onsdag 23 juli 2014

Dumheter världen över

De senaste veckorna har bjudit på sanslöst dumma händelser ute i världen. Ukraina har sett nedskjutningar av flygplan till den milda grad att man nu börjar undra om de tänker skapa en ny sport; stående skytte på rörligt mål i luften.

Skalbaggar av sorten barkborrar (beetles) har dödat ett träd som planterades till minne av George Harrison, som ju själv var en musikalisk skalbagge (Beatles) en gång i tiden. Ironin är stark här.

I Irak går idiotin framåt medan sans och sunt förnuft backar undan. Jag talar förstås om tokarna i ISIS som verkligen borde bekämpas med alla till buds stående medel. Inte för att de är islamister, inte för att de hatar shiamuslimer eller förföljer oliktänkande, utan för att de är människofientliga över huvud taget. Deras synsätt är inte förenligt med verkligheten.

Längre västerut i Mellanöstern, i Levanten, leker israeler och palestinier sandlåda och vanligt folk får all sanden på sej, med icke önskat resultat.

Indien framstår mer och mer som våldtäkternas centrum. Vad är det för en kultur vissa människor växer upp med?



"Down with this sort of thing.
Careful now."

tisdag 22 juli 2014

Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del tre

Uppsala är för många historieintresserade en ikon. Här huserade enligt sagorna sveakungen och all makt utgick härifrån. Det faktum att kungen bortsett från krigen och de religiösa ceremonierna var maktlös, makten fanns hos tinget, bryr sej inte dessa om. Uppsala är platsen där Sverige en gång skapades för dessa som tillhör Uppsalaskolan, den inofficiella benämningen på de som hävdar att Sverige utgick från Uppland med omnejd.

Uppsala nämns i förbigående i en del sagor, även i gudasagorna, som den plats där kungen höll hov efter stridigheter och vid stormöten. Ofta i plural (upsalir), som om det handlade om flera öppna ytor på en höjd av nåt slag. Vi vet nämligen från såväl arkeologin som historiska källor att germanska folk inte hade sina religiösa ceremonier inomhus. De hade inget att dölja. Istället utförde de ceremonier i lundar eller på stora fält, nära sjöar eller på kullar.

Därför är den uppgift mäster Adam av Bremen, skribent i Bremen på 1070-talet, om att svearna tillbad Oden, Tor och Frej i ett tempel omgärdad av en guldkedja vid Uppsala väldigt kuriös. Jag skulle tro att Adam blev lurad, itutad en riktig rövarhistoria av sin värd Sven Estridsen, kung av Danmark vid denna tid, vid en av Adams få resor utanför Hamburg och Bremen. Det märks också på de övriga amsagorna Adam drar i sin bok om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia. Där talar han om att Norden befolkades av enfotingar, folk med ansiktet i torson och cykloper (enögda människor med ögat mitt i huvudet). Inte direkt några man möter på gatan, eller hur?

Något sådant tempel har aldrig hittats nånstans i Sverige, och kommer aldrig att hittas heller. Adam fick som sagt höra en rövarhistoria från Sven och blandade sen ihop en del saker som sen har varit svåra att reda ut. Problemet Birka har jag behandlat flera gånger, en gång då jag kom in på frågan när mina tankar spårade ur i samband med kritiken gentemot att göra museer till platser för lajvare, en annan gång då det verkar som om Björkö i Mälaren höll på att helgonförklaras av arkeologer samt en gång då jag diskuterade varifrån orden Baltikum och bält som i Stora och Lilla Bält kommer.

När Adam sen ska försöka återge Ansgars besök i Svearnas rike 200 år före hans egen tid, 800-talet alltså, blir det lite mer verklighetstroget. Förmodligen för att Rimbert, han som skrev om Ansgars liv och leverne, var så saklig i sin rapport om resan till Svearnas rike. Men mer om detta en annan gång.

Uppsala kallas av Adam Ubsola och är namnet på templet och kullen där detta sker. Den ligger på en stor slätt med en stor sjö i närheten och höga berg som ramar in den. Man kan mycket väl tänka sej att Ubsola var den tidens danska uttal av detta väldigt vanliga platsnamn. De allra flesta platser med namnet Uppsala ligger på öppna upphöjda områden. Här dyrkade man främst de gudar som hade störst betydelse för ens eget arbete. Några offer av det format som Adam nämner har inte kunnat bestyrkas. Han nämner, som den ende som gör detta, att man vid Midvinterblotet offrade nio djur av varje större art i nio dagar vart nionde år. Detta är förstås en skröna och har inget stöd i vare sej arkeologin, historien eller legenderna.

För den som undrar så är Midvinterblotet i stort sett samma sak som julen. Den firar man när det är som mörkast, alltså runt den 25 december. I januari firar man också ett midvinterblot, vilket kan ses som en fortsättning på det tidigare firandet, man firar att solen är på väg tillbaka och att kylan sakta är på väg att ge med sej, vilket ger världen nytt liv. Men innan dess ska Oden dra på jakt i skyarna för att driva de döda till deras rätta riken.

Åter så till Uppsala och dess namn. Sen 1600-talet har det varit mer eller mindre påbjudet att det Uppsala som ligger mitt i Uppland är det Uppsala Adam av Bremen skriver om. Eller rättare sagt Gamla Uppsala. Nog finns det många intressanta arkeologiska lämningar i trakterna kring Gamla Uppsala. Inte minst pelargångarna mitt i byn från 500-talet visar på detta. Men för att verkligen förstöra festen för många vill jag säga detta: Uppsala hette från början Östra Aros och det var detta namn staden fick sina privilegier under på 1300-talet. Uppsala blev dess namn lite senare.

Gamla Uppsala hette Sala tidigare och fick sitt nuvarande namn när Östra Aros blev Uppsala. Några spår av ett tempel av det snitt Adam talar om har aldrig hittats. Däremot denna processionsväg ner till Mälaren, som är mycket äldre och mer intressant än alla påhittade gudatempel. Det är i dessa trakter disatingen är kända i sagorna så det är frestande att tänka sej att denna processionsväg var en del av dessa disating.

