När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är det verkligen så? Jag menar, i den form av demokrati vi använder oss av oftast i de moderna samhällena är det så att vad en majoritet vill är det som också blir verklighet. De som hamnar i minoritet blir utanför och kallas inom politiken för opposition. Men jag menar att majoritet och minoritet är inte demokrati. Demokrati är när alla får det bra över hela spektrumet, oavsett vad en majoritet eller vad särintressen säger.
Det är förstås en svår balansgång mellan att alla får vad dom vill ha och full förvirring med medborgargarden och annat som inte går att ha i längden. Jag säger inte anarki eftersom anarki inte handlar om förstöra ett samhälle utan om att ett samhälle mår bäst av att ingen organiserad stat existerar. Så säger äkta anarkister själva och de har en viss poäng i detta. Starka stater är inte bra, ej heller svaga stater. En stark ledare i en svag stat (oftast en diktatur) är inte heller bra, liksom att en svag ledare inte är bra för en stark stat (oftast en marionett i en svajig demokrati).
Med detta menar jag att skillnaden mellan demokrati och diktatur har mer eller mindre suddats ut. Majoritetsväldet får dominera våra samhällen och det funkar väl när en tävling ska avgöras men inte när våra liv ska avgöras. Vi har ganska avancerade samhällen och vi väljer våra ledare, men när dessa väl är på plats verkar de ha glömt bort vilka som valde dom och varför.
Vem vågar dock ropa på direktdemokrati i dessa dagar då det å ena sidan finns tokar inom den socialistiska sidan som bara vill bråka, och på deras politiska motpol finns också tokar som bara vill bråka. Dessa oroar sej vissa för ska kunna komma fram om vi inför direktdemokrati. Men jag är inte säker på att vi behöver oroa oss för dom egentligen. De som gör såna saker är väldigt få och har ingen direkt påverkan på samhället i stort. Problemet ligger hos opinionsbildarna, med politiker och media spetsen. De piskar upp en stämning som består i att kriminella element och höger- respektive vänsterknasbollar skulle vara värre för samhället än miljöproblemen och bristen på arbete tillsammans.
Vad är det för en demokrati där opinionsbildare får bestämma vem som har rätt? I en äkta demokrati har alla - och ingen - rätt. Det viktiga är att alla får komma till tals och att alla fakta ska få tala för sej själva. I slutändan kommer verkligheten att bestämma vad som blir det korrekta. Men en sån demokrati är väl en utopi, eller? För vi har statistik och folk som älskar att manipulera siffror så de passar in perfekt för att dupera befolkningen, men framför allt de som styr. Det är inte oss egentligen man försöker lura. Det är de styrande så att de kan fortsätta vara vid makten - för att bli ännu mer duperade.
Det låter som om jag är världens värsta konspirationsnöt, och det kanske jag är men det verkar ju finnas fog för detta. Åtminstone för att det finns en helt öppen agenda här som går ut på att misstänkliggöra allt som inte hör till normen, vad nu den är för något. Denna "norm" verkar gå ut på att så länge man inte orsakar några större problem för överheten så får man säga vad man vill. Men avviker man från den rätta vägen är man antingen rasist, manschauvinist, antisvensk, misogyn, misantrop eller alltihop på en gång.
Men jag tänker strunta i alla epitet som vissa kan tänkas försöka fästa på mej. Vi har behov av att sätta etiketter på varandra. Sätt i så fall etiketten yttrandefrihetsförkämpe på mej. Ingen åsikt är fel, ingen har fel, man har bara mer eller mindre rätt utifrån ens egna sätt att se på saker och ting. Som Povel Ramel skaldade: Sanning är en blandning av verklighet och dikt. Sen är det så att det är fakta som är det viktiga. Åsikter ska man hålla för sej själv eller bara yttra när man har tillräckligt på fötterna. Självcensuren är viktigare än att samhället förbjuder ens tunga att bilda ord.
Jag känner nu att jag bara svamlar och kan egentligen inte upprätthålla en diskussion mer. Om det är någon som vill utveckla det jag skrivit och som förstår var jag är på väg (jag är inte ens säker själv!) så skriv gärna en kommentar. Jag låter det vara som det är. Jag är lite ledbruten eftersom jag har en så härlig träningsvärk från en yogaträning jag följde med på i veckan som var.
"So India’s problem turns out to be the world’s problem. What happened in India has happened in God’s name.
The problem’s name is God."
Visar inlägg med etikett diktatur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett diktatur. Visa alla inlägg
lördag 18 april 2015
lördag 10 januari 2015
Demokrati eller demonkrati?
Visserligen är yttrandefriheten helig, rätten att få yttra sej går utöver allt annat enligt mitt sätt att se, men det finns faktiskt gränser för vad rätten att säga ska få styra över. Vi kan och får säga vad vi vill om vem och vad som helst, eller rättare sagt: vi borde få göra det. Men sen om det vi säger ska få styra över vad andra tycker och tänker är en annan sak. Vad några få tycker och tänker ska inte få vara normen för ett helt samhälle.
Jag blev påmind om detta vid attacken mot tidningen Charlie Hebdos högkvarter i onsdags, och igen när jag läste om vad några få pryda människor tyckte om en kvinnas dekolletage i TV. Yttrandefriheten sträcker sej även till rätten att ha vilka kläder man vill, oavsett sammanhang. Yttrandefriheten täcker även rätten att stänga av TVn om man inte tycker om det man ser, liksom rätten att yttra sej om det man ser på den. Men rätten att yttra sej som man vill ska inte gå ut över andras rättigheter.
De som klagar på att man skändar minoriteters rättigheter när man säger vad man tycker har faktiskt skändat ens egna rätt att yttra sej som man vill. Det är en svår balansgång men på det stora hela får faktiskt de som känner sej förorättade skylla sej själva. De öppnade faktiskt sej själva för denna sortens "angrepp" genom att profilera sej själva från början. Jag tänker nu främst på religiösa grupperingar som inte tycker att man ska få kritisera religioner och religiösa angelägenheter, inklusive religiösa människor.
Det är som i fotografins värld. En person som är känd för den breda massan kan inte skydda sej bakom den lag som säger att man måste ge sitt tillstånd till den fotograf som tar en bild på en. Som kändis får man "skylla sej själv". Man har öppnat för att få sin bild tagen och publicerad av vem som helst genom att man velat bli kändis.
Det är därför jag anser att religiösa och politiska hänsyn inte ska gå före rätten att yttra sej som man vill. Vill jag kritisera, ironisera över, rent ut sagt håna religiösa angelägenheter ska jag få göra det också, eftersom de som står för en religion har öppnat för sånt från början. Jag ska ge ett litet exempel på hur jag resonerar: Det står i bibeln om att de som inte tror är dårar. Att bli kallad dåre kallar jag för en förolämpning. Ska då inte jag få kalla troende för dårar?
Risken med att inte släppa fram yttrandefriheten fullt ut är att vi får ett samhälle som är mer av en demonkrati än en demokrati. Det vill säga, vi låter särintressen bestämma än mer än idag. Det blir små intressegrupper som anger tonen hela tiden och saker som inte är av intresse för dessa grupper skyr man eller trycker ner. Med resultatet att vi får en jättestor klyfta mellan politiker och väljare, en klyfta som växer för varje gång vi ser självgoda politiker lura skjortan av företagare, föreningar och andra politiker, såna som faktiskt vill göra bra saker för samhället.
Vi ser nu den klyftan eftersom många med maktposition i samhället vägrar inse att de skadar samhället mer än de bygger upp det. De har ingen skuld i attacken på Charlie Hebdo, men de har i sanning hjälpt till att föda fram den världssyn terroristerna som utförde attacken hade. De har också hjälpt till att föda fram den beklagliga syn på världen som finns hos många människor med en ogrundad främlingsfientlighet inom sej. Likaså har den frambringat den största fiende vi känner.
Fienden är egentligen inte några enskilda terrorister eller heilande nationalister. Fienden är inte heller girigbukar med plånboken om onaneringsobjekt. Inte heller är fienden de politiker som sitter i våra parlament och missbrukar makten. Nej, fienden är inom oss alla. Det är den fiende som Edmund Burke talade om, och som hans sentida efterföljare John Stuart Mill formulerade så elegant, den som kommit fram flera gånger sen han yttrade orden, vilka jag citerar längst ner här i mitt inlägg.
Jag talar förstås om apatin. Den som får oss att bara se på när länder skövlas och människor dör. Man slänger till oss några små och smaskiga köttben att gnaga på (klimatfrågan, terrorismen, invandringen) medan vi glömmer bort de riktiga problemen (jobben, miljön, urbaniseringen). Det finns egentligen inget ont uppsåt i görningen när man vill att vi ska glömma de riktiga problemen, bortsett från det faktum att de som bestämmer vill att vi ska glömma bort de stora problemen av det enkla faktumet att de inte vet hur man ska lösa problemen.
Jag märker nu att mitt inlägg har lämnat utgångspunkten så jag får diskussionen åter till yttrandefriheten. Jag anser att problemet med apatin beror på att vi sätter för stor tillit till de styrande, att vi hoppas att de ska lösa alla problem. Det är precis samma sak som alltid: vi vänder oss till högre makter för att se till att dessa lösa alla problem.
Med knäppta händer stod man förr och bad till högra makter när fienden kom med svärd i hand. Det hjälpte inte. Idag skickar vi in blanketter till den moderna versionen av högre makter. Det hjälper nog bättre, men är i grunden samma sak. Vi gör ingenting själva för vi tror att ledaren ska ta hand om oss. Ändå visar historien gång på gång att det är de som vågar ta risker, de som tänker lite extra, som för utvecklingen framåt. De vågade också yttra sej gentemot gängse ordning. Ibland, som Giordano Bruno och Galileo Galilei, fick de betala ett högt pris för sina yttranden, men deras ord förde ändå samhället framåt.
