Mr. John Carlos, du grävde din egen grav

Med denna passus från Nationalteaterns låt om protesterna John Carlos och Tommie Smith genomförde vid segerceremonin efter 200 m herrar i Mexico City 1968 mot ojämlika förhållanden mellan vita och svarta inleder jag detta inlägg om ojämlika förhållanden mellan ishockeyklubbarna i Sverige. För om ekonomiska problem ska få vara skillnaden mellan att få spela i högsta ligan i ishockey och behöva vara kvar i näst högsta är det nåt som är väldigt fel på sättet att resonera inom sportvärlden.

Visst ska man som klubb kunna ha ordning på affärerna men det både kunna finnas möjligheter till dispens för såna klubbar där det helt klart finns talang och ett väl sammansvetsat lag. Såväl Västerås som Karlskrona har bra lag som kanske, kanske inte, skulle klara sej i SHL. Ska då krassa ekonomiska hänsyn få stå i vägen för såna drömmar? Nej, jag tycker inte det. Det verkar inte som så att lagen riskerar att konka den närmaste tiden så varför är denna 1980-talssyn så dominant?

Ekonomiska hänsyn håller överhuvudtaget på att döda sporterna världen över. De stora lagen vinner hela tiden alla cuper och de hålls om ryggen också av organisationer som UEFA och IIHF som ser storlagen som sina kassakor. Mindre lag har blivit mer av nåt sorts slagpåse som storlagen tränar på. Visst får varje lag som deltar i cuperna sin beskärda del av kakan (var kommer alla pengarna ifrån egentligen?)  men det är småsummor i jämförelse med de närmast företagsmässiga summor som hanteras uppe på toppen. Här har Aftonbladet listat de dyraste övergångarna de kunde hitta 2014. Notera att siffrorna var enligt varje års gällande valutakurs så pund och euro stämmer inte alltid överens från år till år:

1. Gareth Bale, 24, Wales.

Från: Tottenham.

Till: Real Madrid.

När: 2013.

Prislapp: 78-85 miljoner pund – 91-100 miljoner euro.

Kommentar: Den spanska pressen hävdade att han kostade 78 miljoner pund, det brittiska skrev att övergångssumman var 85 miljoner pund. Med andra ord strax under en miljard kronor för ”världens dyraste fotbollsspelare”.

2. Cristiano Ronaldo, 29, Portugal.

Från: Manchester United.

Till: Real Madrid.

När: 2009.

Prislapp: 80 miljoner pund – 94 miljoner euro.

Kommentar: Blev utsedd till världens bästa fotbollsspelare 2008. I juli 2009 skrev Ronaldo på för Real Madrid i en väldigt uppmärksammad affär, då världens dyraste spelare.

3. Luis Suarez, 27, Uruguay.

Från: Liverpool.

Till: Barcelona.

När: 2014.

Prislapp: 75 miljoner pund – 94 miljoner euro.

Kommentar: Mycket har handlat om tänder för anfallaren de senaste veckorna. Trots en fyra månaders lång avstängning väljer ”Barça” att köpa loss honom från Liverpool.

4. James Rodriguez, 23, Colombia.

Från: Monaco.

Till: Real Madrid.

När: 2014.

Prislapp: 64 miljoner pund – 80 miljoner euro.

Kommentar: Sågs som en dyr värvning av Monaco när han gick dit 2013 för 45 miljoner euro. Men ett år och ett fenomenalt VM senare så lämnar han Monaco med en välfylld kassakista och en plats i ett galet stjärnspäckat Real Madrid.

 

5. Zinedine Zidane, 42, Frankrike.

Från: Juventus.

Till: Real Madrid.

När: 2001.

Prislapp: 46 miljoner pund – 75 miljoner euro.

Kommentar: En stor ”Galactico” efter milleniumskiftet. Hade vunnit titlar med Juventus, framgångarna fortsatte i Real Madrid med medspelare som Ronaldo och Luis Figo.

6. Zlatan Ibrahimovic, 32, Sverige.

Från: Inter.

Till: Barcelona.

När: 2009.

Prislapp: 59 miljoner pund – 69 miljoner euro.

Kommentar: En väldigt uppmärksammad övergång, Zlatan till Barcelona och Samuel Eto'o, samt en stor säck pengar, gick den omvända vägen.

