Vi lyder bara order

Att inte uttala sej i enskilda ärenden är att stoppa huvudet i sanden. Det må vara det bästa politiska och byråkratiska sättet att klara av kritik men för verkligheten utanför den bubbla dessa människor som beslutar om vanligt folks liv lever i är det verkligen ett svek. Att inte uttala sej i enskilda ärenden är fegt och leder i längden till att de som jobbar inom myndigheter av samma vanliga människor blir klassade som psykopater och/eller andra känslokalla personer som degraderar sina klienter till ansiktslösa objekt istället för de individer de ju är.

Man brukar från myndighetshåll i allmänhet, och Försäkringskassan i synnerhet, framhålla att man endast följer de regler regering och riksdag fastslagit. En sorts modernare version av det försvar nazisterna på mellannivå kom med: vi lyder bara order. Jag kan förstå om de vill göra det lätt för sej genom att göra så snäva tolkningar som möjligt. Jag kan också att de vill lätta på sin egen byråkratiska börda men den skadar andra människor och ger FK ett synnerligen dåligt rykte.

Det är förstås lätt för mej att sitta här och ondgöra mej över de beslut som tas, i det fall som jag länkat till ovan är det uppenbart ett fall där de som tagit beslutet gjort det alldeles för lätt och framför allt tagit alldeles för lätt på uppgiften, men det måste nog till artiklar och inlägg som detta för att myndighetsmänniskor verkligen börjar granska de fall de har framför sej och ser människor bakom fallen och mapparna.

Jag ser verkligen inte handläggarna på FK som några monster. De är bara blinda för sina klienters problem. Lösningen är kanske att anställa fler och mer stresståliga människor. Kanske många av de som nu är klienter inom FK-systemet skulle anställas för att gå genom pappren. Vad tror ni?



"En surra flugade..."

Ögon känsliga för minnen

När jag var liten, faktiskt gällde detta en bra bit upp i vuxen ålder också, var det fotoalbum av fysisk karaktär som man delade med sej av. Man satt tillsammans och visade bilder ur dessa album för vänner och tjejer man gillade. Hur mycket de nu gillade ens familjs göranden och låtanden är en annan historia. Idag ska hela världen vara med när man gör bort sej inför mobilkameran.

När jag var liten var en dator en stor sak som bara användes av specialister och entusiaster. En bit längre upp i åren kom persondatorn men fortfarande var det mest specialister och entusiaster som höll på med dom.  I alla fall var det detta intryck jag fick när jag i slutet av 1980-talet gick hem till kompisar som hade diverse datorer av märkena Commodore och Amiga.

När jag var liten betydde glass att man gick till glassbilen eller åkte in till stan för att köpa glass där. De smaker som fanns i förstadens affärer var i byttor som sällan smakade bra. Mjukglassen var aningen seg och serverades alltid i stora rån eller våffelbägare, alternativt bägare av plast. Det fanns bara vissa smaker att tillgå, såvida man inte gick till de finare ställen i centrala Göteborg, där man kunde få precis vad man ville. Nu, 25-30 år senare, kan man få allt överallt men smakerna är inte lika goda som förr. Jag vet inte om det beror på tillsatserna eller nåt annat men smaken var bättre förr, oavsett sort.

Vintrarna har hela tiden varit oförutsägbara. Där har inget förändrats. Till skillnad från de flesta andra är mitt vinterminne intakt. Många vintrar har varit fulla med snö, andra har varit nästan snöfria. Faktum är att många snöfria har varit väldigt kalla och torra.

Nej, nu har jag suttit hela dagen och försökt skriva detta medan kylan håller på för fullt utanför och ute i stora stygga världen bombar de och skrämmer varandra. Titta då hellre in hos Perra och hans motornostalgiblogg. Han skriver om semlor idag!