tisdag 29 juli 2014

Sveriges historia sedd från en annan synvinkel - del sex: Svitjod och Sverige

Svitjod är en urgammal beteckning för svearnas land, vilket betyder sveafolk. Vad ordet svear betyder är oklart. Allt från svedjebruk och svinskötsel till soldyrkan har föreslagits, men ingendera teorin är absolut. Det finns saker som tyder på att vilket som helst av dessa förslag är giltiga, men helt klart är att ordet har religiöst ursprung och många folk har en variant av ordet i sina namn. Suiones, suitoner, sitones, sviones är de vanligaste latiniserade formerna för detta namn och ett tag kallades hela Norden för Sveonia. Förmodligen berodde detta på nåt misstag i kommunikationen så att hela området fick heta så. När sen kunskapen om Norden växte kom alla att kallas daner istället.

Men det är inte så konstigt faktiskt. Danerna var det första folket som enades i Norden till ett enskilt rike, och de kom att dominera resten av Norden i många sekler på ett eller annat vis från enandet på 800-talet. Det skulle dröja flera sekler efter det att danerna "fått" sitt rike innan Sverige blev Sverige.

Svitjod är alltså det gamla namnet på det som idag kallas Sverige. Sverige är för övrigt en dansk term. Den svenska formen borde ha blivit Sverike, men så blev det inte. Det danska inflytandet var så stort i Norden vid denna tiden att även namnet på landet blev danskt. Samma med Norge. Den nynorska formen Noreg är faktiskt mer norsk än vad Norge är. Även Svitjod försvann som beteckning på landet med tiden. Sverige var från allra första början en landskapsunion där de olika tingen styrde själva över sina områden, de så kallade landskapen. De ansvarade inför kungen, som dock inte hade enväldig makt.

Kungen valdes vid de olika landskapens ting och när han dog eller avsattes fick hågade kandidater fara runt bland tingen för att göra reklam för sej. Alla tingen måste godta kandidaten, annars fick man börja om proceduren. Sån var lagen, en sedvänja från urminnes tider för att garantera att alla var med. Redan då skulle alla med således. Många gånger valde man ur samma släkt som förre kungen kom ifrån, och ibland hände det att två satt samtidigt, varför är oklart. Varje landskap ansåg sej vara så viktiga att de tyckte att kungens dömande, som man kallade valet, var den viktigaste punkten i hela ceremonin.

De viktigaste landskapen, de som hade första tjing på alla kungar och stormän ända fram till 1400-talet, var förstås Väster- och Östergötland. Vi har nu kommit till historisk tid, vilket betyder att det som ska bli Sverige inte är långt borta och serien snart är slut. De övriga områdena som hörde till Sverige under denna tid var Småland, bildat ur Smålanden vilket var en samling mindre härader och minilandskap som slog sej samman, Öland, Värmland, Markerna (senare Dalsland), Närke, Södermanland, Attundaland, Tiundaland, Roden, Fjärdhundraland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland samt Medelpad.

Gotland var en självstyrande del som inte alltid omfattades av Sveriges lagar och förordningar. Jämtland och Härjedalen var en del av det rike som också omfattade området runt Trondheim (Nidaros som det hette från början) och Hälsingland-Medelpad. Men av oklar anledning styckades detta rike upp innan områdena trädde in i historiens ljus mellan norrmän och svenskar. Jämtland-Härjedalen försökte hålla sej fria från båda dessa riken men drogs gång på gång in i bådas angelägenheter. Från 1300-talet och framåt kom de att bli en del av det norska riket. Sen 1645 är de dock en del av Sverige.

Blekinge hörde från början också hit men blev av lika oklar anledning som ovan en del av det danska riket nån gång på 1200-talet.

Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland är beteckningar på områden där man delade in befolkningen i hundaren. Ett hundare innebar att man inom det området måste ställa upp med 96 roddare plus fyra styrmän till en snäcka, ett stort stridsfartyg inom den ordning man kallade ledung. Namnen Attunda, Tiunda och Fjärdhundra syftar på att dessa enskilda områden en gång i tiden kunde ställa upp med åtta, tio respektive fyra tionden till militärtjänstgöring. Hundareindelningen hade skapats nån gång under 1100-talet, kanske lite tidigare, för att bemöta piraterna från andra sidan Östersjön som hade blivit alltmer aggressiva.
Möjligen en snäcka. Bild från Guteinfo.
Redan på 1200-talet hade man börjat frångå denna indelning och det var bara i områdena norr om Mälaren som man höll fast vid den. Även den form av indelning som utgått från sydligare områden, häraderna, hade man börjat frångå vad gäller det militära. Både härad och hundare utgick från tinget och det var vid respektive tingsplats man beslutade om hur man skulle bemöta ett angrepp eller om man skulle vara med vid en större nationell incident, t ex ett krig. Det var inte alltid man följde med ut på kungens uppdrag.

Saken är den att ända sen folk söderifrån började kolonisera området kring Mälaren och norrut på 900-talet hade de varit ganska självständiga gentemot kungamakten i de centrala delarna av Sverige. Många gånger såg de sej som förmer än de som slogs om makten. Jag skulle tro att dessa människor, som kom att kallas uppsvear, nog gärna hade sett sej som ett självständigt rike och nog lika gärna hade velat utropa ett dylikt, inte såg på kungamakten med alltför blida ögon alla gånger. De städer som byggts upp på Björkö och Helgö i Mälaren verkar ha förstörts av folk söderifrån på 900-talet, vid den tiden då Sverige började kolonisera norrut.

Vare sej Björkö och Helgö byggdes av folket i trakten eller av utländska köpmän, vilket är troligast, så verkar det som om folket i söder inte gillade detta. Sigtuna är byggt på 1000-talet med tydliga götiska mönster i allting. Till och med myntverket som anlades här har en götisk prägel. Det är en götisk kung, kungen över Sveariket, som låter prägla mynten här för att befästa sin makt över kolonierna. Uppsvearna var nog rätt så förgrymmade över detta övergrepp.

Dalarna och Gästrikland har varit en del av Sverige ända sen 900-talet de också. Så långt kan man se genom att kolla dialekterna. Det går ganska tydliga gränser i geografin mellan de olika målen. I norra Halland talar man det som kallas Götamål, det ursprungliga svenska språket. Detta talar man ända upp till halva Södermanland (strax öster om Strängnäs) och till och med halva Värmland (Hagfors är gränsen norrut). På Gotland talar man en nära besläktad form, gutniska. Sveamålen är allt norr om detta, upp till och med Hälsingland och en del av Medelpad.

Jämtland-Härjedalen talar sitt egna mål, påverkat av både svenska och norska dialekter. Koloniseringen av det som idag räknas som Sverige kom från 1100-talet och framåt att utgå från uppsvearnas område, vilket fått till följd att de som pratar svenska i dagens Finland och Norrland har mer gemensamt med folken i Hälsingland och Uppland än med Östergötland eller Södermanland. Men oavsett vilka som har påverkat mest så utgår alla dialekter från ett och samma ursprung, den östra fornnordiskan. Det var ett språk som redan på 800-talet hade börjat skilja sej från resten av Nordens dialekter. Om det var på grund av geografin eller av politiska orsaker är oklart.

Nåväl, Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland var ett minne blott när kungamakten år 1296 bestämde att det området skulle slås samman med Roden (Roslagen, vars namn kommer från en egen indelning, skeppslagarna som gällde där) och bilda landskapet Uppland. De skulle utgå från ett och samma samma ting, en sak som gällde för andra landskap. Häradet ersatte hundaren, men namnen på hundarena levde kvar ända in i våra dagar. Häraderna avskaffades som politisk indelning i och med införandet av landskommuner 1862, men även dessa lever kvar i folkmun.

Som ett rike med ambitionen att bli nåt alldeles extra i Norden är det oklart hur gammalt Sverige är. Klart är att Sverige, under namnen Svea rike och Svitjod, funnits ganska länge. Kung Magnus Eriksson, som regerade åren 1319-1364, lät skapa en landslag på 1350-talet som upphävde alla landskapslagarna och de facto även landskapsunionen. Sverige var nu ett enda land.

