Tro, hopp & Birro

För två veckor sen läste jag detta inlägg (samt de inlägg som det länkades till i detsamma) och förundrades över hur denne Marcus Birro, som annars verkar vara rätt kunnig, kunde vara så fördomsfull mot vad han kallar "matematiker". Jag tror Birro blandar ihop äpplen och päron. Jag är själv inte matematiskt lagd men jag far inte ut mot dom bara för att jag har tillkortakommanden inom olika ämnesområden. Jag hänfaller inte heller åt gudadyrkan som ett försvar mot det som är mej främmande och lite skrämmande.

Gillar Birro den här sortens matematiker tro?

Nu har Birro farit ut i ett nytt inlägg i Expressen mot det han verkar ogilla mest av allt: oss som inte tror. Så här skriver han t ex som slutkläm till sin krönika: "Jag är kräktrött på denna ständiga slentrian­mässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som känne­tecknar Sverige. Jag har försökt vara en sorts motvikt mot allt det. Samtidigt är det så att människors andliga längtan 2011 är så stark, så oerhört grund­läggande, att ni skulle förundrats över med vilken hög stämma deras tal hade ljudit om de någon gång vågat lämna sina trygga, stilla rum."

Tänk, jag tycker det verkar precis tvärtom. Jag har flera gånger i mitt liv upplevt att om jag uttalar mitt tvivel på en gudom får jag blickar, framför allt i obygden där jag bor just nu, som talar om för mej att jag nog bör hålla inne med min agnosticism och ateism. Människors andliga längtan 2011 är nog så stark, det har jag märkt. Du blandar inte ihop det hela med sekulära tanken, att skilja stat och religion åt? Den är ju själva grundbulten i religionsfriheten. Förresten, vad har normer med religion och gudstro att göra? Man kan ha normer vid vilket läge i sin tillvaro som helst, utan att anlägga en religiös aspekt på det hela. Som jag ser det är religiösa normer lika farliga som politiska.

Birro ogillar också att tidningarna bara skriver om protester vid påvens besök i Spanien. Ett tips till Marcus Birro, kolla vilken tidning som helst, ta en på måfå, så ska du få se att oavsett om det behandlar politik, ekonomi, religion eller sport så är det protester och uppståndelse som får journalisternas uppmärksamhet. Att sitta lugnt och be med en potentat ger inga rubriker.

Att du sen påpekar att hela påvebesöket var privatsponsrat har ingen betydelse. Det säljer inga nummer av någon tidning. Skulle det komma diverse påvisbara mirakel som en följd av detta möte i Spanien så ger det kanske rubriker. Men det vete fåglarna om så sker.

På tal om tro, jag TROR inte att religion har någon plats i ett framtida samhälle. Kanske som en form av andligt inåtvänt tänkande för att nå sin inre frid. Religion är nämligen mer än bara tro på nån gud. Det är andlighet också och för det behöver man inte tro på nåt väsen vars existens inte går att bevisa. Det räcker med att tro på sej själv och på universum. Ni vet, The Cult of Me.

Gick du hem sen?

Min morfar brukade berätta den här självupplevda historien om hur han i sin ungdom hade varit på bio och sett en spännande film. Den hade han sen återberättat för några kamrater och återgett alla spännande inslag i filmen. En av åhörarna hade då snoppat av honom med det korthuggna "gick du hem sen?"

Jag kom att tänka på den lilla episoden när jag läste detta inlägg på Anthony Watts blogg. Han snoppar verkligen av tidningen Telegraphs reporter som sannerligen verkar ha trott att några polarresande verkligen hade varit vid Nordpolen. Så kan det gå...