Jag anser därför att de lagar i Sverige som begränsar rätten att yttra sej kritiskt strider mot utvecklingen. Må så vara, att någon blir kränkt men som man bäddar får man ligga.
"Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing"
Jag blev påmind om detta vid attacken mot tidningen Charlie Hebdos högkvarter i onsdags, och igen när jag läste om vad några få pryda människor tyckte om en kvinnas dekolletage i TV. Yttrandefriheten sträcker sej även till rätten att ha vilka kläder man vill, oavsett sammanhang. Yttrandefriheten täcker även rätten att stänga av TVn om man inte tycker om det man ser, liksom rätten att yttra sej om det man ser på den. Men rätten att yttra sej som man vill ska inte gå ut över andras rättigheter.
De som klagar på att man skändar minoriteters rättigheter när man säger vad man tycker har faktiskt skändat ens egna rätt att yttra sej som man vill. Det är en svår balansgång men på det stora hela får faktiskt de som känner sej förorättade skylla sej själva. De öppnade faktiskt sej själva för denna sortens "angrepp" genom att profilera sej själva från början. Jag tänker nu främst på religiösa grupperingar som inte tycker att man ska få kritisera religioner och religiösa angelägenheter, inklusive religiösa människor.
Det är som i fotografins värld. En person som är känd för den breda massan kan inte skydda sej bakom den lag som säger att man måste ge sitt tillstånd till den fotograf som tar en bild på en. Som kändis får man "skylla sej själv". Man har öppnat för att få sin bild tagen och publicerad av vem som helst genom att man velat bli kändis.
Det är därför jag anser att religiösa och politiska hänsyn inte ska gå före rätten att yttra sej som man vill. Vill jag kritisera, ironisera över, rent ut sagt håna religiösa angelägenheter ska jag få göra det också, eftersom de som står för en religion har öppnat för sånt från början. Jag ska ge ett litet exempel på hur jag resonerar: Det står i bibeln om att de som inte tror är dårar. Att bli kallad dåre kallar jag för en förolämpning. Ska då inte jag få kalla troende för dårar?
Risken med att inte släppa fram yttrandefriheten fullt ut är att vi får ett samhälle som är mer av en demonkrati än en demokrati. Det vill säga, vi låter särintressen bestämma än mer än idag. Det blir små intressegrupper som anger tonen hela tiden och saker som inte är av intresse för dessa grupper skyr man eller trycker ner. Med resultatet att vi får en jättestor klyfta mellan politiker och väljare, en klyfta som växer för varje gång vi ser självgoda politiker lura skjortan av företagare, föreningar och andra politiker, såna som faktiskt vill göra bra saker för samhället.
Vi ser nu den klyftan eftersom många med maktposition i samhället vägrar inse att de skadar samhället mer än de bygger upp det. De har ingen skuld i attacken på Charlie Hebdo, men de har i sanning hjälpt till att föda fram den världssyn terroristerna som utförde attacken hade. De har också hjälpt till att föda fram den beklagliga syn på världen som finns hos många människor med en ogrundad främlingsfientlighet inom sej. Likaså har den frambringat den största fiende vi känner.
Fienden är egentligen inte några enskilda terrorister eller heilande nationalister. Fienden är inte heller girigbukar med plånboken om onaneringsobjekt. Inte heller är fienden de politiker som sitter i våra parlament och missbrukar makten. Nej, fienden är inom oss alla. Det är den fiende som Edmund Burke talade om, och som hans sentida efterföljare John Stuart Mill formulerade så elegant, den som kommit fram flera gånger sen han yttrade orden, vilka jag citerar längst ner här i mitt inlägg.
Jag talar förstås om apatin. Den som får oss att bara se på när länder skövlas och människor dör. Man slänger till oss några små och smaskiga köttben att gnaga på (klimatfrågan, terrorismen, invandringen) medan vi glömmer bort de riktiga problemen (jobben, miljön, urbaniseringen). Det finns egentligen inget ont uppsåt i görningen när man vill att vi ska glömma de riktiga problemen, bortsett från det faktum att de som bestämmer vill att vi ska glömma bort de stora problemen av det enkla faktumet att de inte vet hur man ska lösa problemen.
Jag märker nu att mitt inlägg har lämnat utgångspunkten så jag får diskussionen åter till yttrandefriheten. Jag anser att problemet med apatin beror på att vi sätter för stor tillit till de styrande, att vi hoppas att de ska lösa alla problem. Det är precis samma sak som alltid: vi vänder oss till högre makter för att se till att dessa lösa alla problem.
Med knäppta händer stod man förr och bad till högra makter när fienden kom med svärd i hand. Det hjälpte inte. Idag skickar vi in blanketter till den moderna versionen av högre makter. Det hjälper nog bättre, men är i grunden samma sak. Vi gör ingenting själva för vi tror att ledaren ska ta hand om oss. Ändå visar historien gång på gång att det är de som vågar ta risker, de som tänker lite extra, som för utvecklingen framåt. De vågade också yttra sej gentemot gängse ordning. Ibland, som Giordano Bruno och Galileo Galilei, fick de betala ett högt pris för sina yttranden, men deras ord förde ändå samhället framåt.
Jag anser därför att de lagar i Sverige som begränsar rätten att yttra sej kritiskt strider mot utvecklingen. Må så vara, att någon blir kränkt men som man bäddar får man ligga.
"Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing"
fredag 15 augusti 2014
Monarki eller republik - vilket system är värst?
När historiker, ofta färgade av endera synen på vilket styrelseskick man gillar allra mest, tar upp perioden 1600-1918 är det skillnaden mellan enväldet, monarkin, och folkstyret, republiken, man mest tar upp som bevis på att vårt samhälle har utvecklats till det bättre. Men faktiskt är denna syn helt fel. Det är inte på grund av nån övergång till republik som har gjort att folket fått det bättre. Framför allt i öststaterna visade det ju sej att enväldet, och enfalden, bestod. Det var bara titlarna och vilka människor som stod för enväldet som ändrades.
Nej, det verkliga skälet till att folk i gemen världen över har fått det bättre har inte med ändringen av nåt styrelseskick eller att vi fick parlamentariska rättigheter att göra. Det verkliga skälet har sociala orsaker. Bättre hälsovård, bättre bostäder, bättre mat, bättre arbete samt bättre bostäder, allt detta hänger samman med att enskilda människor och grupper kring dessa människor trodde på att samhället kunde utvecklas och bli bättre. Man vågade ta risker och samhället frodades tack vare att såna människor fanns. Var fanns politikerna och ideologerna då? Jo, de kurade ihop sej i ett hörn och var konservativt lagda nästan allihop!
Där satt de i sitt hörn, alltmedan adeln, den riktiga skurken under denna 300-årsperiod, satt i ett annat hörn och fruktade för framtiden. Men när väl utvecklingen var på plats och krigen hade startat som en följd av att vissa styrande inte ville acceptera att utvecklingen förde dom mot en fredligare värld tog politikerna och ideologerna åt sej äran för att samhället utvecklats som det gjorde. Adeln försvann mer eller mindre och har idag noll inflytande som grupp i samhället. Individuella adelspersoner har förstås anpassat sej till den rådande situationen och byggt upp ett liv som politiker eller företagare.
Historiskt sett är det ju annars vanliga människor, företrädesvis ur medelklassen, som visat vägen genom innovationer i samhället medan politiker, myndigheter samt andra personer som anser sej vara samhällets stöttepelare har sett på och sen tagit åt sej äran av att ha berett vägen för dessa innovationer.
Visst, utan pengar från affärsmän hade en sån som James Watt inte kunnat få fram sin förbättring av ångmaskinen under 1700-talet, men de affärsmän han vände sej till var såna som hade lyckats få sin ekonomiska förmögenhet genom egna affärer. Specifikt John Roebuck hjälpte Watt ekonomiskt, men också genom att hjälpa honom att bygga ångmaskinerna. Roebuck var själv ingen ur de styrandes led från början men han gjorde sej till en man med stort inflytande genom affärer och gediget kunnande.
De som kom att styra världen efter Första världskriget ärvde nationalismen och det inskränkta sättet att se på folket, undersåtarna, från kungarna och adeln, och det ledde till att folket inte fick det bättre alla gånger vad gäller yttrandefriheten, även om man fick det bättre rent materiellt. Politikerna och byråkraterna tog nu över adelns och medelklassens roll som översittare i samhället. Det har lett till att vi egentligen inte röstar på partierna för att de ska göra saker bättre för oss, utan för att de ska se till att vi håller oss i schack. Vi röstar på dom gör minst skada i samhället. Vi är nog inte redo för absolut demokrati. Inte än i alla fall. Det vi nu kallar demokrati är inte fullt ut demokrati, men det är det bästa vi kan åstadkomma i nuläget.
Men likväl har det i många länder utmynnat i öppen diktatur. I väst har vi i alla fall fått ynnesten att rösta fram våra diktatorer. Den lyxen fick man inte i Grekland, Spanien, Portugal, Öststaterna, stora delar av Asien och Afrika samt Sydamerikan.
Så till frågan om vad som är värst, monarki eller republik? Monarki betyder ordagrant en styr på grekiska och syftar på att makten nominellt sitter hos en enda person, gemenligen kallad kung, ibland furste och även kejsare. Republik betyder ordagrant folkets sak på latin och syftar på att det som händer inom ett land är folkets ensak, inte bara en enda persons.
Det finns ett antal saker som stör mej med dessa ord och ideologierna bakom båda orden. En monarki behöver inte betyda att ledaren är en diktatorisk despot som skickar ut sina soldater för att hålla undersåtarna i herrans tukt och förmaning om de klagar, och en republik är inte nödvändigtvis synonym med demokratiska tankar. Dessutom strider det mot min inre etiska klocka att en republik ska ha en ledare. Det strider mot vad ordet republik betyder och står för. Är det inte meningen att man med en republik ska kunna ha många ledare?
