Tema fotografering: Hyllningar för Stina Nilsson

Vem är Stina Nilsson, kanske de mest kulturellt sinnade personerna utan det minsta sportintresse alls undrar. Hon är en ung (född 1993) tjej som åker skidor på lokal och internationell nivå och som har skördat framgångar i skidspåren, nu senast i VM i Falun i vintras. Idag var hon på hemmaplan i Malung där hon fick hyllningar och presenter för sina prestationer. Det i sej är en kulturell händelse, framför allt som det stärker lokalbygden och ger den en chans att visa upp sej från sin bästa sida, vilket man också gjorde med hyllningssånger och diverse musik-, sång- och dansuppvisningar framförda av lokala musiker och dansare. De ska jag visa en annan gång.

Så här ser då Stina ut på nära håll:

"Den glider in i mål!"

Tema sport: Revanschen som inte blev någon revansch

Efter att ha blivit så överraskande och grundligt besegrad av min jobbarkompis, som också är  amatörmodell, i armbrytning hade jag hoppats på revansch men Josefine, som hon heter, hade andra planer. Nu var det hon som utmanade mej efter att jag fört förra veckans debacle (för mej alltså!) på tal och efter att vi gjort klart samma bord som vi satt vid förra gången skred vi till verket. Samma resultat som förra gången. Josefine sopade banan med mej!

Josefine leder nu med totalt 5-0 i matcher! Tre med höger hand och två med vänster. Jag hade lärt mej nu att jag satt för långt ifrån för att kunna använda min kraft ordentligt men det hade ingen effekt för hon fick i alla fall ut mer styrka ur sina armar än jag fick ur mina. Hon må vara liten och tanig men hon är mer kompakt och har kortare muskler än vad jag har vilket ger henne en enorm fördel när vi bryter arm.

Jag utmanade henne därför på lite andra fysiska aktiviteter. Till exempel ville jag att hon skulle låsa sin arm om min hals och att jag därefter skulle försöka bryta hennes grepp. Hon protesterade förstås för hon var rädd att göra mej medvetslös eller ännu värre, döda mej. Men jag övertalade henne och hon la armen om min hals och naturligtvis fick jag inte loss hennes grepp, som var alldeles för hårt. Jag fick be henne ta loss sitt grepp och efteråt hade jag svårt att andas i flera minuter efteråt. Men jag bad ju om det.

Därefter fick jag med henne på benbrottning, eller vad det nu kallas. Man placerar sina ben tätt ihop och motståndaren ska sen försöka hindra en från att sära på sina egna ben. Jag lyckades hindra henne från att sära på sina ben, vilket gladde mej för det var en seger, men sen lyckades Josefine hindra mej från att sära på mina ben med sina, och det faktiskt lite enklare än jag lyckades hindra henne! Jag sa inget om det faktum att hon faktiskt var starkare i sina ben än jag i mina (vilket jag absolut aldrig hade trott!!!) utan sa bara kort att det blev oavgjort.

Jag fick henne att filma en av armbrytningsmatcherna med sin telefon (en annan jobbarkompis höll i den) och vi tittade lite på den tillsammans. Man ser bara armarna men man hör tydligt min besvikelse när hon än en gång tar ner mej. Vi får väl se om hon lägger ut den filmen. Hon skulle behålla den i alla fall. Jag bad henne vara snäll mot mej om hon la ut den. Vi får väl se. Jag tjatar om detta med hennes vinster över mej men dels beror det på att jag gillar Josefine väldigt mycket och vill henne väl vilket för med sej att jag gärna vill porträttera henne i så god dager som möjligt, och dels beror det på att jag faktiskt gillar detta med att vi killar får spö av tjejer ganska mycket.

Blir det fler armbrytningsmatcher kommer jag att tjata om det igen. Var så säkra. Nu har jag i alla fall lärt mej att storleken inte har någon betydelse. Åtminstone inte när det gäller armbrytning...



"Pom pom pom!"

Mer kritik av den moderna sporten

Champions League är ett begrepp som urholkats å det grövsta de senaste decennierna. För vad är det för mening att kalla det för mästarligan om tvåorna och treorna i de största nationella ligorna också får vara med och försöka vinna trofén? Tvåorna är ju de första förlorarna. Dom borde alltså inte få vara med och leka där, på mindre nationers bekostnad. Låt samtliga UEFA-medlemmars respektive mästare vara med istället. Det blir säkert mer intressant för hela Europa om det blir fler lag med i turneringen. Som det är nu tvingas mindre bemedlade lag slåss mot varandra och de som vinner den utslagstävlingen kommer med allt annat än toppfräscha spelare. Mycket orättvist.

Jag ser fram emot den dagen alla mästarlag får vara med och leka på lika villkor. Men jag ser också fram emot den dagen då de ekonomiska intressena i de stora sporterna inriktar sej på varje individuell spelare och hur han/hon förhåller sej till sitt lag. Nu ses varje spelare som en vara, en produktionsenhet som kan utnyttjas av agenter och styrelser hur som helst. Usch, säger jag.



"For most of history, Anonymous was a woman."

