Vad rasister, främlingsfientliga, religiösa fundamentalister och miljöalarmister har gemensamt

Rasister, främlingsfientliga, religiösa fundamentalister och miljöalarmister styr agendan nu för tiden och det verkar inte finnas någon ände på vad för dumheter de kan tänkas komma med. Lars Bern har fångat detta väldigt bra i sitt senaste inlägg på sin blogg. Det är ganska skrämmande att se dessa i grunden likartade synsätt på världen, att se hur de lägger under sej folkgrupper en masse. Det de har gemensamt är att kunna styra över så många människor som möjligt och de som inte håller med brännmärks på olika vis. Såna här människor sätter demokratin både ur och på spel med sina metoder och skadar folks förtroende för politiker ännu mer.

Vår moderna adel sitter i diverse parlament och de som vill in har inte vanligt folks väl och ve för ögonen utan vill vara med och leka politik. Se bara på Sverigedemokraterna. Så fort de kom in blev de likadana som alla andra. Att de får fortsatt förtroende bland så många beror nog främst på nyhetens behag, de ses fortfarande som uppstickarna. Men ge dom några år till så märks det nog att de bara vill åt makten och härligheten som alla andra. De vill rida på våra ryggar och struntar snart i sina politiska ideal. Miljöpartiet har lyckats hålla sina siffror uppe främst för att majoriteten av alla journalister är just miljöpartister och på så vis kan påverka opinionen i den riktningen.

Men som sagt, de har en sak gemensamt alla dessa ideologier och det är att kväsa oppositionen. Oppositionen är inte politisk utan består av rim och reson, de som verkligen kan nåt. De som vet att världen inte förändras för att politiker gör nåt utan att den förändras trots politikerna. För det är tjänstemän, akademiker, arbetare som får världen att förändras. Många av oss förleds att tro att politikerna och den politik en regering råkar föra verkligen har förmågan att styra ett land, men de är egentligen bara verktygen som gör det sista arbetet när det verkliga arbetet redan har utförts av andra. När vi nu röstar in nästa omgång snyltare i såväl EU som våra nationella parlament får vi väl önska dessa blodsugare lycka till. Vi andra kan bara leva våra liv som förut.




"Christianity, judaism, islam and hinduism - 
we put the fun in fundamentalism. 
We put the mental in there too"

Min favoritmusik: Foghat (Rock And Roll)

Det häftigaste med denna skiva är egentligen omslaget, som på ett skämtsamt vis illustrerar rock'n'roll. Men musiken är minst lika schysst. Road Fever, Feel So Bad och Long Way To Go är de tre bästa låtarna här, men de övriga sex är väldigt bra de med. Detta album är från 1973, samma år som Status Quo befäste sin storhet i England och Nazareth såg till att göra Dunfermline i Skottland till hårdrockens huvudstad för en kortare tid. Foghat 1973 års album är inte lika bra som debuten men har samma energi och ös, med lite mer rock än blues.

Peverett & co verkar ha fått blodad tand också av framgången med debuten för man har inkluderat sångkör och blås i vissa av låtarna, speciellt Ride, Ride, Ride och tidigare nämnda Road Fever. Det är också på denna platta Rod Price visar sitt kunnande med sliden på allvar. Dave Peverett sjunger bättre här än på debuten, förmodligen för att han har blivit varm i kläderna och har funnit sin nya stil, drygt två år efter han lämnade Savoy Brown. Speciellt i What A Shame hör man hans härliga röst. Den låten har dessutom ett politiskt budskap om att svarta och vita bör kunna lyssna på varandras musik och gilla den för den är i grunden samma musik.

Det jag enda ogillar med plattan, och det är egentligen bara en liten struntsak, är att sista låten Couldn't Make Her Stay är för kort. Den känns helt enkelt ofullbordad, som om de tog vad man hade och gick in i studion med den trots att den verkar sluta mitt i. Resultatet är visserligen en riktig bluesrockpärla, men den borde varit längre än strax under två minuter som den är nu. Men det är väl jag som griper efter halmstrån och överdriver det kritiska tänkandet. Musik ska avnjutas, inte sönderdelas i småbitar som sen granskas med lupp. Sätt på den här plattan och njut av engelsk bluesrock från tidigt 1970-tal som blev ganska stort i USA.

"Good music on the radio,
A whole lotta people don't wanna know
They say that black is black and white is white

You can't cross over 'cause it don't seem right
Ain't it shame, ain't it a pity
The bluebird's gone from the windy city"