med mamma i kyrkan under yngre år, växte sej starkare hela tiden. Sen ca tio års tid är jag inte heller medlem i Svenska kyrkan. Tror man inte på verksamheten ska man inte vara medlem. Det är också därför jag inte heller är medlem i nåt politiskt parti eller tillhör någon supporterverksamhet eller tillber någon artist (vilket jag med all säkerhet också är alldeles för gammal för att göra).
Det enda jag dyrkar är kvinnor, fotografering och humor. Gärna i en skön kombination. Solen också förstås, eftersom det är vår livgivare och det enda vi kan kalla gudom i solsystemet. Det finns dom som hävdar att de monoteistiska religionerna bara är soldyrkan i förklädnad. Varför inte?
 |
| Kvinnor, fotografering och humor i skön kombination. Foto: undertecknad. |
Så jag frågar rätt ut till den som en dag läser detta: Hur är det att vara religiös?
"If you're going to San Francisco
be sure to wear some flowers
in your hair"
lördag 30 augusti 2014
Tema religion: Vår religiösa evolution som jag ser den del 1-5
Vår religiösa evolution - samtliga fem delar
Två gånger tidigare har jag lagt upp detta och denna gången hoppas jag att fler reagerar. Jag har uppdaterat texten något och inkluderat länkar till aktuella händelser.Jag lägger upp detta som jag skrev det vid respektive tillfällen. Det kan mycket troligt att det blir ändringar i framtiden. Det är väldigt kondenserat det jag skrivit här. Om någon hittar sakfel eller annat är det bara att skriva en kommentar. Jag tycker själv att jag inte helt lyckats beskriva hur vi blev religiösa utan det blev mest tradiga fakta som inte direkt för diskussionen vidare. För att kunna förklara varför vi blev religiösa måste man nog sätta sej in i hur hjärnan förändrades av allt vi gjorde och såg omkring oss. Den biten har jag inte riktigt förmått klura ut i mina texter, men det kanske blir förståeligt mot bakgrunden av hur samhällena har utvecklats och hur religionerna har förändrats med samhällena. Ha det i åtanke när ni läser mina alster.
Den övergripande frågan är förstås varför gudar och gudinnor som Marduk, Inanna och Tor inte skulle vara lika realistiska att tillbe som Yahweh och Allah. De var ju trots allt lika verkliga för folken för 4000 år sen som stenen i Mecka, korset eller torahrullarna är för dagens troende.
___________________
Först publicerad 20 februari 2011:
Vår religiösa evolution - del ett
Jag har berört detta ämne tidigare men först nu tänker jag ta steget ut och försöka förklara på egen hand hur vi kom att bli religiösa. Det hänger förstås samman med vår hjärnas utveckling och vår påföljande ökade förståelse för vår omvärld. Religion är en biprodukt av denna ökade förståelse och - kan man säga - en länk till att förstå vår egen utveckling. Hur började då religionerna hos oss människor?Man vet från utgrävningar i Spanien att det finns tecken som tyder på att Homo Heidelbergensis verkar ha hedrat sina döda genom att lägga deras kroppar i olika håligheter och sen slänga ner stenverktyg till dom. Ett tecken på att man sett sina fränder som nåt mer än bara andra individer i stammen. Att denna hypotes inte slagit väl an hos alla arkeologer må vara hänt. Vi kan vare sej bevisa eller vederlägga denna tanke. Dock är det kittlande att redan för ca en halv miljon år sen kan olika riter av denna typ ha utspelat sej bland våra förfäder. Jag tänker acceptera den här hypotesen tills någon kan bevisa utan tvivel att det är fel. Men jag tänker inte heller försvara den eftersom den inte är bevisad. Jag bara säger att tror på den i nuläget.
Neandertalarna hade också begravningsritualer, blommor och ockra verkar ha spritts ut över den döde, kanske som en hälsning från stammen. Huruvida de trodde på ett liv efter detta eller ej kommer vi aldrig att få klarhet i. En förfäderskult behöver inte ha själavandring eller ens en odödlig själ för att fungera. Märk väl att många de äldsta kulturer vi känner till inte har med sånt alla gånger utan att andarna är komna av naturen själv. Andarna välkomnar då en av de sina från den vanliga världen.
Bland oss moderna människor har nån form av religiositet funnits länge. Ristningar på stenar och hällar har man hållit på med väldigt länge, kanske så länge som ca 80 000 år. Vad dessa streck betyder är okänt men man kan gissa sej till att vissa har velat bevara något som länge funnits i ens huvud. Vi kallar det idag för kultur men frågan är om inte det är ett tidigt exempel på organiserad religion av något slag. Strecken kanske var ett sätt att komma i kontakt med det där som man ansåg sej tro på, andar från världen omkring en. Det man inte kunde förklara men ändå ville kunna förstå blev förståeligt om man tolkade det som andar, andar som behövde blidkas så att inte elden eller floden tog en.
 |
| Venusstatyetter kallas dessa figurer som har hittats i hela Europa och som tillverkades för ca 30,000 år sen. |
_______________________________________________________
Först publicerad 4 mars 2011:
Vår religiösa evolution - del två
Här finns den tidens djur avbildade; grottlejon, ullhårig noshörning, mammut, vanligt lejon, häst, jättehjort, nötkreatur (uroxe alltså), rådjur, varg, alla dessa djur plus människorna själva som tycks dansa mellan dom varav en del av dessa människor verkar ha djurens kroppar på sej, ett tydligt tecken på att man identifierar sej med de djur man jagar eller ser varje dag på annat vis. Detta är en del av schamanismen. Inom denna form av religiositet kretsar allt kring tanken på att naturen är besjälad på något vis. Varje aspekt av den har ett eget väsen, en identitet eller åtminstone ett medvetande. En schaman har till uppgift att ta reda på om andarna vill något speciellt och om det är ok att döda ett djur för maten och klädernas skull. Det är fortfarande en rätt könlös religion och vitt skild från den hermafroditiska religion som växte fram samtidigt i Europa. Förmodligen var dessa synsätt inte direkt i konflikt med varandra eftersom populationerna i världen vid den här tiden var relativt små och sällan sågs annat än vid olika fester.
 |
| Grottmålningar i Lascauxgrottan, ca 17 000 år gamla. |
Det är en ganska lång period i människans historia som domineras av denna och liknande religioner. Inte förrän för ca 12 000 år sen börjar saker hända som leder till en förändring av folks religioner. Men det är en annan historia.
_______________________________________________________
Först publicerad 27 mars 2011:
Vår religiösa evolution - del tre
Inte bara ormar utan gamar tycks ha varit föremål för dyrkan här liksom de typiska lejonen, tjurarna och andra djur man var medvetna om. Göbekli Tepe är det äldsta tempel vi känner till och det är med såna här byggnader som man har kunnat sluta sej till att människan börjar övergå från att leva ett nomadiskt till mer bofast liv. Jordbruk och boskapsskötsel börjar bli alltmer gällande och för att kunna mätta alla munnar behövs ett stationärt liv. In i dessa människors liv kommer också en mer organiserad religion med vad som redan nu är ett eget stånd, en egen klass inom samhället, präster. Göbekli Tepe kom att användas i närmare 4000 år innan det övergavs och sakta förföll i glömska till 1964 då ett amerikanskt arkeologilag bestämde sej för att ta en titt på det.
Det näst äldsta tempel, Nevali Cori, vi känner till ligger också i trakten och är ca 11 000 år gammalt. Även här tycks man ha dyrkat ormar, gamar och andra djur och liksom i Göbekli Tepe växte det fram ett samhälle här så småningom. Här har man hittat flera hundra små figuriner i lera och man har beräknat att temperaturen för att bränna dessa små figurer bör ha varit minst 500 grader. Man har från detta dragit konklusionen att man började bränna figurer flera tusen år innan krukor av den typ vi använder idag kom på modet. Krus och annan keramik börjar uppkomma vid ungefär samma tid som Nevali Cori och Göbekli Tepe är i bruk men det är sällsynt före ca 9000 år sen.
En stad växte så småningom upp i templets närhet och när det templet övergavs för ca 8000 år sen övergavs även staden. Det är i den vevan som som städer som Catal Huyuk och längre söderut Jeriko börjar växa fram på allvar. Dessa städer hade också gamdyrkan och man tror att man lade ut sina döda åt gamarna för att på så sätt bli av med det illaluktande köttet på kropparna. Förmodligen såg man gamarna antingen som gudar eller gudarnas utsända.
Det panteon av djur som dominerar den lite äldre perioden hos templet blev med tiden urmodigt allteftersom man mer och mer övergick till stationärt liv med jordbruk och boskapsskötsel som bas. Att då karva in de djur man tidigare antingen jagade eller levde med so nomader var inte lika lockande för dessa bofasta människor. En mer människocentrerad religion växte också fram.
Den här perioden brukar kallas neolitikum (latinisering av grekiska neo, ny och lithos, sten) och är alltså ett finare ord för sena stenåldern. Det är en period i människans historia då man övergår från nomadliv till stationärt liv med städer och byar samt ett alltmer avancerat styre. De präster vi kände som schamaner i förra delen av denna serie om religionen hade inte direkt hört hemma här. De religioner som tycks ha varit rådande här är mer avancerade. Man tillber inte längre naturen som andar utan som en manifestation av sej själva. Naturen är till för människorna och man ber om gudarnas tillåtelse att använda den. Gudarna är inte längre i naturen utan mer utanför allt annat, i en annan dimension så att säga.
Figurerna som ska föreställa gudomar blir alltmer avancerade och symboliska. Innan var det mer rakt på sak, handlade det om jakt föreställde figurinerna en jaktgud eller -gudinna. Var det om sex hade figurinerna stora könsorgan av endera sorten. Nu är det mer allegoriskt beskrivet och det handlar mer och mer om maktsymboler. Ta den här gudinnan som exempel:
 |
| Figur i lera från Catal Huyuk |
Någon specifikt dominerande gudom verkar inte ha funnits över hela världen som senare tider har utan varje region har sitt panteon. Bland de första jordbrukarna och boskapsskötare verkar diverse kvinnliga eller manliga fruktbarhetsgudomar ha dominerat och bland de styrande verkar maktbaserade gudomar med kraften att skapa och förstöra världar ha haft en minst lika stor betydelse. Nomaderna som levde kvar hade fortfarande en ganska könlös eller tvekönad form av gudom man tillbad. Vi får förstås ha i åtanke att långt ifrån allt är utgrävt och vi vet inte om dessa figurer man hittat blev kvar när städerna övergavs och att de viktigaste figurerna togs med vid flytten. Dock kan man genom jämförelse med senare tiders religioner i samma trakter sluta sej till att de tolkningar som gjorts i stort sett stämmer.
En tanke jag har fått är att det handlar om en beskyddarsymbolik. Lejonhonor skyddar sina ungar frenetiskt och det gör många andra djur också. Hannarna tar den yttre delen av reviret och är således inte lika intressanta ur den aspekten. Styrka är inte alltid den viktigaste aspekten vid beskydd utan det handlar om att hela tiden vara på anfallaren och hindra denne från att nå ungarna. Det kan ha gett upphov till de gudinnor vi ser, som den i lera som jag pratat om ovan. Därför är tanken om monoteism helt fel eftersom det lägger ihop allt detta, revirtänkande, beskyddarinstinkt, styrka och omhändertagande i en och samma gudom. Men mer om det i del fem. Del fyra behandlar den sena neolitikum och hur det sakta blir ett än mer avancerad religionsutförande i världen.
_________________________________________________
Först publicerad 1 april 2011:
Vår religiösa evolution - del fyra
Det verkar som om människan som art kastade alla kopplingar till riktigt gamla gudar och gudinnor överbord när de klev in i historiens ljus för knappt 6000 år sen. Åtminstone gjorde de styrande det för de gudar som beskrivs i legenderna är väldigt långt från de andar och dualistiska gudomar som styrde människors liv under stenålderns tidigare skeden. Före den dokumenterade tiden hos oss människor var hermafroditiska gudomar vanliga liksom dyrkandet av själva naturen. Gudarna var väl inte alltid snälla men oftast var de lätta att ha att göra med. Men med civilisationen och stadsstaterna verkar en mer människocentrerad kult uppkomma. Gudarna får mer makt över människor och berättelserna om dom tyder på att man från de styrandes sida velat inympa en känsla av vördnad för de som styrde ett område i gudarnas namn. Gudomarna var ett medel för att nå denna maktposition.Gudarna sågs som hårda, elaka och ofta som en sorts orättvisa mäktiga föräldrar visavi människorna. Sjukdomar, översvämningar, jordskred och liknande sågs liksom förr som ett straff från gudarna för nåt människorna gjort fel. De var snara till våld och ofta dödade de varandra också. Dessa berättelser ter sej för undertecknad som en mytartad beskrivning av länge sedan verkliga händelser som sen vävts in i de redan befintliga myterna om gudarna som levt kvar sen andarnas tid för så många tusentals år sen.
Ju längre tillbaka i tiden en händelse har ägt rum, desto mer övernaturlig och följaktligen mindre trovärdig verkar den vara. Det framgår mer och mer ju längre forskningen har kommit att det rör sej om förfädersdyrkan när man talar om gudar. Förfäderna blev gudar som man sen tappade kontakten med allteftersom seklerna gick. Förfädersdyrkan fanns även före historisk tid men från och med den dokumenterade eran är denna dyrkan mer subtil, dold under lager som försöker göra gudarna allsmäktiga och odödliga, vilket de inte verkar ha varit förr. Tidlösa var nog de andar man tillbad men inte odödliga. Det är också under den här tiden som tanken på ett paradis och/eller ett liv efter döden börjar göra sej gällande på allvar.
I Mesopotamien (grekiska ordet för Mellanflodslandet, område mellan floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak) växte en religion fram som var lika stark oberoende av vilket folk som för tillfället styrde. Man bara bytte namn på gudomarna när ett nytt folk tog över. I övrigt var allt detsamma. Den här religionen fick allteftersom tiden gick mer makt över människorna, till den grad att all individualitet tidvis verkar ha försvunnit. Denna kollektivism finns fortfarande kvar och på sätt och vis är den gamla religionen kvar där, även om den bara kallas nåt annat och har en enda gud. Martyrerna är dock ett eko av de tidigare undergudarna. Frågan är var oskulderna som det talas om i såväl kristendom som islam passar in i det hela.
 |
| Inanna, sumerernas fruktbarhetsgudinna. Bland babylonier och kananéer kallades hon Ishtar respektive Asherah. Hon var en lättretlig och våldsam gudinna. Erotiken var hennes vapen. |
I Egypten växte en lika potent religion fram där vördnad för de styrande ledde fram till att den högste, farao, t o m sågs som en gud i mänsklig form. På samma gång som han var gudarnas representant på jorden var han en gud i sej. Amon eller Amun var den högste guden här och han sades vara alla andra gudar i en enda. Här har vi alltså för första gången en tankegång som långt senare skulle leda till monoteismen. Den första huvudguden var Ra, en solgud. Han kallades även Aton, vilket betyder skiva. Detta alternativa namn skulle komma att bli en vändpunkt för människan och hennes förhållande till religion.