7. Kaká, 32, Brasilien.

Från: Milan.

Till: Real Madrid.

När: 2009.

Prislapp: 56 miljoner pund – 65 miljoner euro.

Kommentar: Han var framgångsrik i Milan, utsedd till världens bäste 2007. Hade det dock tungt i Real Madrid. Levde inte alls upp till den prislappen.

8. Edinson Cavani, 27, Uruguay.

Från: Napoli.

Till: Paris Saint-Germain.

När: 2013.

Prislapp: 55 miljoner pund – 64 miljoner euro.

Kommentar: En utdragen process, Napoli-presidenten gjorde det svårt för anfallaren. Har hamnat lite i skuggen av Zlatan i PSG.

9. David Luiz, 27. Brasilien.

Från: Chelsea.

Till: Paris Saint-Germain.

När: 2014.

Prislapp: 50 miljoner pund – 62,6 miljoner euro.

Kommentar: Sålde honom för att få loss pengar till värvningar av Cesc Fabregas och Diego Costa. I och med den här affären blev han dyraste försvararen någonsin.

10. Luis Figo, 41, Portugal.

Från: Barcelona.

Till: Real Madrid.

När: 2000.

Prislapp: 37 miljoner pund – 62 miljoner euro.

Kommentar: Han gjorde den ”förbjudna flytten” – lämnade Barcelona för rivalen Real Madrid. Det slutade bland annat med att han fick ett grishuvud kastat mot sig på Camp Nou.

Detta är inte längre en folksport, utan rena rama affärsangelägenheterna. Visst var och är dessa spelare väldigt bra spelare men dessa summor är för mycket. Med tanke på att Real Madrid har skulder som skulle få vilken strukturfascistisk revisor som helst att drömma mardrömmar så är det intressant hur många av spelarna i den här listan som faktiskt har kontrakterats av denna klubb. En stor delorsak till detta är Bosman-domen, uppkallad efter belgaren Jean-Marc Bosman som initierade hela karusellen när han ville gå till vilken klubb han ville utan att lagen skulle behöva komma överens om hans fall. Han menade att enligt EUs lagar måste man kunna röra sej fritt som spelare om ens kontrakt har gått ut.

Kvaliteten på spelet har ju ökat för de klubbar som kunnat dra nytta av domen till fullo. Det är ju också bra att spelare utan kontrakt ska kunna röra sej fritt inom EU, samma som för alla andra arbetare, men i praktiken har det inneburit att bara de med stora sedelbuntar har kunnat locka riktigt bra spelare. De stora summorna för varje spelare är så skrämmande att man kan fundera på om det verkligen finns så mycket pengar i varje lags organisation eller om det är ett luftslott av samma slag som höll på att sänka USA åren 2007-08. Vem eller vilka fyller Bernie Madoffs roll inom fotbollens värld om det nu finns några såna oegentligheter?

"In football everything is complicated by the presence of the opposite team."

Dagens bild: Sportiga januari

Bilden är från en match i Allsvenskan i ishockey 31 januari 2011. Mora IK mötte Leksand. Det var kul att se hockey på riktigt igen eftersom det då var över 10 år sen jag var på en match. Att det sen var lag jag inte höll på nåt av dom gjorde inte så mycket för stämningen var hög. Ljuset lämpade sej också väldigt väl för fotografering av spelarna. Det enda jag tycker är synd så här i efterhand är att jag inte hade en systemkamera redan då för jag har sen sett vilka härliga bilder man kan få på spelare och på bänken med bra objektiv.

Jag får väl masa mej iväg till en hockeymatch och prova ut mina färdigheter. Gärna ganska högt upp så glaset inte stör det färdiga resultatet, men samtidigt inte för långt borta så spelarna blir små prickar. Tur jag har kvar mitt 70-300 mm Tamron-objektiv, även om det inte är jätteskarpt. Jag får fråga om det är nån som vill hänga med så det blir extra skojigt.

Matchen då, den vann Mora med 6-1.



"Do random acts of kindness"

Är Finland inte längre det svenska landslagets huvudfiende?

