En liten personlig litania

Tänk er situationen: I ett rum sitter ett antal personer varav vissa känner varandra, andra inte. In i rummet kommer en person som de allra flesta tittar till på. Många människor väcker andras intresse på en lång rad olika sätt, antingen genom att vara den de är, genom sitt utseende eller nåt de gör när de kommer in i ett sånt här rum. Andra människor väcker näst intill inget intresse alls, vad de än gör eller hur de än ser ut.

Jag hör till den gruppen som inte väcker nån form av intresse alls för de som inte känner mej. Man tittar till, om ens det, sen är jag i praktiken bortglömd. Jag brukar titta till på de människor jag möter för att se om någon tittar tillbaka. De senaste 20 åren har detta skett kanske fem-tio gånger och då har mest likgiltiga blickar mött min. Är jag så ointressant för andra människor?

Det är bara när jag tar fram min kamera som folk tittar, och då är det lite lätt skrämda blickar som möter min. Som om jag skulle ta deras själar eller fota dom utan att dom har nåt att säga till om. Vilket är väldigt konstigt eftersom många av dom själva har kamerafunktion i sina telefoner och plåtar till höger och vänster utan minsta tanke på att de kanske tar någons "själ". Skulle min systemkamera vara så annorlunda, så mycket farligare?

Än så länge har jag inte bemötts av folk som ser min kamera och frågar mej om jag vill ta foton av dom. Jag har själv frågat andra om jag får ta foton på dom och hittills har jag bara fått ett positivt svar på denna fråga. Vad gäller frågor får jag fortsätta fråga om folk är intresserade av att bli fotade av mej. Så enkelt är det bara. Jag har gjort i ordning visitkort så folk kan kommunicera med mej i framtiden om de vill. Vad gäller folks intresse för min person vet jag inte vad jag ska göra. Det är nog inget jag kan göra nåt åt. Min kamera gör att folk åtminstone uppmärksammar mej, även om reaktionen sällan är den jag önskade den skulle vara.



"Vi har det bra, vi här bak i bilen, 
och vill ej va med om nån krock"