Däremot finns det gott om Uppsala-namn runtom i landet, de allra flesta i Västergötland, varav ett uppe på Kinnekulle, som ligger vid Vänern och blickar ut över Skaraslätten med de höga Västgötabergen i fonden. På de få kartor från medeltiden som visar Norden är Uppsala placerat vid Vänern medan den stad i Uppland som idag kallas Uppsala står som Aros. Det är inte förrän universitetet i Uppsala grundas 1477 som det namnet cementeras även utanför Sverige.

Den äldsta förekomsten av ordet Uppsala är även det från Västergötland, på Sparlösastenen. Där står Upsal. Den rikliga förekomsten i trakten av detta platsnamn, den sena dateringen av namnet Uppsala i Uppland och det faktum att Uppsala är inte en stad i någon historisk källa talar för att det Uppsala man red hem till efter strider och andra möten var en av dessa Uppsala-platser i Västergötland. Men vilken av dom kan vi diskutera tills Loke löser av oss. Jag avfärdar i vilket fall Uppland som en kandidat till den plats där kungarna höll till.



"Den bästa träningen är den som blir av"

måndag 21 juli 2014

Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del två

Hur verkliga kan man säga att de fornnordiska gudarna var? Så verkliga som du eller jag? Som jag skrev i förra delen är det förmodligen en fråga om förfädersdyrkan där grundarna av en dynasti har blivit dyrkade som gudar och deras avkommor har blivit kungar och drottningar. Det är i den fornnordiska mytologin en fråga om flera dynastier som förmodligen har haft makten i olika omgångar. Berättelserna om dessa släkter och dynastier har flätats samman till en enda stor saga, alltihop berättat utifrån segrarnas perspektiv förstås.

Ramberättelserna är således sanna, men har med tiden kryddats med diverse övernaturliga beskrivningar för sånt samtiden inte förstod hur saker fungerade. Kunskaper om diverse pulver som kan skapa mindre explosioner vid kontakt med eld har varit kända av människor i många tusen år. Att använda det för att åstadkomma rökmoln så man kan fly en potentiellt farlig situation kan mycket väl vara ursprunget till beskrivningarna i diverse religiösa texter runtom i världen att en person försvann i ett rökmoln.

Att kunna flyga är förstås omöjligt utan motorer så det är nog nåt som har inflikats för att kunna förklara att någon har kunnat färdas så snabbt man gjorde - till häst eller med häst och vagn. Detta är ytterligare en beskrivning av det tidiga Norden vid tiden för jordbrukets införande, som jag tolkar det. De invandrande jordbrukarna hade förutom vapen också häst och vagn med sej. Inga stridsvagnar utan mer lastvagnar. För de som aldrig varit med om vagnar, än mindre hästar, måste deras framfart i terrängen ha verkat som om de flög fram. Men infödingarna hade sånt som nykomlingarna inte hade nån erfarenhet av, nämligen kunskap om platsen de bodde på.

Kampen mellan Utgårdalokes mannar å ena sidan och Tor och Loke å den andra verkar vara en beskrivning av hur olika man ser på naturens element. Utgårdaloke använder magi som emanerar från naturens egna krafter medan gudarna Tor och Loke använder brutal fysik för att uppnå samma resultat. Detta tyder på att det fanns olika sätt att se på naturen med. Ta till exempel ättävlingen. Där kastar sej Loke över maten som erbjöds medan Utgårdaloke låter sin man Låge äta sej genom inte bara maten utan även tråget som maten låg i. Tors tjänare Tjalve får springa ikapp med Utgårdalokes snabbaste sprinter Huge och förlorar. Sen dricker Tor ur Utgårdalokes största mjödhorn, det som aldrig blir tomt.

Tor slåss mot världens största katt och är nära att vinna när Utgårdaloke plötsligt tycker att det är dags för Tor att vila sej lite. Sen förlorar Tor en brottningskamp mot Utgårdalokes farmor Elle. Den som kan sina fornnordiska språk inser ganska snabbt att det är diverse naturtrick Utgårdaloke använder sej av. Låge är ingenting annat än elden, Huge är tanken, inget människan kunnat skapa är snabbare än tanken. Katten Tor brottades med var ingen annan än Midgårdsormen, den varelse som spänner omkring hela jorden och håller allt i balans (förmodligen en omskrivning av jordranden så som den ser ut från vår horisont). Eftersom ingen vill att jorden ska rämna stoppar Utgårdaloke kampen innan Tor bringar hela världen i kaos. Mjödhornet är kopplat till självaste havet så det tar ju aldrig slut.

Elle är ålderdomen, en varelse inte ens gudarna kan stå emot, annat än genom gudinnan Iduns gyllene äpplen. Att vara gud innebar för de gamla nordborna inte att man var odödlig, bara större och mäktigare än vanliga människor. De verkade ha varit fullt på det klara med att berättelserna om de fornnordiska gudarna var till stora delar allegorier över naturens funktioner, sammanvävda med berättelser om riktiga människor med kött och blod. Man ville att gudarna skulle leva för evigt så man hittade på att äpplen, vars nyttighet har varit känd ända sen urminnes tider, skulle ge evig ungdom. En berättelse om en jätte som stal äpplena och höll dom som gisslan belyser detta problem.

Om vi nu lämnar gudasagorna en stund och jämför med hur arkeologin och historievetenskapen ser på de fornnordiska gudarna slås vi av hur olika man ser på gudarna. Det finns många fler platser tillägnade Tor än någon annan gud i Norden. Han finns nästan överallt, men framför allt på platser där åska och jordbruk är vanligt. Detta trots att Frej är jordbrukets gud. Tor kallas ofta landas i berättelserna, vilket tyder på att han hade funktionen som beskyddare av öppna platser där herdar och jordbrukare hade sina värv.

Andra gudar har speciella platser de med, Frölunda (det finns två större såna platser i Västergötland) är guden Frejs platser där man dyrkade honom. Oden har vissa platser han med, och som nämnts tidigare, har han många tillnamn och ett sånt har gjort att ett helt område är uppkallat efter honom, Ranrike. Ranrike är det gamla namnet på Bohuslän.

