Farväl Henke!

Tyvärr klarade Henke sej inte. Han dog idag trots att proceduren för att rensa hans urinrör lyckades. Men vi fick tre år tillsammans. Farväl Henke!

En rufsig Henke i piggare dagar.

"Please Mrs. Avery, I just gotta talk to her
I'll only keep her a while
Please Mrs. Avery, I just wanna tell 'er goodbye

Tell her goodbye

Please
Tell her goodbye"

Min favoritmusik: Fly By Night

Till skillnad från min serie med Dire Straits kommer jag inte ta Rush kronologiskt. Jag tar albumen som jag kommer på dom. Till exempel denna platta som jag kom på just för att jag fick titelspåret i huvudet alldeles nyss. Detta är första plattan med trummisen och låtskrivaren Neil Peart och även om han precis kommit in i bandet märks hans närvaro direkt. Inte bara för att bandet blir samspelt, utan också för att hans texter är så mycket mer nyanserade än de Geddy Lee själv åstadkom på debutplattan. Gradvis ändras gruppens musikstil också från debutens Led Zeppelin-inspirerade bluesrock till en mer progressiv rock.

Det första man märker som skillnad mellan Fly By Night och debuten är hur mycket mer spets det är på musiken. Till en början verkar det som om Geddy Lee har problem med att sjunga texterna men han kommer in i det ganska snart och anpassar dom till sitt sätt att sjunga, som är ganska unikt i rockvärlden. Han har en ganska ljus och raspig röst, som många har antingen retat sej på eller gjort narr av. Men den är också dramatisk och han har stor känsla för humörsvängningarna i Pearts texter. Lägg därtill att Alex Lifeson verkar ha fått en ny inspirationskälla för sitt gitarrspel till de texter Peart kommer med.

Hela plattan känns fräsch fortfarande snart 40 år efter att den kom ut (den kom 1975) och även om det där med wah-wah-pedal och långa gitarrsolon kanske inte står så högt i kurs bland skivbolagen idag känns denna plattan mer aktuell än någon technobaserad musik. Någon politisk text finns inte, ej heller någon renodlad kärleksstext. Däremot finns här en individuell ideologi, deklarerad av såväl Lee som Peart, i låtarna Anthem och Best I Can. Dessutom finns här, som i många andra progressiva verk från tiden gott om fantasy-betonade texter. Det mer än åtta minuter långa eposet By-Tor And The Snow Dog är ett prima exempel på detta sistnämnda.

Rivendell visar upp en mjukare sida, nåt som inte hördes lika mycket på debuten, och som inte har hörts så mycket senare heller. Texten är förstås inspirerad av Tolkiens skildring av alvernas huvudbostad i Sagan om Ringen-böckerna med samma namn. På det hela är hela skivan en angenäm resa in i ett land av skräckinjagande figurer, personliga ståndpunkter och framför allt bra spelad musik. Så här inspirerad på en andraplatta har jag sällan hört en grupp vara. Det blev inte deras genombrott men plattan etablerade dom som en musikalisk kraft att räkna med. Man får ibland kalla kårar av att dels höra hur bra de är på egen hand, men dels kan vara så samspelta.

Det är framför allt den tidigare nämnda By-Tor And The Snow Dog (uppkallad efter två hundar en kompis till bandet hade) men också den kortare och mer intensiva Beneath, Between And Behind som visar hur rasande bra de är, såväl som individuella spelemän som band. Ibland blir det dock irriterande med all professionalism och det nästan överpedantiska sätt som gruppen ihop med sin producent Terry Brown arbetar på. Det är nästan som om robotar hade spelat. Men så kommer det sköna liret in i form av dundersköna texter och lika dunderskönt gitarrspel. Syntarna hade ännu inte gjort sitt intåg i studion hos Rush.



"There's a time for feelin' as good as we can
The time is now and there's no stoppin' us
There's a time for livin' as high as we can
Behind us you will only see our dust"