Mr. John Carlos, du grävde din egen grav

Med denna passus från Nationalteaterns låt om protesterna John Carlos och Tommie Smith genomförde vid segerceremonin efter 200 m herrar i Mexico City 1968 mot ojämlika förhållanden mellan vita och svarta inleder jag detta inlägg om ojämlika förhållanden mellan ishockeyklubbarna i Sverige. För om ekonomiska problem ska få vara skillnaden mellan att få spela i högsta ligan i ishockey och behöva vara kvar i näst högsta är det nåt som är väldigt fel på sättet att resonera inom sportvärlden.

Visst ska man som klubb kunna ha ordning på affärerna men det både kunna finnas möjligheter till dispens för såna klubbar där det helt klart finns talang och ett väl sammansvetsat lag. Såväl Västerås som Karlskrona har bra lag som kanske, kanske inte, skulle klara sej i SHL. Ska då krassa ekonomiska hänsyn få stå i vägen för såna drömmar? Nej, jag tycker inte det. Det verkar inte som så att lagen riskerar att konka den närmaste tiden så varför är denna 1980-talssyn så dominant?

Ekonomiska hänsyn håller överhuvudtaget på att döda sporterna världen över. De stora lagen vinner hela tiden alla cuper och de hålls om ryggen också av organisationer som UEFA och IIHF som ser storlagen som sina kassakor. Mindre lag har blivit mer av nåt sorts slagpåse som storlagen tränar på. Visst får varje lag som deltar i cuperna sin beskärda del av kakan (var kommer alla pengarna ifrån egentligen?)  men det är småsummor i jämförelse med de närmast företagsmässiga summor som hanteras uppe på toppen. Här har Aftonbladet listat de dyraste övergångarna de kunde hitta 2014. Notera att siffrorna var enligt varje års gällande valutakurs så pund och euro stämmer inte alltid överens från år till år:

1. Gareth Bale, 24, Wales.

Från: Tottenham.

Till: Real Madrid.

När: 2013.

Prislapp: 78-85 miljoner pund – 91-100 miljoner euro.

Kommentar: Den spanska pressen hävdade att han kostade 78 miljoner pund, det brittiska skrev att övergångssumman var 85 miljoner pund. Med andra ord strax under en miljard kronor för ”världens dyraste fotbollsspelare”.

2. Cristiano Ronaldo, 29, Portugal.

Från: Manchester United.

Till: Real Madrid.

När: 2009.

Prislapp: 80 miljoner pund – 94 miljoner euro.

Kommentar: Blev utsedd till världens bästa fotbollsspelare 2008. I juli 2009 skrev Ronaldo på för Real Madrid i en väldigt uppmärksammad affär, då världens dyraste spelare.

3. Luis Suarez, 27, Uruguay.

Från: Liverpool.

Till: Barcelona.

När: 2014.

Prislapp: 75 miljoner pund – 94 miljoner euro.

Kommentar: Mycket har handlat om tänder för anfallaren de senaste veckorna. Trots en fyra månaders lång avstängning väljer ”Barça” att köpa loss honom från Liverpool.

4. James Rodriguez, 23, Colombia.

Från: Monaco.

Till: Real Madrid.

När: 2014.

Prislapp: 64 miljoner pund – 80 miljoner euro.

Kommentar: Sågs som en dyr värvning av Monaco när han gick dit 2013 för 45 miljoner euro. Men ett år och ett fenomenalt VM senare så lämnar han Monaco med en välfylld kassakista och en plats i ett galet stjärnspäckat Real Madrid.

 

5. Zinedine Zidane, 42, Frankrike.

Från: Juventus.

Till: Real Madrid.

När: 2001.

Prislapp: 46 miljoner pund – 75 miljoner euro.

Kommentar: En stor ”Galactico” efter milleniumskiftet. Hade vunnit titlar med Juventus, framgångarna fortsatte i Real Madrid med medspelare som Ronaldo och Luis Figo.

6. Zlatan Ibrahimovic, 32, Sverige.

Från: Inter.

Till: Barcelona.

När: 2009.

Prislapp: 59 miljoner pund – 69 miljoner euro.

Kommentar: En väldigt uppmärksammad övergång, Zlatan till Barcelona och Samuel Eto'o, samt en stor säck pengar, gick den omvända vägen.

7. Kaká, 32, Brasilien.

Från: Milan.

Till: Real Madrid.

När: 2009.

Prislapp: 56 miljoner pund – 65 miljoner euro.

Kommentar: Han var framgångsrik i Milan, utsedd till världens bäste 2007. Hade det dock tungt i Real Madrid. Levde inte alls upp till den prislappen.

8. Edinson Cavani, 27, Uruguay.

Från: Napoli.

Till: Paris Saint-Germain.

När: 2013.

Prislapp: 55 miljoner pund – 64 miljoner euro.

Kommentar: En utdragen process, Napoli-presidenten gjorde det svårt för anfallaren. Har hamnat lite i skuggen av Zlatan i PSG.

9. David Luiz, 27. Brasilien.

Från: Chelsea.

Till: Paris Saint-Germain.

När: 2014.

Prislapp: 50 miljoner pund – 62,6 miljoner euro.

Kommentar: Sålde honom för att få loss pengar till värvningar av Cesc Fabregas och Diego Costa. I och med den här affären blev han dyraste försvararen någonsin.

10. Luis Figo, 41, Portugal.

Från: Barcelona.

Till: Real Madrid.

När: 2000.