För strikt menat är Sverige inte en monarki för vi har många ledare med en statsminister i spetsen. Den vi kallar kung är ingen ledare. Han är "bara" kung och är en galjonsfigur som folket gillar. Det vi har kallas ju också för kungadöme (engelska kingdom) så vi behöver inte termen monarki. I Frankrike är ledaren, som kallas president, nästintill enväldig och premiärministern är ett närmast obetydligt bihang. Är inte Frankrike då också att betrakta som kungadöme, - eller monarki? Ett valkungadöme visserligen men ändock en monarki.
Att placera så mycket makt över ett land i händerna på en enda person är aldrig bra. Det går möjligen i smågrupper om 10-15 personer, men definitivt inte i ett land med flera miljoner människor. Statschefen ska vara maktlös och fungera som den sammanhållande kraften, ansiktet utåt så att säga. Där har Israel och Tyskland gjort det bra. Presidenten är där mer av en galjonsfigur som samlar parlamentet, inte mycket mer. Makten sitter hos hela parlamentet och regeringen som för tillfället leker med finanserna.
Sverige, Norge, Danmark, Storbritannien och några till har också ordnat det bra då statscheferna inte har någon riktig makt utan är mer ansiktena utåt. En kompromiss mellan det vi kallar monarki och republik.
Slutligen skulle jag vilja säga att oavsett vi talar om monarki eller republik finns här stora risker att det brakar samman i diktatur och många gånger har faktiskt diktatorer kommit till makten genom demokratiska val. Men vi borde inte följa politiker och myndigheter i alla lägen. De borde följa oss och våra exempel. Är politisk makt verkligen så eftersträvansvärd?
"Get back to work!"
Nej, det verkliga skälet till att folk i gemen världen över har fått det bättre har inte med ändringen av nåt styrelseskick eller att vi fick parlamentariska rättigheter att göra. Det verkliga skälet har sociala orsaker. Bättre hälsovård, bättre bostäder, bättre mat, bättre arbete samt bättre bostäder, allt detta hänger samman med att enskilda människor och grupper kring dessa människor trodde på att samhället kunde utvecklas och bli bättre. Man vågade ta risker och samhället frodades tack vare att såna människor fanns. Var fanns politikerna och ideologerna då? Jo, de kurade ihop sej i ett hörn och var konservativt lagda nästan allihop!
Där satt de i sitt hörn, alltmedan adeln, den riktiga skurken under denna 300-årsperiod, satt i ett annat hörn och fruktade för framtiden. Men när väl utvecklingen var på plats och krigen hade startat som en följd av att vissa styrande inte ville acceptera att utvecklingen förde dom mot en fredligare värld tog politikerna och ideologerna åt sej äran för att samhället utvecklats som det gjorde. Adeln försvann mer eller mindre och har idag noll inflytande som grupp i samhället. Individuella adelspersoner har förstås anpassat sej till den rådande situationen och byggt upp ett liv som politiker eller företagare.
Historiskt sett är det ju annars vanliga människor, företrädesvis ur medelklassen, som visat vägen genom innovationer i samhället medan politiker, myndigheter samt andra personer som anser sej vara samhällets stöttepelare har sett på och sen tagit åt sej äran av att ha berett vägen för dessa innovationer.
Visst, utan pengar från affärsmän hade en sån som James Watt inte kunnat få fram sin förbättring av ångmaskinen under 1700-talet, men de affärsmän han vände sej till var såna som hade lyckats få sin ekonomiska förmögenhet genom egna affärer. Specifikt John Roebuck hjälpte Watt ekonomiskt, men också genom att hjälpa honom att bygga ångmaskinerna. Roebuck var själv ingen ur de styrandes led från början men han gjorde sej till en man med stort inflytande genom affärer och gediget kunnande.
De som kom att styra världen efter Första världskriget ärvde nationalismen och det inskränkta sättet att se på folket, undersåtarna, från kungarna och adeln, och det ledde till att folket inte fick det bättre alla gånger vad gäller yttrandefriheten, även om man fick det bättre rent materiellt. Politikerna och byråkraterna tog nu över adelns och medelklassens roll som översittare i samhället. Det har lett till att vi egentligen inte röstar på partierna för att de ska göra saker bättre för oss, utan för att de ska se till att vi håller oss i schack. Vi röstar på dom gör minst skada i samhället. Vi är nog inte redo för absolut demokrati. Inte än i alla fall. Det vi nu kallar demokrati är inte fullt ut demokrati, men det är det bästa vi kan åstadkomma i nuläget.
Men likväl har det i många länder utmynnat i öppen diktatur. I väst har vi i alla fall fått ynnesten att rösta fram våra diktatorer. Den lyxen fick man inte i Grekland, Spanien, Portugal, Öststaterna, stora delar av Asien och Afrika samt Sydamerikan.
Så till frågan om vad som är värst, monarki eller republik? Monarki betyder ordagrant en styr på grekiska och syftar på att makten nominellt sitter hos en enda person, gemenligen kallad kung, ibland furste och även kejsare. Republik betyder ordagrant folkets sak på latin och syftar på att det som händer inom ett land är folkets ensak, inte bara en enda persons.
Det finns ett antal saker som stör mej med dessa ord och ideologierna bakom båda orden. En monarki behöver inte betyda att ledaren är en diktatorisk despot som skickar ut sina soldater för att hålla undersåtarna i herrans tukt och förmaning om de klagar, och en republik är inte nödvändigtvis synonym med demokratiska tankar. Dessutom strider det mot min inre etiska klocka att en republik ska ha en ledare. Det strider mot vad ordet republik betyder och står för. Är det inte meningen att man med en republik ska kunna ha många ledare?
För strikt menat är Sverige inte en monarki för vi har många ledare med en statsminister i spetsen. Den vi kallar kung är ingen ledare. Han är "bara" kung och är en galjonsfigur som folket gillar. Det vi har kallas ju också för kungadöme (engelska kingdom) så vi behöver inte termen monarki. I Frankrike är ledaren, som kallas president, nästintill enväldig och premiärministern är ett närmast obetydligt bihang. Är inte Frankrike då också att betrakta som kungadöme, - eller monarki? Ett valkungadöme visserligen men ändock en monarki.
Sverige, Norge, Danmark, Storbritannien och några till har också ordnat det bra då statscheferna inte har någon riktig makt utan är mer ansiktena utåt. En kompromiss mellan det vi kallar monarki och republik.
Slutligen skulle jag vilja säga att oavsett vi talar om monarki eller republik finns här stora risker att det brakar samman i diktatur och många gånger har faktiskt diktatorer kommit till makten genom demokratiska val. Men vi borde inte följa politiker och myndigheter i alla lägen. De borde följa oss och våra exempel. Är politisk makt verkligen så eftersträvansvärd?
"Get back to work!"
tisdag 15 april 2014
Äkta vara
Jag lånar titeln på detta inlägg från journalisten och matexperten Mats-Eric Nilsson, övrigt lånar jag från bloggarkollegan Peter Harold. Han har nämligen gått igenom vad Fredrik Reinfeldt sagt om fosterlandet och barbariet. Harolds inlägg om detta gav mej en idé om att skriva om demokrati, vilket jag gjort många gånger tidigare så följaktligen blir det ett till. Jag vill nämligen låta göra gällande att beteckningen majoritet inte är en del av demokratin, det har helt enkelt inte mycket med demokrati att göra alls. Majoritet är en form av diktatur där de som håller med mest får allt.
Äkta demokrati är som en kaka med äkta varor (därav rubriken på mitt inlägg), alla åsikter, allt som blandas i smeten ska få sin tid i solen, sin chans att bidra. Att rösta på ett antal alternativ, sen välja det som får flest antal röster, är visserligen det enklaste sättet att få igenom sin vilja, men det mest demokratiska vore om alla fick vara med och bestämma, oavsett hur många röster man fick. Nu kanske vän av ordning invänder att så fungerar ju inte vårt parlamentariska system och det skulle bli för mycket hönsgård med detta sätt, men jag kan då kontra med att det är tillräckligt mycket hönsgård som det är nu.
Jag vet av personlig erfarenhet att äkta demokrati är svår att uppnå. I nian skulle vi rösta om vilken typ av tröja vi skulle ha på oss vid avslutningen. Det blev en knapp majoritet för en viss färg och en viss typ av tröja, men vissa i klassen stod på sej om sitt val och de hade rätt; tröjan skulle inte passa alla, vare sej färg- eller typmässigt. Lösningen blev att alla som hade röstat på sina respektive tröjor pröjsade för våra egna val. DET är demokrati! Majoriteten var dock inte nöjd med denna lösningen för de kände sej överkörda.
Jag ser till sist att Miljöpartiet snärjer in sej i prat om demokratiska rättigheter, som deras ena språkrör först ville avskaffa, sen gjorde en pudel(?) som mer andas skenhelighet än uppriktighet. Förbjuda anonyma bloggare, vad är det för dumheter? Förbjud då hellre regniga dagar och snöstormar. MP gör ingen pudel, de säger snarare en ännu större groda än tidigare när man vill ha ett tillägg till lagen om förtal som gör det möjligt att från myndigheternas sida helt enkelt ta bort det som klassas som förtal. Då kan man verkligen fråga sej vad som kommer att klassas som förtal. Den världen de vill ha, och håller på att skapa åt sej själva och åt oss andra, skiljer sej nämligen otroligt mycket från den reella världen vi lever i.