1389 ingick man en union med Danmark och Norge, stadfäst i Kalmar det året och med den staden som namnet på unionen. Denna union skulle sen med olika avbrott äga bestånd i ca 130 år. Som ett enskilt och självständigt rike kan vi säga att Sverige har varit sen 1523 då Gustav Eriksson av ätten Vasa valdes till kung på kyrkbacken invid domkyrkans norra vägg av tinget i Strängnäs den 6 juni det året. Snart femhundra år av frihet. Det vore väl nåt att fira, eller hur?



"I was raised a gambler's son
And before I could walk,
I had to learn how to run
"

måndag 28 juli 2014

Fågelmördarfolket vill förstöra Tysklands sista orörda skogsområde

I Pfalz, västra Tyskland, vill vindfolket placera en massa vindturbiner (det vill säga fågelmördare). De vill hugga ner fin, orörd skog för att kunna sprida sina äckliga 200 meter höga turbiner, allt för den falska profitens skull. Naturligtvis är vanligt folk och miljövänner i området rasande. Skogarna ska inte få förstöras bara för att några enstaka företag vill ha mer pengar och prestige. De gör stora pengar på att många ser ett hot i kärnkraften, ett motstånd som är helt och hållet ovetenskapligt.

Utvecklingen ska gå framåt, inte bakåt. Att hugga ner skogar är inte utveckling. Det är sinnessjukt och rovgirigt. Lika sjukt är det att politiker som tror på vindkraften som lösning på alla våra energiproblem anses vara bra politiker. Vi får se om Miljöpartiet ens gitter nämna denna nya vindkraftsskandal. Vi får också hoppas att denna vindkraftspark aldrig blir en realitet.



"Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år.
Movitz, din Lungsot den drar dig i grafven.
"

söndag 27 juli 2014

En äkta hjälte


Sheik Umar Khan, en äkta hjälte.
För alla som anser att en hjälte ska vara en som står mitt i stridens hetta med skjutvapen eller ett svärd i hand, som i alla sagorna, kommer denne man som en chock för er alla, en äkta hjälte som utan såna vapen har försökt hindra en av de farligaste sjukdomarna som nånsin uppstått, ebola, från att sprida sej. Nu har han själv drabbats av sjukdomen. Om han överlever anser jag att han borde få Nobels fredspris. Ingen annan har under de senaste åren gjort mer för att hjälpa andra människor.

Över 600 människor har hittills dött i ebola i Sierra Leone, Liberia och Guinea med tusentals fler som insjuknat. Det är en riktig epidemi som hotar att spridas över ett betydligt större område om man inte får stopp på spridningen. Det hemska är att det inte finns något vaccin mot detta virus. Det agerar så snabbt i kroppen att immunförsvaret inte hänger med. Vi måste kunna förstå mer om sjukdomen så vi kan stoppa den. Därför är rapporter som denna om rykten rörande kannibalriter väldigt oroande. Vare sej de är sanna eller ej innebär de att sjukdomen kan spridas ohejdat om inget görs nu.

Vi behöver fler som Khan. Låt oss hoppas att medicinforskarna gör sin beskärda del och hittar ett botemedel snart. 



"Any indication of where?"

lördag 26 juli 2014

En riktig sommarplåga

Det är inte myggen, inte fyllot på bussen hem, inte alla svettiga människor som låtsas som det regnar och absolut inte alla dåliga låtar som spelas på radion hela tiden. Nej, den riktiga sommarplågan är de ständiga påståendena att världen brinner upp som en följd av våra utsläpp. Det är nog ingen slump att de värsta larmen kommer nu under sommaren när det är som varmast. Då är varenda värmebölja ett osvikligt tecken på mänskligt skapad global uppvärmning.

Men världen fungerar ju inte så. När nästa köldknäpp under vintern drabbar oss, vad säger vi då? En enkät utförd på ett antal personer i olika länder nyligen ger vid handen att många svenskar, i alla fall de som svarade på frågorna, verkar vara ganska hjärntvättade av vår officiella media. Den som leker i samma sandlåda som Miljöpartiet. Det partiet blir inte mej varmare om hjärtat bara för att de hetsar mot påhittade folkgrupper i samhället.

Jag är då inte hjärntvättad av svensk media. Jag har hjärntvättat mej själv...




"Hey, you with the pretty face
Welcome to the human race
A celebration Mr. Blue Sky's up there waitin'
And today is the day we've waited for
"

Våld föder bara våld

En klyscha som är väl värd att upprepas, eftersom den är mer sann än många andra klyschor. Hot om våld för att sätta stopp för andra grupper i samhället är inte heller speciellt lyckat. Allra minst är det att sitta i radio på bästa sändningstid och mordhota motståndarsidan som Athena Farrokhzad har gjort. De metoder hon säger sej förespråka hör mer hemma i det sena 1920-talets Italien eller det samtida Tyskland, där hela städer hölls i skräck av folk som kallade sej fascister, kommunister respektive nationalsocialister. Pack och bråkmakare utan egentlig politisk ideologi är det rätta orden för att beskriva såna här typer.

Jag vet inte vad för ont Farrokhzad blivit utsatt för, men sättet hon yttrar sej på tyder på att hon faktiskt har levt ett typiskt svenskt privilegierat liv med tillgång till det mesta vårt moderna samhälle har att erbjuda, vilket förbryllar mej mycket då hennes retorik rimmar illa med hennes diktarskap. Jag tror inte heller hon personligen är beredd att ta till vapen för att försvara sin ideologi, en ideologi jag finner lika motbjudande som nånsin järnrören som svingades virtuellt för några år sen. Det är mycket prat och väldigt lite aktion poeter. De tar nog bara till våld om nån hotar med att bränna deras alster.

Men nu får vi betänka att hon är poet och som sådan har hon rätt att yttra sej precis som vem som helst. Hon har lika mycket rätt att spy galla över sina motståndare och mana till våld som jag och andra har rätt att kritisera henne för hennes naivitet ifråga om våld och dess betydelse i samhället. Hon är tämligen naiv när det gäller synen på våld och att hon ser våld som lösningen på problemet med den andra sidans extremister gör henne till en lika stor hatare som sina meningsmotståndare.

Sanningen är att varken hennes sida eller hennes motståndare gör speciellt stor skada på samhället. Deras sammantagna förstörelser och påhopp på andra människor är i sammanhanget bara ett litet nålstick. Vad de än tar för sej i sin kamp mot varandra så ger det egentligen bara tidningsrubriker och det Andy Warhol pratade om, femton minuters berömmelse, men inget mer. Det finns trots allt riktiga problem i samhället. Höger-vänstertjafset är inte viktigt längre och invandringsfrågan har tagits över av riktiga politiker. Så lägg ner nu innan nån viktig person blir skadad. Ni är inte viktiga om ni nu trodde det, men vi som inte håller på vare sej syndikalister eller nynazister är det.



"Welcome to my nightmare"

Hågkomster från en klassresa

I år är det 24 år sen jag var ute på klassresa till Tyskland och Österrike. Vi var två niondeklasser från den lilla byn Skurup som sparat ihop pengar på diverse sätt och åkte ner till ett ställe i centrala Österrike som heter Hopfgarten. Där bodde vi utspridda i hela byn på olika hotell, värdshus och liknande ackommoderingar. Vi fick sällskap av två klasser från Trelleborg som kommit på samma idé.

Som alltid med såna här resor där tonåringar är involverade blev det en massa alkohol med skrål och överdrifter. För mej som vare sej då eller nu gillar alkohol var det dock inga problem. Jag pekade ut ställena för de mest dryckesbegivna människorna och höll mej till kulturen och naturen.

Det som störde mej, och en del andra också, var det att våra lärare var lika begivna på alkohol som vi unga var. Speciellt en kväll när två av mina klasskompisar hade dabbat sej i den lokala kyrkan, vad som egentligen hade hänt fick jag aldrig grepp om, och då stod vår klassföreståndare och hotade med att skicka hem dom. Det värsta var att han sluddrade betänkligt när han yttrade detta hot. Inte bra föredöme för de unga.