Prislapp: 37 miljoner pund – 62 miljoner euro.

Kommentar: Han gjorde den ”förbjudna flytten” – lämnade Barcelona för rivalen Real Madrid. Det slutade bland annat med att han fick ett grishuvud kastat mot sig på Camp Nou.

Detta är inte längre en folksport, utan rena rama affärsangelägenheterna. Visst var och är dessa spelare väldigt bra spelare men dessa summor är för mycket. Med tanke på att Real Madrid har skulder som skulle få vilken strukturfascistisk revisor som helst att drömma mardrömmar så är det intressant hur många av spelarna i den här listan som faktiskt har kontrakterats av denna klubb. En stor delorsak till detta är Bosman-domen, uppkallad efter belgaren Jean-Marc Bosman som initierade hela karusellen när han ville gå till vilken klubb han ville utan att lagen skulle behöva komma överens om hans fall. Han menade att enligt EUs lagar måste man kunna röra sej fritt som spelare om ens kontrakt har gått ut.

Kvaliteten på spelet har ju ökat för de klubbar som kunnat dra nytta av domen till fullo. Det är ju också bra att spelare utan kontrakt ska kunna röra sej fritt inom EU, samma som för alla andra arbetare, men i praktiken har det inneburit att bara de med stora sedelbuntar har kunnat locka riktigt bra spelare. De stora summorna för varje spelare är så skrämmande att man kan fundera på om det verkligen finns så mycket pengar i varje lags organisation eller om det är ett luftslott av samma slag som höll på att sänka USA åren 2007-08. Vem eller vilka fyller Bernie Madoffs roll inom fotbollens värld om det nu finns några såna oegentligheter?

"In football everything is complicated by the presence of the opposite team."

Dagens bild: Sportiga januari

Bilden är från en match i Allsvenskan i ishockey 31 januari 2011. Mora IK mötte Leksand. Det var kul att se hockey på riktigt igen eftersom det då var över 10 år sen jag var på en match. Att det sen var lag jag inte höll på nåt av dom gjorde inte så mycket för stämningen var hög. Ljuset lämpade sej också väldigt väl för fotografering av spelarna. Det enda jag tycker är synd så här i efterhand är att jag inte hade en systemkamera redan då för jag har sen sett vilka härliga bilder man kan få på spelare och på bänken med bra objektiv.

Jag får väl masa mej iväg till en hockeymatch och prova ut mina färdigheter. Gärna ganska högt upp så glaset inte stör det färdiga resultatet, men samtidigt inte för långt borta så spelarna blir små prickar. Tur jag har kvar mitt 70-300 mm Tamron-objektiv, även om det inte är jätteskarpt. Jag får fråga om det är nån som vill hänga med så det blir extra skojigt.

Matchen då, den vann Mora med 6-1.



"Do random acts of kindness"

Ann Coulter - ännu ett exempel på vad som blivit fel med USA

Ann Coulter är en tyckare, en proffstyckare, som skäller mer än hon kan bitas. Hennes åsikter är inte direkt något att hänga i julgranen och hittills har inget hon skrivit eller sagt varit av den digniteten att jag ens kan komma ihåg vad det är hon har skrivit, eller rättare sagt; vem eller vilka hon har förolämpat. För det är genom förolämpningar hon har tagit sej fram här i livet. Nu senast har hon lyckats förolämpa en hel sport, fotboll.

Hon tycker det är fjantigt och löjligt att USA har fått sånt stort intresse för fotboll. Hon tycker att pauserna man tar under de perioder då det är för varmt är löjliga och gör jämförelser med amerikansk fotboll där man spelar på trots värmen. Jaså, det gör dom? De tar också pauser, många pauser. De får möjligheter att återhämta sej som få andra atleter genom alla dessa avbrott, som blir då det bollförande laget stoppas av motståndarna.

Hon ser intresset för fotboll som ett tecken på USAs moraliska förfall. Moraliskt förfall? Det är just professionella tyckare utan något reellt att komma med som tjatar om moraliskt förfall, därför att det strider mot deras inre ordning att samhället utvecklas och förbättras. Konservatismen, oavsett politisk hemvist, föreskriver att allt ska vara som det alltid har varit. Coulter tycks glömma att det funnits en tid i USAs historia då amerikansk fotboll också sågs som dekadent och löjligt.

Vad är då fel med USA? Jo, de verkliga felen är att religiösa tokar, konservativa proffstyckare, kollektivister och stora familjer fått alldeles för mycket att säga till om i det landet. De har förstås all rätt att yttra sej och verka, det är inte där felet ligger, men det är fel människor som yttrar sej hela tiden. Politiken är inte längre viktig, ej heller budskapet, utan enbart vem som säger nåt och vilka som får vara med och leka. USA har nämligen ett system där man måste registrera sej för att få rösta. Ganska bakvänt och odemokratiskt, det strider till och med mot yttrandefriheten anser jag.

De stora partierna Republikanerna och Demokraterna (USA är i mångt och mycket en tvåpartistat) är för lika varandra och de spänner över för stora områden inom politiken. De enskilda politikerna inom dessa partier har förstås bra med utrymme att utveckla sina åsikter och jag tror inte de är mer korrupta än sin europeiska kollegor, partipiskan viner bara vid omröstningar så där finns inte mycket att klaga på. Problemet är att systemet får fram för många tokar inom ramen för de båda partiernas politik.