Trots att all makt nominellt låg hos farao var det prästerskapet och arméerna som hade den reella makten, vilket också skulle komma att bli den vanligaste formen av styre i hela världen från och med denna tid. Framför allt var det prästerskapet i tempelkomplexet i Thebe som dyrkade Amon-Ra som överguden kommit att kallas som hade mest makt. Detta ville farao Akhenaton ändra på. Vid sitt trontillträde 1350 f v t hette han Amenhotep IV men bara några år efter detta bytte han så namn och tillsammans med sin hustru tillika medregent Nefertiti satte han igång att omdana hela Egypten. De gamla gudarna förbjöds helt och kulten av solskivan, Aton eller Aten, påbjöds. Detta gjorde prästerna i Thebe rasande. De förväntades nu helt och hållet dyrka EN enda gud!
Detta var den första monoteistiska religion vi känner till. Experimentet var dock inte lyckat för redan när Akhenaton dog 1334 f v t avskaffades monoteismen och polyteismen återkom med full kraft. Tanken på en monoteistisk religion dog dock inte och inom 1000 år efter hans död hade en dualistisk religion skapats som så småningom blev en monoteistisk religion. Den har jag avhandlat i inlägget om Asherah, guds hustru, härom dagen. Sök på hennes namn så bör det inlägget vara lätt att hitta.
I Kina och Indien blev andedyrkan kvar lite längre och det blev mer av en vad-som-än-finns-omkring-en-är-en-gud-religion av det hela. Berättelserna är dock lika dubbelbottnade som längre västerut och lika diffusa vad gäller synen på människans roll i det hela. Talande här är bland annat guden Vishnu som i en av sina avatarer (sanskrit: nedstigningar), Krishna, talar om att han blivit en världsförgörare och att han nu ska demonstrera sin makt för människorna. Detta står i en av hinduismens äldsta skrifter, Bhagavad Gita, guds sång. Av texten att döma är kungen Arjuna, som Krishna riktar sina ord till slagen av häpnad och skräck. Krishna undervisar då den unge kungen i yoga för att vägleda honom inför den kommande striden.
I nästa avsnitt ska jag avhandla den så kallade indoeuropeiska religionen, om det nu kan ha funnits en sådan.
_____________________________________________________
Först publicerad 13 april 2011:
Vår religiösa evolution - del fem
Finns det en indoeuropeisk religion? Frågan är felställd, har det funnits en indoeuropeisk religion, är mer korrekt i sammanhanget. Då får man kanske ta upp vad som menas med indoeuropeisk. Det är inte direkt en term som direkt kan översättas till ett visst folkslag eftersom det är en term som skapats inom lingvistiken, närmare bestämt inom den del av lingvistiken som behandlar etymologi, läran om ordens sanna betydelse.
Hela tanken på nåt som skulle kunna kallas indoeuropeiskt kommer från början av 1800-talet när tyska forskare tog fasta på vad engelsmannen William Jones skrev om släktskapet mellan hans eget språk, sanskrit, grekiska och andra språk i slutet av 1700-talet. Jones hade 1786 i en skrift kallad "The Sanscrit Language" postulerat en tanke på att alla dessa språk kan ha haft en gemensam föregångare. Nåt namn för denna familj av språk kom aldrig Jones med själv men under 1800-talet uppstod en rad termer innan man fastnade för indoeuropeiska språk. Jones var förstås inte först med denna tanke men det var han som fick tanken att fastna hos språkforskare ute i Europa.
Ganska snart sattes en rad språkregler upp för ett tänkt gemensamt språkligt ursprung allteftersom man fann hur grammatiken fungerade hos olika språk. Keltiska språk befanns höra till gruppen liksom de flesta av främre Asiens språk. Slaviska språk fördes rätt tidigt dit och genom fynden i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet av tochariska och hettitiska kunde man lägga en hel del pusselbitar till den växande vetenskap som alltmer blev en del av den tidens stora upptäckter. Problemet med hettitiskan, vars äldsta texter är nästan 4000 år gamla, var att den förde ett tänkt gemensamt ursprung så långt tillbaka att det inte fanns några skriftliga källor. När så den engelske matematikern och språkforskaren Michael Ventris på 1950-talet tillsammans med kollegan John Chadwick lyckades avkoda de texter på Kreta som kallades Linear B som en föregångare till grekiskan, och som sen visade sej vara ca 3500 år gamla, visade det sej att språken för ca 4000 år sen verkar ha varit såpass skilda åt att ett tänkt ursprung måste skjutas ända tillbaka till kanske 1000 år innan dess, om språkforskarnas modeller skulle stämma.
Ända sen dess har det pågått en strid bland olika forskare som hävdat än det ena än det andra kring detta indoeuropeiska ursprung. Det finns de som hävdar att det var en enhetlig grupp som förde den kultur vi kallar jordbrukarkulturen till Europas hjärtland och samma sak till Indien för ca 6000 år sen. Sen finns det de som hävdar att det var en löslig union av folk av olika ursprung som hade samma eller åtminstone liknande språk och som förde en idé i form av språket med sej när jordbruket fördes vidare från Mellanöstern där det en gång uppstod.
Genetiken har numera en gång för alla avvisat alla tankar på ett enhetligt folk som fört ett språk och en kultur med sej. Det har snarare rört sej om närbesläktade grupperingar som sakta men säkert arbetat sej generation för generation i olika riktningar. Här har de tagit intryck av de rådande stämningar som funnits på platserna dit man kommit. Något egentligt urland har inte hittats, ännu. Det man vet är att folken i Europa till stora delar härstammar från olika folk som kom via Turkiet och Svarta havets alla stränder och som haft det gemensamt att de haft jordbruket med sej. Om de talat ett enda språk eller flera är omöjligt att veta eftersom skrift inte fanns för dessa människor vid den här tiden; vi talar om perioden 9000-6000 år sen. Det tog alltså 3000 år att etablera jordbruket i Europa. Att vi talar om ett dominant språk är inte omöjligt i det här fallet eftersom det visar sej att de som brukade jorden var bofasta till skillnad från de tidigare invånarna som var jägare och samlare. Huruvida dessa var benägna att ofta byta språk eller ej kan vi bara spekulera i men man vet från den tidiga perioden av jordbrukarkulturen att det skedde möten mellan dessa olika grupper. Det vet man genom DNA-undersökningar av skelett utgrävda vid olika platser runtom i Europa.
Många människor i Europa, majoriteten av dom faktiskt, har helt andra genetiska ursprung än de som förde med sej jordbruket från Mellanöstern men ändå talar de språk som hör till den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är då frågan om överföring av språk. Det är ett välkänt faktum från historisk tid att eliten talade ett språk medan vanligt folk talade ett annat. Många gånger smälte dessa samman till antingen elitens språk eller folkets språk. Ibland skapades ett hybridspråk, som i dagens Frankrike där grunden för franskan är ett keltiskt-romerskt konglomerat med stora inslag av germanskt ordförråd. Många gånger är de keltiska och romerska orden så blandade med varandra att man har svårt att skilja dom åt. Europa är i stort sett en återvändsgränd genetiskt sett för människor som först och främst sökte sej till varmare breddgrader under istiden. Det var först med det varmare vädret efter istiden som de stora folkvandringarna tycks ha ägt rum.
Nu kommer vi så till frågan om dessa jordbrukare hade en specifik gemensam indoeuropeisk religion. Utan tvivel är guden Tor samma person som sin hettitiska motsvarighet Tarhunt och sin galliska dito Taranis. Namnlikheten säger så åtminstone. Men berättelserna är inte helt överensstämmande. De är förstås lokalt färgade av de områden de är gudomar i. Tor är t ex begiven på att äta fläsk och slåss med och mot jättar. Fläsk finns inte i alla delar av det så kallade indoeuropeiska språkområdet så hans motsvarighet äter nåt annat på andra håll.
Men här slutar kopplingen till de andra gudarna. Tor är åskguden, en position som i många andra religioner inom den indoeuropeiska sfären innehas av huvudguden. Ta grekernas Zeus eller romarnas Jupiter. Deras namn betyder kort och gott gud. Jupiter betyder t o m gud fader. Namnet Tor betyder dånaren, därav första ledet i ordet tordön. Tor åker alltid vagn eller går till fots, vilket tyder på att han är en gud som vanligt folk tillber. Han verkar inte ha varit någon gud som eliten tillbad. Det är förstås möjligt att han en gång i tiden varit högre i rang eftersom han är så prominent i sagorna och myterna.
Den gud vars namn annars bäst stämmer överens med Jupiter och Zeus är Tyr, den enarmade guden. Problemet här är att han beskrivs som varande av jättesläkt som anslutit sej till Asarna, vilket är namnet på den gudafamilj som i myterna har mest att säga till om. Ordet as betyder gud. Det är det gemensamma indoeuropeiska ordet för gud. Heter du Åsa betyder ditt namn gudinna. Heter du Oskar betyder ditt namn gudaspjut. Det finns en annan gudafamilj, Vanerna, vilken verkar ha varit en tidigare religion mer inriktad på jordbruk och boskapsskötsel. Asarna verkar ha varit krigargudar. Detta ger ett hum om det system som verkar ha varit det gemensamma för alla indoeuropeiska folk, nämligen de tre stånden. Överst var prästerna och ledarna med dom, i mitten var krigarna och på botten var bönderna, fiskarna och hantverkarna. Det var ett system som skulle komma att existera så länge stamsystemet existerade. Det slogs sönder av de stora imperierna för ca 2000-1500 år sen då feodalismen sakta började införas i Europa och Asien.
Åter till dessa gudar och vad för system de återspeglade. De översta gudarna hade den gamla mystiska rollen av förmedlare av kunskap från fordom, på samma sätt som schamanerna en gång hade, och representerade eliten. Krigargudarna representerade då krigarstånden med deras privilegier och roll som försvarare av ett rike. Fruktbarhetsgudarna var lite lägre men representerade ändå naturens vildsinthet och åtnjöt således en särställning. Vanligt folk hade sina jordbrukargudar att förlita sej till. Tor verkar ha varit en högreståndsgud som bara puttats ner ett pinnhål när nya religioner kom. Samma sak med Tyr.
Om vi då lämnar Tor därhän kommer vi till en annan gud vars namn antyder att han är en verklig härskare från forna tider. Det är Frej, ett namn som betyder den främste, den förste. Han är jordbrukets gud framför alla och som sådan har han många motsvarigheter även utanför den indoeuropeiska språksfären, dock inte till namnet. Att hans namn betyder den främste skvallrar om att han bör ha varit de tidiga bosättarnas högste gud vid någon tidpunkt. Dock vet man inte hur länge denna period som högsta hönset varade. Det finns en indikation på att han varit betydelsefull länge i och med att han ses som urfadern till den kungasläkt som styrde en tidig version av det som skulle komma att bli Sverige. Det är en kungaätt vars medlemmar som bäst har en svag koppling till verkliga händelser. Det är ganska troligt att de existerat men att det som hänt dom såsom de är beskrivna i gamla sagor har blåsts upp för att få dom att verka mer märkvärdiga än de var när de levde.
Indiens religion, eller snarare religioner, är starkt påverkad av de folk som levt här i flera tusen år. Berättelserna är helt klart påverkade av olika lokala händelser, platser och varelser. Ganesha, elefantguden, har självklart ingen motsvarighet i Europa. På samma sätt verkar Oden bland de germanska folken sakna direkta motsvarigheter bland andra religioner inom den indoeuropeiska språksfären. Oden, vars namn betyder raseri, dyker upp rätt sent i Norden. De äldsta spåren av dyrkan åt honom är från åren runt vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Dock är gestalten bakom Oden mycket äldre än så. Han kallas många namn, Gaut, Tund och Allfader. Hans ankomst som Oden sammanfaller i mångt och mycket med införandet av en soldatreligion i Romarriket kallad Mithraismen, efter en gud vid namn Mithras. Dyrkan av Mithras sammanfaller också med Oden på ett annat vis. De som tillbad endera krigsguden var oftast högre befäl och de höll sina mässor i slutna rum. Det var alltså till stor del en militär elit som dyrkade såväl Oden som Mithras.
Det som skiljer dom åt är det faktum att Oden aldrig har med tjurar att göra vilket Mithras verkligen har. Jag får den uppfattningen att de som skrev ner myterna och sagorna på Island och i Norge för ca 900 år sen, de var kristna förresten, blandade ihop olika religioner med verkliga händelser som inte hade skrivits ner förrän vid denna tidpunkt. Jag är nämligen övertygad om att det inte fanns en eller två religioner i Norden före kristendomens införande utan många, små och lokala religioner som hade det gemensamt att de hade ett gemensamt arv i den religion deras jordbrukande och boskapsskötande föregångare hade med sej. En dansk författare och skribent som skrev på latin i början av 1200-talet, Saxo Grammaticus, skrev att Oden kom från Turkiet ca 1200 år före hans tid. För 2000 år sen bodde förstås turkarna inte där de bor idag utan längre österut, men det var det området de bebor idag Saxo menade. Oden ska ha varit en vanlig man som införde en ny religion, dog på ön Fyn och efter sin död upphöjd till gud av en tacksam befolkning. Staden Odense är uppkallad efter honom och är en av Danmarks äldsta boplatser.
Om man bortser från möjligheten att Saxo kan ha hittat på alltihop har han rätt i åtminstone en sak, Oden börjar man inte dyrka förrän ungefär vid just vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Det där att han var en vanlig man som startade en religion säger faktiskt en del om hur han beskrivs i myterna. Han beskrivs väldigt noga; han är enögd, grå i hyn och hela kroppen är långsmal. Han går alltid omkring och grubblar, känner ånger inför saker han gjort och måste göra. Just den biten med ånger passar inte in på de flesta gudar vars beskrivning verkar vara som sinnesbilden av en psykopat. Oden dyrkas inte heller längre norrut i Norden än ca Jämtland och Hälsingland.
Jag vågar mej här på en tankegång som är följande: Oden var en vanlig man med stark karisma som under sin mission för att få folk med sej identifierade sej med en redan befintlig gudom vars existens är otvetydig. Det är samma gudom som romarnas Merkurius och gallernas Lugus. Det är dödsguden, den som även rår över armén som är redo att offra sej i strid. Oden var förstås inte hans namn, det är bara en beteckning eller varför inte artistnamn. Man skulle kunna se personen bakom Oden som en galler som flydde undan romarna från Mindre Asien upp till Norden och där etablerade en ny religion baserad på en för både kelter och germaner gemensam grund, den grund som även romare och andra folk hade haft.
