Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del två - Språkgrupperna

I första delen av denna serie talade jag lite inledande om de indoeuropeiska språken och vad de är för några. Här kommer en första fördjupning i ämnet, de olika språkgrupperna inom denna språkfamilj. Vi börjar väl med den germanska, eftersom svenskan hör till den gruppen. Den består av ca 25-30 språk, varav de flesta talas av minst 3 miljoner var. De är:

Engelska
Tyska
Nederländska (inklusive flamländska)
Lågtyska
Skotska
Svenska
Danska
Luxemburgiska
Norska
Frisiska
Färöiska
Isländska
Jiddisch
Bayerska (räknas av många som dialekt till tyskan)
Pennsylvaniatyska (räknas av många som dialekt till tyskan)
Jämtska
Gutniska
Afrikaans

Utöver dessa kan följande utdöda språk nämnas, varav två kan sägas ha talas och förståtts av miljoner, de två förstnämnda:

Gotiska
Vandaliska
Burgundiska
Lombardiska
Norn

Som synes är det ingen språkrik grupp. Dock är det väldigt många som talar ett germanskt språk. Minst 400 miljoner har engelska som förstaspråk eller delat förstaspråk. Dessutom förstås det av säkert ytterligare en miljard. Tyska talas av ca 100 miljoner. Sen är hoppet till trean, nederländskan, stort, ca 15 miljoner talare. Svenskan talas av knappt 10 miljoner och sen följer övriga på rad ner till färöiskan och frisiskan.

De germanska språken delas in i tre distinkta delar, västgermanska, östgermanska och nordgermanska. De östgermanska språken är idag samtliga utdöda och tycks ha utgått från de nordgermanska språken men skiljt sej från dessa vid en tid då de germanska språken fortfarande kunde förstås inbördes oavsett var på kontinenten man befann sej, dvs ca 2000 år sen. Denna utveckling mot separata språk påbörjades vid ungefär den här tiden, förmodligen som en följd av de vandringar och politiska förändringar som också påbörjades vid den här tiden.

Småsamhällena (småriken, enskilda gårdar och stamsamhällen) slogs sönder av de politiska ambitioner vissa hövdingar hade att skapa regelrätta riken som kunde tävla med romarna och andra folk i Europa. Dessutom hämtades inspiration österifrån i form av traditioner som hör ihop med turkar och slaver. Det är nog från den här tiden de ord vi känner igen som östliga kommer in i språken, silver, mässing och koppar. Koppar är ett romerskt ord, aes cyprum (cypriotisk metall), vilket antyder att det kommer från Cypern där kopparbrytning varit igång i flera tusen år redan när ordet hittade in i de germanska språken.

De östgermanska språken är annars de som är mest intressanta eftersom de ger oss en inblick i hur de germanska språken utvecklades under dessa tidigare åren efter vår tideräknings början. Gotiskan inte minst eftersom man här kan se en direkt linje från 300-talet till våra dagars dialekter i Norden och Tyskland. T ex kan vissa människor i västra Sverige säkerligen förstå vad ordet öfsadröp som nämns i gotiska texter betyder. Förmodligen talades gotiska från början i ett område på båda sidor om södra Östersjön för ca 2500 år sen och när de människor som talade detta språk flyttade en masse söderut togs deras område över av andra folk och eftersom goterna och deras nära befryndade släktingar vandalerna kom att leva relativt isolerade från andra germansktalande folk utvecklades dessa språk åt ett specifikt håll och kom att behålla lite fler av de ursprungliga egenheter det ursprungliga gemensamma germanska språket hade.

De nordgermanska språken verkar geografiskt sett vara närmast det gemensamma germanska språkets ursprungsplats, alltså på båda sidor om Östersjön, men ingalunda språkligt sett. De nordiska språken har verkligen utvecklats bort från detta gemensamma urgermanska språk. Alla de omljud och avljud som de nordiska språken svänger sej med fanns inte i urspråket, dessutom är uttalet mer raffinerat i dagens språk. Ta danskans förmåga att svälja konsonanter i slutet av ord eller svenskans olika uttal av ord som stavas likadant. Anden (and) och anden (ande) är ett exempel.

Utvecklingen mot de olika språken påbörjades alltså för ca 2000 år sen, av olika orsaker. De som talade dessa språk började röra på sej och fick influenser från andra språkgrupper och t o m helt andra språkfamiljer. Sen kan det liksom idag ha kommit människor som ansett att ett ord ska uttalas på ett visst sätt trots att det alltid uttalats på ett annat. Som med många stockholmares envetna uttal av orten och drycken Ramlösa med ett långt a trots att det alltid uttalats med kort a. Samma med Ramberget i Göteborg. Där uttalas det olika beroende på var i staden man bor! De flesta säger dock med kort a.

De västgermanska språken är den största gruppen och den mest utvecklade - men samtidigt minst utvecklade. De har fler arkaiska segment från urspråket och fler ord i sina ordförråd. Engelskan kan sägas vara en modern man med gubbakläder. Modern därför att språket tar in så många nya ord men gubbe därför att uttalet fortfarande i grunden är detsamma som för 1000 år sen. Visst, uttalet ai för bokstaven i är relativt ny, men det lite mjuka sättet att uttala konsonanter (de låter lite som de tuggar tuggummi allesamman) är urgammalt och fanns i det fornnordiska språket också. Tyskan är inte mycket bättre där, det är beroende av sina omljud och att uttala bokstaven t som s är unik för tyskan (strasse istället för stråt respektive street), men orden uttalas i övrigt på urgammalt vis.

