Den stora lögnen om istäcket i Arktis

Istäcket i Arktis fluktuerar efter säsongerna. Lite på sommaren och mycket på vintern. På 1950-talet ska det ha varit väldigt lite, liksom på 1930-talet. För snart 200 år sen rapporterades det att isarna i området nästan helt var borta, bara för det att några år senare nästan helt vara igenkorkat. Aftonbladet struntar i den tidigare historien och blåser upp en liten nedgång i mängden is som om det vore rena rama katastrofen. En liten eloge dock för att de inte tar upp klimatdravlet (dvs att vi människor skulle ligga bakom avsmältningen på sommaren).

Aftonbladet och andra med dom struntar också i den senaste tidens återhämtning som är mer remarkabel. Det har nämligen vuxit ut till den största utbredningen på mycket länge. Artikeln hade nog skrämts mer om den hade kommit i början av oktober, direkt efter den minsta utbredningen varje år. Men sånt bryr sej inte opportunisterna inom klimatalarmismen om. Självklart inte. Även om de inte längre vågar skriva om den mänskligt inducerade uppvärmningen så andas de svagt om den, för att blidka de som profiterar på politiken bakom denna tankegång.



"Varje gång folk säger något till mig om vädret känner jag mig alltid säker på att de menar något annat."

Se hela bilden är en del av vetenskapen

Det är viktigt  att se hela bilden. Pusslet borde läggas oftare. Bild från annan blogg.

Att kunna se hela bilden är nåt vi alla kunde och borde dra nytta av. The big picture kallas termen på engelska. Den har stor betydelse för vetenskapen. Eller snarare borde den ha det. Sättet vi belönar vetenskapliga studier på, s k peer review (ungefär recension utförd av likar), har tyvärr drag av pal review (recension utförd av kompisar). Fler än mej tycker att det borde ändras på det. Det finns också, som påpekas i det länkade materialet, risken att de som ska granska och recensera ett vetenskapligt verk ser hela sitt egna arbete gå upp i rök som en följd av det nya arbetet och är man ohederligt lagd kan man stoppa denna nya kunskap från att nå ut till allmänheten genom att säga att materialet inte håller måttet. De förhindrar således andra att se hela bilden.

Nästa gång någon ur gänget bakom tron på människans orsakande av global uppvärmning säger att motståndarsidans forskare inte fått sina rön publicerade så tänk då efter att den hela bilden kanske inte fått komma fram pga ovilja från de som ser ett hot i den andra sidan. Tanken att vetenskapen ska utvecklas opartiskt och utan subjektivism faller på det klassiska problemet med den enskilda människans eget sinne.

Jag upptäckte det där med att inte se hela bilden i en viss sak härom dagen när jag såg tre nötter bilda en triangel på min mammas TV-bord. Jag frågade om varför nötterna var arrangerade på detta vis varvid min mamma frågade "Räknade du inte med den nöten då?" och pekade på en nöt som var dold för mina ögon bakom en stor blå kopp. Jag tittade längre fram över koppen och såg då en nöt som låg intill den. Den bröt hela mönstret med sin placering en bit utanför den tänkta triangeln de andra nötterna bildade.

Att se hela bilden, att kunna förstå en sak, är en viktig del av ens egen process från barn till vuxen. Att bli förhindrad att se hela bilden är ett barnsligt drag hos de som inte vill att man ska se hela bilden.



"Dansen är ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär."