Vi har många exempel på dualitet mellan vår värld och andarnas värld. Janus, en romersk gud med förmågan att se in i framtiden såväl som forntiden, var en tvilling i sej själv. Han hade två ansikten som tittade åt varsitt håll, därav förmågan att se vad som skulle ske och vad som redan skett. Han såg också vår värld liksom in i gudarnas värld. Ungefär som Heimdall i den nordiska mytologin, fast Heimdall kan se hur långt som helst.
Syskonen Frej och Freja är också intressant för diskussionen. Freja är solgudinnan och Frej är månguden, vid sidan av deras funktion som fruktbarhetsgudomar. Hennes attribut är halssmycket Brisingamen, som förvandlar vinter till vår när hon tar det på sej, en omskrivning av det varmare vädret på våren. Bland germaner är det nämligen så att solen är feminin och månen maskulin. Det omvända är vanligare bland jordens övriga kulturer. Frej och Freja betyder också den första, den främsta vilket tyder på att de var de viktigaste gudarna en gång i tiden, förmodligen ända tillbaka till bronsåldern då bevisen för soldyrkan är som starkast i Norden, om inte tidigare ändå.
Bror och syster tycks vara grunden för gudar liksom de är grunden i sagorna. Det är så rotat i vårt sinne att när schablonfamiljen ritas upp är det alltid mamma, pappa, dotter och son. Men det finns enkönade exempel från mytologierna också. Romulus och Remus i romersk mytologi är ett exempel.
Staty av son och dotter som enligt en expert ska föreställa barnen efter Cleopatra och Marcus Antonius. |
Är det något mer tvillingar som den ärade läsaren vill veta? Det är bara att fråga.
"Det är kanske dags att tänka efter lite?"