I min värld är det förtal om man anklagar någon för att ha gjort nåt utan att kunna bevisa sitt påstående. Det är också förtal om man gör eller säger något som ställer en annan i dålig dager utan att det finns fog för det. Jag har stöd för min syn på ordet, ser jag vid en granskning på internet. Det räcker gott med denna syn och de straff som finns för förtal. Ska misshagliga inlägg kunna plockas bort är steget inte långt till andra ingrepp och missgrepp. Fahrenheit 451 ligger då inte långt borta...
"I wish today could be tomorrow,
The night is dark,
It just brings sorrow anyway."
Äkta demokrati är som en kaka med äkta varor (därav rubriken på mitt inlägg), alla åsikter, allt som blandas i smeten ska få sin tid i solen, sin chans att bidra. Att rösta på ett antal alternativ, sen välja det som får flest antal röster, är visserligen det enklaste sättet att få igenom sin vilja, men det mest demokratiska vore om alla fick vara med och bestämma, oavsett hur många röster man fick. Nu kanske vän av ordning invänder att så fungerar ju inte vårt parlamentariska system och det skulle bli för mycket hönsgård med detta sätt, men jag kan då kontra med att det är tillräckligt mycket hönsgård som det är nu.
Jag vet av personlig erfarenhet att äkta demokrati är svår att uppnå. I nian skulle vi rösta om vilken typ av tröja vi skulle ha på oss vid avslutningen. Det blev en knapp majoritet för en viss färg och en viss typ av tröja, men vissa i klassen stod på sej om sitt val och de hade rätt; tröjan skulle inte passa alla, vare sej färg- eller typmässigt. Lösningen blev att alla som hade röstat på sina respektive tröjor pröjsade för våra egna val. DET är demokrati! Majoriteten var dock inte nöjd med denna lösningen för de kände sej överkörda.
Jag ser till sist att Miljöpartiet snärjer in sej i prat om demokratiska rättigheter, som deras ena språkrör först ville avskaffa, sen gjorde en pudel(?) som mer andas skenhelighet än uppriktighet. Förbjuda anonyma bloggare, vad är det för dumheter? Förbjud då hellre regniga dagar och snöstormar. MP gör ingen pudel, de säger snarare en ännu större groda än tidigare när man vill ha ett tillägg till lagen om förtal som gör det möjligt att från myndigheternas sida helt enkelt ta bort det som klassas som förtal. Då kan man verkligen fråga sej vad som kommer att klassas som förtal. Den världen de vill ha, och håller på att skapa åt sej själva och åt oss andra, skiljer sej nämligen otroligt mycket från den reella världen vi lever i.
I min värld är det förtal om man anklagar någon för att ha gjort nåt utan att kunna bevisa sitt påstående. Det är också förtal om man gör eller säger något som ställer en annan i dålig dager utan att det finns fog för det. Jag har stöd för min syn på ordet, ser jag vid en granskning på internet. Det räcker gott med denna syn och de straff som finns för förtal. Ska misshagliga inlägg kunna plockas bort är steget inte långt till andra ingrepp och missgrepp. Fahrenheit 451 ligger då inte långt borta...
"I wish today could be tomorrow,
The night is dark,
It just brings sorrow anyway."
lördag 29 mars 2014
Earth Hour ett förebud om en dystopisk framtid
Lars Kamël har skrivit en novell på sin blogg, en hemsk framtidsskildring om vad Earth Hour kan leda till. Själva novellen är väldigt bra skriven och man lider med den stackars mannen, vara enda brott är att han tittade på TV under den tid på dygnet då allt ska vara nedsläckt. Men det kan mycket väl bli en dystopisk framtid lik denna med vindkraften som ledande energikälla. Vindkraften funkade knappt för 500 år sen och den funkar definitivt inte idag. Med den som ledstjärna blir nog allt nedsläckt om några år...
"There are no atheists in foxholes'
isn't an argument against atheism,
it's an argument against foxholes."
"There are no atheists in foxholes'
isn't an argument against atheism,
it's an argument against foxholes."
torsdag 19 december 2013
Demokratins paradox
Alla åsikter, även de obekväma, ska få höras i demokratins namn. Men häri ligger två paradoxer, en som beskriver demokratins eventuella undergång, men också en som handlar om att demokratiska värderingar borde få vara allenarådande. Låt oss utforska detta senare påstående lite närmare.
Det handlar alltså om att låta alla komma till tals, hur läskigt, obekvämt eller elakt det än kan låta. Till och med förnedringar och satir är en del av demokratin. Men i detta finns samtidigt paradoxen att de åsikter som går stick i stäv med den demokratiska tanken om mötesfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet måste få vara med. I alla fall om man resonerar enligt tanken på att demokrati ska vara till för alla. Det är här jag reser ett finger mot denna åsikt. Jag vill mena att de som inte vill ha demokrati ska inte heller ha rätten att yttra sej om den i ett demokratiskt samhälle.
Vill man inte ha demokrati, tycker man inte om yttrandefrihet, ska man inte utnyttja den för sina egna odemokratiska syften. Antingen håller man då käften eller flyttar till ett land där man har diktatur. Så simpelt är det. Demokrati betyder folkvälde på grekiska och syftar då förstås på att folket har rätten att välja sina ledare. Det finns många sätt att utöva demokrati på, men det bästa för oss just nu är folkvälde.
Det ligger i yttrandefrihetens beskrivning att man ska få vara fri att yttra sin mening om saker som engagerar en. Därtill kommer mötesfriheten och rätten att tänka fritt. De är aspekter av varandra och ger tillsammans en heltäckande bild av hur demokrati fungerar, såväl i teorin som i praktiken. Men så har man stiftat lagar gällande förtal och hot, vilket jag faktiskt anser är två saker som inte hör till yttrandefriheten. Rätten att yttra sin mening berör oftast saker som är relevanta för en diskussion. Förtal och hot tillför inget relevant och ger bara den som uttalat dom en temporär satisfaktion (gammalt ord för tillfredsställelse, slå upp det!).
Därför anser jag att antidemokratiska åsikter mycket väl kan exkluderas från yttrandefriheten. Allt som går den demokratiska tanken emot är diktatur, men jag vill inte förbjuda dessa åsikter. Då skulle vi verkligen hamna i paradoxen jag beskriver ovan. Jag vill däremot bannlysa dom från diskussionen. Det viktiga är budskapet, inte hur budbäraren är funtad. Som jag tidigare sa är en odemokratisk åsikt inget som bör höras i ett demokratiskt samhälle, oavsett vilken den åsikten är. Knyt hellre näven i fickan eller flytta till ett land där du kan krama diktaturen bäst du vill, om du kan och får...
Vad är då en antidemokratisk åsikt? Till exempel att man är emot fria val, yttrandefrihet och rätten att mötas. Att man vill begränsa dessa rättigheter, som människor har haft i olika former och utsträckning genom alla tider, är högst odemokratiskt och hör inte hemma i ett modernt samhälle. Rätten att yttra sej innebär inte att man ska yttra sej i allt, speciellt inte om det går stick i stäv med rätten att yttra sej. Men att förbjuda antidemokrati är fel, för det är ett exempel på just antidemokrati.
Längst ner finner den ärade läsaren ett citat av den amerikanske forskaren och författaren Isaac Asimov om just demokrati och paradoxen kring den demokratiska tanken. Han trycker på en sak jag inte tagit upp här, nämligen kunskap. Det är kunskap som ger demokrati, och ett samhälle som inte värderar kunskap blir snart en diktatur. Så läs ni alla där ute, lär er något! Det är viktigare att ni lär er än sitter vid datorerna och sprider odemokratiskt hat. De som spelar nätverksspel lär sej något om livet. Vad gör de antidemokratiska människorna då?
"Anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that 'my ignorance is just as good as your knowledge."
Det handlar alltså om att låta alla komma till tals, hur läskigt, obekvämt eller elakt det än kan låta. Till och med förnedringar och satir är en del av demokratin. Men i detta finns samtidigt paradoxen att de åsikter som går stick i stäv med den demokratiska tanken om mötesfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet måste få vara med. I alla fall om man resonerar enligt tanken på att demokrati ska vara till för alla. Det är här jag reser ett finger mot denna åsikt. Jag vill mena att de som inte vill ha demokrati ska inte heller ha rätten att yttra sej om den i ett demokratiskt samhälle.
Vill man inte ha demokrati, tycker man inte om yttrandefrihet, ska man inte utnyttja den för sina egna odemokratiska syften. Antingen håller man då käften eller flyttar till ett land där man har diktatur. Så simpelt är det. Demokrati betyder folkvälde på grekiska och syftar då förstås på att folket har rätten att välja sina ledare. Det finns många sätt att utöva demokrati på, men det bästa för oss just nu är folkvälde.
Det ligger i yttrandefrihetens beskrivning att man ska få vara fri att yttra sin mening om saker som engagerar en. Därtill kommer mötesfriheten och rätten att tänka fritt. De är aspekter av varandra och ger tillsammans en heltäckande bild av hur demokrati fungerar, såväl i teorin som i praktiken. Men så har man stiftat lagar gällande förtal och hot, vilket jag faktiskt anser är två saker som inte hör till yttrandefriheten. Rätten att yttra sin mening berör oftast saker som är relevanta för en diskussion. Förtal och hot tillför inget relevant och ger bara den som uttalat dom en temporär satisfaktion (gammalt ord för tillfredsställelse, slå upp det!).
Därför anser jag att antidemokratiska åsikter mycket väl kan exkluderas från yttrandefriheten. Allt som går den demokratiska tanken emot är diktatur, men jag vill inte förbjuda dessa åsikter. Då skulle vi verkligen hamna i paradoxen jag beskriver ovan. Jag vill däremot bannlysa dom från diskussionen. Det viktiga är budskapet, inte hur budbäraren är funtad. Som jag tidigare sa är en odemokratisk åsikt inget som bör höras i ett demokratiskt samhälle, oavsett vilken den åsikten är. Knyt hellre näven i fickan eller flytta till ett land där du kan krama diktaturen bäst du vill, om du kan och får...