Hunnen så här långt i mitt resonemang kan det vara intressant att se att skillnaderna mellan de olika gudarna är större än likheterna. Ändå är likheterna så stora att man inte kan komma ifrån att en gemensam form av religion mellan de olika folken som utgjorde den tidigaste formen av det vi idag kallar indoeuropéer bör ha existerat i nån form. Vi har sett att även om ett betydande inslag av folk från Mellanöstern förde med sej jordbruket har Europas befolkning i stort sett haft en kontinuerlig genetisk uppsättning ända sen slutet av paleolitikum, alltså ca 20 000-15 000 år sen. De från Mellanöstern komna jordbrukarna verkar inte ha stött på några problem att blanda sej och sin kultur med de redan befintliga populationerna. Dock verkar infödingarna haft lätt för att ta till sej det nya sättet att leva och verka. Det verkar som om språken byttes lika enkelt som det är att byta kläder mellan dag och natt.
Bevis på språkbyte från den här tiden finns förstås inte men indicier tyder på att så har skett eftersom i stort sett varje språk har minst ett så kallat mysterieord som inte går att förklara etymologiskt. Dessa ord kan vara rester av tidigare språk som de moderna språken praktiskt taget kört över.
Så vad tror ni, har det funnits en indoeuropeisk religion eller ej? På samma vis kan man fråga sej om de turkiska folken hade en gemensam religion och de afroasiatiska folken också hade det. Vi får anledning att återkomma till detta i framtida delar av denna serie.
"Somehow we're going somewhere"
måndag 18 augusti 2014
Historiehörnan: Tvillingar i forntida mytologi
Två siffror betyder väldigt mycket i de gamla religionerna och kulturerna, två och tre. Treenigheten är ett begrepp som går långt tillbaka i tiden och som finns i många kulturer, även utanför det vi kallar indoeuropeisk religion. Men det är siffran två som ska behandlas i dagens inlägg. Två som i tvillingar. Det konceptet är grunden i alla indoeuropeiska kulturer, och många andra kulturer också. Tvillingar symboliserar ganska mycket inom mytologin, ett par som älskar varandra, dubbelnaturen hos människor, årstidsväxlingarna men också länken mellan denna världen och andevärlden.
Vi har många exempel på dualitet mellan vår värld och andarnas värld. Janus, en romersk gud med förmågan att se in i framtiden såväl som forntiden, var en tvilling i sej själv. Han hade två ansikten som tittade åt varsitt håll, därav förmågan att se vad som skulle ske och vad som redan skett. Han såg också vår värld liksom in i gudarnas värld. Ungefär som Heimdall i den nordiska mytologin, fast Heimdall kan se hur långt som helst.
Syskonen Frej och Freja är också intressant för diskussionen. Freja är solgudinnan och Frej är månguden, vid sidan av deras funktion som fruktbarhetsgudomar. Hennes attribut är halssmycket Brisingamen, som förvandlar vinter till vår när hon tar det på sej, en omskrivning av det varmare vädret på våren. Bland germaner är det nämligen så att solen är feminin och månen maskulin. Det omvända är vanligare bland jordens övriga kulturer. Frej och Freja betyder också den första, den främsta vilket tyder på att de var de viktigaste gudarna en gång i tiden, förmodligen ända tillbaka till bronsåldern då bevisen för soldyrkan är som starkast i Norden, om inte tidigare ändå.
Bror och syster tycks vara grunden för gudar liksom de är grunden i sagorna. Det är så rotat i vårt sinne att när schablonfamiljen ritas upp är det alltid mamma, pappa, dotter och son. Men det finns enkönade exempel från mytologierna också. Romulus och Remus i romersk mytologi är ett exempel.
Den här dualiteten hänger samman med det faktum att vi människor består av två halvor, en höger och en vänster och ju mer symmetriska vi är på dessa halvor desto bättre tycker vi själva. Möjligt är att sagornas tvillingar snarare handlar om symmetrin i samhället som på många sätt liknar vår önskan att söka symmetri i ansiktet hos dom vi gillar.
Är det något mer tvillingar som den ärade läsaren vill veta? Det är bara att fråga.
"Det är kanske dags att tänka efter lite?"
Vi har många exempel på dualitet mellan vår värld och andarnas värld. Janus, en romersk gud med förmågan att se in i framtiden såväl som forntiden, var en tvilling i sej själv. Han hade två ansikten som tittade åt varsitt håll, därav förmågan att se vad som skulle ske och vad som redan skett. Han såg också vår värld liksom in i gudarnas värld. Ungefär som Heimdall i den nordiska mytologin, fast Heimdall kan se hur långt som helst.
Syskonen Frej och Freja är också intressant för diskussionen. Freja är solgudinnan och Frej är månguden, vid sidan av deras funktion som fruktbarhetsgudomar. Hennes attribut är halssmycket Brisingamen, som förvandlar vinter till vår när hon tar det på sej, en omskrivning av det varmare vädret på våren. Bland germaner är det nämligen så att solen är feminin och månen maskulin. Det omvända är vanligare bland jordens övriga kulturer. Frej och Freja betyder också den första, den främsta vilket tyder på att de var de viktigaste gudarna en gång i tiden, förmodligen ända tillbaka till bronsåldern då bevisen för soldyrkan är som starkast i Norden, om inte tidigare ändå.
Bror och syster tycks vara grunden för gudar liksom de är grunden i sagorna. Det är så rotat i vårt sinne att när schablonfamiljen ritas upp är det alltid mamma, pappa, dotter och son. Men det finns enkönade exempel från mytologierna också. Romulus och Remus i romersk mytologi är ett exempel.
 |
| Staty av son och dotter som enligt en expert ska föreställa barnen efter Cleopatra och Marcus Antonius. |
Är det något mer tvillingar som den ärade läsaren vill veta? Det är bara att fråga.
"Det är kanske dags att tänka efter lite?"
söndag 3 augusti 2014
Ragnarök - en närmare beskrivning
Jag märkte vid en genomgång av det jag skrivit om Ragnarök att dels har jag inte gått igenom vad Ragnarök egentligen är som det beskrivs i Den prosaiska eddan, dels har jag inte beskrivit vad allt är som nämns i de gamla fornnordiska myterna. Det är ett problem jag har, att jag tror att alla känner till de saker jag vet och jag samtidigt tror att om folk inte känner till dessa saker kommer att kolla upp det på internet. Så här kommer ett inlägg fullt med namn på figurer, händelser, länder och en massa annat som förekommer i de fornnordiska myterna.
För att förstå vad Ragnarök representerar måste man förstå vad allt är. Varje deltagares roll i Ragnarök bestäms nämligen av vad för roll de normalt har. Först ut har vi gudarna, de som tar hand om allt och alla, skapar och förändrar, bringar ordning och reda till hela världen. Deras motståndare är jättarna, de som står för kaos och oreda, de som vill förstöra och göra allt till det sämre. Den fornnordiska religionen är alltså en dualistisk religion med en renodlad syn på bra och dåligt. Jag säger inte god och ond, för det konceptet var våra förfäder främmande.
Gudarna var inte utan fel och brister, och jättarnas ränker ledde ofta till bra saker också. De höll varann i en sorts terrorbalans, med Loke som den som bringar allt i balans. Det är Loke som spelar ut gudar och jättar mot varandra och ser till att de inte blir för mäktiga. Ingendera parten är odödlig, men de kan få oändligt liv genom livgivande äpplen. Det är gudarna som har monopol på den varan. I en myt försöker en jätte, Tjatse, få tag på dessa äpplen genom att röva bort Idun, hon som har hand om dessa äpplen. Men Tjatse bringar då oordning och måste stoppas. Hans dotter Skade kräver bot och vinner då havsguden Njord som make i en tävling där hon ska avgöra vem som har de vackraste benen.
Skade är skiddrottningen och bergens beskyddare, medan Njord sköter om havet, vilket är en omskrivning för skillnaderna mellan havs- och bergsfolk. De är ändå likadana innerst inne.
Jag finner vid min genomgång här att jag nog har haft väldigt fel i min tolkning av vad myternas händelser har för grund. Jag har hittills utgått från tanken att jättarna representerar ursprungsbefolkningens tro och seder, ni vet de som kallas jägare och samlare och som bebodde Norden före jordbrukets intåg för ca 6000 år sen. Gudarna, såväl vaner som asar, representerade de folk som i tur och ordning kom in med jordbruket.
Jag inser nu att det inte är så enkelt. Tor som gud har dyrkats i hela Norden ganska länge och han är egentligen bara en variant av den åskgud som finns över hela Europa och de områden i Asien där liknande kulturer har funnits i många tusen år. Han personifierar åskan och det dåliga tålamodet. Han är snar till utbrott och kan retas upp ganska lätt. Han är också väldigt stark och slåss med allt och alla, bara han får chansen. Han har sin hammare, Mjölner, och sitt midjebälte till hjälp när han far ut för att jaga troll i skogen och bergen. Han färdas i en vagn dragen av köttätande bockar. Inget för vegetarianer precis.
Tordönet, åskan, blir till när han svingar Mjölner. Mjölner missar aldrig sitt mål och återvänder alltid till Tors hand när han kastar den. Mjölner betyder krossaren och ordet är släkt med mala.
Han verkar finnas avbildad på hällristningar från bronsåldern och mycket av det som berättas om honom verkar ha hög ålder. Det som finns avbildat på hällristningarna är dock svårtolkat och även om de attribut som senare kännetecknar såna som Tor, Tyr, Oden och Loke finns på hällristningarna finns det utrymme för andra tolkningar också. Odens häst Sleipner med sina åtta ben är en beskrivning av hur Oden i egenskap av dödsgud kunde röra sej obehindrat mellan de levandes och de dödas domäner.
Sleipner är en variant på den häst som omtalas lite varstans i europeiska myter. Pegasus är bara en av dessa hästar. En häst som far fram över markerna som om den kan flyga blir i myterna och legenderna till att den just kan flyga.
Att jättarna har hästar och sköter djur stör min "ordning" jag talat om ovan med jättarna som ursprungsbefolkningen i Norden, men allt detta stämmer faktiskt ganska väl överens med det jag kommit fram till, nämligen att jättarna visserligen har sitt ursprung i de första människor som hit till Norden men att de ganska snabbt anpassade sej till det nya sättet att leva. Trollen och andra jättar som bara nämns i förbigående representerar då de som inte anpassade sej utan föredrog att leva det nomadiska liv deras förfäder hade gjort ända sen tiden i Afrika.
Det ska påpekas att ordet jätte inte syftar på någon speciellt storvuxen person utan betyder den som äter mycket. Andra ord som beskriver dessa personer är tursar och resar. En kvinnlig jätte kallas gyger. Istursar och eldtursar är de som kommer att betyda väldigt mycket vid Ragnarök.
Ragnarök betyder gudarnas gärning och är ett svar på det som hänt när Fimbulvintern drabbat världen tre år i rad. Solen och månen har svalts av vargar som sen lyser av det dom svalt. Gudarna agerar därefter. Alla dessa möts i ett gigantiskt slag där Tor slåss mot Midgårdsormen och båda dör Tor efter att ha förgiftats av ormens etter. Midgårdsormen är som namnet antyder själva jordens rand, horisonten om man så vill. Oden far rätt in i Fenrisulvens gap och sen rivs ulven i stycken av Vidar, hämndens gud. Sen avslutas slaget med att eldjätten Surt sätter allt i brand innan enorma mängder vatten från Fimbulvinterns isar släcker eldarna och världen föds på nytt.
Ragnarök är i stora drag en allegori över årets gång där slutstriden helt enkelt är den tid på året då vintern övergår i vår och allt återföds. Men det är också en ganska precis berättelse som förmodligen har sitt ursprung i en specifik händelse en gång i forntiden som inträffade nån gång under vårvintern och som sågs som ett tecken från gudarna att det nog hade varit svåra tider men nu var allt över och paradiset väntade för alla i världen.
Så samtidigt som det är en varning för något som kan/kommer att hända och en beskrivning av årets växlingar så är Ragnarök en beskrivning av något som hänt en gång i tiden.
Men, och detta är ett stort men, Eddan i båda sina former skrevs ner av kristna skribenter som inte hade berättelsernas kärna riktigt klara för sej. De hade glömt sitt fornnordiska ursprung, denna blandning av folk som bott här sen istidens slut och de som kom med jordbruket för ca 6000 år sen. Vi får följaktligen ta en del av det som står i Eddan med en nypa salt. Det stämmer nämligen inte alltid överens med det som sägs i andra myter om samma händelse.
Det intressanta är att Snorre Sturlason, han som skrivit en version av Eddan som inte alltid stämmer överens med Den prosaiska eddan, verkar ha beskrivit samma berättelse om årets växlingar på ett annat ställe. Det är nämligen Snorre som nämner att den blinde Höder dödar Balder med en pil av mistel. Balder skickas som enda gud till dödsriket där Hel styr. De blir ett par och världen börjar grönska igen. Även detta är en allegori för årets växlingar där Höder (hösten) dödar Balder (sommaren), möter där Hel (vintern) och deras möte ger upphov till återfödelsen (våren).
Jag hoppas att jag klargjort en del av de fornnordiska myterna för den intresserade. Frågor?
"Well, bugger me with a fish fork!"
För att förstå vad Ragnarök representerar måste man förstå vad allt är. Varje deltagares roll i Ragnarök bestäms nämligen av vad för roll de normalt har. Först ut har vi gudarna, de som tar hand om allt och alla, skapar och förändrar, bringar ordning och reda till hela världen. Deras motståndare är jättarna, de som står för kaos och oreda, de som vill förstöra och göra allt till det sämre. Den fornnordiska religionen är alltså en dualistisk religion med en renodlad syn på bra och dåligt. Jag säger inte god och ond, för det konceptet var våra förfäder främmande.
Gudarna var inte utan fel och brister, och jättarnas ränker ledde ofta till bra saker också. De höll varann i en sorts terrorbalans, med Loke som den som bringar allt i balans. Det är Loke som spelar ut gudar och jättar mot varandra och ser till att de inte blir för mäktiga. Ingendera parten är odödlig, men de kan få oändligt liv genom livgivande äpplen. Det är gudarna som har monopol på den varan. I en myt försöker en jätte, Tjatse, få tag på dessa äpplen genom att röva bort Idun, hon som har hand om dessa äpplen. Men Tjatse bringar då oordning och måste stoppas. Hans dotter Skade kräver bot och vinner då havsguden Njord som make i en tävling där hon ska avgöra vem som har de vackraste benen.