Men det dog undan rätt snabbt. Resten av veckan var väldigt skön och fri från såna skandaler. Om man bortser från att en av mina klasskompisar i fyllan och villan försökte ta livet av mej och sej själv. Vi åkte öppen linbana nerför berget Hohe Salve, det högsta berget kring Hopfgarten, och den lilla sista banan ner till dalen var i stort sett bara en korg för två personer med en hållare som man fällde ner över sej själv. Den ville han lyfta för att nå sina kompisar som åkte i korgen bakom oss. Eftersom det var trettio meter ner till marken med endast ett lättare nät mellan oss och marken var jag av naturliga skäl inte på humör att låta honom göra detta besök.

Lättare våld fick således användas för att hindra honom. Jag gick på ganska darriga ben ifrån de övriga när vi kommit ner på fast mark. Därför har jag vissa problem med att åka öppen linbana sen dess.

Men naturen där nere överträffade allt sånt. Det rinner en flod med det skönaste glaciärvatten genom dalen, och här finns också stora öppna alpängar och stora skogar lite varstans. Jag har visat lite bilder därifrån tidigare så varför inte visa dom igen:

Tåg i Hopfgarten.
Hopfgarten.
Kyrkan i Hopfgarten.
Europabrücke på gränsen mellan Österrike (Nordtyrolen) och Italien (Sydtyrolen).
Hopfgarten.
Salzburg.
Vissa dagar åkte vi ut på utflykter. Vi var i Italien ena dagen och såg hur fint Sydtyrolen verkligen är. I Sterzing (italienarna envisas med att kalla staden Vipiteno) köpte jag Pink Floyds "Dark Side Of The Moon" och även om jag sen dess har upptäckt bättre skivor med PF så var detta höjdpunkten i mitt då sextonåriga liv. Vi avslutade den dagen i ett regnigt Innsbruck där vi gjorde skivaffärerna osäkra. Där köpte jag "Ain't Complaining" med Status Quo. För att vara Quo är den plattan inte hejdundrande bra, men den är långt ifrån dålig.

En annan dag åkte vi österut, till saltgruvorna runt Salzburg, där keltiska folk en gång i tiden bröt salt och till och med gav namn åt en plats i närheten, Hallstatt. I Salzburg såg vi Mozarts födelsehus. Något jag tyckte var vanvördigt var att det på samma gata fanns ett McDonalds. Men om de vill ha det så tänker inte jag klaga. Mat är mat, även om det finns bättre snabbmat på andra restauranger.

Det var med viss sorg vi stävade hemåt igen efter en fantastisk vecka i Alperna. Om jag får chansen tänker jag definitivt åka dit igen, och jag rekommenderar alla som vill åka dit att göra det.



"Life is for living
and living is free"

fredag 25 juli 2014

Solen är farlig

Se där en truism som heter duga. Men det är egentligen inte jag som säger det, utan NASA. DN vet att rapportera om hur jorden kom undan med blotta förskräckelsen för ganska så precis två år sen. Den 23 juli 2012 slungades en hel massa plasma från solens yta ut i solsystemet och missade oss med en vecka. Det vill säga, molnet av laddade partiklar snabbare än vanlig solvind nådde den punkt där jorden varit veckan innan. Vi hade tur för det hade kunnat bli som det blev för jorden 1859 då vi senast träffades av en så kraftig plasmastorm.

Richard Christopher Carrington var en engelsk astronom som oberoende av en kollega, Richard Hogdson, blev den förste att observera en solstorm genom teleskop. Detta skedde den 1 september 1859. Det var Carrington som först förstod vad utbrottet på solens yta kunde få för konsekvenser för jorden, och när plasmastormen träffade vår planet 17 timmar efter observationen fick han bekräftelse. Resultatet av plasmastormen blev norrsken mycket starkare och mer ihärdiga än vanligt. För vissa områden innebar de att man kunde läsa tidningar mitt i natten.

Men det övervägande problemet var den starka elektriska laddningen i luften. Den störde telegraftrafiken så mycket att man inte kunde sända meddelanden. Sankt Elmseld syntes överallt på utstickande objekt som master och skorstenar. Den samlade elektriska laddningen påverkade allt och alla, och hade det hänt idag hade nog stora skador inträffat på vår elektroniska infrastruktur. Det skulle ha kostat oss flera biljoner kronor bara att laga skadorna. Att bygga upp allt igen skulle kosta ytterligare.

I mars 1989 träffades jorden av en betydligt mindre solstorm, men den var ändå tillräckligt kraftig att orsaka stora problem i Nordamerika. Vad är det som sker när solens plasmamoln lämnar stjärnan och träffar till exempel jorden?

Plasman innehåller främst laddade partiklar som slungas ut med ojämna mellanrum, ofta i samband med aktiva solfläckar, och dessa moln följer med solvinden ut i solsystemet. Partiklarna träffar planeternas magnetfält som reagerar genom att stöta bort det mesta av stormen. Men en försvarlig mängd följer magnetfältet till dess poler och leds där ner i atmosfären där de reagerar med atmosfärens gaser. På höjder över 100 km reagerar partiklarna främst med kvävet (nitrogen) och producerar det rödaktiga skenet i norrskenet. På höjder under 100 km är det syret (oxygen) som främst reagerar och då blir norrskenet gulgrönt.

Ju kraftigare utbrott på solen desto kraftigare norr- respektive sydsken. Detta är det tydligaste tecknet vi har på att jordens magnetfält träffats av en eruption på solens yta och skulle det vara kraftigare än vanligt kan vi misstänka att mer är på gång. Som tur är har vi numera bevakning i rymden i form av rymdteleskopen STEREO som håller reda på rymdvädret. Kan vi bara lära oss att skydda vår elektroniska infrastruktur kommer vi kunna komma ur ett framtida solutbrott utan större problem. Annars blir vi tillbakaskickade till år 1859 igen...

Till sist en liten näsknäpp än en gång för journalisterna. NASA rapporterade om detta redan i april i år. Varför skriver man först nu om det? Se här, daterat 28 april och allt. Tre månader sen:




"Nemo saltat sobrius"

torsdag 24 juli 2014

Sveriges historia sedd från en annan synvinkel - del fem: Sen järnålder

Det är snart tre år sen jag skrev i den här serien men nu är det så dags igen.

Sveriges tidigaste historia är höljd i djupaste dunkel, men det skymtar fram en del figurer och händelser här och där som har gjort tillräckligt stort avtryck i historien att de åtminstone blivit en del av sagoskatten. När romerska skrivare som Cassiodorus och Prokopios skriver sina historieskildringar runt år 500 lämnar de vissa vittnesbörd rörande vad som egentligen händer här uppe i Norden. Det som framträder är en stor samling mindre hövdingadömen med det gemensamt att de på den del av den skandinaviska halvön som idag kallas Sverige kallade sej svear.

Svear var namnet på allihop, men det fanns också enskilda folkgrupper som kallade sej svear, eller varianter på ordet. Varifrån detta samlingsnamn kan vi bara spekulera i, men det är möjligt att man sökte gemenskap med andra folkgrupper av ett eller annat skäl och bildade en union som gav detta namn. Senare föll unionen samman men det gemensamma namnet fanns kvar, samt en känsla av gemenskap i och med att man hade liknande kultur, sinnelag och språk. Detta var troligen resultatet av en assimilering av ursprungsbefolkningen i kombination med införsel av likasinnade folkslag under loppet av flera tusen år. 

För ca 2000 år sen fanns det ett kungarike eller hövdingadöme i nästan varje floddal, men Jordanes, en gotisk historieskrivare som skrev för en gotisk publik på 500-talet, nämner endast 30 folkslag i det som idag är Sverige, och så fortsätter det. När Sverige slutligen stiger in i historiens ljus på 1200-talet är det som en landskapsunion med starka bönder, herdar, skogsmän och fiskare. De svagare rikena har alltså på drygt tusen år slukats av andra, starkare riken. Så har det alltid varit och kommer att vara så också. 