Vad är då en antidemokratisk åsikt? Till exempel att man är emot fria val, yttrandefrihet och rätten att mötas. Att man vill begränsa dessa rättigheter, som människor har haft i olika former och utsträckning genom alla tider, är högst odemokratiskt och hör inte hemma i ett modernt samhälle. Rätten att yttra sej innebär inte att man ska yttra sej i allt, speciellt inte om det går stick i stäv med rätten att yttra sej. Men att förbjuda antidemokrati är fel, för det är ett exempel på just antidemokrati.
Längst ner finner den ärade läsaren ett citat av den amerikanske forskaren och författaren Isaac Asimov om just demokrati och paradoxen kring den demokratiska tanken. Han trycker på en sak jag inte tagit upp här, nämligen kunskap. Det är kunskap som ger demokrati, och ett samhälle som inte värderar kunskap blir snart en diktatur. Så läs ni alla där ute, lär er något! Det är viktigare att ni lär er än sitter vid datorerna och sprider odemokratiskt hat. De som spelar nätverksspel lär sej något om livet. Vad gör de antidemokratiska människorna då?
"Anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that 'my ignorance is just as good as your knowledge."
måndag 11 november 2013
Dags att slå ett slag för yttrandefriheten
"Hypocrites get offended by the truth."
torsdag 4 juli 2013
Demokrati är ingen självklarhet
Ikväll har demokratin satts ur spel i Egypten för andra gången på relativt kort tid. Frågan är dock om valet som genomfördes för ett år sen verkligen var ett utslag av demokratiskt tänkande. Man valde det som var längst bort från Mubarak som möjligt. Så är det i alla länder där en politisk fraktion har haft makten för länge. Man röstar bort det man tröttnat på. Som jag påpekat tidigare är val inte nödvändigtvis ett tecken på demokrati utan snarare ett sätt att visa vad man tycker politiskt sett. Självklart är det en del av den demokratiska processen men inte den bästa och långt ifrån den viktigaste rättigheten.
När är demokrati bäst och när är dess motsats, diktatur, faktiskt bättre? I ett sånt här läge som det i Egypten är faktiskt en diktatur bättre än att sakta låta islamisterna smyga sej in bakvägen via Muhammed Mursi. För det hade nog hänt, precis som kristenheten gjorde när den fick tillräcklig makt i Europa under tidig medeltid. Men hur ska Egypten kunna bli av med de krafter som vill göra landet till ett nytt Saudiarabien?
I en värld där förnuftet borde råda och kunna spridas till alla världens hörn verkar snarare fördomar, inskränkthet och hat spridas bland människorna. Det kan inte bero på arrogans från förnuftets sida för arrogansen är mycket större bland de inskränkta religiösa. Vad det troligen beror på är precis som i bilden ovan, att vi har för lite lärande i form av skolor. Riktiga skolor ska det vara. Inte koranskolor eller jesusskolor. Såna skolor lär bara ut just inskränkthet, fördomar och hat.
Demokrati är inte lätt att ta in för den som aldrig varit fri. För oss som alltid haft nån form av demokrati är det inte lätt att förstå varför de i gamla diktaturer vill ha allt och det nu. Men även för oss är demokrati ingen självklarhet. Det visar sej inte minst i EU och skandalen kring övervakningen av samhället. Ska det europeiska parlamentet verkligen få fortsätta vara så maktlöst som det är nu när Europakommissionen verkar kunna göra allt som beslutas i parlamentet ogjort om så krävs?
Det viktigaste med demokratin är rätten att få säga vad man vill. Är den rätten garanterad eller förbrukad med regeringar och myndigheter som övervakar varandra? För medan man gör detta mot varandra hamnar vi vanligt folk i kläm och demokratin blir lidande i längden eftersom spioneri av den här typen ju blir ett hot mot rätten att yttra sej fritt. De flesta av oss är aningslösa får som inte tänker på vad vi säger och var vi säger det. Det borde vi alla få fortsätta göra, utan att vissa av orden ska fastna i ett filter där vissa kodord förekommer som exempel på ord som kan kopplas till terrorism.
Terrorismen finns för att okunskapen grasserar på alla håll och kanter och kunskap är den bästa boten. Terrorismbekämpningen finns för att myndigheter inte bidrar till att föra ut kunskap till de som blir terrorister. Båda sidor är ett hot mot samhället. Kan vi inte sätta dom alla i skolan? Världen skulle bli bättre då.
"I cook with wine. Sometimes I even add it to the food."
När är demokrati bäst och när är dess motsats, diktatur, faktiskt bättre? I ett sånt här läge som det i Egypten är faktiskt en diktatur bättre än att sakta låta islamisterna smyga sej in bakvägen via Muhammed Mursi. För det hade nog hänt, precis som kristenheten gjorde när den fick tillräcklig makt i Europa under tidig medeltid. Men hur ska Egypten kunna bli av med de krafter som vill göra landet till ett nytt Saudiarabien?
Demokrati är inte lätt att ta in för den som aldrig varit fri. För oss som alltid haft nån form av demokrati är det inte lätt att förstå varför de i gamla diktaturer vill ha allt och det nu. Men även för oss är demokrati ingen självklarhet. Det visar sej inte minst i EU och skandalen kring övervakningen av samhället. Ska det europeiska parlamentet verkligen få fortsätta vara så maktlöst som det är nu när Europakommissionen verkar kunna göra allt som beslutas i parlamentet ogjort om så krävs?
Det viktigaste med demokratin är rätten att få säga vad man vill. Är den rätten garanterad eller förbrukad med regeringar och myndigheter som övervakar varandra? För medan man gör detta mot varandra hamnar vi vanligt folk i kläm och demokratin blir lidande i längden eftersom spioneri av den här typen ju blir ett hot mot rätten att yttra sej fritt. De flesta av oss är aningslösa får som inte tänker på vad vi säger och var vi säger det. Det borde vi alla få fortsätta göra, utan att vissa av orden ska fastna i ett filter där vissa kodord förekommer som exempel på ord som kan kopplas till terrorism.
Terrorismen finns för att okunskapen grasserar på alla håll och kanter och kunskap är den bästa boten. Terrorismbekämpningen finns för att myndigheter inte bidrar till att föra ut kunskap till de som blir terrorister. Båda sidor är ett hot mot samhället. Kan vi inte sätta dom alla i skolan? Världen skulle bli bättre då.
"I cook with wine. Sometimes I even add it to the food."
tisdag 21 maj 2013
Är vi för beroende av staten?
Runtom i världen leds våra länder av stater, stadsstater. Våra folkvalda representanter väljs genom just demokratiska val och så långt är allt väl. Men det är inte om valprocessen mitt inlägg ska handla idag utan om vårt beroende av staten, av den apparat våra politiker och deras föregångare har satt upp och igång. Vad händer om den apparaten fallerar? Vad händer vid ekonomiska kriser så svåra att hela apparaten går under?
Den har gjort just det många gånger, fallerat alltså. Den kan upplevas ha gjort det för de som sitter och sover i portar eller under broar. De hemlösa är dock bara en liten del av allt detta, om jag får säga det. Tänk om HELA apparaten skulle fallera nu!? Den gjorde det i USA på 1930-talet för en väldigt stor del av befolkningen och gjorde det igen för en ganska stor del för några år sen. Då föll många invånare som till synes hade sitt på det torra genom skyddsnätet och förlorade sina hem och jobb. Det leder mej in på huvudämnet: Har vi blivit för beroende av staten?
Vi har så länge vi existerat som art tagit hand om varandra, dels för att det gagnar hela arten och dels för att det gagnar individen. Det är helt enkelt fördelaktigt att vi tar om de svagare för de kan bli starkare och kan bidra med saker som man kanske inte skulle trodde kunde vara av nytta. Vi har haft starka ledare, svaga ledare, grupper som ledare och varit ledarlösa. Gemensamt är att vi försökt ta hand om varandra. På så vis har vi skapat små samhällen tillsammans som med tiden vuxit allteftersom populationen vuxit. Man har hela tiden försökt göra det bästa av situationen och med vår anpassningsbara hjärna har det lyckats nästan hela tiden.
Men de senaste 8000 åren har vi börjat förneka detta och först satt vår tillit till envåldshärskare, sen till grupper av människor som sagt sej vilja förbättra våra liv. Vi har lagt våra händer i ledares händer på ett sätt som man inte gjort innan. Jag tror det har att göra med att vi blev bofasta. Men det är inte det som är felet. Vi har inte riktigt anpassat vårt sätt att leda folkmassorna än. Det har sakta men säkert gått mot ett nytt sätt men det går långsamt och fortfarande är faktiskt en stark ledare eller ett starkt råd att föredra framför tjattrande apor som alla vill si eller så.
Kanske vi aldrig kommer ifrån det starka ledarskapet, kanske vi aldrig uppnår total demokrati och jämlikhet. Men det är väl värt att sträva emot, men vi får inte göra oss för beroende av ett enskilt sätt att leda. Vi måste ha en plan som kan sättas i verket om/när det nuvarande sättet går åt pipan. Förvirring är det första stadiet efter en katastrof, sen följer anarki och försök att återställa ordningen vilket ofta resulterar i anklagelser om diktatur och övergrepp. Det är i detta läget vi behöver en reservplan, utifall att katastrofen inneburit att alla ledare dött eller på annat sätt förhindrats att verka.
