lördagen den 5:e mars 2011

Bibeln står i vägen för arkeologin

Inte bara arkeologin. Den står i vägen för historien, för politiskt förnuft, kort sagt: bibeln står i vägen för allt som har med verkligheten att göra. Hans Furuhagen har skrivit en ny bok om hur bibeln stått i vägen för den verkliga arkeologin. Bortsett från att han uppenbarligen har fel om att Jesus föddes i Nasaret, framför allt då den staden inte finns belagd vare sej i de historiska källorna vid den tiden då han ska ha levat eller i arkeologiska utgrävningar, är alla Furuhagens inlägg i debatten kring verifieringen av de bibliska händelserna helt rätt.

Man får komma ihåg att bibeln med de två olika testamentena är en samling berättelser som som bäst kan tolkas som överdrivna legender kring människor som om de har levat inte var ens i närheten av de supermänniskor de beskrivs som i texterna. Förutom allt det som Richard Dawkins och andra redan poängterat, att bibeln är fylld av hat, mord, övergrepp, krigiska galningar, kortsynta och långsinta dårar, så är bibeln en typisk självförhärligande beskrivning av ett folk som velat sätta in sej själva i ett större sammanhang och då på bekostnad av såväl sina förfäder som verkligheten. Det mesta som står där, om inte allt, finns redan nedskrivet i äldre texter och det enda man har gjort är att byta namn på figurerna och sätta in allt i ett sammanhang som passar en monoteistisk varelse som endast manifesterar sej i form av en brinnande buske, ett moln, en röst eller genom konstiga figurer kallade änglar.

Bibeln är de besegrades triumf, en sorts "vi förlorade men om vi skriver ner sakerna som vi såg dom vinner vi i alla fall". Dåliga förlorare som skriver ner historien flera hundra år efteråt när minnena om de verkliga händelserna, i andra delar av världen, för länge sen försvunnit. De som skrev ner texterna, på 300-talet f v t, skulle nog glädjas storligen över vad deras verk lett fram till. Texterna är uppenbarligen från orala traditioner, finputsade av herdar som berättat en blandning av legender och amsagor vid lägereldarna, där verkliga händelser blandats med urgamla myter från äldre generationers religioner och berättelser de hört från folk i andra länder som de träffat på handelsresor.

Det övergripande budskapet, att det finns kärlek men bara för de som tror på en enda gud, låter för mej faktiskt som fascism. ALLA ska väl kunna känna sej älskade oavsett om man tror på nåt eller ej? Man ska inte döda de som inte vill tro. Sånt bronsålderstänkande kan vi vara utan, tack!

Populära inlägg