En saga nämner guden Frej alldeles speciellt, Ynglingatal. Det är ett epos från 900-talets början, tillskrivet skalden Tjodolf från Hvin. Han skrev detta verk för att folk skulle komma ihåg vilka som var förfäder till Ragnvald, en lokal hövding över Vestfold i slutet av 800-talet som var kusin med Norges kung Harald Hårfager. Vestfold var under danskt styre vid denna tid så möjligen ville Ragnvald påminna danerna om vem som hade den mest ärorika ätten. Ynglingatal är i stort sett en stamtavla över de som styrde ett visst rike i Norden ända tills en ur ätten gjorde bort sej och blev dödad. Hans son drog norröver och hans ättlingar i sin tur grundade ett rike i det som idag är Norge.

Ynglingatal börjar med guden Frej, vars tillnamn var Yngve (vilket också gett upphov till namnet på ätten, Ynglingarna), och hans äktenskap med jättekvinnan Gerd. Många stora kungaätter i Norden hävdade vid 900-talets början att de hade sitt ursprung i detta heliga bröllop, som ska ha ägt rum ca 10 generationer tidigare. Fortfarande sen kristendomen slagit rot i Nordens mylla hävdade man detta påbrå, för just påbrå var viktigare än mycket annat, speciellt om man ville legitimera sin status som ledare över ett visst område.

Varför var guden Frej så viktig att en hel kungaätt kom att hävda sitt ursprung från honom? Jo, han var inte bara jordbrukarnas gud utan även fruktbarhetens gud. Hans namn betyder den främste, den förste. Hans tillnamn Yngve är bildat av orden Inge och vän och betyder vän till Inge. Inge är ett fruktbarhetsnamn det med, det betyder lans eller fallos.

Kungen var gudarnas talesperson för folket, en sorts prästledare som styrde i gudarnas namn. Han hade till uppgift att främja agrikulturen och samhällets fortlevande. Den världsliga och juridiska makten låg hos tinget, men kungen hade rätt att utlysa krig eftersom krig var sanktionerat av gudarna. Gick kriget dock dåligt blev han enligt legenden avrättad, offrad till gudarna för att blidka dom. Några såna arkeologiska spår har dock inte hittats så många religionshistoriker är inne på tanken att det var ett spirituellt offer snarare än ett fysiskt, kungen fick avgå och lämna samhället, han offrade sin titel och fick klara sej själv.

Men frånvaron av avrättade personer i de arkeologiska lagren innebär inte att avrättningarna aldrig ägt rum, bara att bevis för dom inte har hittats. Frånvaron av bevis är endast en indikation på frånvaro av bevis, inget annat. Vi har ju faktiskt mosslik som innan de dödades faktiskt hade levt goda och friska liv innan de avrättades rituellt och placerades i sjöarna, som de var då. Kanske har vi med dessa forntida kungar att göra? Sagorna nämner ju att kungarna dog unga för att garantera evig ungdom för ätten.

Det intressanta med Ynglingatal är att ju närmare tiden för poemets skrivande vi kommer, sent 800-tal till början av 900-talet, desto mer detaljerade blir beskrivningarna av dessa kungar. I mina ögon talar detta för att de första kungarna i listan är hämtade ur gudasagorna och är från det gemensamma sagogodset för att bygga på legitimiteten hos den ätt som hävdar ursprung från Yngve-Frej. De senare är verkliga personer som använt dessa tidigaste kungar som bevis för sina krav på gudomligt påbrå. Frågan blir ju då, var går gränsen mellan gudar och riktiga människor?

Jag kan fullt ut acceptera att alla kungar ur Ynglingaätten är riktiga människor som har existerat från och med Agne Skialfarbonde, som kan ha varit ättens överhuvud på 400-talet. Det som står om honom är nämligen aningen mer världsligt och fritt från mytologiska övertoner än hos hans föregångare. Bengan Wadbring har en bra lista över alla kungar som funnits i Sverige från guden Yngve-Frej till våra dagar. På den länk jag bifogar i detta stycke finns knappen regentlängder. Tryck på den så finns varje kung presenterad. Deras namn går att klicka på.

För Agne Skialfarbonde finns att läsa att han rövade bort dottern till en kung på andra sidan havet, landet heter i Ynglingatal Finnland. Han fick sitt straff, hängd av dotterns släktingar i ett träd vid gränsen mellan sveonernas och nordmännens land. Här finns också uppgiften att dagens Finland inte kallades som det nu görs av oss svenskar förrän på 1700-talet. Finnland är således benämningen på ett annat land. Vilket land är svårt att avgöra, men det finns platser i södra Värmland, mitt emot Västergötland där det gamla riket en gång hade sitt centrum, som har namn på Finn- och dessa platser är mycket äldre än finnmarkerna i norra Värmland och södra Dalarna, mycket äldre.

Det som försvårar det hela är att vi inte har några dokument som kopplar dessa kungar till verifierbara händelser. Skrivkonsten vid den här tiden (före 900-talet) var helt inriktad på ganska mystiska texter som inte direkt har med vår värld att göra. Att jag accepterar kungarna som verkliga innebär inte att jag som historiker kan göra det professionellt. Jag endast ser en möjlighet att de kan ha existerat. Från 700-talet fram till 900-talets mitt verkar dessutom legenderna sakna riktig koll på de kungar som fanns då. Förmodligen var samhället i sån stor omvälvning som en följd av övergången till kristendomen att man hade svårt att hålla reda på alla som styrde och var de gjorde det. Övergången till kristendomen var för övrigt inte helt över förrän på 1200-talet.

Här presenterar jag en del av den listan, från Yngve-Frej till och med dansken Magnus Nilsson som var kung några år på 1100-talet:

    Frö
    Fjölne
    Svegder
    Vanlande
    Visbur
    Domalde, sent 200-tal
    Domar, 300-talet
    Dygve
    Dag den vise

    Agne Skialfarbonde ? - 400
    Alrik och Erik 400 - 450
    Alf och Yngve omkr ? - 450
    Hugleik
    Hake
    Jorund ca.450 - till omkr. 475
    Aun slutet av 400-talet- till ca 500
    Egil Tunnadolg slutet av 400-talet- till ca 516
    Ottar Vendelkråka ca 500-523
    Adils omkr 530 - 575
    Östen slutet av 500-talet

    Yngvar Harra slutet på 500-talet - ca 600
    Bröt-Anund ca 600 - 640
    Ingjald Illråde ? - 650
    Olof Trätälja, kung av Värmland

    Ivar Vidfamne ca 650 - 700
    Harald Hildetand slutet av 600 - ca 750
    Randver av Svitjod ?
    Sigurd Ring ca 750 - 775
    Ragnar Lodbrok 745-794

    Björn Järnsida slutet 700-talet - ca 800
    Erik Väderhatt ca 800
    Anund Uppsale före 829 - ca 845
    Björn på Håga ca 829 - 850
    Olof I Björnsson ca 850-talet
    Erik Emundsson 800-talets slut
    Björn Eriksson ca 900 - ?
    Ring Olofsson ca 935
    Emund slemme 960 - 970?