Jag säger som så att en stark ledare som inte ingriper alltför mycket i vanligt folks göranden och låtanden, likaså en stark grupp, är att föredra framför en svag ledare som med sin statsapparat tvingar folk till underkastelse. Vad är då en stark ledare? En stark ledare är en som kan hålla ett land samman och skapa förutsättningar för fred och frihet inom det territorium ledaren styr över. Det handlar inte om att styra över medborgarna utan att skapa möjligheter för dom. Som vi har det idag styr våra regeringar och myndigheter över oss medelst lagar och regler som inte alltid fungerar friktionsfritt.
Handels- och rörelsefrihet för handel och människor är en viktig komponent här vilket gör regleringar som direkt strider mot dessa friheter riktigt absurda. De enda reglingar för handel som bör finnas är hur mycket som ska få föras över av en person eller ett företag så inte marknaden blir mättad samt för varor som är direkt farliga. Andra regleringar är överflödiga och bör tas bort. Byråkrati och demokrati är ofta varandras motpoler, oftare än diktatur och demokrati faktiskt. Det märker man inte minst när byråkrater får makt. De utnyttjar då det faktum att deras chefer, som är folkvalda, beslutar om något som berör byråkratins kvarnhjul.
Svaga ledare använder sej av byråkrati för att hålla landet igång. Starka ledare använder sej inte av nånting utan låter samhället vara i fred. Problemet är att den makt man får av att vara ledare kan föra med sej de problem som gör att man blir svag. Makt försvagar nämligen motståndskraften hos ledare gentemot frestelsen att skaffa sej mer makt - på bekostnad av andra. En grupp, t ex ett parlament, har den fördelen att makten då är fördelad mellan de olika medlemmarna i denna grupp. Helst ska då ordförandeskapet i den gruppen fördelas.
En fråga jag i all tysthet ställt mej genom åren är den om en regering verkligen behövs i en äkta demokrati. Det räcker faktiskt med ett råd, ett parlament där man utan anknytning till nåt speciellt politiskt parti röstar genom eller ner de viktigare frågorna. Partierna kan förstås bidra med stöd och uppbackning i en viss fråga men behöver vi verkligen en regering som står för en viss period? Det är partipolitiken som är den stora bromsklossen, vid sidan av byråkratin och samhällets inbyggda konservativa hållning, för utvecklingen i ett samhälle.
Så, är det nån som har hängt med så här långt i mitt svammel? Vad jag vill ha sagt är att en stark ledare är en som inte lägger sej i samhället alltför mycket, en som låter medborgarna lyckas och misslyckas utan pekpinnar och för mycket pålagor. Historien har sett alldeles för många av svaga ledare, antingen de varit kungar, presidenter eller generaler. Starka ledare växer inte direkt på träd så vi får vårda dom ömt. Vi ska inte lägga alla pengar på rött i samhällsuppbyggnaden för den kan hamna på svart och då förlorar vi allt. Som det är nu har vi i det svenska samhället helgarderat och satsar över hela brädet vilket gör att vi bara går jämnt upp hela tiden. Det gör att folk ramlar ut ur samhällets nät hela tiden. Är det inte bättre att se över hur vi bygger vårt samhälle?
Men vilket samhälle vill alla ha då? Ett samhälle där allt fungerar gnisselfritt, där kommunikationer och tjänster går som på räls, där yttrandefriheten och mötesfriheten är garanterad, där kapitalet hela tiden används för att förbättra samhället vilket i slutändan ( i alla fall i teorin) gör alla rikare. Pengar gör en inte rik, det är vad man kan göra för pengar som gör en rik. Kan man bli rik av att vara beroende av staten? Ja, men endast om du utnyttjar den. Båda parter kan endast bli rika om de löper parallellt med varandra. Dvs staten tar hand om det övergripande ansvaret för rättsväsende, infrastruktur och undervisning, och vi andra tar hand om skötseln av samhället. Jag vill hävda att de som åker snålskjuts på samhället idag (kriminella, korrupta affärsmän/politiker/vad som helst, byråkrater) får svårare att göra sej en hacka på den sortens samhälle jag nyss beskrivit.
Vad tror du?
---------------------------------------------
Den har gjort just det många gånger, fallerat alltså. Den kan upplevas ha gjort det för de som sitter och sover i portar eller under broar. De hemlösa är dock bara en liten del av allt detta, om jag får säga det. Tänk om HELA apparaten skulle fallera nu!? Den gjorde det i USA på 1930-talet för en väldigt stor del av befolkningen och gjorde det igen för en ganska stor del för några år sen. Då föll många invånare som till synes hade sitt på det torra genom skyddsnätet och förlorade sina hem och jobb. Det leder mej in på huvudämnet: Har vi blivit för beroende av staten?
Vi har så länge vi existerat som art tagit hand om varandra, dels för att det gagnar hela arten och dels för att det gagnar individen. Det är helt enkelt fördelaktigt att vi tar om de svagare för de kan bli starkare och kan bidra med saker som man kanske inte skulle trodde kunde vara av nytta. Vi har haft starka ledare, svaga ledare, grupper som ledare och varit ledarlösa. Gemensamt är att vi försökt ta hand om varandra. På så vis har vi skapat små samhällen tillsammans som med tiden vuxit allteftersom populationen vuxit. Man har hela tiden försökt göra det bästa av situationen och med vår anpassningsbara hjärna har det lyckats nästan hela tiden.
 |
| Vad modern demokrati egentligen är, och faktiskt borde fungera som. |
 |
| Demokrati och frihet är antonymer i mångt och mycket. |
Jag säger som så att en stark ledare som inte ingriper alltför mycket i vanligt folks göranden och låtanden, likaså en stark grupp, är att föredra framför en svag ledare som med sin statsapparat tvingar folk till underkastelse. Vad är då en stark ledare? En stark ledare är en som kan hålla ett land samman och skapa förutsättningar för fred och frihet inom det territorium ledaren styr över. Det handlar inte om att styra över medborgarna utan att skapa möjligheter för dom. Som vi har det idag styr våra regeringar och myndigheter över oss medelst lagar och regler som inte alltid fungerar friktionsfritt.
Handels- och rörelsefrihet för handel och människor är en viktig komponent här vilket gör regleringar som direkt strider mot dessa friheter riktigt absurda. De enda reglingar för handel som bör finnas är hur mycket som ska få föras över av en person eller ett företag så inte marknaden blir mättad samt för varor som är direkt farliga. Andra regleringar är överflödiga och bör tas bort. Byråkrati och demokrati är ofta varandras motpoler, oftare än diktatur och demokrati faktiskt. Det märker man inte minst när byråkrater får makt. De utnyttjar då det faktum att deras chefer, som är folkvalda, beslutar om något som berör byråkratins kvarnhjul.
 |
| Så här fungerar svagt ledarskap i praktiken när byråkrater får mer att säga till om. |
En fråga jag i all tysthet ställt mej genom åren är den om en regering verkligen behövs i en äkta demokrati. Det räcker faktiskt med ett råd, ett parlament där man utan anknytning till nåt speciellt politiskt parti röstar genom eller ner de viktigare frågorna. Partierna kan förstås bidra med stöd och uppbackning i en viss fråga men behöver vi verkligen en regering som står för en viss period? Det är partipolitiken som är den stora bromsklossen, vid sidan av byråkratin och samhällets inbyggda konservativa hållning, för utvecklingen i ett samhälle.
Så, är det nån som har hängt med så här långt i mitt svammel? Vad jag vill ha sagt är att en stark ledare är en som inte lägger sej i samhället alltför mycket, en som låter medborgarna lyckas och misslyckas utan pekpinnar och för mycket pålagor. Historien har sett alldeles för många av svaga ledare, antingen de varit kungar, presidenter eller generaler. Starka ledare växer inte direkt på träd så vi får vårda dom ömt. Vi ska inte lägga alla pengar på rött i samhällsuppbyggnaden för den kan hamna på svart och då förlorar vi allt. Som det är nu har vi i det svenska samhället helgarderat och satsar över hela brädet vilket gör att vi bara går jämnt upp hela tiden. Det gör att folk ramlar ut ur samhällets nät hela tiden. Är det inte bättre att se över hur vi bygger vårt samhälle?
Men vilket samhälle vill alla ha då? Ett samhälle där allt fungerar gnisselfritt, där kommunikationer och tjänster går som på räls, där yttrandefriheten och mötesfriheten är garanterad, där kapitalet hela tiden används för att förbättra samhället vilket i slutändan ( i alla fall i teorin) gör alla rikare. Pengar gör en inte rik, det är vad man kan göra för pengar som gör en rik. Kan man bli rik av att vara beroende av staten? Ja, men endast om du utnyttjar den. Båda parter kan endast bli rika om de löper parallellt med varandra. Dvs staten tar hand om det övergripande ansvaret för rättsväsende, infrastruktur och undervisning, och vi andra tar hand om skötseln av samhället. Jag vill hävda att de som åker snålskjuts på samhället idag (kriminella, korrupta affärsmän/politiker/vad som helst, byråkrater) får svårare att göra sej en hacka på den sortens samhälle jag nyss beskrivit.
Vad tror du?
---------------------------------------------
tisdag 13 november 2012
FN - hyckleriets högborg
För oss som följt klimatfrågan är FN inte speciellt populärt alla gånger, framför allt som IPCC i vissa rapporter (dock inte alltid materialet som lett fram till rapporterna!) gjort sitt bästa för att göra narr av klimatvetenskapen. På andra områden är det helt klart att FN dabbat sej totalt. Det senaste klavertrampet är att Sverige, vars tolkning av mänskliga rättigheter visserligen inte är den bästa alla gånger men som ändå är relativt bra i sammanhanget, inte kom med i FNs råd för mänskliga rättigheter medan länder som Pakistan, Venezuela och Etiopien kom med. Skam på torra land går inte längre, det springer.