Det som på ett tidigt stadium skilde Sverige från Norge och Danmark var det starka tinget och det faktum att man gjorde kungamakten beroende av tingens beslut. Detta verkar ha gällt redan innan landskapsunionen Sverige blev till. Förmodligen har det sitt ursprung i det samhälle många småriken runtom i Europa och Asien byggde upp för flera tusen år sen, ett byalag där lag och ordning garanterades av män och kvinnor med nedärvda kunskaper om hur livet skulle skötas och levas. Danmark var mer kontinentalt och blev således feodalt till sitt sätt att bygga samhället på. Norge var från början mer likt Sverige men när Norge blev ett med Danmark kom Norge att dras in i det danska feodala sättet att resonera.
Långhuset Vallhagar på Gotland, baksidan. Det är en rekonstruktion av ett hus från senare delen av järnåldern.
Järnåldern kännetecknas av långa perioder av fred och relativt lugn, avbrutna av svält, krig, mord, avrättningar och övergivna boplatser. Oåren har fått ett namn, Fimbulvintern. Det är ett ord som betyder mäktig och syftar egentligen på tiden precis före Ragnarök i de fornnordiska myterna, men har kommit att användas om de kalla åren man ser i jordlagren ca 300 före vår tideräknings början. När vi kommer in i den period som kallas romersk järnålder, alltså från vår tideräknings början och några hundra år framåt, är vädret behagligare, klimatet var också något varmare än det är idag, och vindruvor kunde växa här uppe.

Likväl verkar säkerhetstänkandet öka vid den här tiden och stora resurser satsas på att bygga fornborgar längs floder och vid infarter till områden senare kända som viktiga handelsplatser i Sverige. Men det var inte bara med fornborgar man försvarade sej, man använde den teknik som i våra dagar anammats av tokar som inte vill att folk ska bada, nämligen att sätta pålar strax under vattenytan för att hindra båtar från att komma fram. En ränna lämnades öppen för alla vänligt inställda fartyg. Fornborgarna fortsatte man använda till och med 1400-talet i vissa områden, även om de allra flesta övergavs redan på 600-talet, ungefär samtidigt som de första större samhällena växer upp, med tidiga städer och ett embryo till modern administration.

Några nationalstater fanns naturligtvis inte, knappt ens några kungariken av det medeltida slaget heller. Hövdingadömen och små kungariken fanns och de bekämpade varandra, bevakade varandra eller ingick unioner med varandra. Det är vid denna tid de allra flesta sagor är uppkomna, berättelser om heroiska dåd, stora dryckeslag och sammankomster. Dessa berättelser förtalte man på de stora banketter stormän och kungar höll för att hålla samhället samman. Skrävlandet var säkert lika stort som de egna dåden i verkligheten var små. Med tiden kom sagorna att bli legender och förstorades. Släktens egna stordåd kom att jämföras med gudarnas och snart inlemmades vissa av de större ledarnas insatser i de stora sagorna.

Som jag skrivit om nyligen ser jag de fornnordiska myterna som en beskrivning av de olika folkslagen som i olika omgångar befolkade Norden. Jättarna och trollen är enligt mej de delar av ursprungsbefolkningen som inte assimilerades av invandrarna när jordbrukarna och herdarna kom till Norden för ca 6000 år sen.

Dvärgarna och alverna är svårare att placera in på denna karta, men är förmodligen folkslag som vid olika tidpunkter har hittat upp till Norden. Deras namn och beskrivning beror förmodligen på hur de såg ut i förhållande till de som var upphov till sagorna som senare skrevs ner. Vaner är i min teori de folk som var först bland jordbrukare och herdar. Asarna kom långt senare. Det faktum att Tor och andra gudar verkar ha varit på plats redan innan Oden kom säger oss att det bör ha funnits en religion mellan vanerna och asarna. Berättelsen om hur Oden kom till Norden och tog över alla länderna, ett efter ett, finns bevarat i en dikt från 800-talet, den om kvinnan Gefion som lät karva ut en bit land ur det som idag är Sverige med hjälp av fyra jätteoxar och föra den västerut i havet där Själland skapades ur landbiten.

Ursprungsdikten nämner att sjön som bildades ur det Gefion karvade ur blev Vänern. Tyvärr förstördes den synen på hur Själland blev till av Snorre Sturlason, eller vem det nu var som skrev av hans texter, för här blev det till Mälaren. Men det är en annan historia.

Om vi lämnar de mytologiska spekulationernas domäner åt sitt öde och går över till verkligheten så finner vi att de småriken som nu börjat växa fram gjorde det under stark påverkan av de stora rikena på kontinenten. Först kelter, senare romare och andra folk. Influenserna bestod främst i handel och utbyte av idéer. DNA-forskningen visar också att det finns spår av invandring västerifrån i de västligare delarna av Norden, främst Danmark, men även Västsverige och södra Norge. Samma områden som senare skulle bilda grunden i de länder som idag kallas Danmark, Norge och Sverige.

Det som gjorde nordborna rika var handeln och de män som drog ut i krig som legionärer i den romerska armén. Handeln bestod i att man utvann järn ur jordarna och myrarna och sålde till kontinenten, bärnsten som alla rika älskade att ha i Romarriket, samt hudar från hjortdjur och björn. Det fortsatte även efter att Västrom blivit ett germanskt lydrike på 500-talet under Teoderik och hans ostrogoter, som styrde från Ravenna.

I Norden fanns inga storriken, inga imperier, bara småriken som alltmer kom att bli beroende av varandra för att överleva. Det var nog därför det till slut bara fanns ett antal större områden som ingick i en union. Men det fanns också, som bland andra Jan Guillou nämner, en maffiamentalitet bland de styrande i respektive rike. Nattliga räder mot större gårdar i syfte att döda misshagliga personer, hämndräder, övergrepp och bortrövande av barn och kvinnor var vanliga. Inte bara historiska rapporter berättar om detta, legender och sagor gör det också.

Slavar fanns också och dom byggde upp samhället underifrån. Många gånger var det dock bättre att vara slav, eller träl som de kallades i Norden, för en storbonde än att slava i skogen som egen bonde. Man hade garanterad mat, fick omvårdnad och ibland kunde man få gifta sej med stormannens barn och bli fri.

Allt detta försvann på sikt när Europas händer sträcktes ut över de nordiska länderna och inlemmade dom i det första europeiska samarbetet, den union som kallades den katolska kristendomen. I nästa inlägg ska det handla om Svitjod, det gamla poetiska namnet på Sverige. Då tar vi ett steg bakåt, såväl i historien som i källkritiken, för det krävs lite fantasi för att kunna acceptera alla överdrifter som kommer att nämnas...



"I didn't get a wink of sleep"

onsdag 23 juli 2014

Dumheter världen över

De senaste veckorna har bjudit på sanslöst dumma händelser ute i världen. Ukraina har sett nedskjutningar av flygplan till den milda grad att man nu börjar undra om de tänker skapa en ny sport; stående skytte på rörligt mål i luften.

Skalbaggar av sorten barkborrar (beetles) har dödat ett träd som planterades till minne av George Harrison, som ju själv var en musikalisk skalbagge (Beatles) en gång i tiden. Ironin är stark här.

I Irak går idiotin framåt medan sans och sunt förnuft backar undan. Jag talar förstås om tokarna i ISIS som verkligen borde bekämpas med alla till buds stående medel. Inte för att de är islamister, inte för att de hatar shiamuslimer eller förföljer oliktänkande, utan för att de är människofientliga över huvud taget. Deras synsätt är inte förenligt med verkligheten.

Längre västerut i Mellanöstern, i Levanten, leker israeler och palestinier sandlåda och vanligt folk får all sanden på sej, med icke önskat resultat.

Indien framstår mer och mer som våldtäkternas centrum. Vad är det för en kultur vissa människor växer upp med?



"Down with this sort of thing.
Careful now."

tisdag 22 juli 2014

Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del tre

Uppsala är för många historieintresserade en ikon. Här huserade enligt sagorna sveakungen och all makt utgick härifrån. Det faktum att kungen bortsett från krigen och de religiösa ceremonierna var maktlös, makten fanns hos tinget, bryr sej inte dessa om. Uppsala är platsen där Sverige en gång skapades för dessa som tillhör Uppsalaskolan, den inofficiella benämningen på de som hävdar att Sverige utgick från Uppland med omnejd.

Uppsala nämns i förbigående i en del sagor, även i gudasagorna, som den plats där kungen höll hov efter stridigheter och vid stormöten. Ofta i plural (upsalir), som om det handlade om flera öppna ytor på en höjd av nåt slag. Vi vet nämligen från såväl arkeologin som historiska källor att germanska folk inte hade sina religiösa ceremonier inomhus. De hade inget att dölja. Istället utförde de ceremonier i lundar eller på stora fält, nära sjöar eller på kullar.