Skade är skiddrottningen och bergens beskyddare, medan Njord sköter om havet, vilket är en omskrivning för skillnaderna mellan havs- och bergsfolk. De är ändå likadana innerst inne.
Jag finner vid min genomgång här att jag nog har haft väldigt fel i min tolkning av vad myternas händelser har för grund. Jag har hittills utgått från tanken att jättarna representerar ursprungsbefolkningens tro och seder, ni vet de som kallas jägare och samlare och som bebodde Norden före jordbrukets intåg för ca 6000 år sen. Gudarna, såväl vaner som asar, representerade de folk som i tur och ordning kom in med jordbruket.
Jag inser nu att det inte är så enkelt. Tor som gud har dyrkats i hela Norden ganska länge och han är egentligen bara en variant av den åskgud som finns över hela Europa och de områden i Asien där liknande kulturer har funnits i många tusen år. Han personifierar åskan och det dåliga tålamodet. Han är snar till utbrott och kan retas upp ganska lätt. Han är också väldigt stark och slåss med allt och alla, bara han får chansen. Han har sin hammare, Mjölner, och sitt midjebälte till hjälp när han far ut för att jaga troll i skogen och bergen. Han färdas i en vagn dragen av köttätande bockar. Inget för vegetarianer precis.
Tordönet, åskan, blir till när han svingar Mjölner. Mjölner missar aldrig sitt mål och återvänder alltid till Tors hand när han kastar den. Mjölner betyder krossaren och ordet är släkt med mala.
Han verkar finnas avbildad på hällristningar från bronsåldern och mycket av det som berättas om honom verkar ha hög ålder. Det som finns avbildat på hällristningarna är dock svårtolkat och även om de attribut som senare kännetecknar såna som Tor, Tyr, Oden och Loke finns på hällristningarna finns det utrymme för andra tolkningar också. Odens häst Sleipner med sina åtta ben är en beskrivning av hur Oden i egenskap av dödsgud kunde röra sej obehindrat mellan de levandes och de dödas domäner.
Sleipner är en variant på den häst som omtalas lite varstans i europeiska myter. Pegasus är bara en av dessa hästar. En häst som far fram över markerna som om den kan flyga blir i myterna och legenderna till att den just kan flyga.
Att jättarna har hästar och sköter djur stör min "ordning" jag talat om ovan med jättarna som ursprungsbefolkningen i Norden, men allt detta stämmer faktiskt ganska väl överens med det jag kommit fram till, nämligen att jättarna visserligen har sitt ursprung i de första människor som hit till Norden men att de ganska snabbt anpassade sej till det nya sättet att leva. Trollen och andra jättar som bara nämns i förbigående representerar då de som inte anpassade sej utan föredrog att leva det nomadiska liv deras förfäder hade gjort ända sen tiden i Afrika.
Det ska påpekas att ordet jätte inte syftar på någon speciellt storvuxen person utan betyder den som äter mycket. Andra ord som beskriver dessa personer är tursar och resar. En kvinnlig jätte kallas gyger. Istursar och eldtursar är de som kommer att betyda väldigt mycket vid Ragnarök.
Ragnarök betyder gudarnas gärning och är ett svar på det som hänt när Fimbulvintern drabbat världen tre år i rad. Solen och månen har svalts av vargar som sen lyser av det dom svalt. Gudarna agerar därefter. Alla dessa möts i ett gigantiskt slag där Tor slåss mot Midgårdsormen och båda dör Tor efter att ha förgiftats av ormens etter. Midgårdsormen är som namnet antyder själva jordens rand, horisonten om man så vill. Oden far rätt in i Fenrisulvens gap och sen rivs ulven i stycken av Vidar, hämndens gud. Sen avslutas slaget med att eldjätten Surt sätter allt i brand innan enorma mängder vatten från Fimbulvinterns isar släcker eldarna och världen föds på nytt.
 |
| En konstnärs tolkning av Ragnarök. |
Så samtidigt som det är en varning för något som kan/kommer att hända och en beskrivning av årets växlingar så är Ragnarök en beskrivning av något som hänt en gång i tiden.
Men, och detta är ett stort men, Eddan i båda sina former skrevs ner av kristna skribenter som inte hade berättelsernas kärna riktigt klara för sej. De hade glömt sitt fornnordiska ursprung, denna blandning av folk som bott här sen istidens slut och de som kom med jordbruket för ca 6000 år sen. Vi får följaktligen ta en del av det som står i Eddan med en nypa salt. Det stämmer nämligen inte alltid överens med det som sägs i andra myter om samma händelse.
Det intressanta är att Snorre Sturlason, han som skrivit en version av Eddan som inte alltid stämmer överens med Den prosaiska eddan, verkar ha beskrivit samma berättelse om årets växlingar på ett annat ställe. Det är nämligen Snorre som nämner att den blinde Höder dödar Balder med en pil av mistel. Balder skickas som enda gud till dödsriket där Hel styr. De blir ett par och världen börjar grönska igen. Även detta är en allegori för årets växlingar där Höder (hösten) dödar Balder (sommaren), möter där Hel (vintern) och deras möte ger upphov till återfödelsen (våren).
Jag hoppas att jag klargjort en del av de fornnordiska myterna för den intresserade. Frågor?
"Well, bugger me with a fish fork!"
tisdag 22 juli 2014
Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del tre
Uppsala är för många historieintresserade en ikon. Här huserade enligt sagorna sveakungen och all makt utgick härifrån. Det faktum att kungen bortsett från krigen och de religiösa ceremonierna var maktlös, makten fanns hos tinget, bryr sej inte dessa om. Uppsala är platsen där Sverige en gång skapades för dessa som tillhör Uppsalaskolan, den inofficiella benämningen på de som hävdar att Sverige utgick från Uppland med omnejd.
Uppsala nämns i förbigående i en del sagor, även i gudasagorna, som den plats där kungen höll hov efter stridigheter och vid stormöten. Ofta i plural (upsalir), som om det handlade om flera öppna ytor på en höjd av nåt slag. Vi vet nämligen från såväl arkeologin som historiska källor att germanska folk inte hade sina religiösa ceremonier inomhus. De hade inget att dölja. Istället utförde de ceremonier i lundar eller på stora fält, nära sjöar eller på kullar.
Därför är den uppgift mäster Adam av Bremen, skribent i Bremen på 1070-talet, om att svearna tillbad Oden, Tor och Frej i ett tempel omgärdad av en guldkedja vid Uppsala väldigt kuriös. Jag skulle tro att Adam blev lurad, itutad en riktig rövarhistoria av sin värd Sven Estridsen, kung av Danmark vid denna tid, vid en av Adams få resor utanför Hamburg och Bremen. Det märks också på de övriga amsagorna Adam drar i sin bok om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia. Där talar han om att Norden befolkades av enfotingar, folk med ansiktet i torson och cykloper (enögda människor med ögat mitt i huvudet). Inte direkt några man möter på gatan, eller hur?
Något sådant tempel har aldrig hittats nånstans i Sverige, och kommer aldrig att hittas heller. Adam fick som sagt höra en rövarhistoria från Sven och blandade sen ihop en del saker som sen har varit svåra att reda ut. Problemet Birka har jag behandlat flera gånger, en gång då jag kom in på frågan när mina tankar spårade ur i samband med kritiken gentemot att göra museer till platser för lajvare, en annan gång då det verkar som om Björkö i Mälaren höll på att helgonförklaras av arkeologer samt en gång då jag diskuterade varifrån orden Baltikum och bält som i Stora och Lilla Bält kommer.
När Adam sen ska försöka återge Ansgars besök i Svearnas rike 200 år före hans egen tid, 800-talet alltså, blir det lite mer verklighetstroget. Förmodligen för att Rimbert, han som skrev om Ansgars liv och leverne, var så saklig i sin rapport om resan till Svearnas rike. Men mer om detta en annan gång.
Uppsala kallas av Adam Ubsola och är namnet på templet och kullen där detta sker. Den ligger på en stor slätt med en stor sjö i närheten och höga berg som ramar in den. Man kan mycket väl tänka sej att Ubsola var den tidens danska uttal av detta väldigt vanliga platsnamn. De allra flesta platser med namnet Uppsala ligger på öppna upphöjda områden. Här dyrkade man främst de gudar som hade störst betydelse för ens eget arbete. Några offer av det format som Adam nämner har inte kunnat bestyrkas. Han nämner, som den ende som gör detta, att man vid Midvinterblotet offrade nio djur av varje större art i nio dagar vart nionde år. Detta är förstås en skröna och har inget stöd i vare sej arkeologin, historien eller legenderna.
För den som undrar så är Midvinterblotet i stort sett samma sak som julen. Den firar man när det är som mörkast, alltså runt den 25 december. I januari firar man också ett midvinterblot, vilket kan ses som en fortsättning på det tidigare firandet, man firar att solen är på väg tillbaka och att kylan sakta är på väg att ge med sej, vilket ger världen nytt liv. Men innan dess ska Oden dra på jakt i skyarna för att driva de döda till deras rätta riken.
Åter så till Uppsala och dess namn. Sen 1600-talet har det varit mer eller mindre påbjudet att det Uppsala som ligger mitt i Uppland är det Uppsala Adam av Bremen skriver om. Eller rättare sagt Gamla Uppsala. Nog finns det många intressanta arkeologiska lämningar i trakterna kring Gamla Uppsala. Inte minst pelargångarna mitt i byn från 500-talet visar på detta. Men för att verkligen förstöra festen för många vill jag säga detta: Uppsala hette från början Östra Aros och det var detta namn staden fick sina privilegier under på 1300-talet. Uppsala blev dess namn lite senare.
Gamla Uppsala hette Sala tidigare och fick sitt nuvarande namn när Östra Aros blev Uppsala. Några spår av ett tempel av det snitt Adam talar om har aldrig hittats. Däremot denna processionsväg ner till Mälaren, som är mycket äldre och mer intressant än alla påhittade gudatempel. Det är i dessa trakter disatingen är kända i sagorna så det är frestande att tänka sej att denna processionsväg var en del av dessa disating.
Däremot finns det gott om Uppsala-namn runtom i landet, de allra flesta i Västergötland, varav ett uppe på Kinnekulle, som ligger vid Vänern och blickar ut över Skaraslätten med de höga Västgötabergen i fonden. På de få kartor från medeltiden som visar Norden är Uppsala placerat vid Vänern medan den stad i Uppland som idag kallas Uppsala står som Aros. Det är inte förrän universitetet i Uppsala grundas 1477 som det namnet cementeras även utanför Sverige.
Den äldsta förekomsten av ordet Uppsala är även det från Västergötland, på Sparlösastenen. Där står Upsal. Den rikliga förekomsten i trakten av detta platsnamn, den sena dateringen av namnet Uppsala i Uppland och det faktum att Uppsala är inte en stad i någon historisk källa talar för att det Uppsala man red hem till efter strider och andra möten var en av dessa Uppsala-platser i Västergötland. Men vilken av dom kan vi diskutera tills Loke löser av oss. Jag avfärdar i vilket fall Uppland som en kandidat till den plats där kungarna höll till.
"Den bästa träningen är den som blir av"
Uppsala nämns i förbigående i en del sagor, även i gudasagorna, som den plats där kungen höll hov efter stridigheter och vid stormöten. Ofta i plural (upsalir), som om det handlade om flera öppna ytor på en höjd av nåt slag. Vi vet nämligen från såväl arkeologin som historiska källor att germanska folk inte hade sina religiösa ceremonier inomhus. De hade inget att dölja. Istället utförde de ceremonier i lundar eller på stora fält, nära sjöar eller på kullar.
Därför är den uppgift mäster Adam av Bremen, skribent i Bremen på 1070-talet, om att svearna tillbad Oden, Tor och Frej i ett tempel omgärdad av en guldkedja vid Uppsala väldigt kuriös. Jag skulle tro att Adam blev lurad, itutad en riktig rövarhistoria av sin värd Sven Estridsen, kung av Danmark vid denna tid, vid en av Adams få resor utanför Hamburg och Bremen. Det märks också på de övriga amsagorna Adam drar i sin bok om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia. Där talar han om att Norden befolkades av enfotingar, folk med ansiktet i torson och cykloper (enögda människor med ögat mitt i huvudet). Inte direkt några man möter på gatan, eller hur?
Något sådant tempel har aldrig hittats nånstans i Sverige, och kommer aldrig att hittas heller. Adam fick som sagt höra en rövarhistoria från Sven och blandade sen ihop en del saker som sen har varit svåra att reda ut. Problemet Birka har jag behandlat flera gånger, en gång då jag kom in på frågan när mina tankar spårade ur i samband med kritiken gentemot att göra museer till platser för lajvare, en annan gång då det verkar som om Björkö i Mälaren höll på att helgonförklaras av arkeologer samt en gång då jag diskuterade varifrån orden Baltikum och bält som i Stora och Lilla Bält kommer.
När Adam sen ska försöka återge Ansgars besök i Svearnas rike 200 år före hans egen tid, 800-talet alltså, blir det lite mer verklighetstroget. Förmodligen för att Rimbert, han som skrev om Ansgars liv och leverne, var så saklig i sin rapport om resan till Svearnas rike. Men mer om detta en annan gång.
Uppsala kallas av Adam Ubsola och är namnet på templet och kullen där detta sker. Den ligger på en stor slätt med en stor sjö i närheten och höga berg som ramar in den. Man kan mycket väl tänka sej att Ubsola var den tidens danska uttal av detta väldigt vanliga platsnamn. De allra flesta platser med namnet Uppsala ligger på öppna upphöjda områden. Här dyrkade man främst de gudar som hade störst betydelse för ens eget arbete. Några offer av det format som Adam nämner har inte kunnat bestyrkas. Han nämner, som den ende som gör detta, att man vid Midvinterblotet offrade nio djur av varje större art i nio dagar vart nionde år. Detta är förstås en skröna och har inget stöd i vare sej arkeologin, historien eller legenderna.
För den som undrar så är Midvinterblotet i stort sett samma sak som julen. Den firar man när det är som mörkast, alltså runt den 25 december. I januari firar man också ett midvinterblot, vilket kan ses som en fortsättning på det tidigare firandet, man firar att solen är på väg tillbaka och att kylan sakta är på väg att ge med sej, vilket ger världen nytt liv. Men innan dess ska Oden dra på jakt i skyarna för att driva de döda till deras rätta riken.
Åter så till Uppsala och dess namn. Sen 1600-talet har det varit mer eller mindre påbjudet att det Uppsala som ligger mitt i Uppland är det Uppsala Adam av Bremen skriver om. Eller rättare sagt Gamla Uppsala. Nog finns det många intressanta arkeologiska lämningar i trakterna kring Gamla Uppsala. Inte minst pelargångarna mitt i byn från 500-talet visar på detta. Men för att verkligen förstöra festen för många vill jag säga detta: Uppsala hette från början Östra Aros och det var detta namn staden fick sina privilegier under på 1300-talet. Uppsala blev dess namn lite senare.