FN är inte fredens boning, det är en klubb för diktaturkramare och dunka-varandra-i-ryggen-människor. Arbetet som läggs ner inom organisationen för att hjälpa fattiga, utsatta och sjuka människor borde skiljas från detta självgoda, skenheliga arbete utfört av folk från diktaturer och skendemokratier som bara leder till olycka i längden. Att hjälpa fattiga, utsatta och sjuka kan för övrigt lika gärna utföras av andra organisationer så vad behöver vi FN till egentligen?
"Välgörenhet är skadlig om den inte hjälper mottagaren att bli oberoende av den."
tisdag 12 juni 2012
Medarbetare vid universitet fick sparken för sina åsikter i klimatfrågan.
Jag har länge haft känslan av att de som håller på AGW-tanken nu har blivit alltmer desperata när deras omhuldade tankegång, att människan orsakar en uppvärmning genom utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser, inte stämmer. Jag kan bara tolka denna aktion i USA som ett utslag av denna desperation. Demokratin är i stor fara om man kväser folks rätt att yttra sej, vad det än är man säger och hur man säger det. Gillar man inte en åsikt ska man tala om det men inte försöka tysta ner den eller ignorera den.
Det är dags för oss alla att inse att dels är vetenskapen bakom AGW död och dels är frågan ö h t lika död. Det som återstår är retorik och halsstarrighet hos de som vägrar inse detta faktum.
Andra frågor, som vad vi ska göra med ekonomin och de riktiga miljöfrågorna, är mer pressande nu och vi behöver krafttag för att avhjälpa dessa problem. Allt annat får helt enkelt stå tillbaka nu och möjligen löser de sej själva när vi väl fått ekonomiproblemets skepp på rätt köl, om vi får det. Jag har levt i snart 40 år men inte nån gång har jag hört att ekonomin skulle vara bra. Kanske är det också en chimär, för att få oss att arbeta mer?
"Det finns inget ont i kapitalismen. Det onda finns i det sätt som den används."
onsdag 30 maj 2012
Alla bara klagar
Skolan är ett skämt. De som sitter och bestämmer om hur skolan ska se ut är det också. Våra politiker, som själva verkar ha glömt bort hur det var att gå i plugget, har haft lekstuga med skolan ända sen folkskolan infördes för 170 år sen, de har pillat här och var. Det har inneburit nya system för hur eleverna ska få sin examen i stort sett varannan generation, det har inneburit att lärarna inte direkt vet hur de ska förhålla sej gentemot sitt klientel och framför allt har det inneburit att ren och skär propaganda från alla möjliga (och omöjliga) håll har sköljt över eleverna i flera decennier utan att någon egentlig faktakoll genomförts.
Så är det bara och så har det alltid varit så varför skulle vi ändra på det, skulle man kunna säga om man är defaitistiskt lagd. Men vi måste se till att få en ände på dessa dumheter. Varje ny regering har pillat och lagt till sina dumheter. En av de sämsta dumheterna är den att kommunerna ska ha ansvaret för den allmänna skolan. Det var visserligen ingen ny idé när den lanserades av mitt favorithatobjekt Göran Persson på 1980-talet och den kom som många andra från USA eller Storbritannien, men den passar inte Sverige med våra väldigt begränsade resurser på lokal nivå.
En till närmast överdriven dumhet är de skolådor till skolbyggnader som smällts upp sen 1930-talet och framåt. De för mer tankarna till mentalanstalter eller fängelser än till byggnader där eleverna ska förkovra sej och bli vuxna kvinnor och män. Vad jag förstått härstammar dessa byggnader från det USA-besök makarna Myrdal gjorde i början av 1930-talet för att undersöka undervisningen där. De kom alltså hem med dessa hemska lådor i sinnet tillsammans med skåpen, dessa "#¤#$£@£€ skåp. Någon större inverkan på själva studierna verkar inte deras besök ha haft för de stora ingreppen i studierna kom först under 1960-talet och har fortsatt sen dess, med alltfler skoltrötta ungdomar som följd för varje kull.
Saken är den att om vi bortser från det faktum att kommunerna ser skolan mer som en inkomstkälla och nåt man kan plåga rent politiskt och administrativt och ovanstående om hur skolorna ser ut så är det just det att eleverna som tröttnar på skolan blir alltfler. Anledningen till detta är den schizofrena uppbyggnad skolan har just nu, med både kollektivistiskt och egoistiskt på samma gång. Kollektivistiskt därför att alla elever ses som en enda massa och alla jämförs med varandra när betyg ska ges. "Alla ska ha samma chans att lyckas", är parollen men den utgår från tanken att alla har samma förutsättningar vilket vi inte har. Egoistiskt därför att man vill att folk ska lära sej tänka på egen hand. Det blir i praktiken "tänk bara på dej själv och skit i andra". De har glömt bort individen och att det finns individuella drag även hos en grupp människor.
Med en sån skolpolitik, som nuvarande regering ska lastas för men definitivt inte ensam, får man vad man förtjänar. Alla elever kan inte bli rymdingenjörer eller hjärnkirurger. Alla elever kan inte heller bli bilmekaniker eller sekreterare. Vi kan inte stöpa alla i en och samma form. De första åren i skolan bör alltså även i fortsättningen inte vara så likformiga utan mer av en undersökande del där man ser åt vilket håll eleverna går. De med läs- och skrivsvårigheter bör inte klumpas ihop med varandra eftersom det finns olika grader där. Fler klasser, mindre elever i varje klass och mindre skolor är bättre än motsatsen som tyvärr är vanligast idag. Det är väl inte kostnadseffektivt för kommunerna men desto mer kostnadseffektivt för eleverna.
Trakasserier skulle jag tro beror på alltför stora skolor med för stora skolor. Stress, press från föräldrar och andra släktmedlemmar och en allmän mobbmentalitet är produkter av för trång tillvaro. Utöver det bör man sträcka ut en hand till de skoltrötta och andra som håller sej hemma av olika orsaker, inte straffa dom. Ge dom en chans till hemundervisning. Framför allt, pressa inte någon elev till hans/hennes yttersta. Betygen bör inte vara absoluta, endast en indikation på varthän eleven är på väg i sin utveckling. Betygen säger inte mycket om vilken sorts människa en viss elev är, bara hur lärarna uppfattade eleven vid en viss tidpunkt i livet.
Trots allt är ju ändå den stora skolan där ute, den vi går i varje dag. Den som vi lär oss nåt av varje dag och som en del har sån liten respekt för men som den stora majoriteten uppskattar och vårdar ömt. Den som kallas livet. Låt inte politikerna skära i den skolan också. I alla fall inte för mycket.
"Jag vill se min pyramid innan jag dör..."
tisdag 10 april 2012
Det finns inga demokratier i Mellanöstern
En artikel på Newsmill fångade mitt intresse idag. Den handlar mest om hur illa artikelförfattaren Bengt Olof Dike verkar tycka om politikern och konstnären Dror Feiler. Dror Feiler pekas ut som den drivande kraften bakom Ship to Gaza och i sin egenskap som vänsterpartist som antidemokrat. Så långt ser jag inte några större problem med texten Dike skrivit men när han kallar Israel för en demokrati är han ute på väldigt tunn is.
Det är nämligen så att Libanon också är en demokrati, om än skör. Men gemensamt länderna emellan är att det egentligen handlar om skendemokratier, ett spel för gallerierna där obehagliga åsikter förbjuds. Man är helt enkelt rädda för sanningen i dessa länder. Alla länder i Mellanöstern är resultat av rejäla misstag, en politisk blooper av monumentalt format (vilket inte är sällsynt!) om man så vill, begångna av de stora kolonialmakterna under och efter andra världskriget. Dessa gav efter för terrorister och starka personligheter som var ute efter makt istället för att på fredligt vis föra fram nationer som gradvis kunnat utvecklas i samverkan och samexistens.
Definitionen av demokrati är den att folket styr, antingen direkt eller via förtroendevalda. De flesta gör dock den feltolkningen att det är val av representanter som är demokrati. Men ett fritt val är egentligen inte demokrati, det är en rättighet som är en följd av demokratiska rättigheter. Rätten att uttala sej om vad man vill, för/mot en sak man ogillar, samt hur man vill är större och mer fundamental än rätten att välja vem man vill. Man försöker dribbla bort det hela genom att säga att man "lägger sin röst på någon" i ett val men gå inte på det knepet. Du lägger inte din röst på någon, du väljer någon att föra din talan.
Med den definitionen i bakhuvudet kan det vara intressant att se om Israel lever upp till förväntningarna som "Mellanösterns enda demokrati". I det landet är det nationalistiska och religiösa strömningar som i mångt och mycket dominerar det politiska livet. Ett val mellan pest och kolera således. Det har gjorts försök att göra Israel mer sekulärt, vilket vore väldigt önskvärt, men det stupar hela tiden på den falska uppfattningen om det förlovade landet och dess påhittade historia, baserad på väldigt överdrivna legender som skrivits ner i bokform.
Jag hyser inga stora förhoppningar att Mellanöstern får sin efterlängtade fred. I alla fall inte så länge hökarna ska styra de olika länderna. Demokrati i det området som ord är ett skämt, som projekt en icke förverkligad dröm. Jag kan bara önska de vanliga människorna i trakten lycka till under era respektive ledare och hoppas att dessa ledare någon efterträds av folk som förstår att leda, inte styra, och som ser bortom nationalismen och det primitiva religiösa dogmerna.
Nu tänker jag göra en rejäl utvikning här i spekulationernas rike så ni som redan tröttnat på mitt sällskap kan hoppa av här.