Det är här Ann Coulter kommer in. Hon är på gränsen till vad man skulle kunna kalla fanatisk tyckare, hennes kunnande inom olika områden är väldigt litet och hon gör inga ansatser att vilja lära sej mer än nödvändigt. Att hon verkat som advokat betyder ingenting i sammanhanget. Man kan läsa sej igenom en hel kurs i vilket ämne som helst och ändå vara helt blåst i de flesta andra ämnen. Jag tror problemet med henne och många andra proffstyckare är att de inte sätter sej in i ett visst ämne ordentligt innan de öppnar munnen för att tala om vad de tycker.

Vad som än är fallet på riktigt med Coulter så tror jag inte hon gillar en fri marknad, fritt tänkande och öppna gränser fullt ut. Hon verkar vara för konservativt lagd för såna åsikter. Men får hon se hur det funkar på riktigt, dvs som EU skulle ha varit om staterna låtit bli att härma USA med sina parlament och kommissioner, så skulle hon säkert ändra åsikt. Kanske...



"Another lament from the Frantic Four. 
Frantic Four, Lame Brains and all that!"

Problemet med UEFA

UEFA är det korrupta organ som arrangerar de internationella matcherna i fotboll över hela Europa (plus Israel, kan inte dom hålla sej till Asien som alla andra tredjevärldsländer!) genom Champions League, Europa League och EM som går vart fjärde år. Korruptionen kan man acceptera eftersom alla organisationer är korrupta på ett eller annat vis. Vad gäller UEFA går korruptionen ut på att låta storlagen vinna Champions League varje år. Kommer nåt att storlagen först tvåa eller trea i sin liga låter man dom vara med ändå, just för att de är storlag.

De stora fotbollsländerna har därför en gräddfil rätt till de stora titlarna, alltmedan andra länders lag tvingas kvala för att få vara med i den turnering som innebär att alla mästarlag i respektive länder ska få vara med. Inte nog med att de stora lagen har en gräddfil med sina mästarlag, tvåan och i vissa fall även trean har samma gräddfil. Det är som på dagis, alla får medalj och kallas vinnare, fast här gäller detta endast för de stora fotbollsländernas lag.

Som om inte detta räckte finns bortamålsregeln som ett damoklessvärd hängande över de lag som spelar enligt UEFAs regler. Bortamålsregeln gör att vissa lag kan spela oavgjort när de möter ett lag på bortaplan och sen spela som de vill hemma. Denna regel är egentligen onödig och får många gånger negativa konsekvenser för spelet på plan. I alla fall anser jag att spelet blir lidande då ena laget bara spelar på resultatet från den match de spelade oavgjort på bortaplan, eftersom det då innebär att de inte behöver förta sej på hemmaplan.

Kan vi slippa UEFA nån gång i framtiden? Åtminstone korruptionen och deras tokiga ledning som hela tiden tycks ersättas av samma sorts galningar generation för generation. Bortamålsregeln får gärna försvinna den med. Vad säger ni? Är jag överdrivet hård mot UEFA eller?



"Look, if you will just tell me what the joke is, 
we can let things get back to abnormal around here"

Fler hågkomster från det förflutna

Igår skrev jag om ett misslyckat disko som jag var med om att arrangera. Idag är det diverse sportminnen jag varit med om att skapa som gäller. Inget av dom har gått till annalerna för rekord eller annat spektakulärt, men de är nämnvärda i alla fall. Jag börjar med kast med liten boll, det som vuxna atleter kallar kulstötning. Det var i lågstadiet, ettan eller tvåan tror jag, och jag fick på ett kast som jag tyckte var jättebra. Det var väl inte helt rakt men det gick långt. Döm om min förvåning när de som mätte började mäta åt ett helt annat håll!

Det visade sej att jag, för att få ett bra kast, måste kasta mer eller mindre rakt framför mej. De hade en ganska smal kastsektor där bollen kunde landa och mitt kast var i dessa personers ögon väldigt snett och vint. Långt senare skulle jag göra folk besvikna genom mina kast på annat vis. I åttan hade vi skolmästerskap i friidrott och det var så många med att man fick ha kulstötningen även inomhus, och naturligtvis skulle jag hamna i den gruppen som skulle kasta inomhus.

När jag steg upp för att göra mitt kast var det nån i den ganska så stora publiken som fick för sej att börja heja på mitt kast, vilket gjorde att resten av publiken följde med av bara farten. Fullt med taktfasta applåder vilket förvirrade mej och jag kunde inte göra mej själv rättvisa. Kastet kom bara ca 9 meter, drygt hälften av vad jag brukade komma.

Friidrott har varit kul att utöva, även om det är roligare att titta på när andra utövar det. Som när en klasskamrat till mej i fyran snubblade strax innan ribban när vi hoppade höjdhopp. Hon kom inte ens fram till ribban men lyckades ändå riva den med ena foten som for ut nästan som en karatespark när hon föll. Vid ett annat tillfälle lyckades en kille riva allt, inte bara ribban utan även ställningen. Hur han lyckades med det är svårt att fatta. Det började som en helt vanlig rivning men han måste ha kommit åt den ena ställningen när han ramlade vid rivningen.