Gamla Uppsala hette Sala tidigare och fick sitt nuvarande namn när Östra Aros blev Uppsala. Några spår av ett tempel av det snitt Adam talar om har aldrig hittats. Däremot denna processionsväg ner till Mälaren, som är mycket äldre och mer intressant än alla påhittade gudatempel. Det är i dessa trakter disatingen är kända i sagorna så det är frestande att tänka sej att denna processionsväg var en del av dessa disating.
Däremot finns det gott om Uppsala-namn runtom i landet, de allra flesta i Västergötland, varav ett uppe på Kinnekulle, som ligger vid Vänern och blickar ut över Skaraslätten med de höga Västgötabergen i fonden. På de få kartor från medeltiden som visar Norden är Uppsala placerat vid Vänern medan den stad i Uppland som idag kallas Uppsala står som Aros. Det är inte förrän universitetet i Uppsala grundas 1477 som det namnet cementeras även utanför Sverige.
Den äldsta förekomsten av ordet Uppsala är även det från Västergötland, på Sparlösastenen. Där står Upsal. Den rikliga förekomsten i trakten av detta platsnamn, den sena dateringen av namnet Uppsala i Uppland och det faktum att Uppsala är inte en stad i någon historisk källa talar för att det Uppsala man red hem till efter strider och andra möten var en av dessa Uppsala-platser i Västergötland. Men vilken av dom kan vi diskutera tills Loke löser av oss. Jag avfärdar i vilket fall Uppland som en kandidat till den plats där kungarna höll till.
"Den bästa träningen är den som blir av"
måndag 21 juli 2014
Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del två
Hur verkliga kan man säga att de fornnordiska gudarna var? Så verkliga som du eller jag? Som jag skrev i förra delen är det förmodligen en fråga om förfädersdyrkan där grundarna av en dynasti har blivit dyrkade som gudar och deras avkommor har blivit kungar och drottningar. Det är i den fornnordiska mytologin en fråga om flera dynastier som förmodligen har haft makten i olika omgångar. Berättelserna om dessa släkter och dynastier har flätats samman till en enda stor saga, alltihop berättat utifrån segrarnas perspektiv förstås.
Ramberättelserna är således sanna, men har med tiden kryddats med diverse övernaturliga beskrivningar för sånt samtiden inte förstod hur saker fungerade. Kunskaper om diverse pulver som kan skapa mindre explosioner vid kontakt med eld har varit kända av människor i många tusen år. Att använda det för att åstadkomma rökmoln så man kan fly en potentiellt farlig situation kan mycket väl vara ursprunget till beskrivningarna i diverse religiösa texter runtom i världen att en person försvann i ett rökmoln.
Att kunna flyga är förstås omöjligt utan motorer så det är nog nåt som har inflikats för att kunna förklara att någon har kunnat färdas så snabbt man gjorde - till häst eller med häst och vagn. Detta är ytterligare en beskrivning av det tidiga Norden vid tiden för jordbrukets införande, som jag tolkar det. De invandrande jordbrukarna hade förutom vapen också häst och vagn med sej. Inga stridsvagnar utan mer lastvagnar. För de som aldrig varit med om vagnar, än mindre hästar, måste deras framfart i terrängen ha verkat som om de flög fram. Men infödingarna hade sånt som nykomlingarna inte hade nån erfarenhet av, nämligen kunskap om platsen de bodde på.
Kampen mellan Utgårdalokes mannar å ena sidan och Tor och Loke å den andra verkar vara en beskrivning av hur olika man ser på naturens element. Utgårdaloke använder magi som emanerar från naturens egna krafter medan gudarna Tor och Loke använder brutal fysik för att uppnå samma resultat. Detta tyder på att det fanns olika sätt att se på naturen med. Ta till exempel ättävlingen. Där kastar sej Loke över maten som erbjöds medan Utgårdaloke låter sin man Låge äta sej genom inte bara maten utan även tråget som maten låg i. Tors tjänare Tjalve får springa ikapp med Utgårdalokes snabbaste sprinter Huge och förlorar. Sen dricker Tor ur Utgårdalokes största mjödhorn, det som aldrig blir tomt.
Tor slåss mot världens största katt och är nära att vinna när Utgårdaloke plötsligt tycker att det är dags för Tor att vila sej lite. Sen förlorar Tor en brottningskamp mot Utgårdalokes farmor Elle. Den som kan sina fornnordiska språk inser ganska snabbt att det är diverse naturtrick Utgårdaloke använder sej av. Låge är ingenting annat än elden, Huge är tanken, inget människan kunnat skapa är snabbare än tanken. Katten Tor brottades med var ingen annan än Midgårdsormen, den varelse som spänner omkring hela jorden och håller allt i balans (förmodligen en omskrivning av jordranden så som den ser ut från vår horisont). Eftersom ingen vill att jorden ska rämna stoppar Utgårdaloke kampen innan Tor bringar hela världen i kaos. Mjödhornet är kopplat till självaste havet så det tar ju aldrig slut.
Elle är ålderdomen, en varelse inte ens gudarna kan stå emot, annat än genom gudinnan Iduns gyllene äpplen. Att vara gud innebar för de gamla nordborna inte att man var odödlig, bara större och mäktigare än vanliga människor. De verkade ha varit fullt på det klara med att berättelserna om de fornnordiska gudarna var till stora delar allegorier över naturens funktioner, sammanvävda med berättelser om riktiga människor med kött och blod. Man ville att gudarna skulle leva för evigt så man hittade på att äpplen, vars nyttighet har varit känd ända sen urminnes tider, skulle ge evig ungdom. En berättelse om en jätte som stal äpplena och höll dom som gisslan belyser detta problem.
Om vi nu lämnar gudasagorna en stund och jämför med hur arkeologin och historievetenskapen ser på de fornnordiska gudarna slås vi av hur olika man ser på gudarna. Det finns många fler platser tillägnade Tor än någon annan gud i Norden. Han finns nästan överallt, men framför allt på platser där åska och jordbruk är vanligt. Detta trots att Frej är jordbrukets gud. Tor kallas ofta landas i berättelserna, vilket tyder på att han hade funktionen som beskyddare av öppna platser där herdar och jordbrukare hade sina värv.
Andra gudar har speciella platser de med, Frölunda (det finns två större såna platser i Västergötland) är guden Frejs platser där man dyrkade honom. Oden har vissa platser han med, och som nämnts tidigare, har han många tillnamn och ett sånt har gjort att ett helt område är uppkallat efter honom, Ranrike. Ranrike är det gamla namnet på Bohuslän.
En saga nämner guden Frej alldeles speciellt, Ynglingatal. Det är ett epos från 900-talets början, tillskrivet skalden Tjodolf från Hvin. Han skrev detta verk för att folk skulle komma ihåg vilka som var förfäder till Ragnvald, en lokal hövding över Vestfold i slutet av 800-talet som var kusin med Norges kung Harald Hårfager. Vestfold var under danskt styre vid denna tid så möjligen ville Ragnvald påminna danerna om vem som hade den mest ärorika ätten. Ynglingatal är i stort sett en stamtavla över de som styrde ett visst rike i Norden ända tills en ur ätten gjorde bort sej och blev dödad. Hans son drog norröver och hans ättlingar i sin tur grundade ett rike i det som idag är Norge.
Ynglingatal börjar med guden Frej, vars tillnamn var Yngve (vilket också gett upphov till namnet på ätten, Ynglingarna), och hans äktenskap med jättekvinnan Gerd. Många stora kungaätter i Norden hävdade vid 900-talets början att de hade sitt ursprung i detta heliga bröllop, som ska ha ägt rum ca 10 generationer tidigare. Fortfarande sen kristendomen slagit rot i Nordens mylla hävdade man detta påbrå, för just påbrå var viktigare än mycket annat, speciellt om man ville legitimera sin status som ledare över ett visst område.
Varför var guden Frej så viktig att en hel kungaätt kom att hävda sitt ursprung från honom? Jo, han var inte bara jordbrukarnas gud utan även fruktbarhetens gud. Hans namn betyder den främste, den förste. Hans tillnamn Yngve är bildat av orden Inge och vän och betyder vän till Inge. Inge är ett fruktbarhetsnamn det med, det betyder lans eller fallos.
Kungen var gudarnas talesperson för folket, en sorts prästledare som styrde i gudarnas namn. Han hade till uppgift att främja agrikulturen och samhällets fortlevande. Den världsliga och juridiska makten låg hos tinget, men kungen hade rätt att utlysa krig eftersom krig var sanktionerat av gudarna. Gick kriget dock dåligt blev han enligt legenden avrättad, offrad till gudarna för att blidka dom. Några såna arkeologiska spår har dock inte hittats så många religionshistoriker är inne på tanken att det var ett spirituellt offer snarare än ett fysiskt, kungen fick avgå och lämna samhället, han offrade sin titel och fick klara sej själv.
Men frånvaron av avrättade personer i de arkeologiska lagren innebär inte att avrättningarna aldrig ägt rum, bara att bevis för dom inte har hittats. Frånvaron av bevis är endast en indikation på frånvaro av bevis, inget annat. Vi har ju faktiskt mosslik som innan de dödades faktiskt hade levt goda och friska liv innan de avrättades rituellt och placerades i sjöarna, som de var då. Kanske har vi med dessa forntida kungar att göra? Sagorna nämner ju att kungarna dog unga för att garantera evig ungdom för ätten.
Det intressanta med Ynglingatal är att ju närmare tiden för poemets skrivande vi kommer, sent 800-tal till början av 900-talet, desto mer detaljerade blir beskrivningarna av dessa kungar. I mina ögon talar detta för att de första kungarna i listan är hämtade ur gudasagorna och är från det gemensamma sagogodset för att bygga på legitimiteten hos den ätt som hävdar ursprung från Yngve-Frej. De senare är verkliga personer som använt dessa tidigaste kungar som bevis för sina krav på gudomligt påbrå. Frågan blir ju då, var går gränsen mellan gudar och riktiga människor?
Jag kan fullt ut acceptera att alla kungar ur Ynglingaätten är riktiga människor som har existerat från och med Agne Skialfarbonde, som kan ha varit ättens överhuvud på 400-talet. Det som står om honom är nämligen aningen mer världsligt och fritt från mytologiska övertoner än hos hans föregångare. Bengan Wadbring har en bra lista över alla kungar som funnits i Sverige från guden Yngve-Frej till våra dagar. På den länk jag bifogar i detta stycke finns knappen regentlängder. Tryck på den så finns varje kung presenterad. Deras namn går att klicka på.
För Agne Skialfarbonde finns att läsa att han rövade bort dottern till en kung på andra sidan havet, landet heter i Ynglingatal Finnland. Han fick sitt straff, hängd av dotterns släktingar i ett träd vid gränsen mellan sveonernas och nordmännens land. Här finns också uppgiften att dagens Finland inte kallades som det nu görs av oss svenskar förrän på 1700-talet. Finnland är således benämningen på ett annat land. Vilket land är svårt att avgöra, men det finns platser i södra Värmland, mitt emot Västergötland där det gamla riket en gång hade sitt centrum, som har namn på Finn- och dessa platser är mycket äldre än finnmarkerna i norra Värmland och södra Dalarna, mycket äldre.
Det som försvårar det hela är att vi inte har några dokument som kopplar dessa kungar till verifierbara händelser. Skrivkonsten vid den här tiden (före 900-talet) var helt inriktad på ganska mystiska texter som inte direkt har med vår värld att göra. Att jag accepterar kungarna som verkliga innebär inte att jag som historiker kan göra det professionellt. Jag endast ser en möjlighet att de kan ha existerat. Från 700-talet fram till 900-talets mitt verkar dessutom legenderna sakna riktig koll på de kungar som fanns då. Förmodligen var samhället i sån stor omvälvning som en följd av övergången till kristendomen att man hade svårt att hålla reda på alla som styrde och var de gjorde det. Övergången till kristendomen var för övrigt inte helt över förrän på 1200-talet.
Här presenterar jag en del av den listan, från Yngve-Frej till och med dansken Magnus Nilsson som var kung några år på 1100-talet:
Frö
Fjölne
Svegder
Vanlande
Visbur
Domalde, sent 200-tal
Domar, 300-talet
Dygve
Dag den vise
Agne Skialfarbonde ? - 400
Alrik och Erik 400 - 450
Alf och Yngve omkr ? - 450
Hugleik
Hake
Jorund ca.450 - till omkr. 475
Aun slutet av 400-talet- till ca 500
Egil Tunnadolg slutet av 400-talet- till ca 516
Ottar Vendelkråka ca 500-523
Adils omkr 530 - 575
Östen slutet av 500-talet
Yngvar Harra slutet på 500-talet - ca 600
Bröt-Anund ca 600 - 640
Ingjald Illråde ? - 650
Olof Trätälja, kung av Värmland
Ivar Vidfamne ca 650 - 700
Harald Hildetand slutet av 600 - ca 750
Randver av Svitjod ?
Sigurd Ring ca 750 - 775
Ragnar Lodbrok 745-794
Björn Järnsida slutet 700-talet - ca 800
Erik Väderhatt ca 800
Anund Uppsale före 829 - ca 845
Björn på Håga ca 829 - 850
Olof I Björnsson ca 850-talet
Erik Emundsson 800-talets slut
Björn Eriksson ca 900 - ?
Ring Olofsson ca 935
Emund slemme 960 - 970?
? 970-995 Erik Segersäll
? 995-1022 Olof Skötkonung
? 1022-1050 Anund Jakob
? 1050-1060 Emund gamle
Stenkilska ätten
? 1060-1066 Stenkil
? 1066-1079 Håkan Röde
? 1067-1070 Halsten
? 1079-1110 Inge d.ä.
? 1110-1118 Filip & Inge d.y.
? 1118-1120 Inge d.y.
? ~ 1130 Ragnvald Knaphövde
? 1125-1130 Magnus Nilsson
Som synes är det svårt att avgöra vilka som historiska eller legendariska före 900-talet. Egentligen är alla före Erik Segersäll svåra att placera in i verkligheten. De kungar som hör till Munsöätten, från Björn Järnsida till Emund slemme är ganska svåra att placera in eftersom de nämns av för få källor. Erik Segersäll nämns av så många olika källor att han är svår att bortförklara.
Nästa del kommer att handla om Uppsala.