Därför är den uppgift mäster Adam av Bremen, skribent i Bremen på 1070-talet, om att svearna tillbad Oden, Tor och Frej i ett tempel omgärdad av en guldkedja vid Uppsala väldigt kuriös. Jag skulle tro att Adam blev lurad, itutad en riktig rövarhistoria av sin värd Sven Estridsen, kung av Danmark vid denna tid, vid en av Adams få resor utanför Hamburg och Bremen. Det märks också på de övriga amsagorna Adam drar i sin bok om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia. Där talar han om att Norden befolkades av enfotingar, folk med ansiktet i torson och cykloper (enögda människor med ögat mitt i huvudet). Inte direkt några man möter på gatan, eller hur?

Något sådant tempel har aldrig hittats nånstans i Sverige, och kommer aldrig att hittas heller. Adam fick som sagt höra en rövarhistoria från Sven och blandade sen ihop en del saker som sen har varit svåra att reda ut. Problemet Birka har jag behandlat flera gånger, en gång då jag kom in på frågan när mina tankar spårade ur i samband med kritiken gentemot att göra museer till platser för lajvare, en annan gång då det verkar som om Björkö i Mälaren höll på att helgonförklaras av arkeologer samt en gång då jag diskuterade varifrån orden Baltikum och bält som i Stora och Lilla Bält kommer.

När Adam sen ska försöka återge Ansgars besök i Svearnas rike 200 år före hans egen tid, 800-talet alltså, blir det lite mer verklighetstroget. Förmodligen för att Rimbert, han som skrev om Ansgars liv och leverne, var så saklig i sin rapport om resan till Svearnas rike. Men mer om detta en annan gång.

Uppsala kallas av Adam Ubsola och är namnet på templet och kullen där detta sker. Den ligger på en stor slätt med en stor sjö i närheten och höga berg som ramar in den. Man kan mycket väl tänka sej att Ubsola var den tidens danska uttal av detta väldigt vanliga platsnamn. De allra flesta platser med namnet Uppsala ligger på öppna upphöjda områden. Här dyrkade man främst de gudar som hade störst betydelse för ens eget arbete. Några offer av det format som Adam nämner har inte kunnat bestyrkas. Han nämner, som den ende som gör detta, att man vid Midvinterblotet offrade nio djur av varje större art i nio dagar vart nionde år. Detta är förstås en skröna och har inget stöd i vare sej arkeologin, historien eller legenderna.

För den som undrar så är Midvinterblotet i stort sett samma sak som julen. Den firar man när det är som mörkast, alltså runt den 25 december. I januari firar man också ett midvinterblot, vilket kan ses som en fortsättning på det tidigare firandet, man firar att solen är på väg tillbaka och att kylan sakta är på väg att ge med sej, vilket ger världen nytt liv. Men innan dess ska Oden dra på jakt i skyarna för att driva de döda till deras rätta riken.

Åter så till Uppsala och dess namn. Sen 1600-talet har det varit mer eller mindre påbjudet att det Uppsala som ligger mitt i Uppland är det Uppsala Adam av Bremen skriver om. Eller rättare sagt Gamla Uppsala. Nog finns det många intressanta arkeologiska lämningar i trakterna kring Gamla Uppsala. Inte minst pelargångarna mitt i byn från 500-talet visar på detta. Men för att verkligen förstöra festen för många vill jag säga detta: Uppsala hette från början Östra Aros och det var detta namn staden fick sina privilegier under på 1300-talet. Uppsala blev dess namn lite senare.

Gamla Uppsala hette Sala tidigare och fick sitt nuvarande namn när Östra Aros blev Uppsala. Några spår av ett tempel av det snitt Adam talar om har aldrig hittats. Däremot denna processionsväg ner till Mälaren, som är mycket äldre och mer intressant än alla påhittade gudatempel. Det är i dessa trakter disatingen är kända i sagorna så det är frestande att tänka sej att denna processionsväg var en del av dessa disating.

Däremot finns det gott om Uppsala-namn runtom i landet, de allra flesta i Västergötland, varav ett uppe på Kinnekulle, som ligger vid Vänern och blickar ut över Skaraslätten med de höga Västgötabergen i fonden. På de få kartor från medeltiden som visar Norden är Uppsala placerat vid Vänern medan den stad i Uppland som idag kallas Uppsala står som Aros. Det är inte förrän universitetet i Uppsala grundas 1477 som det namnet cementeras även utanför Sverige.

Den äldsta förekomsten av ordet Uppsala är även det från Västergötland, på Sparlösastenen. Där står Upsal. Den rikliga förekomsten i trakten av detta platsnamn, den sena dateringen av namnet Uppsala i Uppland och det faktum att Uppsala är inte en stad i någon historisk källa talar för att det Uppsala man red hem till efter strider och andra möten var en av dessa Uppsala-platser i Västergötland. Men vilken av dom kan vi diskutera tills Loke löser av oss. Jag avfärdar i vilket fall Uppland som en kandidat till den plats där kungarna höll till.



"Den bästa träningen är den som blir av"

måndag 21 juli 2014

Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del två

Hur verkliga kan man säga att de fornnordiska gudarna var? Så verkliga som du eller jag? Som jag skrev i förra delen är det förmodligen en fråga om förfädersdyrkan där grundarna av en dynasti har blivit dyrkade som gudar och deras avkommor har blivit kungar och drottningar. Det är i den fornnordiska mytologin en fråga om flera dynastier som förmodligen har haft makten i olika omgångar. Berättelserna om dessa släkter och dynastier har flätats samman till en enda stor saga, alltihop berättat utifrån segrarnas perspektiv förstås.

Ramberättelserna är således sanna, men har med tiden kryddats med diverse övernaturliga beskrivningar för sånt samtiden inte förstod hur saker fungerade. Kunskaper om diverse pulver som kan skapa mindre explosioner vid kontakt med eld har varit kända av människor i många tusen år. Att använda det för att åstadkomma rökmoln så man kan fly en potentiellt farlig situation kan mycket väl vara ursprunget till beskrivningarna i diverse religiösa texter runtom i världen att en person försvann i ett rökmoln.

Att kunna flyga är förstås omöjligt utan motorer så det är nog nåt som har inflikats för att kunna förklara att någon har kunnat färdas så snabbt man gjorde - till häst eller med häst och vagn. Detta är ytterligare en beskrivning av det tidiga Norden vid tiden för jordbrukets införande, som jag tolkar det. De invandrande jordbrukarna hade förutom vapen också häst och vagn med sej. Inga stridsvagnar utan mer lastvagnar. För de som aldrig varit med om vagnar, än mindre hästar, måste deras framfart i terrängen ha verkat som om de flög fram. Men infödingarna hade sånt som nykomlingarna inte hade nån erfarenhet av, nämligen kunskap om platsen de bodde på.

Kampen mellan Utgårdalokes mannar å ena sidan och Tor och Loke å den andra verkar vara en beskrivning av hur olika man ser på naturens element. Utgårdaloke använder magi som emanerar från naturens egna krafter medan gudarna Tor och Loke använder brutal fysik för att uppnå samma resultat. Detta tyder på att det fanns olika sätt att se på naturen med. Ta till exempel ättävlingen. Där kastar sej Loke över maten som erbjöds medan Utgårdaloke låter sin man Låge äta sej genom inte bara maten utan även tråget som maten låg i. Tors tjänare Tjalve får springa ikapp med Utgårdalokes snabbaste sprinter Huge och förlorar. Sen dricker Tor ur Utgårdalokes största mjödhorn, det som aldrig blir tomt.

