Det perfekta mordet (eller en hyllning till äldre tiders deckare)

I böcker av John Dickson Carr, Agatha Christie, Dorothy L. Sayers och andra klassiska deckarförfattare aktiva på 1920-talet och framåt nämns ofta tanken på det perfekta mordet. Det verkar dock inte gå att genomföra i praktiken, främst på grund av att allt som mördarna (oftast psykopater eller desperata knasbollar som döljer sina rätta jag bakom en relativt normal persona) kan komma på lätt matchas av de briljanta detektiverna.

Carr var sin tids mästare på det låsta rummets mysterium, framför allt ett exempel där en person har lämnats död i ett sånt låst rum (låst inifrån förstås!), skjuten på nära håll men inget vapen finns i rummet och ingen person står att finna heller. Den vanligaste lösningen här är att mördaren gömmer sej bakom dörren och hoppar fram bakom alla som rusar in i rummet. En annan lösning är att den döde skjutit sej själv och haft vapnet knutet till ett starkt gummiband som fästs i skorstenen. När skottet gått av och kulan dödat har sen vapnet farit upp i skorstenen och bara en noggrann detektiv löser detta problem.

Carr hade förstås ännu bättre lösningar på detta problem. Men dom får ni läsa om. Lite spänning ska vi väl behålla en tid framöver, eller hur? Annars bjuder Agatha Christies bok Tretton vid bordet (Lord Edgware dies i original) på en väldigt klurig gåta. Lady Edgware går hem från en middagsbjudning och skjuter sin man. Men varför säger hon ingenting till husan eller betjänten när hon kommer hem och varför verkar hennes kläder vara så konstiga?

Mysfaktorn i dessa gamla böcker är väldigt stor och det är skoj att läsa samhällsskildringar från förr samtidigt som det är intressant att se filmatiseringarna av dessa böcker eftersom man lagt ner så mycket möda på att återskapa de miljöer som var aktuella i böckerna.

Förstås har dessa mord ingen eller nästan ingen verklighetsanknytning men det är betydligt behagligare att läsa om dessa mord än uppleva dom i realiteten. Faktum är att dessa deckare från förr är mer verklighetstrogna i mina ögon än de moderna spänningsromanerna där allt ljus har flyttats på utredarna, som ofta har konstiga problem med sina liv och ibland är utredaren och mördaren kopplade till varandra på nåt underligt vis som numera börjat bli väldigt tjatiga. Wallander och liknande utredarfigurer är såna jag tänker på. Dessa var rätt intressanta när de först kom för ca 20-30 år sen men nu har de också spelat ut sina roller. Det skulle behövas ett nytt sätt att skriva spänningsböcker på.

De gamla deckarna där alla misstänkta samlas på ett speciellt ställe och detektiven går igenom fallet ända till mördaren avslöjas och polisen tar bort henne eller honom är självklart ett avslutat kapitel i spänningsromanernas historia. Det är dags att förpassa den själsligt och socialt skadade utredaren till skuggorna också. Frågan är vilken typ av romanfigur som ska ersätta. Kanske en mer realistisk figur av idag skulle passa. Men hur ser det ut på utredarfronten idag? Kanske ska poliserna själva börja skriva böcker?

En sista fråga är om vanliga personer kan lösa mord på det sätt som porträtteras i romanerna före polisen. Är det möjligt?




"If there is nothing wrong with me maybe there's something wrong with the universe"