    ? 970-995 Erik Segersäll
    ? 995-1022 Olof Skötkonung
    ? 1022-1050 Anund Jakob
    ? 1050-1060 Emund gamle

Stenkilska ätten

    ? 1060-1066 Stenkil
    ? 1066-1079 Håkan Röde
    ? 1067-1070 Halsten
    ? 1079-1110 Inge d.ä.
    ? 1110-1118 Filip & Inge d.y.
    ? 1118-1120 Inge d.y.
    ? ~ 1130 Ragnvald Knaphövde
    ? 1125-1130 Magnus Nilsson

Som synes är det svårt att avgöra vilka som historiska eller legendariska före 900-talet. Egentligen är alla före Erik Segersäll svåra att placera in i verkligheten. De kungar som hör till Munsöätten, från Björn Järnsida till Emund slemme är ganska svåra att placera in eftersom de nämns av för få källor. Erik Segersäll nämns av så många olika källor att han är svår att bortförklara.

Nästa del kommer att handla om Uppsala.



"I'm reaching out and I don't feel a thing
The gloves I am wearing are made of my skin
No-one knows what I'm trying to hide
But when I start breaking you'll see through my eyes
"

söndag 20 juli 2014

Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del ett

Hur gamla är myterna om de fornnordiska gudarna, jättarna, dvärgarna och andra varelserna? De historier vi har om dom är ofta vitt skilda från berättelserna om andra figurer ur den fornnordiska sagoskatten. Så skilda att man börjar undra om de ens har med varandra att göra. Gudarna framträder nämligen inte på samma sätt i t ex sagan om Sigurd Ring eller den om Jomsvikingarna. Här är gudarna fördömande och mer avståndstagande. I de sagor där gudarna har huvudrollerna är de mjukare men samtidigt har dessa berättelser en mer skämtsam framtoning.

För att få reda på hur gamla de är måste vi ta reda på vad som nämns i sagorna och försöka sålla agnarna från vetet. För det står klart även för en amatör att det är en blandning av olika tidsepoker och kulturer som blandats i dessa sagor. Kriget mellan vaner och asar i tidernas begynnelse verkar vara av en helt annan natur än det pågående kriget mot jättar och troll. Omnämnandet av hunner (hunar i originaltexterna) och andra folkslag som hör folkvandringstiden till verkar vara ett senare inslag, liksom den skämtsamma tonen, som för övrigt verkar vara ett resultat av att sagorna skrevs ner av skenheliga kristna på 1100-talet och framåt.

Det är tämligen lätt att Om vi också räknar bort alla pråliga magiska trick, som helt klart har med det gemensamma schamanförflutna bland alla förkristna kulturer att göra, så framstår alla berättelserna som riktigt plausibla och verklighetstrogna. Det finns säkert fullt giltiga förklaringar även för magin och tricken. Bland annat förvandlingarna till örnar, sälar och andra djur kan förklaras med de gamla myterna från schamaner där man blir ett med djuren genom att gå i trance. Sådant har inte kunnat utföras i vetenskapliga experiment men det finns säkert såna som tror att de verkligen blir ett med djuren.

Av alla gudasagorna är det förstås den om Ragnarök som sticker ut alldeles extra. Den berättas som en sorts sanndröm, en varning till alla som lyssnar om att världen går under om man inte sköter sej. Men samtidigt är det ett glädjens bud eftersom Ragnarök egentligen inte bara handlar om världens undergång utan är en allegori för cyklerna i naturen, säsongernas gång från vinter till sommar och vice versa. Varje år dör världen när solen slukas av vinterns käftar. Sen återkommer värmen efter vinterns slut.

Till viss del är det dock en undergångsberättelse i engångsformat, en varning om en större vinter än vanligt och nåt som verkligen hotar allt liv. Beskrivningen av förloppet vid Ragnarök påminner faktiskt också om ett nedslag från rymden eller ett vulkanutbrott med efterföljande tsunami. Jag har skrivit om det tidigare (här, här och här, och även om jag inte längre är lika begeistrad över Ulf Erlingssons teori att det var en meteorit eller komet som låg bakom händelserna i Ragnarök, i den form som levt vidare som Ragnarök är det en lika plausibel teori som vilken annan.

Ragnarök betyder för övrigt gudarnas dåd, handling och syftar på vad gudarna gör när Fimbulvintern infaller. Fimbulvinter betyder mäktig, kraftig vinter och är enligt de gamla gudasagorna en vinter som höll på i tre år utan sommar mellan. Under den tiden försvann både solen och månen, uppätna av jättevargar. Intressant efterhandsförklaring. Kanske de som såg solen och sen månen döljas av jättestora stoftmoln av nåt slag beskrev det som att molnen såg ut som hungriga vargar, den bästa förklaringen de kunde ge utifrån de referensramar de hade, och sen fortsatte berättelsen.

Till slut fanns nästan bara vargarna kvar i berättelsen.

Om vi så lämnar Ragnarök och går på de andra berättelserna så finner vi att kriget mellan vaner och asar verkar vara ett krig mellan olika folkslag, som visserligen liknade varandra men tydligen med olika kulturer vilkas intressesfärer på många punkter kolliderade med varandra. Kriget mot jättarna och trollen tolkar jag som ett pågående krig mellan invandrare och infödingar i Norden. Det var ett krig som startades när de invandrande bönderna och herdefolken stötte på ursprungsbefolkningen. För det mesta gick det säkert fredligt till, men i en del fall blev till skärmytslingar, vilka i legenderna blev till krig av monumentalt format.