Tor slåss mot världens största katt och är nära att vinna när Utgårdaloke plötsligt tycker att det är dags för Tor att vila sej lite. Sen förlorar Tor en brottningskamp mot Utgårdalokes farmor Elle. Den som kan sina fornnordiska språk inser ganska snabbt att det är diverse naturtrick Utgårdaloke använder sej av. Låge är ingenting annat än elden, Huge är tanken, inget människan kunnat skapa är snabbare än tanken. Katten Tor brottades med var ingen annan än Midgårdsormen, den varelse som spänner omkring hela jorden och håller allt i balans (förmodligen en omskrivning av jordranden så som den ser ut från vår horisont). Eftersom ingen vill att jorden ska rämna stoppar Utgårdaloke kampen innan Tor bringar hela världen i kaos. Mjödhornet är kopplat till självaste havet så det tar ju aldrig slut.

Elle är ålderdomen, en varelse inte ens gudarna kan stå emot, annat än genom gudinnan Iduns gyllene äpplen. Att vara gud innebar för de gamla nordborna inte att man var odödlig, bara större och mäktigare än vanliga människor. De verkade ha varit fullt på det klara med att berättelserna om de fornnordiska gudarna var till stora delar allegorier över naturens funktioner, sammanvävda med berättelser om riktiga människor med kött och blod. Man ville att gudarna skulle leva för evigt så man hittade på att äpplen, vars nyttighet har varit känd ända sen urminnes tider, skulle ge evig ungdom. En berättelse om en jätte som stal äpplena och höll dom som gisslan belyser detta problem.

Om vi nu lämnar gudasagorna en stund och jämför med hur arkeologin och historievetenskapen ser på de fornnordiska gudarna slås vi av hur olika man ser på gudarna. Det finns många fler platser tillägnade Tor än någon annan gud i Norden. Han finns nästan överallt, men framför allt på platser där åska och jordbruk är vanligt. Detta trots att Frej är jordbrukets gud. Tor kallas ofta landas i berättelserna, vilket tyder på att han hade funktionen som beskyddare av öppna platser där herdar och jordbrukare hade sina värv.

Andra gudar har speciella platser de med, Frölunda (det finns två större såna platser i Västergötland) är guden Frejs platser där man dyrkade honom. Oden har vissa platser han med, och som nämnts tidigare, har han många tillnamn och ett sånt har gjort att ett helt område är uppkallat efter honom, Ranrike. Ranrike är det gamla namnet på Bohuslän.

En saga nämner guden Frej alldeles speciellt, Ynglingatal. Det är ett epos från 900-talets början, tillskrivet skalden Tjodolf från Hvin. Han skrev detta verk för att folk skulle komma ihåg vilka som var förfäder till Ragnvald, en lokal hövding över Vestfold i slutet av 800-talet som var kusin med Norges kung Harald Hårfager. Vestfold var under danskt styre vid denna tid så möjligen ville Ragnvald påminna danerna om vem som hade den mest ärorika ätten. Ynglingatal är i stort sett en stamtavla över de som styrde ett visst rike i Norden ända tills en ur ätten gjorde bort sej och blev dödad. Hans son drog norröver och hans ättlingar i sin tur grundade ett rike i det som idag är Norge.

Ynglingatal börjar med guden Frej, vars tillnamn var Yngve (vilket också gett upphov till namnet på ätten, Ynglingarna), och hans äktenskap med jättekvinnan Gerd. Många stora kungaätter i Norden hävdade vid 900-talets början att de hade sitt ursprung i detta heliga bröllop, som ska ha ägt rum ca 10 generationer tidigare. Fortfarande sen kristendomen slagit rot i Nordens mylla hävdade man detta påbrå, för just påbrå var viktigare än mycket annat, speciellt om man ville legitimera sin status som ledare över ett visst område.

Varför var guden Frej så viktig att en hel kungaätt kom att hävda sitt ursprung från honom? Jo, han var inte bara jordbrukarnas gud utan även fruktbarhetens gud. Hans namn betyder den främste, den förste. Hans tillnamn Yngve är bildat av orden Inge och vän och betyder vän till Inge. Inge är ett fruktbarhetsnamn det med, det betyder lans eller fallos.

Kungen var gudarnas talesperson för folket, en sorts prästledare som styrde i gudarnas namn. Han hade till uppgift att främja agrikulturen och samhällets fortlevande. Den världsliga och juridiska makten låg hos tinget, men kungen hade rätt att utlysa krig eftersom krig var sanktionerat av gudarna. Gick kriget dock dåligt blev han enligt legenden avrättad, offrad till gudarna för att blidka dom. Några såna arkeologiska spår har dock inte hittats så många religionshistoriker är inne på tanken att det var ett spirituellt offer snarare än ett fysiskt, kungen fick avgå och lämna samhället, han offrade sin titel och fick klara sej själv.

Men frånvaron av avrättade personer i de arkeologiska lagren innebär inte att avrättningarna aldrig ägt rum, bara att bevis för dom inte har hittats. Frånvaron av bevis är endast en indikation på frånvaro av bevis, inget annat. Vi har ju faktiskt mosslik som innan de dödades faktiskt hade levt goda och friska liv innan de avrättades rituellt och placerades i sjöarna, som de var då. Kanske har vi med dessa forntida kungar att göra? Sagorna nämner ju att kungarna dog unga för att garantera evig ungdom för ätten.

Det intressanta med Ynglingatal är att ju närmare tiden för poemets skrivande vi kommer, sent 800-tal till början av 900-talet, desto mer detaljerade blir beskrivningarna av dessa kungar. I mina ögon talar detta för att de första kungarna i listan är hämtade ur gudasagorna och är från det gemensamma sagogodset för att bygga på legitimiteten hos den ätt som hävdar ursprung från Yngve-Frej. De senare är verkliga personer som använt dessa tidigaste kungar som bevis för sina krav på gudomligt påbrå. Frågan blir ju då, var går gränsen mellan gudar och riktiga människor?

Jag kan fullt ut acceptera att alla kungar ur Ynglingaätten är riktiga människor som har existerat från och med Agne Skialfarbonde, som kan ha varit ättens överhuvud på 400-talet. Det som står om honom är nämligen aningen mer världsligt och fritt från mytologiska övertoner än hos hans föregångare. Bengan Wadbring har en bra lista över alla kungar som funnits i Sverige från guden Yngve-Frej till våra dagar. På den länk jag bifogar i detta stycke finns knappen regentlängder. Tryck på den så finns varje kung presenterad. Deras namn går att klicka på.

För Agne Skialfarbonde finns att läsa att han rövade bort dottern till en kung på andra sidan havet, landet heter i Ynglingatal Finnland. Han fick sitt straff, hängd av dotterns släktingar i ett träd vid gränsen mellan sveonernas och nordmännens land. Här finns också uppgiften att dagens Finland inte kallades som det nu görs av oss svenskar förrän på 1700-talet. Finnland är således benämningen på ett annat land. Vilket land är svårt att avgöra, men det finns platser i södra Värmland, mitt emot Västergötland där det gamla riket en gång hade sitt centrum, som har namn på Finn- och dessa platser är mycket äldre än finnmarkerna i norra Värmland och södra Dalarna, mycket äldre.

Det som försvårar det hela är att vi inte har några dokument som kopplar dessa kungar till verifierbara händelser. Skrivkonsten vid den här tiden (före 900-talet) var helt inriktad på ganska mystiska texter som inte direkt har med vår värld att göra. Att jag accepterar kungarna som verkliga innebär inte att jag som historiker kan göra det professionellt. Jag endast ser en möjlighet att de kan ha existerat. Från 700-talet fram till 900-talets mitt verkar dessutom legenderna sakna riktig koll på de kungar som fanns då. Förmodligen var samhället i sån stor omvälvning som en följd av övergången till kristendomen att man hade svårt att hålla reda på alla som styrde och var de gjorde det. Övergången till kristendomen var för övrigt inte helt över förrän på 1200-talet.