Själv var jag en höjdhoppare som aldrig stack ut från mängden. Som mest 140 cm. Inga spektakulära rivningar, inga vinster, inget sånt alls. Samma med längdhopp och löpning. Jag var en i mängden. Spjut och andra såna grenar där man fick kasta nåt långt fick vi aldrig prova på. Löpning i skogen höll vi på med också. Rätt kul att se på plantor av olika slag, framför allt som det vi sprang var en före detta trädgård. Själva ansträngningen var bara skön om man själv fick bestämma takten och slapp kuta. En sakta lunk, strax under joggningstakt, var min forte. Då kunde jag springa nästan hur länge som helst.

Fotboll var för mej en trivsam avkoppling i skolan. På rasterna i mellanstadiet brukade jag och den som var målvakt mest stå och snacka tills det kom en boll som vi behövde ta hand om. I övrigt var jag nog mest i vägen. Det finaste mål jag gjort var ett självmål. Jag skulle blockera ett skott med min rygg men bollen tog på min fot och seglade över målvakten i mål. Det bästa mål jag sett gjordes av en lärare inför en match mellan just lärarna och de bästa eleverna när vi gick i nian. Det var före matchen som lite lattjande och skojande utfördes på planen, som var inomhus.

Han drog på för fulla muggar, bollen tog i ribban, därifrån upp i taket för att sen studsa mot en av de ställningar man har för balansgång och liknande, ner i golvet och in i mål. Under de två-tre sekunder som detta hände gick publikens röster från bu och häcklande till jippi och hurrarop. Hur själva matchen slutade kommer jag inte ihåg.

Av övriga sporter är det innebandy jag gillat allra mest. Jag kan stolt säga att jag är nog den ende som gjort två mål i grundskolan med nio årskurser mellan dom. Ett i ettan och ett i nian. Där emellan gick det alltså sju årskurser utan ett enda mål. Däremot motade jag många. Handboll spelades då och då, men inte så mycket som jag hade hoppats. Jag har faktiskt varit med om att spela en säregen handbollsmatch. I gymnasiet skulle vi lära oss grunderna i sporten och spelade då en match som slutade - 0-0! Ingen av oss kom igenom det andra laget...

Basket provade vi också på, liksom volleyboll och baseboll, med blandat resultat. Ibland fick vår gympalärare för sej att hålla brandtal om saker han ogillade vilket gjorde att lektionerna gick bort nästan helt till snack. Som när det var på tal att föra över ansvaret för skolorna till kommunerna. Då gick han verkligen i taket och gick till storms mot denna politik. Jag är så här i efterhand böjd att hålla med honom, vilket jag också gjorde då, men att hela lektionen gick bort till detta extra långa brandtal gillade jag inte.

Det var vad jag kunde komma på vad gäller mitt sportsliga förflutna. Väl mött en annan gång...




"Mary Bradley waits at home,
in the nuclear fall-out zone"

Streakande - roligt avbrott eller störande för pryda människor?

Mamma, här är jag!

In på plan kommer de störtande i födelsedagskostymen. De hinner komma kanske ett tiotal meter innan väktare och/eller polis fångar in dom. Det var vanligare med sånt här förr än det är idag. Jag talar förstås om streakare. Ett roligt störningsmoment i den tråkiga vardagen på en fotbollsarena eller annan sportplats.

Jag har själv aldrig sett nåt sånt i verkligheten men det vore kul att se en nån gång. Dessutom ser jag inte heller att de skulle kunna skada någon. Den moraliska aspekten ser jag inte alls, dvs att det skulle vara fult att visa den nakna kroppen i ett komiskt sammanhang. Däremot tycker jag synd om dom som gör detta under vintertid i kallare delar av världen. I övrigt tycker jag att de ska få fortsätta sitt roliga "värv". Jag avslutar nu med en kompilation av streakare jag hittat på YouTube.

"The human body is the best work of art."

Skateboard

Skateboardförbundet har valts in i Riksidrottsförbundet. Grattis. Som den "purist" jag är spelar jag INTE Magnum Bonum utan originalet, av Carvells. Låten heter The LA Run:

THE LA RUN

"Winning isn't everything--but wanting to win is."

Är Finland inte längre det svenska landslagets huvudfiende?

Det klagas i radion på att stämningen i Globen i matchen mellan Sverige och Finland idag inte var lika fin som i matchen mot Canada i förrgår. Jag skulle vilja säga att det är möjligt att man från mediernas håll missbedömt det här med vem som är huvudfienden i ishockey. Jag menar, finländare ser man varje dag i Elitserien och i Finland ser man säkert svenskar på samma vis, så det är inte längre samma sak. Målen som gjordes i semifinalen höjde förstås stämningen men det är ändå inte samma andäktiga spänning som mot Canada.

Jag vill mena att mötena med Canada och Schweiz är roligare att se på för de gör verkligen allt de kan för att slå vad de menar är stormakten Sverige. De ser inte en motståndare de vill slå till varje pris. Det är en mer neutral känsla och den gillar jag mer än det där larvigt nationalistiska som finländare och norrmän håller på med.