"I'm reaching out and I don't feel a thing
The gloves I am wearing are made of my skin
No-one knows what I'm trying to hide
But when I start breaking you'll see through my eyes"
Ramberättelserna är således sanna, men har med tiden kryddats med diverse övernaturliga beskrivningar för sånt samtiden inte förstod hur saker fungerade. Kunskaper om diverse pulver som kan skapa mindre explosioner vid kontakt med eld har varit kända av människor i många tusen år. Att använda det för att åstadkomma rökmoln så man kan fly en potentiellt farlig situation kan mycket väl vara ursprunget till beskrivningarna i diverse religiösa texter runtom i världen att en person försvann i ett rökmoln.
Att kunna flyga är förstås omöjligt utan motorer så det är nog nåt som har inflikats för att kunna förklara att någon har kunnat färdas så snabbt man gjorde - till häst eller med häst och vagn. Detta är ytterligare en beskrivning av det tidiga Norden vid tiden för jordbrukets införande, som jag tolkar det. De invandrande jordbrukarna hade förutom vapen också häst och vagn med sej. Inga stridsvagnar utan mer lastvagnar. För de som aldrig varit med om vagnar, än mindre hästar, måste deras framfart i terrängen ha verkat som om de flög fram. Men infödingarna hade sånt som nykomlingarna inte hade nån erfarenhet av, nämligen kunskap om platsen de bodde på.
Kampen mellan Utgårdalokes mannar å ena sidan och Tor och Loke å den andra verkar vara en beskrivning av hur olika man ser på naturens element. Utgårdaloke använder magi som emanerar från naturens egna krafter medan gudarna Tor och Loke använder brutal fysik för att uppnå samma resultat. Detta tyder på att det fanns olika sätt att se på naturen med. Ta till exempel ättävlingen. Där kastar sej Loke över maten som erbjöds medan Utgårdaloke låter sin man Låge äta sej genom inte bara maten utan även tråget som maten låg i. Tors tjänare Tjalve får springa ikapp med Utgårdalokes snabbaste sprinter Huge och förlorar. Sen dricker Tor ur Utgårdalokes största mjödhorn, det som aldrig blir tomt.
Tor slåss mot världens största katt och är nära att vinna när Utgårdaloke plötsligt tycker att det är dags för Tor att vila sej lite. Sen förlorar Tor en brottningskamp mot Utgårdalokes farmor Elle. Den som kan sina fornnordiska språk inser ganska snabbt att det är diverse naturtrick Utgårdaloke använder sej av. Låge är ingenting annat än elden, Huge är tanken, inget människan kunnat skapa är snabbare än tanken. Katten Tor brottades med var ingen annan än Midgårdsormen, den varelse som spänner omkring hela jorden och håller allt i balans (förmodligen en omskrivning av jordranden så som den ser ut från vår horisont). Eftersom ingen vill att jorden ska rämna stoppar Utgårdaloke kampen innan Tor bringar hela världen i kaos. Mjödhornet är kopplat till självaste havet så det tar ju aldrig slut.
Elle är ålderdomen, en varelse inte ens gudarna kan stå emot, annat än genom gudinnan Iduns gyllene äpplen. Att vara gud innebar för de gamla nordborna inte att man var odödlig, bara större och mäktigare än vanliga människor. De verkade ha varit fullt på det klara med att berättelserna om de fornnordiska gudarna var till stora delar allegorier över naturens funktioner, sammanvävda med berättelser om riktiga människor med kött och blod. Man ville att gudarna skulle leva för evigt så man hittade på att äpplen, vars nyttighet har varit känd ända sen urminnes tider, skulle ge evig ungdom. En berättelse om en jätte som stal äpplena och höll dom som gisslan belyser detta problem.
Om vi nu lämnar gudasagorna en stund och jämför med hur arkeologin och historievetenskapen ser på de fornnordiska gudarna slås vi av hur olika man ser på gudarna. Det finns många fler platser tillägnade Tor än någon annan gud i Norden. Han finns nästan överallt, men framför allt på platser där åska och jordbruk är vanligt. Detta trots att Frej är jordbrukets gud. Tor kallas ofta landas i berättelserna, vilket tyder på att han hade funktionen som beskyddare av öppna platser där herdar och jordbrukare hade sina värv.
Andra gudar har speciella platser de med, Frölunda (det finns två större såna platser i Västergötland) är guden Frejs platser där man dyrkade honom. Oden har vissa platser han med, och som nämnts tidigare, har han många tillnamn och ett sånt har gjort att ett helt område är uppkallat efter honom, Ranrike. Ranrike är det gamla namnet på Bohuslän.
En saga nämner guden Frej alldeles speciellt, Ynglingatal. Det är ett epos från 900-talets början, tillskrivet skalden Tjodolf från Hvin. Han skrev detta verk för att folk skulle komma ihåg vilka som var förfäder till Ragnvald, en lokal hövding över Vestfold i slutet av 800-talet som var kusin med Norges kung Harald Hårfager. Vestfold var under danskt styre vid denna tid så möjligen ville Ragnvald påminna danerna om vem som hade den mest ärorika ätten. Ynglingatal är i stort sett en stamtavla över de som styrde ett visst rike i Norden ända tills en ur ätten gjorde bort sej och blev dödad. Hans son drog norröver och hans ättlingar i sin tur grundade ett rike i det som idag är Norge.
Ynglingatal börjar med guden Frej, vars tillnamn var Yngve (vilket också gett upphov till namnet på ätten, Ynglingarna), och hans äktenskap med jättekvinnan Gerd. Många stora kungaätter i Norden hävdade vid 900-talets början att de hade sitt ursprung i detta heliga bröllop, som ska ha ägt rum ca 10 generationer tidigare. Fortfarande sen kristendomen slagit rot i Nordens mylla hävdade man detta påbrå, för just påbrå var viktigare än mycket annat, speciellt om man ville legitimera sin status som ledare över ett visst område.
Varför var guden Frej så viktig att en hel kungaätt kom att hävda sitt ursprung från honom? Jo, han var inte bara jordbrukarnas gud utan även fruktbarhetens gud. Hans namn betyder den främste, den förste. Hans tillnamn Yngve är bildat av orden Inge och vän och betyder vän till Inge. Inge är ett fruktbarhetsnamn det med, det betyder lans eller fallos.
Kungen var gudarnas talesperson för folket, en sorts prästledare som styrde i gudarnas namn. Han hade till uppgift att främja agrikulturen och samhällets fortlevande. Den världsliga och juridiska makten låg hos tinget, men kungen hade rätt att utlysa krig eftersom krig var sanktionerat av gudarna. Gick kriget dock dåligt blev han enligt legenden avrättad, offrad till gudarna för att blidka dom. Några såna arkeologiska spår har dock inte hittats så många religionshistoriker är inne på tanken att det var ett spirituellt offer snarare än ett fysiskt, kungen fick avgå och lämna samhället, han offrade sin titel och fick klara sej själv.
Men frånvaron av avrättade personer i de arkeologiska lagren innebär inte att avrättningarna aldrig ägt rum, bara att bevis för dom inte har hittats. Frånvaron av bevis är endast en indikation på frånvaro av bevis, inget annat. Vi har ju faktiskt mosslik som innan de dödades faktiskt hade levt goda och friska liv innan de avrättades rituellt och placerades i sjöarna, som de var då. Kanske har vi med dessa forntida kungar att göra? Sagorna nämner ju att kungarna dog unga för att garantera evig ungdom för ätten.
Det intressanta med Ynglingatal är att ju närmare tiden för poemets skrivande vi kommer, sent 800-tal till början av 900-talet, desto mer detaljerade blir beskrivningarna av dessa kungar. I mina ögon talar detta för att de första kungarna i listan är hämtade ur gudasagorna och är från det gemensamma sagogodset för att bygga på legitimiteten hos den ätt som hävdar ursprung från Yngve-Frej. De senare är verkliga personer som använt dessa tidigaste kungar som bevis för sina krav på gudomligt påbrå. Frågan blir ju då, var går gränsen mellan gudar och riktiga människor?
Jag kan fullt ut acceptera att alla kungar ur Ynglingaätten är riktiga människor som har existerat från och med Agne Skialfarbonde, som kan ha varit ättens överhuvud på 400-talet. Det som står om honom är nämligen aningen mer världsligt och fritt från mytologiska övertoner än hos hans föregångare. Bengan Wadbring har en bra lista över alla kungar som funnits i Sverige från guden Yngve-Frej till våra dagar. På den länk jag bifogar i detta stycke finns knappen regentlängder. Tryck på den så finns varje kung presenterad. Deras namn går att klicka på.
För Agne Skialfarbonde finns att läsa att han rövade bort dottern till en kung på andra sidan havet, landet heter i Ynglingatal Finnland. Han fick sitt straff, hängd av dotterns släktingar i ett träd vid gränsen mellan sveonernas och nordmännens land. Här finns också uppgiften att dagens Finland inte kallades som det nu görs av oss svenskar förrän på 1700-talet. Finnland är således benämningen på ett annat land. Vilket land är svårt att avgöra, men det finns platser i södra Värmland, mitt emot Västergötland där det gamla riket en gång hade sitt centrum, som har namn på Finn- och dessa platser är mycket äldre än finnmarkerna i norra Värmland och södra Dalarna, mycket äldre.
Det som försvårar det hela är att vi inte har några dokument som kopplar dessa kungar till verifierbara händelser. Skrivkonsten vid den här tiden (före 900-talet) var helt inriktad på ganska mystiska texter som inte direkt har med vår värld att göra. Att jag accepterar kungarna som verkliga innebär inte att jag som historiker kan göra det professionellt. Jag endast ser en möjlighet att de kan ha existerat. Från 700-talet fram till 900-talets mitt verkar dessutom legenderna sakna riktig koll på de kungar som fanns då. Förmodligen var samhället i sån stor omvälvning som en följd av övergången till kristendomen att man hade svårt att hålla reda på alla som styrde och var de gjorde det. Övergången till kristendomen var för övrigt inte helt över förrän på 1200-talet.
Här presenterar jag en del av den listan, från Yngve-Frej till och med dansken Magnus Nilsson som var kung några år på 1100-talet:
Frö
Fjölne
Svegder
Vanlande
Visbur
Domalde, sent 200-tal
Domar, 300-talet
Dygve
Dag den vise
Agne Skialfarbonde ? - 400
Alrik och Erik 400 - 450
Alf och Yngve omkr ? - 450
Hugleik
Hake
Jorund ca.450 - till omkr. 475
Aun slutet av 400-talet- till ca 500
Egil Tunnadolg slutet av 400-talet- till ca 516
Ottar Vendelkråka ca 500-523
Adils omkr 530 - 575
Östen slutet av 500-talet
Yngvar Harra slutet på 500-talet - ca 600
Bröt-Anund ca 600 - 640
Ingjald Illråde ? - 650
Olof Trätälja, kung av Värmland
Ivar Vidfamne ca 650 - 700
Harald Hildetand slutet av 600 - ca 750
Randver av Svitjod ?
Sigurd Ring ca 750 - 775
Ragnar Lodbrok 745-794
Björn Järnsida slutet 700-talet - ca 800
Erik Väderhatt ca 800
Anund Uppsale före 829 - ca 845
Björn på Håga ca 829 - 850
Olof I Björnsson ca 850-talet
Erik Emundsson 800-talets slut
Björn Eriksson ca 900 - ?
Ring Olofsson ca 935
Emund slemme 960 - 970?
? 970-995 Erik Segersäll
? 995-1022 Olof Skötkonung
? 1022-1050 Anund Jakob
? 1050-1060 Emund gamle
Stenkilska ätten
? 1060-1066 Stenkil
? 1066-1079 Håkan Röde
? 1067-1070 Halsten
? 1079-1110 Inge d.ä.
? 1110-1118 Filip & Inge d.y.
? 1118-1120 Inge d.y.
? ~ 1130 Ragnvald Knaphövde
? 1125-1130 Magnus Nilsson
Som synes är det svårt att avgöra vilka som historiska eller legendariska före 900-talet. Egentligen är alla före Erik Segersäll svåra att placera in i verkligheten. De kungar som hör till Munsöätten, från Björn Järnsida till Emund slemme är ganska svåra att placera in eftersom de nämns av för få källor. Erik Segersäll nämns av så många olika källor att han är svår att bortförklara.
Nästa del kommer att handla om Uppsala.
"I'm reaching out and I don't feel a thing
The gloves I am wearing are made of my skin
No-one knows what I'm trying to hide
But when I start breaking you'll see through my eyes"
söndag 20 juli 2014
Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del ett
Hur gamla är myterna om de fornnordiska gudarna, jättarna, dvärgarna och andra varelserna? De historier vi har om dom är ofta vitt skilda från berättelserna om andra figurer ur den fornnordiska sagoskatten. Så skilda att man börjar undra om de ens har med varandra att göra. Gudarna framträder nämligen inte på samma sätt i t ex sagan om Sigurd Ring eller den om Jomsvikingarna. Här är gudarna fördömande och mer avståndstagande. I de sagor där gudarna har huvudrollerna är de mjukare men samtidigt har dessa berättelser en mer skämtsam framtoning.
För att få reda på hur gamla de är måste vi ta reda på vad som nämns i sagorna och försöka sålla agnarna från vetet. För det står klart även för en amatör att det är en blandning av olika tidsepoker och kulturer som blandats i dessa sagor. Kriget mellan vaner och asar i tidernas begynnelse verkar vara av en helt annan natur än det pågående kriget mot jättar och troll. Omnämnandet av hunner (hunar i originaltexterna) och andra folkslag som hör folkvandringstiden till verkar vara ett senare inslag, liksom den skämtsamma tonen, som för övrigt verkar vara ett resultat av att sagorna skrevs ner av skenheliga kristna på 1100-talet och framåt.
Det är tämligen lätt att Om vi också räknar bort alla pråliga magiska trick, som helt klart har med det gemensamma schamanförflutna bland alla förkristna kulturer att göra, så framstår alla berättelserna som riktigt plausibla och verklighetstrogna. Det finns säkert fullt giltiga förklaringar även för magin och tricken. Bland annat förvandlingarna till örnar, sälar och andra djur kan förklaras med de gamla myterna från schamaner där man blir ett med djuren genom att gå i trance. Sådant har inte kunnat utföras i vetenskapliga experiment men det finns säkert såna som tror att de verkligen blir ett med djuren.
Av alla gudasagorna är det förstås den om Ragnarök som sticker ut alldeles extra. Den berättas som en sorts sanndröm, en varning till alla som lyssnar om att världen går under om man inte sköter sej. Men samtidigt är det ett glädjens bud eftersom Ragnarök egentligen inte bara handlar om världens undergång utan är en allegori för cyklerna i naturen, säsongernas gång från vinter till sommar och vice versa. Varje år dör världen när solen slukas av vinterns käftar. Sen återkommer värmen efter vinterns slut.