Om vi lämnar den germanska språkgruppen har vi den keltiska härnäst. Det är Europas minsta av de indoeuropeiska språkgrupperna idag. En gång i tiden var det den största och mest inflytelserika. Men dess influenser märks än idag. De så kallade romanska språken är i mångt och mycket keltiska språk med latinsk förklädnad och germansk fernissa. De hade låtit helt annorlunda om inte utvecklingen gynnat det latinska språket. Men nog om de romanska språken nu.

De keltiska språken är intressanta i och med att de bevarar många av de uttal som det gemensamma indoeuropeiska urspråket ska ha haft samtidigt som de huserar många innovationer såsom övergång från k-ljud till p i många ord, t ex ceann i iriska blir penn eller pen i kymriska (walesiska). Det betyder huvud förresten och k-ljudet är det ursprungliga vilket man har kunnat räkna ut då många andra indoeuropeiska språk har k-ljud i andra ord där de keltiska språken har ett p eller t o m förlorat detta ljud. Varför de gått över till p är oklart. Kanske påverkan från nån som hade svårt att uttala k eller så är det en omedveten övergång för att underlätta uttalet av ett ord. Det finns i ordet mab (map) som i kymriska betyder son, vilket är samma som mac i iriska och gaeliska. Detta ord är för övrigt samma ord som vårt eget måg, vilket från början betyder ogift ung man. I de germanska språken blir detta k-ljud ofta g om vokalen före eller efter är hård eller h, i andra fall f, om vokalen är mjuk.

Det finns idag sex levande keltiska språk, varav två är återupplivade. De är iriska, gaeliska, kymriska, bretonska, manx och corniska. Det största av dessa är bretonska i Bretagne, trots den franska statens envisa hävdande att franska är det enda språket som får talas officiellt i Frankrike. Om jag får komma med min mening är franskan det fulaste av de många språken som talas i Frankrike.

De romanska språken är språk utvecklats ur syntesen av latinet och de språk som talades i de områden romarna erövrade för 2000 år sen. Grunden, sockerkaksbottnen, är de respektive ursprungsspråken medan latinet är grädden och övrig fyllning i en stor lingvistisk tårta. Jordgubbarna är de ord som kommer från andra språk som senare gjort sej gällande här. Ett sådant exempel är spanskan där iberiskan är ursprungsspråket. Det fick konkurrens av först fenicier, senare deras avläggare karthager. Sen följde i rask takt kelter, romare och germaner. Sist kom arabisktalande morer. Det blev i slutändan latinets fyra avläggare, kastilianska (spanska), katalanska, galiciska och aragoniska som vann rätten till att vara det viktigaste elementet i ett språk, fyllningen i tårtan. Grunden kom att bli iberiskan och det keltiska språket keltiberiska. Arabiska och germanska ord bildar toppen i form av hallon och jordgubbar.

I Frankrike gick det till på ungefär samma sätt, liksom i Portugal, de delar av Schweiz där franska och rätoromanska talas samt Rumänien. I Frankrike talas det dessutom minst tio olika romanska språk, där occitanska och franska är de största. Det är lite annorlunda i Italien eftersom det är därifrån latinet kommer. Latinet var ett av många närbesläktade språk i en språkgrupp vi kallar italiska språk. Det kom tillsammans med några andra ur denna grupp att bilda det språk vi kallar folkligt latin eller vulgärlatin och är det man normalt menar när man säger att de romanska språken utvecklats ur latinet. Latinet är alltså inte ett enda språk utan kombinationen av två eller tre närbesläktade som fick benämningen latin eftersom romarna talade detta språk och inte ville ändra på det trots alla influenser som kom in utifrån med alla de som flyttade in till staden Rom. Härifrån gjorde sen latinet sitt segertåg över stora delar av den för Europa då kända världen.

I många andra områden förlorade dock latinet. Balkan är ett sådant område där grekiskan och de senare inkomna slaviska språken visade sej vara alltför starka för att latinets avläggare skulle kunna hävda sej. Dalmatiskan t ex dog ut för några hundra år sen. Dessutom tycks illyriskan eller en med denna språkgrupp besläktad grupp ha överlevt för hur ska man annars förklara albanskans existens på Balkan?

De slaviska språken är och förblir en gåta för mej. De låter inte riktigt hemtama i uttalet vid första anblicken men granskar man orden är de utan tvivel indoeuropeiska. Många av orden verkar ha ett och annat gemensamt med de indoiranska språken samtidigt som de samtidigt delar många med de germanska språken. Om det sistnämnda beror på närheten de senaste 2000 åren eller ett arv från den gemensamma tiden ännu längre tillbaka är svårt att säga.

Den indoiranska gruppen är den största, såväl ifråga om antal språk som antal talare. Totalt är det säkerligen en och en halv miljard människor som talar ett indoiranskt språk. Det ojämförligt största är det som i Indien kallas hindi och i Pakistan kallas urdu, ett gemensamt ord är hindustani. Tillsammans har de 400 miljoner talare och med de som har språket som andraspråk är vi uppe i en halv miljard. Längs hela vägen från Indien och Bangladesh i öster till Iran och Irak i väster talas det indoeuropeiska språk överallt. Persiskan i Iran är ett av de större här.

Det var en liten beskrivning av de olika språkgrupperna inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Nästa gång handlar det om skillnaderna mellan de olika språken, uppdelningen i centum och satem.




"Besvärliga konversationer med bordsdamer kan man undvika genom att fråga ogifta kvinnor, hur många barn de har, och de gifta, varför de inte har några ännu"