Samma sak vill jag säga gäller med friidrotten där Finnkampen inte längre är lika kul att se på. De olika deltagarna i dessa grenar är inte längre av världsklass, med några få undantag, och det är tråkigt att se dom hålla på. Nationalismen har dödat de här evenemangen, anser jag. Det samt att det är för dyrt att gå på såna här evenemang. Det främsta skälet är nog ändå TV. Det är enklare att sitta och uggla framför dumburken än att röra på sej till arenorna...



"Nobody climbs mountains for scientific reasons. Science is used to raise money for the expeditions, but you really climb for the hell of it."

Domarkvaliteten har blivit sämre

Gluttade lite på fotbollen igår kväll mellan PSG och Valenciennes. Tråkig match som gjordes ännu sämre av domarens tafatta uppförande. Sen reglerna för fotbollsspelarnas uppträdande på plan skärptes för några år sen anser jag att spelet och domarnas uppförande har blivit sämre. Kvaliteten på domarna har gått ner också. Nu kan man säkerligen beskyllas för någon form av favorisering i de fall man har ett favoritlag och då ser domarens agerande som dåligt pga det men jag ser på många fotbollsmatcher, även lag jag inte håller på och påfallande ofta är det domarnas klantigheter som är orsaken till att en del matcher är dåliga - eller i bland t o m spårar ur.

Jag vill inte gå så långt som att säga att vissa domare uppviglar eller ens uppmuntrar till dåligt spel men jag vill säga att är domaren på dåligt humör ska inte det gå ut över spelarna. Håll era personliga problem borta från planen, är mitt råd. Heder till de domare som kan hålla sej kalla i stridens hetta och inte delar ut kort till höger och vänster bara för att spelarna kritiserar domsluten. För domare ska kunna tåla kritik och hårda ord, framför allt om det är en situation som kan tolkas åt båda hållen. Är det en straffsituation där det inte är helt klart att det ska blåsas straff är det bättre att göra en kompromiss, vilken det blir beror på situationen.

Domarkåren vill förmodligen inte hålla med om att deras värv blivit sämre men det är bara att kolla de senaste decenniets matcher på film. Ni domare HAR blivit sämre rent generellt. Jag skulle tro att det beror på en rad faktorer som var och en för sej inte är så stora men tillsammans blir de en enda soppa. Den första faktorn är att spelet blivit snabbare och grötigare. Spelarna hamnar allt oftare i stora klungor vid straffområdet och när en snabb spelare försöker komma loss med bollen blir han/hon ofta stoppad på ett fult vis, som dock inte alltid syns för domarna. Vi på läktarna och framför kameran har en annan vy över det hela men vi räknas inte.

Den andra faktorn är att regelverket har blivit så strikt att domarna blivit mer av diktatorer på plan. Många av dom tolererar inte att deras beslut ifrågasätts, ibland inte ens att spelarna yttrar över huvud taget. Den tredje faktorn är publiken som fått mer av en mobbmentalitet. De skriker och gormar ibland över allt, även små, obetydliga beslut. Den fjärde faktorn är avsaknaden av videomöjligheter så att domarna liksom i hockey kan granska saker som är kontroversiella. Jag förstår inte motståndet mot videogranskning för de flesta fotbollsmatcher spelas vid en tid på dagen då de inte krockar med andra evenemang. Tidspress är en dålig ursäkt för att slippa använda videogranskning. Den kunde användas även för att granska spelare i närkontakt med varandra vilket skulle avslöja filmande spelare direkt.

Den femte faktorn är att spelarna blivit hårdare mot varandra, framför allt backarna har blivit fulare i sitt spel visavi anfallarna. Det i sin tur har lett till att anfallarna har blivit mer benägna att filma, att dyka så fort de bara kommer i närheten av en försvarare. Det om något är domare ganska dåliga på att upptäcka, även om de blivit bättre på att upptäcka den här formen av fusk genom åren. Med kamerans hjälp har många filmare avslöjas.

Nu har jag dragit alla domare över en kam och fortsätter att göra det, fast nu på ett lite mer positivt sätt. De flesta domare är inte dåliga. Det är bara så att de är människor(!) och som sådana har de ibland en dålig dag. Som sagt, har du en dålig dag ska du inte låta det gå ut över dina medmänniskor. Det gäller även spelarna, förstås. Det hindrar dock inte mej, och många andra med mej, att hysa den uppfattningen att domarkvaliteten har blivit sämre. Det är inte småsakerna domarna blivit sämre på utan att hålla ordning på spelare i kniviga situationer samt att kunna hålla sej kalla när vissa av spelarna helst av allt vill offra domaren på sitt altare för sin goda saks skull.

Matchen igår spårade i mitt tycke ur pga två av dessa faktorer jag nämnt ovan. Både PSGs spelare och domaren hade en dålig dag, vilket var den ena faktorn. Den andra faktorn var att det här var en domare som inte gillar att bli ifrågasatt, oavsett om han har rätt eller fel. En sån person har aldrig fel. Folk som "aldrig har fel" borde inte arbeta där deras åsikter hamnar i konflikt med andras åsikter.



"Jag misslyckas hellre med heder än vinner genom fusk."

