Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del ett - Begynnelsen

Vad är de indoeuropeiska språken och varifrån kommer dom ursprungligen? När utvecklades de moderna språken? Det har skrivits mycket bra avhandlingar och blogginlägg om de indoeuropeiska språken så jag behöver inte ta upp allt. Grunddragen tar jag dock med här och nu.

De indoeuropeiska språken är en samling relativt närbesläktade språk vars gemensamma drag är ordförrådet, grammatiken och till viss del också semantiken. Det finns gott om ord i t ex svenskan som även finns i hindi och gaeliska. De har kanske inte samma betydelse överallt men eftersom ord ändrar betydelse över tid kan man spåra deras utveckling bakåt till en punkt då de praktiskt taget hade samma betydelse i alla dessa språk. Grammatiken är också den ganska väl överensstämmande trots de ibland stora avstånden. Tempusformerna, för att ta ett exempel, är förbluffande lika från sanskrit i öster till portugisiska i väster. Semantiken, hur man använder orden i meningar så de bildar en praktisk betydelse för den man talar med, är också den ganska gemensam.

Allt detta talar för ett gemensamt ursprung för språken nånstans i världen. 1800-talets och det tidiga 1900-talets språkforskare gick här lite för långt när de kopplade samman språken med folkslagen som talade de olika språken. De glömde bort, eller hade kanske inte lärt sej, att folk kan byta språk lika lätt som de byter kläder eller allianser med sina ledare. Men det var nationalismens era och det var viktigt att hitta en kulturell koppling inom olika folk för att kunna hävda sej gentemot andra folk. Språket blev då det vapen man letat efter och det kom också att användas flitigt. Tyvärr hamnade detta vapen i händerna på mindre nogräknade politiker och ideologer som såg språk som den finaste kulturyttringen av alla. Det hängde samman med den patriotiska och nationalistiska vågen som drog fram vid samma tid. Det kom också att förknippas med arkeologin, historieforskningen och framför allt rasstudierna.

Bland de mer genuint lingvistiskt lagda forskarna, de som ville hitta de indoeuropeiska språkens ursprung, hemort om man så vill, växte sökandet efter ett ursprung fram genom att man började söka i språkens etymologi, dvs hur språk och ord har utvecklats över tid. De fann snart att fonetiken var den bästa vägen att gå. Fonetik är läran om hur vi använder olika ljud och läten för att forma ord genom att stöta luft mellan stämbanden för att sen forma tungan så det blir ytterligare fason på de ljud vi frambringar.

Ta f-ljudet som ett exempel. Då andas man ut varvid man placerar överkäkens tandrad mot underläppen och tvingar ut luften mellan det hinder som då bildats. Det finns två varianter, en tonande där man låter stämbanden bilda ett speciellt ljud samtidigt som ovanstående sker samt en tonlös där man bara väser ut ljudet. K kan låta lite olika beroende på i vilket ord det förekommer men gemensamt är att man för bakre delen av tungan mot den bakre, mjuka gommen och tvingar ut luften genom det hinder som bildas där. Man kan välja att helt blockera vägen för luften vilket då blir ett hårt k-ljud som i kall eller bara låta tungan lätt beröra gommen vilket ger ett sch-ljud. Sen kan man också föra tungan framåt längs gommen en bit vilket då bildar ett sje-ljud som i kittel.

Att stavningen sen inte helt återger uttalet är en annan sak. Det får man ta upp med språkfascisterna som håller på gammaldags stavning trots den moderna världen.

Dessa ljud är således såpass lika från språk till språk att man ändå har börjat undra om det inte funnits ett specifikt folk som en gång talat ett gemensamt språk och dialekter av det. Utvecklingen av ljuden kan också spåras i alla stavningar som förekommer i gamla dokument vilket har lett till att man satt upp vissa regler som talarna av indoeuropeiska språk omedvetet har följt genom seklernas gång. Reglerna har sitt ursprung i de folk som talade det gemensamma språket och dessa dialekter en gång för länge sen och är inte fastlagda av någon uråldrig kommission som bestämde hur språket skulle talas utan det utvecklades under de förutsättningar som den tidens samhälle, dess omedelbara omgivning och flora/fauna bestämde.

Detta har lett forskarna fram till att det hypotetiska urspråket inom den indoeuropeiska språkfamiljen talades av ett jordbrukande, hästbundet folk i Asien, på gränsen till Europa, nån gång mellan 5000 och 8000 år sen. Det är denna tidsintervall som är den vanligaste när forskarna ritar upp sina hypoteser och teorier. Förmodligen har en grupp människor kommit samman under denna tidsperiod och funnit att samarbete varit ett bra sätt att överleva på. De har sent vuxit ut över bräddarna för vad området klarade av så de skingrades för vinden. Det var nog en process som tog många tusen år av folkvandringar hit och dit och skulle vi kunna åka tillbaka i tiden till denna tidsperiod skulle vi nog aldrig kunna identifiera en speciell tidpunkt för när det hypotetiska urindoeuropeiska språket uppstod och dog ut. Det skulle inte märkas förrän det redan hade delats upp i först dialekter, sen egna dotter- och sonspråk.

I sin renaste form verkar detta urindoeuropeiska språk ha funnits till relativt nyligen för språkforskare har utsett litauiskan till det språk som är närmast detta tänkta urspråk av alla. Det är kanske dags att ta upp vilka språkgrupper som ingår den indoeuropeiska språkfamiljen. De är:

Germanska
Keltiska
Italiska (Romanska)
Slaviska
Baltiska
Albanska
Illyriska*
Trakiska*
Dakiska*
Tochariska*
Grekiska
Makedoniska*
Armeniska
Messapiska*
Indo-iranska
Anatoliska*
Liguriska*
Venetiska*
Piktiska*


De språk som beskrivs med en asterisk(*) efter sej är idag helt utdöda. Tochariskan gick upp i mongoliskan, kinesiskan och en del språk ur den indo-iranska språkgruppen. De övriga med samma asterisk har slukats av  sina respektive omkringliggande språk. Piktiskan är det språk som överlevde längst, fram till ca år 1300. Illyriskans koppling till albanskan är oklar trots att det finns vissa överensstämmelser mellan språken och det faktum att illyrierna bodde i samma trakt som dagens albaner gör. Utöver dessa finns det en hel radda språk som troligen också var indoeuropeiska men som inte kunnat föras hit eftersom vi inte har tillräckligt mycket kunskap om dom för att kunna klassificera dom. Sen finns det släkt till släkten, så att säga, i form av etruskiskan och iberiskan. Att jag säger släkt till släkten beror på att DNA-studier visar att många med iberiskt och etruskiskt ursprung bär på liknande gener som de som pratar ett indoeuropeiskt språk. De senare har kommit till Europa i senare skede men verkar ha utgått från samma område som de förra.

Nästa episod i den här serien handlar om språkgrupperna inom den indoeuropeiska språkfamiljen.
Det kommer mer i den här serien. Detta är bara ett smakprov. I framtiden kommer en Youtube-film att göras av detta, då med lite bilder och annat skojigt. Väl mött då.




"Bridge är som sex; om du sitter med en bra hand, behöver du ingen partner."