Det klagas i radion på att stämningen i Globen i matchen mellan Sverige och Finland idag inte var lika fin som i matchen mot Canada i förrgår. Jag skulle vilja säga att det är möjligt att man från mediernas håll missbedömt det här med vem som är huvudfienden i ishockey. Jag menar, finländare ser man varje dag i Elitserien och i Finland ser man säkert svenskar på samma vis, så det är inte längre samma sak. Målen som gjordes i semifinalen höjde förstås stämningen men det är ändå inte samma andäktiga spänning som mot Canada.

Jag vill mena att mötena med Canada och Schweiz är roligare att se på för de gör verkligen allt de kan för att slå vad de menar är stormakten Sverige. De ser inte en motståndare de vill slå till varje pris. Det är en mer neutral känsla och den gillar jag mer än det där larvigt nationalistiska som finländare och norrmän håller på med.

Samma sak vill jag säga gäller med friidrotten där Finnkampen inte längre är lika kul att se på. De olika deltagarna i dessa grenar är inte längre av världsklass, med några få undantag, och det är tråkigt att se dom hålla på. Nationalismen har dödat de här evenemangen, anser jag. Det samt att det är för dyrt att gå på såna här evenemang. Det främsta skälet är nog ändå TV. Det är enklare att sitta och uggla framför dumburken än att röra på sej till arenorna...



"Nobody climbs mountains for scientific reasons. Science is used to raise money for the expeditions, but you really climb for the hell of it."

Mora-Leksand 31 januari 2011

Jag var med kompisar och såg amatörhockey, dvs Allsvenskan i ishockey. Det var Mora som mötte Leksand och det var ett tröttkört Leksand som blev överkört av Mora. Slutställningen blev 6-1 till hemmalaget.

Samling strax före match. Man kunde se att Leksands spelare såg lite håglösa ut redan före matchens början. De hade spelat tre matcher på fem dagar dessförinnan.

Leksandsklacken. Just när jag skulle ta fotot släckte man ner och blixten tog på fel ställen. Jag har fått justera nivåerna i efterhand och Gimpshop är inte speciellt bra på det.

Precis efter första pucksläpp. Som synes på "jumbotronen" har det inte gått lång tid.

Ett av få anfall från Leksands sida under matchen. Att laget fick så många skott som det meddelades berodde nog mest på de många skott långt utifrån som målvakten i Mora lätt kunde mota bort. Mora å sin sida mötte Leksand väldigt högt, redan i slottet ibland.

Slutresultatet i bild. Det kunde ha blivit några mål fler för Mora och borde kanske ha varit ett till för Leksand.

Något för Elitserien är förstås inget av dessa lag. De spelar alldeles för huvudlöst och backarna i båda lagen gick bort sej alldeles för ofta. Men det var kul att se hockey igen "på riktigt" efter så många år med sporten på TV.

Uteslut något av stockholmslagen från ishockeyns elitserie!

Jag har inte sett matchen men jag har sett tidigare derbyn på TV mellan Djurgården och AIK och det räcker för mej. Det jag läste om rörande kvällens match gör mej inte förvånad. De båda lagens så kallade supportrar är inte där för att se på hockey utan för att skräna, skrävla, supa och slåss. Det är beklämmande att sådant får förekomma på en hockeyarena eller sommartid på läktarna till en fotbollsarena. De som gör såna här idiotiska handlingar förstör bara för alla som gillar sport och skämmer ut sina släktingar.

Folk med barn i släptåg ska inte behöva fly från idioter som får en planka att verka intelligent i jämförelse. Jag föreslår därför att om vi nu måste gå på linjen att lagen ska behöva ta smällen för det som hänt att något av lagen blir degraderat. Framför allt om det fortsätter så här. Att degradera ett lag för vad deras supportrar gör är viktigare än att ekonomin måste vara i balans. Men viktigast är dock att de som bråkade mest bör få hårdast möjliga straff och då talar vi inte om böter för såna här encelliga hjärnstrukturer har nog inte pengar ändå för att betala några böter. Sätt dom i finkan med MC-knuttar i några år så kanske, jag säger kanske, blir det normala människor av dom.

Det är ok att vara passionerat "förälskad" i ett lag och att ogilla ett annat lag. Men att gå till attack mot andra lags supportrar är INTE ok. Framför allt inte inför ögonen på barnfamiljer. Skärpning, stockholmare!