Till viss del är det dock en undergångsberättelse i engångsformat, en varning om en större vinter än vanligt och nåt som verkligen hotar allt liv. Beskrivningen av förloppet vid Ragnarök påminner faktiskt också om ett nedslag från rymden eller ett vulkanutbrott med efterföljande tsunami. Jag har skrivit om det tidigare (här, här och här, och även om jag inte längre är lika begeistrad över Ulf Erlingssons teori att det var en meteorit eller komet som låg bakom händelserna i Ragnarök, i den form som levt vidare som Ragnarök är det en lika plausibel teori som vilken annan.
Ragnarök betyder för övrigt gudarnas dåd, handling och syftar på vad gudarna gör när Fimbulvintern infaller. Fimbulvinter betyder mäktig, kraftig vinter och är enligt de gamla gudasagorna en vinter som höll på i tre år utan sommar mellan. Under den tiden försvann både solen och månen, uppätna av jättevargar. Intressant efterhandsförklaring. Kanske de som såg solen och sen månen döljas av jättestora stoftmoln av nåt slag beskrev det som att molnen såg ut som hungriga vargar, den bästa förklaringen de kunde ge utifrån de referensramar de hade, och sen fortsatte berättelsen.
Till slut fanns nästan bara vargarna kvar i berättelsen.
Om vi så lämnar Ragnarök och går på de andra berättelserna så finner vi att kriget mellan vaner och asar verkar vara ett krig mellan olika folkslag, som visserligen liknade varandra men tydligen med olika kulturer vilkas intressesfärer på många punkter kolliderade med varandra. Kriget mot jättarna och trollen tolkar jag som ett pågående krig mellan invandrare och infödingar i Norden. Det var ett krig som startades när de invandrande bönderna och herdefolken stötte på ursprungsbefolkningen. För det mesta gick det säkert fredligt till, men i en del fall blev till skärmytslingar, vilka i legenderna blev till krig av monumentalt format.
Åter till frågan: hur gamla är myterna? När de skrevs ner hade de säkerligen traderats i många år. Så många år att man säkert blandat samman alla inkommande folkslag och deras respektive kulturer till ett enda kollage av gudar och deras motståndare. Det vi vet om Oden är att dyrkan av honom dyker upp för ganska så precis 2000 år sen på kontinenten, samt att den nådde Norden för ca 1700 år sen. Han inlemmas här i en redan befintlig gudakultur och det blir ännu ett tillskott till de namn denna figur redan har: Gaut, Gråkappan, Grimner och många andra namn.
De allra äldsta spåren av dessa myter kan spåras till de första mötena mellan jägare/samlare (jättarna och trollen) och jordbrukare/herdefolk för ca 6000 år sen. Senare tiders inflyttare har inlemmats i endera asarnas/vanernas eller jättarnas skara, beroende på vad de sysslade med och hur de kom till Norden. De yngsta spåren tycks vara just omnämnandet av Oden. Därav omnämnandet hos den danske skribenten och krönikören Saxo att Oden kom vandrande från dagens Turkiet till Norden där han lyckades få alla nordiska folk med sej på sina idéer innan han dog och blev en gud.
Här berör Saxo en viktig punkt, nämligen det faktum att det är först efter döden dessa personer kallas för gudar. Det rör sej om en förfäderskult där de första förfäderna till sist blir till gudar. Man måste alltså dö för att bli en av gudarnas skara. Men de som senare dör blir inte gudar, även om de sällar sej till gudarnas skara. De ska bli deras förkämpar i den eviga kampen mot jättarna. Men de som dör sotdöden eller på annat vis inte dör i strid hamnar hos dödsgudinnan Hel och får leva där med henne och tidvis lever dödsriket upp när Balder kommer dit, vilket han gör när Höder dödar honom. En intressant omskrivning av årstidernas cykler, inte sant?
Balder är ljusets gud, herren över sommaren och när han dör blir det höst. Hans återkomst firades storligen varje år. Traditionen kring Balder liknar de traditioner som fanns bland folk i Asien och östra Europa i samband med dyrkandet av överguden Baal, som han hette bland folken i Mellanöstern. Han hade liknande namn lite varstans där jordbruket dominerade ekonomin. Detta stärker tesen att asarna var jordbrukare och herdar som försvarade sitt värv med vapen i hand. De slogs väl inte i krig förrän samhällena hade utvecklats ordentligt åt det krigiska hållet, det vill säga för ca 4000 år sen. Det är nämligen då de första vapnen för krig börjar dyka upp på allvar i de historiska lagren.
Vapen för strid har alltid funnits hos människor, men allra tidigast har det handlat om stenar och pinnar man plockat upp för att antingen gå till attack med eller försvara sej med. Senare gjorde man klubbor av trä, med stenar inkilade för att försvara sej med, alternativt överfalla folk med. Båge och pil samt de små flintknivarna användes också. Det är med metallernas intåg som också de mer avancerade krigen börjar. De allra äldsta spåren i den fornnordiska mytologin är alltså från tiden för de första jordbrukarnas ankomst till Norden för 6000 år sen och framåt, nästan ända till våra dagar.
Vad är då Tors hammare för något? Det är ju ett vapen i Tors hand mot jättar och troll, och han använder den för att skapa åska med, men hammare används ju vanligtvis för att tillverka vapen. Då kan det vara på sin plats att påpeka att hammaren användes som ett vapen i strid av många olika folkslag. Ett till och med kallades de som slåss med hammare, det brittiska folkslaget ordovicierna, vars namn ordagrant just betyder de slåss med hammare. De satte en stor välformad järnbit i änden på en stor stång av trä och denna var så tung att få kunde använda. Dess huvud hade på ena sidan en klubbliknande form, som dagens kulhammare, och i andra änden fanns en pik.
Jag får anledning att återkomma till detta ämne då det riskerar att bli ett mastodontinlägg av detta. Under faktasamlandet och formulerandet av teorier har jag samlat på mej textmaterial som ingen normal människa orkar läsa. Speciellt inte nu under sommaren. Därför stoppar jag här och återkommer en annan gång med mer.
"What a wicked thing to do"
För att få reda på hur gamla de är måste vi ta reda på vad som nämns i sagorna och försöka sålla agnarna från vetet. För det står klart även för en amatör att det är en blandning av olika tidsepoker och kulturer som blandats i dessa sagor. Kriget mellan vaner och asar i tidernas begynnelse verkar vara av en helt annan natur än det pågående kriget mot jättar och troll. Omnämnandet av hunner (hunar i originaltexterna) och andra folkslag som hör folkvandringstiden till verkar vara ett senare inslag, liksom den skämtsamma tonen, som för övrigt verkar vara ett resultat av att sagorna skrevs ner av skenheliga kristna på 1100-talet och framåt.
Det är tämligen lätt att Om vi också räknar bort alla pråliga magiska trick, som helt klart har med det gemensamma schamanförflutna bland alla förkristna kulturer att göra, så framstår alla berättelserna som riktigt plausibla och verklighetstrogna. Det finns säkert fullt giltiga förklaringar även för magin och tricken. Bland annat förvandlingarna till örnar, sälar och andra djur kan förklaras med de gamla myterna från schamaner där man blir ett med djuren genom att gå i trance. Sådant har inte kunnat utföras i vetenskapliga experiment men det finns säkert såna som tror att de verkligen blir ett med djuren.
Av alla gudasagorna är det förstås den om Ragnarök som sticker ut alldeles extra. Den berättas som en sorts sanndröm, en varning till alla som lyssnar om att världen går under om man inte sköter sej. Men samtidigt är det ett glädjens bud eftersom Ragnarök egentligen inte bara handlar om världens undergång utan är en allegori för cyklerna i naturen, säsongernas gång från vinter till sommar och vice versa. Varje år dör världen när solen slukas av vinterns käftar. Sen återkommer värmen efter vinterns slut.
Till viss del är det dock en undergångsberättelse i engångsformat, en varning om en större vinter än vanligt och nåt som verkligen hotar allt liv. Beskrivningen av förloppet vid Ragnarök påminner faktiskt också om ett nedslag från rymden eller ett vulkanutbrott med efterföljande tsunami. Jag har skrivit om det tidigare (här, här och här, och även om jag inte längre är lika begeistrad över Ulf Erlingssons teori att det var en meteorit eller komet som låg bakom händelserna i Ragnarök, i den form som levt vidare som Ragnarök är det en lika plausibel teori som vilken annan.
Ragnarök betyder för övrigt gudarnas dåd, handling och syftar på vad gudarna gör när Fimbulvintern infaller. Fimbulvinter betyder mäktig, kraftig vinter och är enligt de gamla gudasagorna en vinter som höll på i tre år utan sommar mellan. Under den tiden försvann både solen och månen, uppätna av jättevargar. Intressant efterhandsförklaring. Kanske de som såg solen och sen månen döljas av jättestora stoftmoln av nåt slag beskrev det som att molnen såg ut som hungriga vargar, den bästa förklaringen de kunde ge utifrån de referensramar de hade, och sen fortsatte berättelsen.
Till slut fanns nästan bara vargarna kvar i berättelsen.
Om vi så lämnar Ragnarök och går på de andra berättelserna så finner vi att kriget mellan vaner och asar verkar vara ett krig mellan olika folkslag, som visserligen liknade varandra men tydligen med olika kulturer vilkas intressesfärer på många punkter kolliderade med varandra. Kriget mot jättarna och trollen tolkar jag som ett pågående krig mellan invandrare och infödingar i Norden. Det var ett krig som startades när de invandrande bönderna och herdefolken stötte på ursprungsbefolkningen. För det mesta gick det säkert fredligt till, men i en del fall blev till skärmytslingar, vilka i legenderna blev till krig av monumentalt format.
Åter till frågan: hur gamla är myterna? När de skrevs ner hade de säkerligen traderats i många år. Så många år att man säkert blandat samman alla inkommande folkslag och deras respektive kulturer till ett enda kollage av gudar och deras motståndare. Det vi vet om Oden är att dyrkan av honom dyker upp för ganska så precis 2000 år sen på kontinenten, samt att den nådde Norden för ca 1700 år sen. Han inlemmas här i en redan befintlig gudakultur och det blir ännu ett tillskott till de namn denna figur redan har: Gaut, Gråkappan, Grimner och många andra namn.
De allra äldsta spåren av dessa myter kan spåras till de första mötena mellan jägare/samlare (jättarna och trollen) och jordbrukare/herdefolk för ca 6000 år sen. Senare tiders inflyttare har inlemmats i endera asarnas/vanernas eller jättarnas skara, beroende på vad de sysslade med och hur de kom till Norden. De yngsta spåren tycks vara just omnämnandet av Oden. Därav omnämnandet hos den danske skribenten och krönikören Saxo att Oden kom vandrande från dagens Turkiet till Norden där han lyckades få alla nordiska folk med sej på sina idéer innan han dog och blev en gud.
Här berör Saxo en viktig punkt, nämligen det faktum att det är först efter döden dessa personer kallas för gudar. Det rör sej om en förfäderskult där de första förfäderna till sist blir till gudar. Man måste alltså dö för att bli en av gudarnas skara. Men de som senare dör blir inte gudar, även om de sällar sej till gudarnas skara. De ska bli deras förkämpar i den eviga kampen mot jättarna. Men de som dör sotdöden eller på annat vis inte dör i strid hamnar hos dödsgudinnan Hel och får leva där med henne och tidvis lever dödsriket upp när Balder kommer dit, vilket han gör när Höder dödar honom. En intressant omskrivning av årstidernas cykler, inte sant?
Balder är ljusets gud, herren över sommaren och när han dör blir det höst. Hans återkomst firades storligen varje år. Traditionen kring Balder liknar de traditioner som fanns bland folk i Asien och östra Europa i samband med dyrkandet av överguden Baal, som han hette bland folken i Mellanöstern. Han hade liknande namn lite varstans där jordbruket dominerade ekonomin. Detta stärker tesen att asarna var jordbrukare och herdar som försvarade sitt värv med vapen i hand. De slogs väl inte i krig förrän samhällena hade utvecklats ordentligt åt det krigiska hållet, det vill säga för ca 4000 år sen. Det är nämligen då de första vapnen för krig börjar dyka upp på allvar i de historiska lagren.
Vapen för strid har alltid funnits hos människor, men allra tidigast har det handlat om stenar och pinnar man plockat upp för att antingen gå till attack med eller försvara sej med. Senare gjorde man klubbor av trä, med stenar inkilade för att försvara sej med, alternativt överfalla folk med. Båge och pil samt de små flintknivarna användes också. Det är med metallernas intåg som också de mer avancerade krigen börjar. De allra äldsta spåren i den fornnordiska mytologin är alltså från tiden för de första jordbrukarnas ankomst till Norden för 6000 år sen och framåt, nästan ända till våra dagar.
Vad är då Tors hammare för något? Det är ju ett vapen i Tors hand mot jättar och troll, och han använder den för att skapa åska med, men hammare används ju vanligtvis för att tillverka vapen. Då kan det vara på sin plats att påpeka att hammaren användes som ett vapen i strid av många olika folkslag. Ett till och med kallades de som slåss med hammare, det brittiska folkslaget ordovicierna, vars namn ordagrant just betyder de slåss med hammare. De satte en stor välformad järnbit i änden på en stor stång av trä och denna var så tung att få kunde använda. Dess huvud hade på ena sidan en klubbliknande form, som dagens kulhammare, och i andra änden fanns en pik.
Jag får anledning att återkomma till detta ämne då det riskerar att bli ett mastodontinlägg av detta. Under faktasamlandet och formulerandet av teorier har jag samlat på mej textmaterial som ingen normal människa orkar läsa. Speciellt inte nu under sommaren. Därför stoppar jag här och återkommer en annan gång med mer.
"What a wicked thing to do"
lördag 12 april 2014
Religionsnyheter
Religionen spelar inte så stor roll i fråga om populationsutvecklingen världen över. Det har statistiken slagit fast, säger Hans Rosling. Det är istället fattigdomens undanträngande i fattigare länder som är orsaken till att de föds färre barn. Religion och fattigdom hänger alltså ihop - på ett dåligt sätt. Ju bättre folk får det desto färre barn i varje kull. Kan de bara förkasta organiserad religion skulle deras liv bli ännu bättre.
Jesus hade en fru, påstår ett fragment som nu undersökts av vetenskapen, och detta fragment har befunnits vara från 500-talet, alltså ca 1500 år gammalt. Originaltexten detta dokument är kopierat från kan vara så gammalt som ca 100-300-talet. Katolska kyrkan hade tidigare dömt ut det som en modern förfalskning, men de får nog böja sej för faktum, tre olika forskningsinstitut har oberoende av varandra kommit fram till något så när liknande resultat.
Så, vad ska man säga? Det är inte helt styrkt att Jesus har existerat, åtminstone inte som han beskrivs i de olika dokumenten som finns. Men alla dessa små beskrivningar här och där verkar styrka att det funnits nån form av person för lite mindre 2000 år sen som var verksam i Mellanöstern, i och kring Jerusalem. Kanske han är känd för historievetenskapen under ett annat namn?
