Vad är en normal människa?

Jag är överviktig men ser inte överdrivet tjock ut. Åtminstone anser jag inte att spolformad är en form på ens kropp vara överdrivet tjock. Kanske magen är lite stor för jag vill faktiskt kunna se mitt underliv ordentligt vid tvagning. Men jag anser mej ändå vara normal eftersom så många andra ser ut som jag gör, även här i obygden i Dalarna.

Därför undrar jag vad som anses vara normalt vad gäller utseendet och beteendet hos en människa. Kanske ger vi psykologer och tränare för stor betydelse vad gäller normen för en människa. Helt platt mage tycker jag ser sjukt ut faktiskt. Det ser ut som om personen ifråga får för lite mat. En lite smårund mage och en bred samt djup bröstkorg är faktiskt att föredra framför en pinnform. Oavsett längd och genus är 50 kg alldeles för lite för en människa över 15 års ålder, enligt mej. Om dessa kilon är jämnt fördelade ser det väldigt bra ut. För oss som gillar tjejer alltså.

Om vi då lämnar kroppsformerna så kan man ändå säga att en viss norm är två armar, två ben och ett någorlunda symmetriskt ansikte. Helt symmetriskt är inte ansiktet men ju mer det är så desto mer gillar vi det. Avvikelser gillar vi inte och det är helt naturligt. Vår hjärna är nämligen inkörd på symmetri vilket förklarar vår instinktiva motvilja gentemot avvikelser. Men vi kan lära oss fördra avvikelser, detta genom kunskap och vana. De som inte lär sej acceptera avvikelser har allvarliga problem som jag ser det. För de riskerar att bli klassade som fördomsfulla och dumma.

Det är symmetrin som är normen. Ändå har det som sitter på normen som fått all uppmärksamhet i vår tid. Samtidigt som vi enligt vissa experter blir tjockare. Men blir vi verkligen det? Vi har ju samtidigt blivit längre enligt samma experter. Vissa blir tjockare och det därför att de rör sej för lite och äter samma mängd mat som när de var yngre. Så långt är det inga problem med rönen. Men samtidigt är många extremt undernärda. Jag anser att för smala människor är ett större problem än för tjocka. Det får förstås stå för mej men jag står för det.

För mej är alltså vad gäller utseendet en normal människa en som inte är för smal, rör sej mycket och ofta utan att vara träningsgalning. Symmetrin spelar in men är inte allenarådande. Ett amputerat ben eller en arm stör inte mej.

Vad gäller beteende är allt som inte förstör samhällets dagliga funktioner normalt. Onormalt är således att krascha rutor, stjäla bilar, skjuta andra människor och överfalla dom i parker. Vårt samhälles beroende av psykologi är inte heller normalt. Ta nu detta på rätt sätt, psykologi är en utmärkt vetenskap men endast i de fall det gäller att utröna om någon kan anses vara normal eller ej. Att då använda psykologernas arbete för vanliga människor utan att egentligen ha grund för det anser jag vara fel. Sticker man aldrig ut är man inte onormal. Inte ens en trängd människa som får spel och gör en dum sak är sjuk i huvudet. Planerar man däremot ett dåd i många år och sen utför det är man definitivt inte normal. På den tiden borde man ha fått tillräckligt många signaler från sin egen hjärna att något är fel med det man gör.

Hyser man tankar är man normal, oavsett vad tankarna består av. Det är vad man gör av tankarna som avgör om man är normal eller inte. Därför är det fel att gå till en hjärnskrynklare så fort man anser sej hysa tankar som skulle kunna kallas opassande. Våra hjärnor är byggda för tankar. Om de får sväva ut lite i olika banor är det faktiskt en fördel för då slipper vi alla dessa instinktiva handlingar som kanske leder helt fel. Ibland kan förstås tankar leda en fel men som överallt annars är detta individuellt. Dumheter är sällsynt som en följd av tankar som lett en fel, som tur är.

Kanske allt som jag skrivit om hittills är normalt? Att vara människa, med alla fördelar och nackdelar, är normalt. Dumheterna vissa av oss håller på med är kanske normalt för arten människa. Vi älskar att söka abnorma saker, det är nog normalt.

I korthet, en normal människa är allt som vi gör, bra såväl som dåliga. Ha så kul med att vara människa!

Som en helt omotiverad avslutning återger jag ett utdrag ur en klassisk monolog med Lars Ekborg:
- Har du sett grisbilen köra förbi?
- Hur så, har du ramlat av?