Sportsligt på plan, idioter på läktarna

Så har det hänt igen. Matchen Djurgården-Mjällby har fått brytas för att det finns människor på läktarna som aldrig vuxit upp. En eller två personer har gjort så att en hel stadion får skämmas. Den här gången har saker slängts in på plan från idioter bland åskådarna mot spelarna på plan. Matchen bröts och vem vet vad som händer nu med den. Blir det spel från det ögonblick den bröts eller tilldöms Mjällby segern? Det lutar i nuläget åt att man spelar vidare. En tröst för alla fotbollsälskare det, att matchen får spelas till slut. Det ger spelarna en sportslig chans att föra traditionen vidare.

Fjantar som slänger saker från läktarna har INTE på nån sport att göra! Det är tecken på omognad, möjligen också på en rejäl störning i hjärnan och på att samhället inte tar sitt ansvar när det gäller att tygla såna här tendenser. Det är verkligen synd att vi inte får utdöma straffarbete längre för dessa element skulle verkligen må bra av att få slita hund på nån väg plockandes skräp eller måla linjer, på egen bekostnad naturligtvis. Vi skattebetalare ska inte sponsra deras straff. Kanske som en del av straffet skulle dessa dumbommar som slänger saker på folk tvingas gå in på plan och låta sej bli pepprade av saker själva?



"Football players, like prostitutes, are in the business of ruining their bodies for the pleasure of strangers"

Är detta verkligen förlegat eller bara barnsligt?

Boink! Bild från Eurosports nyhetssida.

Att tafsa på någons bak, är det ett tecken på en förlegad kvinnosyn - eller ett tecken på barnslighet? Peter Sagan ses här ovan ta en av förstapristagaren Fabio Cancellaras prisutdelare på baken. Det var i Flandern Runt, en av alla dessa cykeltävlingar som går så fort snön smälter bort på kontinenten, det hände.

Jag ser inte detta som en förlegad kvinnosyn, därför att kvinnor gör så här på män också. Det är i så fall en förlegad manssyn samtidigt. Det är inget förnedrande gentemot kvinnor. Det är förnedrande gentemot henne personligen. Skilj på det, mina vänner där ute.



"Den som vet när han har tillräckligt är rik."

Bloddopning är inte alltid dopning!

Så här på vårmånadens första dag (snön ligger ju kvar i drivor och SMHIs ovetenskapliga definitioner av årstiderna bryr jag mej inte om) tänker jag gå ut med en åsikt som jag säkert får bannor för: Bloddopning är inte alltid dopning. Strikt talat är det ju att man hjälper sej själv att bli starkare och bättre. Det kan hjälpa konvalescenter att snabbare bli friska. Vad gäller inom sportens värld ser jag endast fuskmentaliteten som ett hinder. Annars verkar det inte finnas några större bieffekter med det. Det är uppenbarligen tillåtet i många fall.

Hemoglobinvärdena är en annan sak, jag länkar till det för att kunna få maximal uppmärksamhet den här gången. Vad man direkt kan göra för att förhöja kroppens prestanda vilket höjer blodvärdena vet jag inte så gå inte på mej på den punkten. EPO har jag inte koll på hur man administrerar det i kroppen, för att tala vetenskapsspråk.

Den etiska och moraliska aspekten, att man hjälper sej själv gentemot sina kolleger som är renhårigare, är en sak. Den har vi inbyggt i oss sen länge att man inte ska kunna ta sej fram i livet på andras bekostnad. Men då jag inte ser att kroppen drabbas av några större men, förutom för hjärtsjuka och förmodligen diverse respiratoriska sjukdomar, förstår jag faktiskt inte varför många former av bloddopning är förbjudet för atleter när det är tillåtet på andra håll. Kanske skulle den minst farliga versionen av dessa metoder som nu är förbjudna släppas fri även för atleter?

Steroider och liknande är däremot direkt farliga saker om man missbrukar dom och dessa produkter är inte till för att göra en till en bättre atlet utan för att hjälpa barn med svårigheter att växa till sej och bli starka som andra barn.

Jag förespråkar inte fusk, vill inte heller att det ska förekomma inom sportens värld men så länge en viss metod inte är skadlig och bevisligen förbättrar ens träning ser jag inte det som fusk.

Besserwisser: Dopning är ett holländskt ord som betyder doppa. Det syftar på en sorts sås som stärker en vid ätandet av övrig mat.




"Misslyckande är oviktigt. Det krävs mod att göra bort sig."

Bildsöndag

Dags igen för lite sport i rutan! Här är bilder från senaste Skinnarloppet i Malung. För den som inte känner till det så är det en miniversion av Vasaloppet. Det har gått i trakten sen 1924 och har tjänat som ett sorts uppvärmningslopp inför just Vasaloppet. I år blev det intressant då många av de som brukar frekventera sträckan Sälen-Mora första söndagen i mars var med.

En intressant grej är att man som fotograf bland många andra fotografer inte syns. Det är kul att se folk vara sej själva och inte bli spända eller smilar upp sej när kameran vänds mot dom.

Vinnare blev Jerry Ahrlin före Jörgen Aukland. Detta skrivs samtidigt som tokiga österrikare skriker ut sin glädje över vinsten i utförsåknings-VM på hemmaplan. Här följer ett mindre collage med bilder från Skinnarloppet.

En film från detta evenemang finns att beskåda på Youtube. Se här:

"Att döma av världshistorien har rättvisan alltid befunnit sig i underläge."