"Nu är dom illa ute!"
Jesus hade en fru, påstår ett fragment som nu undersökts av vetenskapen, och detta fragment har befunnits vara från 500-talet, alltså ca 1500 år gammalt. Originaltexten detta dokument är kopierat från kan vara så gammalt som ca 100-300-talet. Katolska kyrkan hade tidigare dömt ut det som en modern förfalskning, men de får nog böja sej för faktum, tre olika forskningsinstitut har oberoende av varandra kommit fram till något så när liknande resultat.
Så, vad ska man säga? Det är inte helt styrkt att Jesus har existerat, åtminstone inte som han beskrivs i de olika dokumenten som finns. Men alla dessa små beskrivningar här och där verkar styrka att det funnits nån form av person för lite mindre 2000 år sen som var verksam i Mellanöstern, i och kring Jerusalem. Kanske han är känd för historievetenskapen under ett annat namn?
"Nu är dom illa ute!"
söndag 1 december 2013
Problem med religioner - del tolv: Frågor som bör kunna besvaras rörande Jesus sista dagar
Religioner
har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör
att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom.
Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie
som jag kallar "Problem med religioner".
Det är idag första dagen på julmånaden, samtidigt är det första advent, men när de religiösa kristna talar om Jesus är det oftast påsken de tänker på, eftersom hans död är intressantast i många program på TV om hans liv. Hans sista dagar är intressanta förstås, dock bör alla som är bokstavstrogna eller inte tänker tillräckligt långt kunna svara på dessa frågor:
1. Varför nämns ingen enskild upprorsmakare med namnet Jesus i de historiska annaler från den tiden då Pontius Pilatus var ståthållare i Jerusalem och Caesarea? Många uppror från judars och andra folks sida i trakten finns beskrivna och en del av ledarna finns nämnda, men ingen med det namnet finns med.
2. Varför dog Jesus så fort på korset? Det är väldigt kort tid, med tanke på att en korsfästelse var en utdragen och plågsam avrättningsmetod där många kunde hänga kvar i flera dagar, ingen kortare tid än minst ett dygn. Inget som finns skrivet om Jesus tyder på att hans allmänna hälsotillstånd skulle gjort honom svagare än någon annan som dömts till korsfästelse.
3. Det lilla som finns skrivet om Pontius Pilatus verkar inte tyda på att han var en person som skulle tveka att döma någon om han misstänkte att denne kunde orsaka uppror. Det kallas kort och gott att inte lägga fingrarna mellan. Varför skulle han då drabbas av tvekan inför en enda liten bråkmakare bara för att sen döma honom till spikas upp på ett kors? Han skulle lätt ha kunnat släppa Jesus till massorna utanför sitt residens, låta dom lyncha honom och sen skingra massorna. Men eftersom någon Jesus inte nämns i samband med den verklige Pilatus är det svårt att se hur detta skulle ha kunnat ske.
4. Inte heller den verklige Kaifas nämns i samband med någon med namnet Jesus. Han var överstepräst för det judiska templet i Jerusalem och beskrivs av samtiden som rättvis men girig, överlägsen men inte elak. Någon Jesus nämns inte samtidigt med honom, som sagt.
5. Om nu Paulus säger sej komma och verka i Jesu namn, varför verkar då en situation där Paulus själv är involverad i Jerusalem vara rena rama plagiatet av det som hände Jesus i Jerusalem? Nämligen att han blir förd inför ståthållaren i Jerusalem och utfrågad om han är den som stör friden i Jerusalem under påsken. Han lyckas sen fly genom att övertyga ståthållaren om att han inte är denna fridstörare.
6. Om nu Jesus ska ha verkat för ca 1980 år sen, varför finns inga otvetydiga bevis för en kristen kongregation förrän närmare 70 år senare, alltså för 1900 år sen? Det borde ju ha gett mer återklang i samtiden, för det var inte förrän på 100-talet som romarna fick för sej att de kristna var ett hot och förbjöd dom att verka öppet.
7. De allra flesta våldsamma händelser i den här trakten ägde rum före Jesu födelse samt under decennierna strax före det stora upproret mot romarna som började år 66. Just perioden innan Pontius Pilatus börjar bråka är den lugnaste i trakten på länge. Alla de oroligheter som drabbar trakten och som beskrivs i de fyra evangelierna verkar hända EFTER Pontius Pilatus slutat sin period som ståthållare. Åtminstone enligt de skrivna källor som beskriver perioden och som är någorlunda samtida. Har man flyttat på händelserna i tid och varför?
Det finns fler frågor, men dessa är de jag kan komma på som är mest relevanta vad gäller Jesus och hans eventuella existens i den verkliga världen.
"I can't tell you what to do, Henry"
Det är idag första dagen på julmånaden, samtidigt är det första advent, men när de religiösa kristna talar om Jesus är det oftast påsken de tänker på, eftersom hans död är intressantast i många program på TV om hans liv. Hans sista dagar är intressanta förstås, dock bör alla som är bokstavstrogna eller inte tänker tillräckligt långt kunna svara på dessa frågor:
1. Varför nämns ingen enskild upprorsmakare med namnet Jesus i de historiska annaler från den tiden då Pontius Pilatus var ståthållare i Jerusalem och Caesarea? Många uppror från judars och andra folks sida i trakten finns beskrivna och en del av ledarna finns nämnda, men ingen med det namnet finns med.
2. Varför dog Jesus så fort på korset? Det är väldigt kort tid, med tanke på att en korsfästelse var en utdragen och plågsam avrättningsmetod där många kunde hänga kvar i flera dagar, ingen kortare tid än minst ett dygn. Inget som finns skrivet om Jesus tyder på att hans allmänna hälsotillstånd skulle gjort honom svagare än någon annan som dömts till korsfästelse.
3. Det lilla som finns skrivet om Pontius Pilatus verkar inte tyda på att han var en person som skulle tveka att döma någon om han misstänkte att denne kunde orsaka uppror. Det kallas kort och gott att inte lägga fingrarna mellan. Varför skulle han då drabbas av tvekan inför en enda liten bråkmakare bara för att sen döma honom till spikas upp på ett kors? Han skulle lätt ha kunnat släppa Jesus till massorna utanför sitt residens, låta dom lyncha honom och sen skingra massorna. Men eftersom någon Jesus inte nämns i samband med den verklige Pilatus är det svårt att se hur detta skulle ha kunnat ske.
4. Inte heller den verklige Kaifas nämns i samband med någon med namnet Jesus. Han var överstepräst för det judiska templet i Jerusalem och beskrivs av samtiden som rättvis men girig, överlägsen men inte elak. Någon Jesus nämns inte samtidigt med honom, som sagt.
5. Om nu Paulus säger sej komma och verka i Jesu namn, varför verkar då en situation där Paulus själv är involverad i Jerusalem vara rena rama plagiatet av det som hände Jesus i Jerusalem? Nämligen att han blir förd inför ståthållaren i Jerusalem och utfrågad om han är den som stör friden i Jerusalem under påsken. Han lyckas sen fly genom att övertyga ståthållaren om att han inte är denna fridstörare.
6. Om nu Jesus ska ha verkat för ca 1980 år sen, varför finns inga otvetydiga bevis för en kristen kongregation förrän närmare 70 år senare, alltså för 1900 år sen? Det borde ju ha gett mer återklang i samtiden, för det var inte förrän på 100-talet som romarna fick för sej att de kristna var ett hot och förbjöd dom att verka öppet.
7. De allra flesta våldsamma händelser i den här trakten ägde rum före Jesu födelse samt under decennierna strax före det stora upproret mot romarna som började år 66. Just perioden innan Pontius Pilatus börjar bråka är den lugnaste i trakten på länge. Alla de oroligheter som drabbar trakten och som beskrivs i de fyra evangelierna verkar hända EFTER Pontius Pilatus slutat sin period som ståthållare. Åtminstone enligt de skrivna källor som beskriver perioden och som är någorlunda samtida. Har man flyttat på händelserna i tid och varför?
Det finns fler frågor, men dessa är de jag kan komma på som är mest relevanta vad gäller Jesus och hans eventuella existens i den verkliga världen.
"I can't tell you what to do, Henry"
söndag 3 november 2013
Problem med religioner - del tio: Vad är det som är så viktigt med Jerusalem?
Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie som jag kallar "Problem med religioner".
Vad är det som har fått makthungriga människor såsom kurder, araber, hebréer, franker och andra genom seklernas rundgång att vilja ta denna ökenstad? Det är en ganska intetsägande stad som av bilderna att döma ligger på och kring en kulle. Jag kan tänka mej att det en gång var ett bra ställe att försvara sej på mot angripare. I dagens läge är det en annan femma. Vi har inte samma behov av att försvara oss. Ändå ses den här staden som helig. Varför? Det kan inte bara bero på det som nämns i bibeln och koranen.
Den enda förklaring jag kan komma på, förutom dess forna strategiska betydelse, är att här en gång i tiden fanns en lummig skog med stora sjöar runtomkring det berg där Jerusalem idag finns. Det finns rester av dessa skogar uppe i bergen, över 1500 meters höjd över havet. Resten har människan huggit ner eller öknarna tagit. Staden har säkerligen hyst bra möjligheter att undkomma det varmare klimatet på lägre nivåer närmare kusten eller vid sjöarna under havsytan en gång i tiden. Idag har öknarnas väder nått upp hit med.
Men detta förklarar bara att folk ville hit, inte varför man fortsätter att gnabbas och mörda för staden. Men kanske har det med dess forna glans att göra. Man vill kanske ha den här staden för vad den en gång representerade, inte vad den är idag. Allt det där med helighet och liknande skrock har vuxit fram allteftersom legenden om den fina staden också växte fram. Jag kan tänka mej att de första som prövade legendens värde måste ha blivit mäkta besvikna, men beslöt sej för att spä på legenden i alla fall. Varför kan man bara spekulera kring tills vi är blå i plytena.
Efter dom har många generationer lycksökare fortsatt bli besvikna. Själv har jag aldrig sett Jerusalem i verkligheten, men varje stad jag sett har sällan levt upp till myten som man har hört om den. Inte heller verkar staden speciellt lockande när man ser den på TV. Faktiskt är allt bara brunt, brunt och dammigt brunt, med lite grönt och en gyllene kupol mitt i alltihop, detta plus alla satellitdiskar för att ta emot de mest underliga kanaler från alla delar av världen.
Nej, Jerusalem lever verkligen inte upp till myten, vare sej i nutiden eller i historisk tid. De som bor där kan trösta sej med att de flesta städer med en lång historia i regionen inte heller lever upp till myten. De lever nästan enbart på sin historia, en historia som påfallande ofta är färgad av de religiösa och politiska ambitioner som fortfarande påverkar deras existens. Synd att Mellanöstern har gått ner sej så sen storhetstiden. Men sån är vår evolution. Deras chans kommer nog igen nån gång, innan mänskligheten går under.
"Här fås icke gås för tramp"
Vad är det som har fått makthungriga människor såsom kurder, araber, hebréer, franker och andra genom seklernas rundgång att vilja ta denna ökenstad? Det är en ganska intetsägande stad som av bilderna att döma ligger på och kring en kulle. Jag kan tänka mej att det en gång var ett bra ställe att försvara sej på mot angripare. I dagens läge är det en annan femma. Vi har inte samma behov av att försvara oss. Ändå ses den här staden som helig. Varför? Det kan inte bara bero på det som nämns i bibeln och koranen.
Den enda förklaring jag kan komma på, förutom dess forna strategiska betydelse, är att här en gång i tiden fanns en lummig skog med stora sjöar runtomkring det berg där Jerusalem idag finns. Det finns rester av dessa skogar uppe i bergen, över 1500 meters höjd över havet. Resten har människan huggit ner eller öknarna tagit. Staden har säkerligen hyst bra möjligheter att undkomma det varmare klimatet på lägre nivåer närmare kusten eller vid sjöarna under havsytan en gång i tiden. Idag har öknarnas väder nått upp hit med.
Men detta förklarar bara att folk ville hit, inte varför man fortsätter att gnabbas och mörda för staden. Men kanske har det med dess forna glans att göra. Man vill kanske ha den här staden för vad den en gång representerade, inte vad den är idag. Allt det där med helighet och liknande skrock har vuxit fram allteftersom legenden om den fina staden också växte fram. Jag kan tänka mej att de första som prövade legendens värde måste ha blivit mäkta besvikna, men beslöt sej för att spä på legenden i alla fall. Varför kan man bara spekulera kring tills vi är blå i plytena.
 |
| De moderna heliga templen. Vi behöver inga moskéer, kyrkor eller synagogor längre. |
Efter dom har många generationer lycksökare fortsatt bli besvikna. Själv har jag aldrig sett Jerusalem i verkligheten, men varje stad jag sett har sällan levt upp till myten som man har hört om den. Inte heller verkar staden speciellt lockande när man ser den på TV. Faktiskt är allt bara brunt, brunt och dammigt brunt, med lite grönt och en gyllene kupol mitt i alltihop, detta plus alla satellitdiskar för att ta emot de mest underliga kanaler från alla delar av världen.
Nej, Jerusalem lever verkligen inte upp till myten, vare sej i nutiden eller i historisk tid. De som bor där kan trösta sej med att de flesta städer med en lång historia i regionen inte heller lever upp till myten. De lever nästan enbart på sin historia, en historia som påfallande ofta är färgad av de religiösa och politiska ambitioner som fortfarande påverkar deras existens. Synd att Mellanöstern har gått ner sej så sen storhetstiden. Men sån är vår evolution. Deras chans kommer nog igen nån gång, innan mänskligheten går under.
"Här fås icke gås för tramp"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Populära inlägg
-
Rennäringen blir lidande av vindkraftsparker , resonerar Östra Kikkesjaures sameby i Piteåområdet och tackar nej till de 5,5 miljoner kr som...
-
Aftonbladet har fått nys om en nyhet som de anser vara värd att spinna vidare på. Det handlar om en hittills okänd formation på havsbottnen... -
Godis är gott, sägs det. Det beror på vad man menar med godis. Sånt där gjort på köttrester och diverse tillsatser som inte alltid är nor... -
Det var en ovanligt vacker fullmåne natten mellan 28 och 29 augusti i år. Det ska bli en ännu vackrare fullmåne i slutet av nästa månad. D... -
Jag har varit väldigt dålig på att upprätthålla denna blogg de senare åren, och det kommer nog att fortsätta. Orsakerna är många, och väldi... -
Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New H...
-
Den på kometen 67P strandsatta sonden Philae har vaknat när nu kometen närmar sej solen. Det är tillräckligt för att kunna ladda batteriern...
-
När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är de...