Åter till frågan: hur gamla är myterna? När de skrevs ner hade de säkerligen traderats i många år. Så många år att man säkert blandat samman alla inkommande folkslag och deras respektive kulturer till ett enda kollage av gudar och deras motståndare. Det vi vet om Oden är att dyrkan av honom dyker upp för ganska så precis 2000 år sen på kontinenten, samt att den nådde Norden för ca 1700 år sen. Han inlemmas här i en redan befintlig gudakultur och det blir ännu ett tillskott till de namn denna figur redan har: Gaut, Gråkappan, Grimner och många andra namn.

De allra äldsta spåren av dessa myter kan spåras till de första mötena mellan jägare/samlare (jättarna och trollen) och jordbrukare/herdefolk för ca 6000 år sen. Senare tiders inflyttare har inlemmats i endera asarnas/vanernas eller jättarnas skara, beroende på vad de sysslade med och hur de kom till Norden. De yngsta spåren tycks vara just omnämnandet av Oden. Därav omnämnandet hos den danske skribenten och krönikören Saxo att Oden kom vandrande från dagens Turkiet till Norden där han lyckades få alla nordiska folk med sej på sina idéer innan han dog och blev en gud.

Här berör Saxo en viktig punkt, nämligen det faktum att det är först efter döden dessa personer kallas för gudar. Det rör sej om en förfäderskult där de första förfäderna till sist blir till gudar. Man måste alltså dö för att bli en av gudarnas skara. Men de som senare dör blir inte gudar, även om de sällar sej till gudarnas skara. De ska bli deras förkämpar i den eviga kampen mot jättarna. Men de som dör sotdöden eller på annat vis inte dör i strid hamnar hos dödsgudinnan Hel och får leva där med henne och tidvis lever dödsriket upp när Balder kommer dit, vilket han gör när Höder dödar honom. En intressant omskrivning av årstidernas cykler, inte sant?

Balder är ljusets gud, herren över sommaren och när han dör blir det höst. Hans återkomst firades storligen varje år. Traditionen kring Balder liknar de traditioner som fanns bland folk i Asien och östra Europa i samband med dyrkandet av överguden Baal, som han hette bland folken i Mellanöstern. Han hade liknande namn lite varstans där jordbruket dominerade ekonomin. Detta stärker tesen att asarna var jordbrukare och herdar som försvarade sitt värv med vapen i hand. De slogs väl inte i krig förrän samhällena hade utvecklats ordentligt åt det krigiska hållet, det vill säga för ca 4000 år sen. Det är nämligen då de första vapnen för krig börjar dyka upp på allvar i de historiska lagren.

Vapen för strid har alltid funnits hos människor, men allra tidigast har det handlat om stenar och pinnar man plockat upp för att antingen gå till attack med eller försvara sej med. Senare gjorde man klubbor av trä, med stenar inkilade för att försvara sej med, alternativt överfalla folk med. Båge och pil samt de små flintknivarna användes också. Det är med metallernas intåg som också de mer avancerade krigen börjar. De allra äldsta spåren i den fornnordiska mytologin är alltså från tiden för de första jordbrukarnas ankomst till Norden för 6000 år sen och framåt, nästan ända till våra dagar.

Vad är då Tors hammare för något? Det är ju ett vapen i Tors hand mot jättar och troll, och han använder den för att skapa åska med, men hammare används ju vanligtvis för att tillverka vapen. Då kan det vara på sin plats att påpeka att hammaren användes som ett vapen i strid av många olika folkslag. Ett till och med kallades de som slåss med hammare, det brittiska folkslaget ordovicierna, vars namn ordagrant just betyder de slåss med hammare. De satte en stor välformad järnbit i änden på en stor stång av trä och denna var så tung att få kunde använda. Dess huvud hade på ena sidan en klubbliknande form, som dagens kulhammare, och i andra änden fanns en pik.

Jag får anledning att återkomma till detta ämne då det riskerar att bli ett mastodontinlägg av detta. Under faktasamlandet och formulerandet av teorier har jag samlat på mej textmaterial som ingen normal människa orkar läsa. Speciellt inte nu under sommaren. Därför stoppar jag här och återkommer en annan gång med mer.



"What a wicked thing to do"

lördag 19 juli 2014

Det är dags att granska Miljöpartiet på allvar

Miljöpartiet har en särställning bland våra journalister. Det är ett av få partier som sällan eller aldrig blir ordentligt undersökt och granskat in i minsta detalj, så som regeringspartierna, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna blir. Påfallande många murvlar har nämligen sin politiska hemvist i detta parti. Det är dock inte enda skälet till att partiet undgått ordentlig granskning.

Ett annat skäl är att man ser MP som ett uppstickarparti som står ovanför allt höger-vänsterkäbbel. De torde enligt denna syn vara närmast heliga. Det finns ett skäl till: De är ju miljöns förkämpar i detta land och således borde man vara försiktiga med granskningar av detta parti. Det går ju inte att gå över dom med ett förstoringsglas och pincett för då innebär det ju att man är emot förbättringar av miljön, eller hur?

Sanningen är den att det mesta MP har kommit med på miljöns område faktiskt redan finns i de flesta andra partier, och klimatdravlet ältas även det av andra partier (till förbannelse!). Vi har en bloggare som granskar MP, Lars Kamël, och han ska ha en stor eloge för sitt arbete, men han är ju bara en enda person. Det behövs flera. Jag är ingen granskare, jag är mera av en sammanfattare och skrivare av det som redan granskats.

Därför är Alice Teodorescus inlaga i SVD (se länken i andra stycket) välkommen. Korthugget och nästan inget kött alls, men likväl välkommet. Vi får väl se om fler skribenter i gammelmedia vågar skriva om MP på ett kritiskt sätt i framtiden.



"Ladies in the night
flexing their muscles"

fredag 18 juli 2014

Branden i Malung

Det har snackats och skrivits en hel del om branden i Malung, som förstörde hela komplexet. Jag var naturligtvis där och såg allt från visst avstånd. Det rykte ordentligt och molnen drog in över samhället i stora sjok. Det var skrämmande, sorgligt var det samtidigt eftersom det rör sej om ett stycke industrihistoria som gick upp i rök igår. Här hade nämligen ett av de sista garverierna funnits fram tills för ca 10 år sen. Sen blev lokalen uppköpt av ett par som drev second hand-försäljning. Nu är alltså allt detta borta.