Det där med sport och nationalism

[Satir]Jag tänker presentera en konspirationsteori rörande våra grannländer, nationalism och sport. Jag tänker nämligen göra gällande att finländare och norskar, framför allt finländare, oftast ger sej in i en sport med avsikten att slå svenskar till varje pris. Något annat motiv finns inte. Det handlar inte om att främja hälsa och ett bättre liv. Bara slå svensken till varje pris!

Ger sej svenskar in i en sport först kan man ge sej fan på att snart är finländare och/eller norrmän där och försöker slå dessa svenskar. Att vinna VM är inte nog, det måste vara mot svenskar. En seger är ihålig för dessa människor om motståndaren inte är en svensk.[/Satir]

Detta är inte skrivet för att jag är sur på att norrmän och finländare är så framgångsrika i sporter. Tvärtom är jag glad att det går bra för vissa människor. Var de kommer ifrån bryr jag mej egentligen inte om. Jag är inte nationalist, jag ser nationalism som ett hinder för mänsklig utveckling. Ett samhälle grundat på samarbete mellan individer över gränserna är min vision. Det lever jag efter.



"Att tänka hör till mänsklighetens största nöjen."

Mellanöstern inte moget för demokrati

Det är tänkt att fotbolls-EM för för U21-spelare ska arrangeras i Israel nästa år. Det kan bara inte få ske. Dels är Israel inte moget för nåt sånt här avancerat arrangemang då det egentligen inte styrs av folk med demokrati i åtanke, dels är konflikten med palestinierna i Gaza alldeles för färsk. Jag har tidigare påtalat vilket enormt misstag hela Mellanöstern egentligen är, ända från Iraks bildande 1932 till Israels bildande 16 år senare. Detta misstag, som består i att man dragit gränser hipp som happ över vanligt folks områden bara för att blidka vissa människor (läs: dessa människors maktambitioner!), fortsätter år efter år utan nåt positivt mål i sikte. Varje gång nåt positivt ser ut att kunna hända har Hamas eller Israels elit i den västra delen av Mellanöstern sett till att döda denna lilla fredsduva och andra prestigefyllda eliter i andra delar gjort samma sak på sin mark.

Allt i profitens, religionens och den heliga politikens namn. Vanligt folk får hela tiden lida för vad dessa eliter gör och de blir praktiskt taget hjärntvättade av de styrande att avsky och hata den andra sidan. Det är en avsky och ett hat som är helt oresonligt och utan stöd i verkligheten men de får hela tiden bekräftelse på sina misstankar när vissa tar till vapen för att som det heter "försvara sej själva mot den andra sidans aggressioner". Så länge alla resonerar så här är inte Mellanöstern moget för demokrati och således är inte Israel moget för ett sportsligt arrangemang.

På samma vis är Qatar inte moget för fotbolls-VM om några år eftersom inte heller de verkar ha nån respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Frågan är om Doha, som jag nämnde i förra inlägget, verkligen är rätta platsen för ett möte om klimatfrågan. Fast å andra sidan är många av de som brukar delta i klimatmötena vana vid maktfullkomlighet gentemot sina undersåtar och hyser en stor ovilja att bemöta kritik så det är kanske rätt plats ändå för detta möte.

Så nej, så länge man tar till vapen för att dänga till motståndaren så fort man känner sej hotad är man inte en demokrati. Då är det en totalitär diktatur som talar, som en våldsam förälder till ett bråkigt barn. I detta fallet är Israel föräldern och Palestina det bråkiga barnet, båda lika oresonliga och båda har lika mycket fel om allt...



"Alla frågar en man om han är rik,
ingen frågar om han är god"

Veronica "herre gud" Wagner

Jag har under torsdagen genomlidit en kväll med gymnastik och det är inte på grund av sporten ifråga som jag skriver genomlidit utan på grund av de så kallade kommentatorerna. Tänk er TVÅ Bo Hansson som sitter och rabblar siffror, tycker si och så emellan sej och som dessutom har röster som är väldigt enerverande, och det blir på gränsen till intolerabelt. Det blir som en skribent på nätet skriver, att det är som att höra två tonårstjejer skvallra på tunnelbanan.

Anna Maria Jansson och Veronica Wagner heter de båda ljushuvudena SVT engagerat för sändningarna. Synpunkter på deras verksamhet saknas förstås inte och kritiken låter inte vänta på sej. Wagners krav på de tävlande låter fel på nåt vis. Hon är skolad gymnast vilket hörs men hennes sätt att föra sej i TV duger inte.

"Herre gud" är en fras som ofta hörs från fröken Wagners mun och den kommer ofta vid fel tillfällen, det låter mer som ett tics eller som om hon hade en religiös uppfostran och nu vill ta igen det genom att använda frasen som en sorts hämnd mot denna period i sitt liv. Det är väl bara att fråga henne om man träffar henne.



"Akvarium: Lägg 1000:- för att titta på 30 :- fisk"

OS...

Såg ni killen som gjorde nazihälsningen under OS-ingivningen? Här är han igen:

Av alla tokigheter att göra är nog detta något av det larvigaste man kan göra. Det också när den tyska gruppen tågar in och så här 70 år efter kriget. Riktigt barnsligt gjort av den här gamle mannen. Inte ens om man har en gås oplockad med en nation borde man göra nåt sånt här. Kameran ser dej, gamle man!




"Wow I did Nazi that coming.

Did Jew?"