Om kravet på bättre väderprognoser

Hur tillförlitlig var och är John Pohlman?

Vad man än kan tycka om SMHIs förmåga att ställa prognoser så är kritiken från Andreas Carlgren obefogad. 85 % tillförlitlighet är alldeles för mycket med tanke på vårt vädersystem är så kaotiskt. Vad är det Carlgren är ute efter, mirakel? För det krävs minst ett sådant för att uppnå 85 % i den branschen. Jag håller med meteorologerna som säger att de prognoser man ger nu är fullt jämförbara med andra instituts diton. Som alltid när statistik är involverat får jag en känsla av att man försöker göra hela världen till en enda matematisk ekvation. Egentligen borde inte väderinstituten göra prognoser längre än kanske tre dygn framåt för chansen att ha fel ökar ju längre bort i tid man kommer. Det behöver man inte vara matematisk lagd för att komma fram till. Framtiden är alltid i rörelse, som en vis liten grön figur sade.

Sen är förstås modellerna man tagit fram för hur vädret ska utveckla sej helt fel. Datorer kan som bäst ge en skuggbild av verkligheten. Inte ens med den mest avancerade datorn i världen kan man ens komma i närheten av att simulera vår realitet. Vintern är en kaotisk tid därför att kyla ger mer ostadigt väder. Kall luft är tyngre än varm och har en förmåga att göra sej gällande nästan överallt. Sommaren är mer stabil och lättare att göra prognoser på, såvida inte den där kylan gör sej påmind.

När är man vuxen?

Vad innebär det att vuxen? Är det när man är förälder till minst ett barn? Är det när man betalar en massa räkningar och suckar varje gång pengarna knappt räcker till? Är det när man går förbi en lekplats utan att komma på sej med att vilja leka med leksakerna som när man var liten? Är det när man hellre ligger på stranden och glassar än att vara i vattnet och hoppa omkring? Är det när man bara ser faror överallt och sällan att något kan vara kul att göra? Är det när man går förbi ett inneställe och fnyser åt alla som går in där, med en hemlig önskan att själv kunna gå in där och bara släppa loss? Är det att köra bil till jobbet varje måndag till fredag?

Är det att alltid lägga band på sej och vara korrekt i alla lägen? Är det att knappt ha vänner längre utan istället ha "bekanta", arbetskamrater och/eller grannar? Är det när hela ens liv cirklar kring att stiga upp, göra sej i ordning, utföra tråkiga sysslor, komma hem, glo på tv eller eposten, muttra nåt till de som bor i samma hus/lägenhet och sen störta i säng? Är det att också att gå arbetslös, vara helt isolerad från resten av världen och enbart möta myndighetspersoner förutom de man känner sen tidigare samt att bara sitta hemma och glo på tv/datorn?


Om så är fallet är jag inte speciellt vuxen. Jag har inga barn, är inte ens i närheten av att ha ett förhållande vare sej med eller till någon kvinna. Pengar har jag inte tillräckligt för att kunna betala några räkningar mer än då jag köpt nån film. Hyran betalas av de kommunala myndigheterna. En lekplats för mej innebär ofta att jag börjar tänka på hur det skulle vara att klättra upp där och kolla upp hur det skulle vara att åka en rutschkana. Går jag till stranden är det för att bada, inte sitta eller ligga på stranden. UV-strålar som min hud behöver får jag ändå. Faror struntar jag i. Jag har redan tagit tillräckliga skyddsåtgärder innan jag ger mej i kast med något. Vis av erfarenheten, ser ni. Inneställen lockar mej inte alls. Går jag förbi ett sånt blir jag snarare full i skratt av tanken på vad de håller på med där inne.

Jag har ingen bil. Inte ens körkort. Lägga band på mej har jag nästan alltid gjort i hela mitt liv men att vara helt korrekt är jag sällan. Vänner har jag knappt några för jag tappade kontakten med de jag hade tidigare och eftersom de inte svarar på mina brev eller annan kommunikation var de nog inga riktiga vänner. Grannarna bryr jag mej inte om. Lunken från uppstigande till säng har jag väl förstås men jag lägger mej ändå när jag vill. Sömn är viktigt och missar jag TV-program är det inte hela världen.

Kanske jag är en aning vuxen ändå för barnslig är jag. Någon sade en gång "Det är när man upptäcker hur barnslig man är som man inser att man är vuxen" och det anser jag vara väldigt klokt sagt. Jag vill egentligen inte upptäcka hur barnslig jag är för jag vill inte vara vuxen. Ansvar för mina handlingar kan jag ta utan att vara just vuxen. Att vara fysiskt vuxen är en annan femma. Det är nåt man inte kommer ifrån.