lördagen den 2:e april 2011

Läsvärt för den som oroar sej över kärnbränsleförvaringen

Dr Max har skrivit ännu en läsvärd krönika på sin blogg. Den här gången om det överblivna kärnbränsle som inte kan förbrännas med dagens metoder i svenska atomkraftverk. Enligt honom kommer det att överleva ännu en istid, om det inte kommer att användas i framtida versioner av bridreaktorer. Såna finns ju redan nu men i framtiden kommer de säkerligen kunna vara än mer effektiva och säkra.  I vilket fall som helst kan vi andas lugnt. I alla fall är jag övertygad om att farorna med kärnkraften är lika överskattade som farorna med vindkraften är underskattade.

Jag älskar progressiv rock

Jag är född på 1970-talet så jag borde ju inte gilla den musikstilen, eller hur? Jag borde gilla sånt som var populärt på 1980-talet. Det gör jag men det är inte min passion precis. Visserligen är några 1980-talets artister verkliga höjdare vad mej anbelangar men ändå är 1970-talets progressiva rock vad jag älskar. Yes, Genesis, Gentle Giant, Pink Floyd, Nektar och många många fler. Vid sidan av detta huvudspår finns lite hårdare grupper som Uriah Heep och Rush som helt klart hela tiden hört mer till den progressiva delen av rockindustrin trots deras respektive "flörtar" med lite mer radiovänlig musik.

Precis som den här artikeln i DN beskriver har orden progressiv och rock ihop blivit synonymt med politiskt medveten musik men då är protestmusik en bättre beskrivning av den stilen för progressiv är ett ord som betyder ta flera steg framåt. Med politik tar man ofta steg bakåt eller åt sidan. Men samtidigt får man inte glömma bort att många grupper experimenterade med längre kompositioner på 1970-talet utan att för den sakens skull bli kallade progressiva eller symfoniska. Ta Savoy Brown som ett exempel. Deras 9 minuter långa "Hellbound Train" från plattan med samma namn är en utdragen blueslåt. Det räknas inte som progressiv rock. Deep Purple flörtade ofta med tiominutersstrecket i sina låtar, framför allt under konserterna men ingen talade om dom som progressiva. Led Zeppelin och Black Sabbath låg nog bättre till på den punkten eftersom deras respektive stilar ofta berörde samma typ av musik som idag kallas progressiv rock.

Men åter till ämnet, min favoritgrupp här är Genesis, innan Steve Hackett lämnade bandet 1977. Jag håller med Maths Broborg, som blir intervjuad i DN om sitt kommande radioprogram om progressiv rock, att deras platta "Selling England By The Pound" är deras bästa. Lyssna gärna på första spåret om ni får tag på skivan, "Dancing With The Moonlit Knight". Där får både sångaren Peter Gabriel och gitarristen Steve Hackett utlopp för sina "lustar".

Så, nu vet ni lite mer om mej och vad jag lyssnar på för musik. Ut i vårvärmen (om det finns någon) och lek nu!

Populära inlägg