Jag visar här några av mina bilder, tagna från järnvägsstationen ca 200 meter bort. De sista fem bilderna är tagna idag då man kunde gå närmare. Man ser då vilken förödelse branden orsakat. Samtidigt som räddningstjänsten rensade upp i ruinerna och höll ett vakande öga på de varmaste områdena pågick ett bakluckeloppis i närheten. Livet går vidare.

Det var verkligen en sorgens dag igår. Det räckte tydligen inte med denna brand. En fruktansvärd flygkrasch, uppenbarligen orsakad av att planet sköts ner, inträffade också. Det verkar som om vissa människor bara letar efter saker att bråka om, för nu är det storbråk på diplomatisk och politisk nivå i full gång. Samtidigt sitter vi här och oroar oss för framtiden...















"Krigsområden och konfliktområden ska undvikas"

torsdag 17 juli 2014

Religionsfrihet är inte detsamma som yttrandefrihet

Den rubriken tål att upprepas. Religionsfrihet är inte detsamma som yttrandefrihet. Flera gånger tidigare har jag berört detta ämne, flera andra har gjort det också, men nu har det definitiva inlägget/artikeln skrivits om just detta ämne. Rick Falkvinge, grundare av Piratpartiet och dess förste partiledare, har skrivit att religionsfriheten som laggaranti bör avskaffas eftersom den missbrukas. Den skadar mer än den hjälper.

Han använder bland annat exemplet från USA där en arbetsgivare vägrar ge sina kvinnliga anställda hälsovård med hänvisning till det religiösa. Från Sverige pekar han på en sjuksköterska som vägrade utföra aborter därför att det stred mot hennes religiösa åsikter. Man utnyttjar religionsfriheten till att skaffa sej undantag från lagar och förordningar, så att det passar en själv.

Falkvinge påpekar mycket riktigt att rätten till religiösa åsikter och utövande av religion redan täcks av såväl yttrandefriheten och åsiktsfriheten. Vi behöver inte religionsfriheten då den i praktiken blir en legal tautologi. Den blir också ett instrument som man använder för att lura det juridiska systemet med. Religionsfriheten blir ett vapen mot oliktänkande, i synnerhet mot människor man anser stå i vägen för en själv och ens ambitioner.

I de länder där vare sej yttrande- eller åsiktsfrihet existerar finns samtidigt ett oerhört religiöst förtryck. Det argumenteras då för att religionsfrihet skulle garantera alla dessa människor rätten att fritt utöva sin religion, utan involvering från stat eller religiösa institutioner. Men problemet är inte staterna eller de religiösa samfunden, utan de organisationer eller grupper som står vid sidan om staterna och utövar hårt tryck på befolkningen, t ex i Nigeria där fjantarna i Boko Haram leker egen stat, mestadels på grund av att centralmakten i Abuja inte har tillräckligt stor kontroll över hela landet, som till ytan är dubbelt så stort som Sverige med ca 100 miljoner invånare.

Religionsfriheten kan väldigt lätt bakas in i både yttrande- och åsiktsfriheten och göras till en juridisk del av dom båda, utan att folks rätt att utöva sin respektive religion blir naggad i kanten. Jag ser religionsfriheten som ett sätt att tysta kritiker på, dvs det är en exkluderande rätt. Man ger sej själva rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt oavsett vilka lagar som gäller på området, damn the torpedoes som amerikanerna säger. 

Personligen anser jag att den bästa friheten vi kan få rörande religion är friheten från religion, eftersom jag inte behöver den.

Nöt med kokosnötter som försökte hitta det försvunna planet i Malaysia. Endast inom religionen kan såna dumheter förekomma.



"Minns du vad vi sa?"

onsdag 16 juli 2014

Astronomihörnan: 20 år har gått sen Shoemaker/Levy

Bildkollage av hur den sönderbrutna kometen slungades in i Jupiter och förintades. Bild från Hubble/NASA.
16 juli 1994 inleddes bombardemanget av Jupiters yta. Året innan hade kometen Shoemaker/Levy 9 kommit för nära den stora planeten och då brutits sönder av dess enorma gravitation.  1994 var den så tillbaka och denna gång förstördes den totalt när de många bitarna tvingades in i jätteplanetens atmosfär. De många ärren på Jupiters yta syntes sen i många år.

Kometen hade upptäckts av å ena sidan David Levy, astronom från Canada, och det amerikanska astronomparet Carolyn och Eugene Shoemaker å andra sidan, ungefär samtidigt och då fick de båda namnen på kometen.

Det största fragmentet, kometens sönderbrutna delar hade fått beteckningar från A till W, kallades G och när det slog ner i Jupiter frigjordes tillräckligt med energi för att bränna av jordens samlade kärnvapenarsenal - 600 gånger om.

Denna händelse gav oss alla en fantastisk inblick i hur Jupiter fungerar som dammsugare i solsystemet. Den drar till sej alla mindre objekt, kometer, asteroider och annat löst, förintar dessa eller puttar bort dom ur solsystemet. På sätt och vis kan vi tacka Jupiter att vi alls har avancerat liv här på jorden.



"We never had a first"

tisdag 15 juli 2014

Var med och bjud på en folkdräkt


Denna dräkt kom in till järnvägsstationen i Malung för några dagar sen och läggs nu ut på privat auktion. Som framgår av bilden är startbudet 3000 kr. Vill du komplettera din samling av landets olika folkdräkter eller återknyta till dina band så är det bara att bjuda. Kontakta mej för e-postadress.



"77 77 77"

måndag 14 juli 2014

Tåg på Västerdalsbanan!

Det är i år tre år sen persontrafiken på Västerdalsbanan ställdes in och all trafik på sträckan Äppelbo-Malung också lades i malpåse. Men nu börjar saker hända. Idag kom dessa två fordon till stationen i Malung, uppenbarligen för att undersöka läget. Det kan nämligen vara så att godstrafik i form av timmertransporter för att minska på slitaget av bilvägen från Fiskarhedens timmerterminal i närheten av Transtrand längre norrut från Malung sett.









