1978 började tydligen även medlemmarna i Status Quo tycka att deras egen musik hade blivit lite väl förutsägbar så man anlitade ett gäng blåsare och en trio unga sångerskor, som hängde på bandet till Hilversum i Nederländerna för ett antal studiosessioner där. Resultatet blev en skiva som lät som - Status Quo.
Det häftigaste med den här plattan är egentligen omslaget, för så het är inte musiken. Den är inte tam, men det känns ändå lite mindre slagkraftigt än många tidigare skivor. Ändå finns här pärlor som Again And Again, Oh, What A Night och Let Me Fly, Long Legged Linda samt Alan Lancasters bästa låt, Stones. Producenten Pip Williams har på Status Quos forum uttryckt sitt ogillande av den sistnämnda låten, han tyckte den var ojämn och för pretentiös. Det tycker inte jag. Jag tycker det är en väldigt charmig låt, som vinner i längden. Vad den handlar om har jag ingen aning om.
Som alltid med Status Quo är det vad Francis Rossi vill som i slutändan blir musik, vilket innebär rak, ganska rå rock influerad mer av Everly Brothers, Carl Perkins och Little Richard än Elvis Presley och The Beatles. Från plattan innan har en del element bevarats, till exempel countryrocken i Let Me Fly och folkrocksartade valsrocken Someone Show Me Home.
Detta är en bra skiva, varken den bästa eller den sämsta i deras stora katalog, som går hem nästan var som helst. Gillar du rak röjarrock i bästa stoppa-skivan-bilens-spelare.stil så är det bara att köra på. Tacka mej gärna senare.
"Long-legged Linda
She sure was worth the flight
Long-legged Linda is playing the Whiskey
Tonight"
