Om det är något album vars låtar jag ofta går och nynnar på är det detta. Framför allt titelspåret körs ofta i huvudet. När det kom ut 1976 var jag för liten för att kunna vara med och uppskatta den här sortens musik, min storebror var den som köpte såna skivor då. Jag har fått komma in i efterhand, vilket inte varit en nackdel, tvärtom. Det har varit en fördel eftersom det gått en våg av så kallad 70-talsnostalgi över den här sortens musik. Thin Lizzy har dessutom med detta album skapat en låt som nog aldrig kommer att bli omodern eller bortglömd. Vilken låt tror ni jag talar om?
Jo, The Boys Are Back In Town, deras mest kända låt, och största hit för övrigt. Den har spelats av många artister världen över och spelas fortfarande ganska ofta på radion nästan 40 år senare. Men plattan bjuder på många fler godbitar än bara en radiohit. Jailbreak, som inte bara är titelspåret utan också inleder hela plattan, är snabbfotad rocklåt som drabbar lyssnaren med ett snabbt ackord i samma stil som The Beatles A Hard Day's Night. Samtidigt bevisar låten att texter ska man inte alltid lyssna för mycket på, speciellt inte om man inte utröna nån särskild historia i dom. Låten i sej är ändå så bra att man gott och väl kan ignorera vissa ologiska element i texten.
Angel From The Coast, en härligt svängig låt om vad som verkar vara en yrkesmördare, The Cowboy Song, the hyllning till amerikanska västern, Emerald, om Irlands fina historia, Fight Or Fall, Warriors, Romeo And The Lonely Girl, Running Back, hela plattan är så där härligt skön som en riktig rockplatta ska vara. Thin Lizzy bevisar här att det går att spela hårdrock utan att behöva närma sej heavy metal-lägret. Det är glad och trevlig hårdrock, som blandas med soulpop och svängig 70-talsrock här och där.
Det är förstås den klassiska uppsättningen av Thin Lizzy som spelar här, Phil Lynott, Scott Gorham, Brian Robertson och Brian Downey. Phil Lynott, okrönt kung på basen och fantastisk låtskrivare, Scott Gorham, också han fantastisk musiker (från början basist men sadlade om tidigt i karriären), Brian Robertson med sin ungdomliga entusiasm och sitt sköna riffspelande, samt trumvirtuosen Brian Downey, taktsäker som få men samtidigt lika träffsäker i utsvävningarna som nånsin Buddy Rich eller Neil Peart.
Deras sammanlagda kunnande smälter här samman till denna underbart sköna platta, som jag brukar ta fram och lyssna på när andan faller på. Som jag skrivit till många andra skivor jag recenserat här, detta är en bra platta för den nyfikne, som vill veta mer om Thin Lizzy.
"Romeo he had it rough
The guy you'd like to burn
But everything that Romeo had
You can bet it was well earned"