"Vad fan är hög standard?"

söndag 13 juli 2014

Kamerahörnan: Mitt nya objektiv

Jag kan rapportera att mitt nya objektiv är precis så bra som jag trodde det skulle vara. Till och med bättre som porträttobjektiv än jag trodde. Bildstabilisatorn är perfekt på medelstora och korta avstånd och hjälper även vid så kallad panorering, det vill säga när man följer ett rörligt objekt och tar en eller flera bilder allteftersom. Nu är det min kamera som är begränsningen och mer än nånsin känner jag att jag måste uppdatera huset. Kanske en 700D? Den är dyr, men inte himmelsskriande dyr. Jag får helt enkelt spara...




"I've got a lump in my throat"

lördag 12 juli 2014

Min favoritmusik: Burn


Föga anade väl Ritchie Blackmore vilket monster han lät komma innanför dörren till studion i Montreux i slutet av 1973. Ett tvåhövdat monster med en önskan att få lira soulfärgad bluesrock. Det hela hade börjat kort efter att Ian Gillan slutat och Roger Glover tvingats bort. Ian Paice hade då hört David Coverdale sjunga på ett band han sänt in då det blev känt att Gillan skulle lämna bandet. Coverdale hade sjungit i ett band som agerat förband för Deep Purple några år tidigare så han var inte helt okänd för bandet. Det andra huvudet i detta monster var Trapeze basist och sångare Glenn Hughes, en aningen mer etablerad och känd musiker.

Det visade sej snart att dessa två hade en förmåga att utmanövrera Blackmore, samtidigt som de verkade kunna smörja Jon Lord såpass mycket att han gick med på det mesta de båda yngre musikerna hade att komma med.

På denna första platta av två med denna version av Deep Purple märks det kanske inte så mycket vad Coverdale och Hughes hade i åtanke, men lyssnar man riktigt noga, och jämför med föregående platta (Who Do We Think We Are), hör man tydligt skillnaderna i hur bandet spelar. Jag är tämligen säker på att mycket av denna förändring har sitt ursprung i Glenn Hughes, för även om David Coverdale har samma musikaliska bakgrund så nog är det mer Hughes över boogierocken som dominerar Burn. Det låter nämligen mer soul över musiken än bara "vanlig" bluesrock.

Dessa influenser kommer i dagen i låtar som Lay Down, Stay Down, You Fool No One och Might Just Take Your Life. Coverdales förkärlek för bluesrock från amerikanska sydstaterna kommer fram främst på den episka Mistreated, där han enbart genom sin sång förvandlar det Blackmore spelar från den för gitarristen så typiska folkrocksinspirerade hårdrocken till en modern elektrisk blues. Blackmore hänger dock inte läpp för det. Burn, låten som inleder hela skivan och som också är titelspåret, är en sorts blandning av Highway Star och Speed King, där den förra står för farten och den senare för aggressiviteten.

Ok, Burn är inte lika aggressiv som Speed King, men tillräckligt för en jämförelse. Dessutom är den mer melodiös och såväl Lord som Blackmore spelar skönare solon här än på Highway Star. Hela plattan framstår som en maktkamp mellan tre läger, Blackmore med sin förkärlek för folkrock och lite tyngre rock, Lord med sin jazzbetonade hårdrock med klassiska influenser samt Coverdale och Hughes med sin bluesrock. Trots denna kamp funkar det riktigt bra. Som i Sail Away, en funkrocklåt med ett av Blackmores bästa riff nånsin. Här snackar vi tunggung.

Allt det där som senare skulle bli en del av David Coverdales eget band, Whitesnake, finns här redan. Hans dominanta läggning skulle komma i dagen långt senare. Nu handlar det enbart om att se och lära.

Jag tycker Burn är en fräsch platta om man jämför med den föregående plattan, där Ian Gillan mest lät trött och irriterad. Bandet verkar ha fått en vitamininjektion, speciellt i fråga om attityden till musikskapandet. För de som vill ha en bra bluesrockplatta med hårdrockstendenser kan jag rekommendera Burn. Den är väl värd sitt pris och lyssna gärna på det avslutande syntexperimentet A 200. Den är faktiskt riktigt klurig.



"Soon you will fall, making mistakes like before.
When you tell me lies I can see by the look in your eyes.
If you think you're gonna take me for granted,
Chasin' round with all you see,
Gonna make you live to regret it, ah.
"

fredag 11 juli 2014

Klimatfrågan väcker frågor om skatter

Jag har nyss läst ett av många bra och informativa inlägg på Klimatupplysningen och för första gången nånsin slog det mej att politik faktiskt används som en mirakelkur. Inte bara så att det är politiken och ideologierna som en gång tog överhanden inom miljörörelserna här i väst som styr, utan det är faktiskt så att man verkar tro att man med politiska medel ska kunna köra en sorts ideologisk motsvarighet till homeopatin för att bota vad det än är som skadat vår värld. Man späder ut atmosfären genom att dra in skattemedel!

Jag har länge stört mej på det faktum att vi har så många olika skatter som vi nu har. En enda stor skatt räcker gott och väl. Inkomstskatten vi har som primärt används för att hjälpa platsen vi bor på är tillräcklig. Vinstskatt, moms och andra tillägg är i mina ögon predatoriska. De skadar mer än de hjälper. Det som främst stör mej är dels socialdemokraternas envisa tjat om att omfördela pengarna från rika till fattiga. De har gnatat om detta i snart 100 år. När ska detta ske? Det är ju inte genom att skatten blivit lägre för fattiga och högre för rika som samhället har blivit finansiellt mer jämlikt.

Inte heller har klyftorna mellan rika och fattiga ökat som en följd av de borgerligas politik. Den borgerliga regeringen har inte gjort något vare sej för eller emot fattiga i vårt land. Man har mer eller mindre sagt att man inte vill att fattiga ska kunna störa samhället. På så vis vill man tvinga dom att bidra till samhället genom att delta i dess vidare uppbyggnad, snarare än att rida på samhällets rygg genom bidrag. Men åter till mina funderingar kring skatter som helbrägdagörande mirakelkurer. Vad vill politikerna ha sagt med sin skatt på koldioxid egentligen? Ska pengarna på nåt magiskt vis ta bort koldioxiden ur atmosfären?