Här presenterar jag en del av den listan, från Yngve-Frej till och med dansken Magnus Nilsson som var kung några år på 1100-talet:

    Frö
    Fjölne
    Svegder
    Vanlande
    Visbur
    Domalde, sent 200-tal
    Domar, 300-talet
    Dygve
    Dag den vise

    Agne Skialfarbonde ? - 400
    Alrik och Erik 400 - 450
    Alf och Yngve omkr ? - 450
    Hugleik
    Hake
    Jorund ca.450 - till omkr. 475
    Aun slutet av 400-talet- till ca 500
    Egil Tunnadolg slutet av 400-talet- till ca 516
    Ottar Vendelkråka ca 500-523
    Adils omkr 530 - 575
    Östen slutet av 500-talet

    Yngvar Harra slutet på 500-talet - ca 600
    Bröt-Anund ca 600 - 640
    Ingjald Illråde ? - 650
    Olof Trätälja, kung av Värmland

    Ivar Vidfamne ca 650 - 700
    Harald Hildetand slutet av 600 - ca 750
    Randver av Svitjod ?
    Sigurd Ring ca 750 - 775
    Ragnar Lodbrok 745-794

    Björn Järnsida slutet 700-talet - ca 800
    Erik Väderhatt ca 800
    Anund Uppsale före 829 - ca 845
    Björn på Håga ca 829 - 850
    Olof I Björnsson ca 850-talet
    Erik Emundsson 800-talets slut
    Björn Eriksson ca 900 - ?
    Ring Olofsson ca 935
    Emund slemme 960 - 970?

    ? 970-995 Erik Segersäll
    ? 995-1022 Olof Skötkonung
    ? 1022-1050 Anund Jakob
    ? 1050-1060 Emund gamle

Stenkilska ätten

    ? 1060-1066 Stenkil
    ? 1066-1079 Håkan Röde
    ? 1067-1070 Halsten
    ? 1079-1110 Inge d.ä.
    ? 1110-1118 Filip & Inge d.y.
    ? 1118-1120 Inge d.y.
    ? ~ 1130 Ragnvald Knaphövde
    ? 1125-1130 Magnus Nilsson

Som synes är det svårt att avgöra vilka som historiska eller legendariska före 900-talet. Egentligen är alla före Erik Segersäll svåra att placera in i verkligheten. De kungar som hör till Munsöätten, från Björn Järnsida till Emund slemme är ganska svåra att placera in eftersom de nämns av för få källor. Erik Segersäll nämns av så många olika källor att han är svår att bortförklara.

Nästa del kommer att handla om Uppsala.



"I'm reaching out and I don't feel a thing
The gloves I am wearing are made of my skin
No-one knows what I'm trying to hide
But when I start breaking you'll see through my eyes
"

söndag 20 juli 2014

Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del ett

Hur gamla är myterna om de fornnordiska gudarna, jättarna, dvärgarna och andra varelserna? De historier vi har om dom är ofta vitt skilda från berättelserna om andra figurer ur den fornnordiska sagoskatten. Så skilda att man börjar undra om de ens har med varandra att göra. Gudarna framträder nämligen inte på samma sätt i t ex sagan om Sigurd Ring eller den om Jomsvikingarna. Här är gudarna fördömande och mer avståndstagande. I de sagor där gudarna har huvudrollerna är de mjukare men samtidigt har dessa berättelser en mer skämtsam framtoning.

För att få reda på hur gamla de är måste vi ta reda på vad som nämns i sagorna och försöka sålla agnarna från vetet. För det står klart även för en amatör att det är en blandning av olika tidsepoker och kulturer som blandats i dessa sagor. Kriget mellan vaner och asar i tidernas begynnelse verkar vara av en helt annan natur än det pågående kriget mot jättar och troll. Omnämnandet av hunner (hunar i originaltexterna) och andra folkslag som hör folkvandringstiden till verkar vara ett senare inslag, liksom den skämtsamma tonen, som för övrigt verkar vara ett resultat av att sagorna skrevs ner av skenheliga kristna på 1100-talet och framåt.

Det är tämligen lätt att Om vi också räknar bort alla pråliga magiska trick, som helt klart har med det gemensamma schamanförflutna bland alla förkristna kulturer att göra, så framstår alla berättelserna som riktigt plausibla och verklighetstrogna. Det finns säkert fullt giltiga förklaringar även för magin och tricken. Bland annat förvandlingarna till örnar, sälar och andra djur kan förklaras med de gamla myterna från schamaner där man blir ett med djuren genom att gå i trance. Sådant har inte kunnat utföras i vetenskapliga experiment men det finns säkert såna som tror att de verkligen blir ett med djuren.

Av alla gudasagorna är det förstås den om Ragnarök som sticker ut alldeles extra. Den berättas som en sorts sanndröm, en varning till alla som lyssnar om att världen går under om man inte sköter sej. Men samtidigt är det ett glädjens bud eftersom Ragnarök egentligen inte bara handlar om världens undergång utan är en allegori för cyklerna i naturen, säsongernas gång från vinter till sommar och vice versa. Varje år dör världen när solen slukas av vinterns käftar. Sen återkommer värmen efter vinterns slut.

Till viss del är det dock en undergångsberättelse i engångsformat, en varning om en större vinter än vanligt och nåt som verkligen hotar allt liv. Beskrivningen av förloppet vid Ragnarök påminner faktiskt också om ett nedslag från rymden eller ett vulkanutbrott med efterföljande tsunami. Jag har skrivit om det tidigare (här, här och här, och även om jag inte längre är lika begeistrad över Ulf Erlingssons teori att det var en meteorit eller komet som låg bakom händelserna i Ragnarök, i den form som levt vidare som Ragnarök är det en lika plausibel teori som vilken annan.

Ragnarök betyder för övrigt gudarnas dåd, handling och syftar på vad gudarna gör när Fimbulvintern infaller. Fimbulvinter betyder mäktig, kraftig vinter och är enligt de gamla gudasagorna en vinter som höll på i tre år utan sommar mellan. Under den tiden försvann både solen och månen, uppätna av jättevargar. Intressant efterhandsförklaring. Kanske de som såg solen och sen månen döljas av jättestora stoftmoln av nåt slag beskrev det som att molnen såg ut som hungriga vargar, den bästa förklaringen de kunde ge utifrån de referensramar de hade, och sen fortsatte berättelsen.

Till slut fanns nästan bara vargarna kvar i berättelsen.

Om vi så lämnar Ragnarök och går på de andra berättelserna så finner vi att kriget mellan vaner och asar verkar vara ett krig mellan olika folkslag, som visserligen liknade varandra men tydligen med olika kulturer vilkas intressesfärer på många punkter kolliderade med varandra. Kriget mot jättarna och trollen tolkar jag som ett pågående krig mellan invandrare och infödingar i Norden. Det var ett krig som startades när de invandrande bönderna och herdefolken stötte på ursprungsbefolkningen. För det mesta gick det säkert fredligt till, men i en del fall blev till skärmytslingar, vilka i legenderna blev till krig av monumentalt format.

Åter till frågan: hur gamla är myterna? När de skrevs ner hade de säkerligen traderats i många år. Så många år att man säkert blandat samman alla inkommande folkslag och deras respektive kulturer till ett enda kollage av gudar och deras motståndare. Det vi vet om Oden är att dyrkan av honom dyker upp för ganska så precis 2000 år sen på kontinenten, samt att den nådde Norden för ca 1700 år sen. Han inlemmas här i en redan befintlig gudakultur och det blir ännu ett tillskott till de namn denna figur redan har: Gaut, Gråkappan, Grimner och många andra namn.

De allra äldsta spåren av dessa myter kan spåras till de första mötena mellan jägare/samlare (jättarna och trollen) och jordbrukare/herdefolk för ca 6000 år sen. Senare tiders inflyttare har inlemmats i endera asarnas/vanernas eller jättarnas skara, beroende på vad de sysslade med och hur de kom till Norden. De yngsta spåren tycks vara just omnämnandet av Oden. Därav omnämnandet hos den danske skribenten och krönikören Saxo att Oden kom vandrande från dagens Turkiet till Norden där han lyckades få alla nordiska folk med sej på sina idéer innan han dog och blev en gud.

Här berör Saxo en viktig punkt, nämligen det faktum att det är först efter döden dessa personer kallas för gudar. Det rör sej om en förfäderskult där de första förfäderna till sist blir till gudar. Man måste alltså dö för att bli en av gudarnas skara. Men de som senare dör blir inte gudar, även om de sällar sej till gudarnas skara. De ska bli deras förkämpar i den eviga kampen mot jättarna. Men de som dör sotdöden eller på annat vis inte dör i strid hamnar hos dödsgudinnan Hel och får leva där med henne och tidvis lever dödsriket upp när Balder kommer dit, vilket han gör när Höder dödar honom. En intressant omskrivning av årstidernas cykler, inte sant?

