De senaste dagarna har jag skrivit om jordbävningen i Japan, om semleskandalen på Gotland och lite annat jox. En röd tråd genom allt detta är att jag protesterat så högljutt jag bara kan i skrift mot besserwissrar och småpåvar. Vi vet bäst allihop, så är det bara. Tills någon kommer och knäpper oss på näsan med bättre fakta. Så borde det vara i alla fall. Men med "vet bäst"-typer är så inte alltid fallet. Såna har många gånger siktat in sej på vad som endast kan vara det rätta svaret och de vägrar inse att de möjligtvis skulle kunna ha det minsta fel. Jag hade en sån i släkten, min morfar, så jag känner igen typen när jag ser den.
Jag är själv ganska halsstarrig men jag har lärt mej bemästra den inre lilla demon som hela tiden säger mej att jag borde stå på mej även om jag inte har något på fötterna. Enbart om jag har rätt fakta på min sida står jag på mej nu för tiden. Det har visat sej vara så fallet ganska ofta, framför allt när troende kommer med sina mantran utan att bry sej om att fakta talar emot dom. I klimatdebattens fall kan jag bara säga som så: modeller är inte fakta. Modeller är modeller.
Vad gäller genusdebatten gäller följande: vad några enskilda tyckare anser har ingen betydelse för världen i stort. Det är vad som händer som en följd av dessa tyckares och andra "experter" på en mer regional nivå som (tyvärr) får konsekvenser för vanligt folk. Genusianerna leker med vanligt folk och gör allt till en fråga om kön.
I upphovsrättsdebatten och dess släkting, frågan om integritet, finns bara en riktig väg: att de stora bolagen slutar försöka påverka politiker att skriva lagar som gör girighet till just lag.
Jag tror jag går och sätter mej under en annan ek, visdomens ek. Den ek en grupp av naturforskare (druiderna) som tyvärr gjorde det till en religion satte sej under. Jag ska försöka undvika att göra min visdom till religion. Den saken lämnar jag med varm hand över till Uppsalainitiativet, genusianerna och storbolagen med sina lobbyister.