För att en koldioxidskatt ska lyckas, förutsatt att tankegången om att människans påverkan av atmosfären är vad den är som James Hansen, Al Gore et al säger, måste ju de pengar man får in detaljstyras och användas till just såna saker som gör att koldioxiden försvinner ur atmosfären. Men vad har hänt med dessa skattemedel? Har vi några gigantiska luftsugare som filtrerar bort denna "farliga" gas? Har vi fått ner utsläppen till en för proffstyckarna acceptabel nivå?

Det verkar inte så för det klagas från olika håll på att vi inte gör tillräckligt. Politiker vars karriärer står och faller med klimatbluffen skriker i högan sky om hur lite som görs. Jag skulle tro att främst beror på att dom som skriker högst nu är de som helst av allt vill vara med i regeringen efter valet i höst och kunna leka lite med pengarna som nu rullar in - och ändå inte räcker till för att täcka och täppa alla hålen i finanserna.

Det är nog som alla misstänkt, att skatten på koldioxid bara är en förevändning för att kunna lura medborgare och företag på pengar så att statens finansiella situation förbättras. Men var tar pengarna sen vägen? Jag har inte sett några förbättringar nånstans. Vindkraften är ingen förbättring, snarare tvärtom. Det är den sämsta formen av energikälla vi kan tänka oss, som den ser ut idag. Om de som tvingat på oss denna skatt tror att de kan ge tillbaka en del av dessa pengar via sol- eller vindenergi så har de hejdundrande fel. Det anser i alla fall jag.



"I wanna kiss the bride"

torsdag 10 juli 2014

Yttrandefrihet och generell demokrati gäller inte alla

Är du skeptisk gentemot den officiella ståndpunkt media och politiker har rörande klimatfrågan? Då finns chansen, eller risken, att din röst inte får bli hörd i TV eller radio.

Är du minderårig och du och din lika minderåriga flickvän delar bilder på varandra nakna, med varandra, har du inga som helst demokratiska rättigheter.

I det första fallet rör det sej om Nigel Lawson, finansminister under Margaret Thatcher 1983-1989, vars åsikter i klimatfrågan lett till att han mer eller mindre har blivit utestängd från att medverka i debattprogram om klimatet, med hänvisning till att han inte är professionell forskare på området. Vilket ju rimmar illa med tanke på att ingen av de man låter komma fram i BBC och ITV är professionella forskare heller. Och, ja, Nigel Lawson är pappa till kocken Nigella. Undras vad hon tycker nu om att hennes farsa inte får yttra sej som han vill. Tur att internet finns och där får han en större publik än via BBC och ITV, även om det inte är samma sak som att synas i TV.

I det andra fallet vill åklagaren i staden Manassas, Virginia, USA, ta bilder av en ung 17-årig killes erektion för att se om den stämmer överens med de bilder man beslagtagit från en 15-årig tjejs telefon, sen tjejens mamma gjort intrång i dotterns privatliv och tittat på bilderna i dotterns telefon. Sensmoralen är alltså den att enbart staten har rätt att begå sexuella övergrepp. Minderåriga har inga demokratiska rättigheter, bara moraliska skyldigheter. Visst, det är dumt att ta bilder av sej själva när man enligt lagen inte får göra det, men lagarna kom inte till för att sätta dit barn för att de är exhibitionister, utan för att komma åt de riktiga sexförbrytarna. Men jag antar att i USA är moral viktigare än logik.

Yttrandefriheten och andra friheter gäller inte när moralpaniken slår klorna i de officiella institutionerna. När ska vi sluta utgå ifrån religiösa föreställningar om allt och alla?

Men i sollandet Sverige är det för närvarande lugnt. Solljuset tvingar upp termometrarna till ca 30 grader. Jätteskönt. Snart går man på semester också.



"Det är mörka tider just nu, men jag är ändå optimist"

onsdag 9 juli 2014

Irak, misstaget som bara växer

Jag har i ett antal inlägg försökt beskriva Iraks historia och varför landet är ett enda stort misstag. Det framgår alltmer att så är fallet. Undras om politikerna vill se detta, eller om de tänker fortsätta envisas med sin syn på Irak som ett enda land med ett enda folk. Jag har belyst Iraks historia i tre speciella inlägg.

Det äldsta inlägget handlar om att det är vårt fel att Mellanöstern lider. Jag ger i det inlägget en kort historia från 1900-talets början och framåt, och om hur vi så gärna vill se Mellanöstern lida. Irak nämns men är inte huvudsaken. Jag kunde ju ha inkluderat korstågen för 800 år sen i den historieskrivningen, eftersom många i den trakten fortfarande har i folkminnet då det lidande dom orsakade kom att berättas från generation till generation.

Nästa inlägg var en ironisk gratulation på födelsedagen till Irak. Landet utropades ju den 3 oktober 1932 som en nödlösning då emir Faisal körts bort från Damaskus decenniet innan. Vi får se hur länge till landet får existera. Religiösa knäppskallar har förstört andra länder i regionen och nu verkar det som om ISIS får som de vill, för tillfället.

Det tredje inlägget är likt det första lite mer generellt beskrivande och pekar ut en specifik person som en av de främsta orsakerna till att vi har den här situationen idag. De som bor där har förstås del i skulden med sin fanatism, maktgalenskapen och andra dumheter. Det går inte att tvinga ihop en massa människor som dels inte har släktband till varandra, dels inte talar samma språk samt dels inte tål varandra alla gånger.

Så det faktum att Irak nu spricker i ett antal delar är ofrånkomligt. Det hade hänt förr eller senare, vare sej USA hade invaderat eller ej. Jag tror inte heller ISIS kommer att få njuta speciellt länge av segerns sötma. Vare sej de vinner kriget eller ej kommer även dom att sönderfalla i mindre fraktioner som kommer att börja bekämpa varandra. De enda vinnarna i den nuvarande konflikter är såklart de som tjänar på att vapnen och drogerna fortsätter föras fram och tillbaka i regionen.



"Ruddy hell!"

Populära inlägg