Balder är ljusets gud, herren över sommaren och när han dör blir det höst. Hans återkomst firades storligen varje år. Traditionen kring Balder liknar de traditioner som fanns bland folk i Asien och östra Europa i samband med dyrkandet av överguden Baal, som han hette bland folken i Mellanöstern. Han hade liknande namn lite varstans där jordbruket dominerade ekonomin. Detta stärker tesen att asarna var jordbrukare och herdar som försvarade sitt värv med vapen i hand. De slogs väl inte i krig förrän samhällena hade utvecklats ordentligt åt det krigiska hållet, det vill säga för ca 4000 år sen. Det är nämligen då de första vapnen för krig börjar dyka upp på allvar i de historiska lagren.

Vapen för strid har alltid funnits hos människor, men allra tidigast har det handlat om stenar och pinnar man plockat upp för att antingen gå till attack med eller försvara sej med. Senare gjorde man klubbor av trä, med stenar inkilade för att försvara sej med, alternativt överfalla folk med. Båge och pil samt de små flintknivarna användes också. Det är med metallernas intåg som också de mer avancerade krigen börjar. De allra äldsta spåren i den fornnordiska mytologin är alltså från tiden för de första jordbrukarnas ankomst till Norden för 6000 år sen och framåt, nästan ända till våra dagar.

Vad är då Tors hammare för något? Det är ju ett vapen i Tors hand mot jättar och troll, och han använder den för att skapa åska med, men hammare används ju vanligtvis för att tillverka vapen. Då kan det vara på sin plats att påpeka att hammaren användes som ett vapen i strid av många olika folkslag. Ett till och med kallades de som slåss med hammare, det brittiska folkslaget ordovicierna, vars namn ordagrant just betyder de slåss med hammare. De satte en stor välformad järnbit i änden på en stor stång av trä och denna var så tung att få kunde använda. Dess huvud hade på ena sidan en klubbliknande form, som dagens kulhammare, och i andra änden fanns en pik.

Jag får anledning att återkomma till detta ämne då det riskerar att bli ett mastodontinlägg av detta. Under faktasamlandet och formulerandet av teorier har jag samlat på mej textmaterial som ingen normal människa orkar läsa. Speciellt inte nu under sommaren. Därför stoppar jag här och återkommer en annan gång med mer.



"What a wicked thing to do"

lördag 19 juli 2014

Det är dags att granska Miljöpartiet på allvar

Miljöpartiet har en särställning bland våra journalister. Det är ett av få partier som sällan eller aldrig blir ordentligt undersökt och granskat in i minsta detalj, så som regeringspartierna, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna blir. Påfallande många murvlar har nämligen sin politiska hemvist i detta parti. Det är dock inte enda skälet till att partiet undgått ordentlig granskning.

Ett annat skäl är att man ser MP som ett uppstickarparti som står ovanför allt höger-vänsterkäbbel. De torde enligt denna syn vara närmast heliga. Det finns ett skäl till: De är ju miljöns förkämpar i detta land och således borde man vara försiktiga med granskningar av detta parti. Det går ju inte att gå över dom med ett förstoringsglas och pincett för då innebär det ju att man är emot förbättringar av miljön, eller hur?

Sanningen är den att det mesta MP har kommit med på miljöns område faktiskt redan finns i de flesta andra partier, och klimatdravlet ältas även det av andra partier (till förbannelse!). Vi har en bloggare som granskar MP, Lars Kamël, och han ska ha en stor eloge för sitt arbete, men han är ju bara en enda person. Det behövs flera. Jag är ingen granskare, jag är mera av en sammanfattare och skrivare av det som redan granskats.

Därför är Alice Teodorescus inlaga i SVD (se länken i andra stycket) välkommen. Korthugget och nästan inget kött alls, men likväl välkommet. Vi får väl se om fler skribenter i gammelmedia vågar skriva om MP på ett kritiskt sätt i framtiden.



"Ladies in the night
flexing their muscles"

fredag 18 juli 2014

Branden i Malung

Det har snackats och skrivits en hel del om branden i Malung, som förstörde hela komplexet. Jag var naturligtvis där och såg allt från visst avstånd. Det rykte ordentligt och molnen drog in över samhället i stora sjok. Det var skrämmande, sorgligt var det samtidigt eftersom det rör sej om ett stycke industrihistoria som gick upp i rök igår. Här hade nämligen ett av de sista garverierna funnits fram tills för ca 10 år sen. Sen blev lokalen uppköpt av ett par som drev second hand-försäljning. Nu är alltså allt detta borta.

Jag visar här några av mina bilder, tagna från järnvägsstationen ca 200 meter bort. De sista fem bilderna är tagna idag då man kunde gå närmare. Man ser då vilken förödelse branden orsakat. Samtidigt som räddningstjänsten rensade upp i ruinerna och höll ett vakande öga på de varmaste områdena pågick ett bakluckeloppis i närheten. Livet går vidare.

Det var verkligen en sorgens dag igår. Det räckte tydligen inte med denna brand. En fruktansvärd flygkrasch, uppenbarligen orsakad av att planet sköts ner, inträffade också. Det verkar som om vissa människor bara letar efter saker att bråka om, för nu är det storbråk på diplomatisk och politisk nivå i full gång. Samtidigt sitter vi här och oroar oss för framtiden...















"Krigsområden och konfliktområden ska undvikas"

torsdag 17 juli 2014

Religionsfrihet är inte detsamma som yttrandefrihet

Den rubriken tål att upprepas. Religionsfrihet är inte detsamma som yttrandefrihet. Flera gånger tidigare har jag berört detta ämne, flera andra har gjort det också, men nu har det definitiva inlägget/artikeln skrivits om just detta ämne. Rick Falkvinge, grundare av Piratpartiet och dess förste partiledare, har skrivit att religionsfriheten som laggaranti bör avskaffas eftersom den missbrukas. Den skadar mer än den hjälper.

Han använder bland annat exemplet från USA där en arbetsgivare vägrar ge sina kvinnliga anställda hälsovård med hänvisning till det religiösa. Från Sverige pekar han på en sjuksköterska som vägrade utföra aborter därför att det stred mot hennes religiösa åsikter. Man utnyttjar religionsfriheten till att skaffa sej undantag från lagar och förordningar, så att det passar en själv.

Falkvinge påpekar mycket riktigt att rätten till religiösa åsikter och utövande av religion redan täcks av såväl yttrandefriheten och åsiktsfriheten. Vi behöver inte religionsfriheten då den i praktiken blir en legal tautologi. Den blir också ett instrument som man använder för att lura det juridiska systemet med. Religionsfriheten blir ett vapen mot oliktänkande, i synnerhet mot människor man anser stå i vägen för en själv och ens ambitioner.

I de länder där vare sej yttrande- eller åsiktsfrihet existerar finns samtidigt ett oerhört religiöst förtryck. Det argumenteras då för att religionsfrihet skulle garantera alla dessa människor rätten att fritt utöva sin religion, utan involvering från stat eller religiösa institutioner. Men problemet är inte staterna eller de religiösa samfunden, utan de organisationer eller grupper som står vid sidan om staterna och utövar hårt tryck på befolkningen, t ex i Nigeria där fjantarna i Boko Haram leker egen stat, mestadels på grund av att centralmakten i Abuja inte har tillräckligt stor kontroll över hela landet, som till ytan är dubbelt så stort som Sverige med ca 100 miljoner invånare.

Religionsfriheten kan väldigt lätt bakas in i både yttrande- och åsiktsfriheten och göras till en juridisk del av dom båda, utan att folks rätt att utöva sin respektive religion blir naggad i kanten. Jag ser religionsfriheten som ett sätt att tysta kritiker på, dvs det är en exkluderande rätt. Man ger sej själva rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt oavsett vilka lagar som gäller på området, damn the torpedoes som amerikanerna säger. 

Personligen anser jag att den bästa friheten vi kan få rörande religion är friheten från religion, eftersom jag inte behöver den.

Nöt med kokosnötter som försökte hitta det försvunna planet i Malaysia. Endast inom religionen kan såna dumheter förekomma.



"Minns du vad vi sa?"

Populära inlägg