Det som inte direkt är förbjudet i skriven lag blir det i folks sinnen. Men Israel är inte ensamt om att ha en falsk uppfattning om traktens historia. Hela Mellanöstern är ett enda falsarium, såväl politiskt som historiskt. Man blundar för fakta som talar emot den uppfattning man har ända sen legendernas och myternas tid. Visst, David, Moses och Abraham kan mycket väl ha existerat, men några grundare av religioner och riken var de inte. På sin höjd stamhövdingar vilkas ättlingar velat glorifiera dom eftersom deras blotta existens betytt något extra för de släkter som kommit efter dom.
Om Abraham har existerat var han definitivt ingen jude, ej heller stamfader för något folk. Han var från staden Ur i Mesopotamien, närmare bestämt Kaldéen. Där hade i stort sett varje familj en egen husgud. Varför Abraham skulle lämna ett fertilt område med gott om vatten, rikligt med bete och bra åkermark (som det var då), för ett redan då förstört område fyllt med halvöknar och kala klippor, fattar nog ingen med sansen i behåll.
Jag är inte så säker på om vare sej Moses eller David heller var några judar. Tidsperioden man placerar in Moses i traditionellt stämmer nämligen överens med den tid då Akhenaton var farao i Egypten och skapade världens första bevisliga monoteistiska religion. Lena Einhorn lanserade för några år sen i ett TV-program tanken att Moses kan ha varit en överstepräst i denna solreligion som flytt med sina anhängare när farao dog. Det är en plausibel tanke, en som inte är så lätt att bevisa dock eftersom många dokument förstördes av Amon-anhängarna. Om vi följer den tanken till slut passar den bättre in än den där löjliga påhittade historien om fyrtio års vandring i öknen med guldkalvar och talande buskar.
Några fyrtio år tog det förstås inte att ta sej till Kanaan och några bevis för en sådan vandring finns ej heller. Förmodligen kom de i smågrupper och blandade sej i flera generationers led med folk som drog fram och tillbaka i trakten. Så småningom växte en ny religion fram, inspirerad av Akhenatons religion, men med starka kanaaneiska drag och med såna namn på gudarna, för de var flera. Det är bevisat genom arkeologi och läsning på sten- och lertavlor från tiden att Jahve, från början en hebreisk version av den kanaaneiska överguden El, hade en maka, Asherah. När den rörelse som ville få bort henne till varje pris startades vet man inte men senast i Perserriket på 500-talet f v t är den i full svang. Åtminstone verkar det som om den får fart bland de judiska folken då. När judarna blev monoteistiska fullt ut är svårt att säga men de sista resterna bör ha funnits kvar rätt länge, en bra bit in på vår sida om tideräkningen. De ständiga förmaningarna att inte tillbe någon annan gudom förekommer rätt länge inom judendomen, vilket kan tyda på att det länge funnits polyteistiska judar. Det är kanske så att kristendomens framväxande blev dödsstöten för de polyteistiska judarna.
Intressant förresten att man kallar religionen för judendomen. Om de nu ser Israel som namnet på sin stat, borde inte religionen heta israelism? Juda var namnet på ett litet osignifikant bergsrike med få eller inga städer alls genom historien. Det finns fler intressanta saker här:
1. Jerusalems äldsta arkeologiska spår som har med judar att göra (folket, inte de som kallar sej judar idag) dyker upp första gången på 800-talet f v t. De religiöst styrda placerar traditionellt David och hans son Salomon till 900-talet f v t.
2. Israel som kungadöme dyker upp på 800-talet f v t med Samaria som huvudstad. I de dokument som det riket lämnat efter sej står inte mycket om vare sej monoteism eller de profeter som nämns i bibeln. Ett dokument nämner en kung av Davids hus. Detta dokument är dock inget bevis för att den bibliske David har existerat. Det är bara ett omnämnande av en stamfader till den kungafamilj som hade regerat fram till detta dokuments framställande på 700-talet f v t. Många kungafamiljer har obetydliga stamfäder som man velat upphöja till att vara både det ena och det andra. På sin höjd var David troligen en hövding som upphöjde sin gud till huvudgud över stammen. Senare generationer har spätt på legenden och när det blev dags att skriva ner materialet, i Persien på 500-talet f v t, hade han vuxit ut till den påhittade figur vi tvingas läsa om i skolan som vore det sanning. OM han har existerat, vill säga...
3. Davids kamp mot Goliat finns i en äldre grekisk version, vilket jag nämnt tidigare här. Fler reagerar på samma vis som jag har gjort inför denna historia. Iliaden är mer trovärdig än bibeln i mina ögon för fler saker har verifierats från den förra än den senare.
Så, det var min lilla utvikning för idag.
"Gud är en komiker som åskådarna inte vågar skratta åt."
Det är nämligen så att Libanon också är en demokrati, om än skör. Men gemensamt länderna emellan är att det egentligen handlar om skendemokratier, ett spel för gallerierna där obehagliga åsikter förbjuds. Man är helt enkelt rädda för sanningen i dessa länder. Alla länder i Mellanöstern är resultat av rejäla misstag, en politisk blooper av monumentalt format (vilket inte är sällsynt!) om man så vill, begångna av de stora kolonialmakterna under och efter andra världskriget. Dessa gav efter för terrorister och starka personligheter som var ute efter makt istället för att på fredligt vis föra fram nationer som gradvis kunnat utvecklas i samverkan och samexistens.
Definitionen av demokrati är den att folket styr, antingen direkt eller via förtroendevalda. De flesta gör dock den feltolkningen att det är val av representanter som är demokrati. Men ett fritt val är egentligen inte demokrati, det är en rättighet som är en följd av demokratiska rättigheter. Rätten att uttala sej om vad man vill, för/mot en sak man ogillar, samt hur man vill är större och mer fundamental än rätten att välja vem man vill. Man försöker dribbla bort det hela genom att säga att man "lägger sin röst på någon" i ett val men gå inte på det knepet. Du lägger inte din röst på någon, du väljer någon att föra din talan.
Med den definitionen i bakhuvudet kan det vara intressant att se om Israel lever upp till förväntningarna som "Mellanösterns enda demokrati". I det landet är det nationalistiska och religiösa strömningar som i mångt och mycket dominerar det politiska livet. Ett val mellan pest och kolera således. Det har gjorts försök att göra Israel mer sekulärt, vilket vore väldigt önskvärt, men det stupar hela tiden på den falska uppfattningen om det förlovade landet och dess påhittade historia, baserad på väldigt överdrivna legender som skrivits ner i bokform.
Jag hyser inga stora förhoppningar att Mellanöstern får sin efterlängtade fred. I alla fall inte så länge hökarna ska styra de olika länderna. Demokrati i det området som ord är ett skämt, som projekt en icke förverkligad dröm. Jag kan bara önska de vanliga människorna i trakten lycka till under era respektive ledare och hoppas att dessa ledare någon efterträds av folk som förstår att leda, inte styra, och som ser bortom nationalismen och det primitiva religiösa dogmerna.
Nu tänker jag göra en rejäl utvikning här i spekulationernas rike så ni som redan tröttnat på mitt sällskap kan hoppa av här.
Det som inte direkt är förbjudet i skriven lag blir det i folks sinnen. Men Israel är inte ensamt om att ha en falsk uppfattning om traktens historia. Hela Mellanöstern är ett enda falsarium, såväl politiskt som historiskt. Man blundar för fakta som talar emot den uppfattning man har ända sen legendernas och myternas tid. Visst, David, Moses och Abraham kan mycket väl ha existerat, men några grundare av religioner och riken var de inte. På sin höjd stamhövdingar vilkas ättlingar velat glorifiera dom eftersom deras blotta existens betytt något extra för de släkter som kommit efter dom.
Om Abraham har existerat var han definitivt ingen jude, ej heller stamfader för något folk. Han var från staden Ur i Mesopotamien, närmare bestämt Kaldéen. Där hade i stort sett varje familj en egen husgud. Varför Abraham skulle lämna ett fertilt område med gott om vatten, rikligt med bete och bra åkermark (som det var då), för ett redan då förstört område fyllt med halvöknar och kala klippor, fattar nog ingen med sansen i behåll.
Jag är inte så säker på om vare sej Moses eller David heller var några judar. Tidsperioden man placerar in Moses i traditionellt stämmer nämligen överens med den tid då Akhenaton var farao i Egypten och skapade världens första bevisliga monoteistiska religion. Lena Einhorn lanserade för några år sen i ett TV-program tanken att Moses kan ha varit en överstepräst i denna solreligion som flytt med sina anhängare när farao dog. Det är en plausibel tanke, en som inte är så lätt att bevisa dock eftersom många dokument förstördes av Amon-anhängarna. Om vi följer den tanken till slut passar den bättre in än den där löjliga påhittade historien om fyrtio års vandring i öknen med guldkalvar och talande buskar.
Några fyrtio år tog det förstås inte att ta sej till Kanaan och några bevis för en sådan vandring finns ej heller. Förmodligen kom de i smågrupper och blandade sej i flera generationers led med folk som drog fram och tillbaka i trakten. Så småningom växte en ny religion fram, inspirerad av Akhenatons religion, men med starka kanaaneiska drag och med såna namn på gudarna, för de var flera. Det är bevisat genom arkeologi och läsning på sten- och lertavlor från tiden att Jahve, från början en hebreisk version av den kanaaneiska överguden El, hade en maka, Asherah. När den rörelse som ville få bort henne till varje pris startades vet man inte men senast i Perserriket på 500-talet f v t är den i full svang. Åtminstone verkar det som om den får fart bland de judiska folken då. När judarna blev monoteistiska fullt ut är svårt att säga men de sista resterna bör ha funnits kvar rätt länge, en bra bit in på vår sida om tideräkningen. De ständiga förmaningarna att inte tillbe någon annan gudom förekommer rätt länge inom judendomen, vilket kan tyda på att det länge funnits polyteistiska judar. Det är kanske så att kristendomens framväxande blev dödsstöten för de polyteistiska judarna.
Intressant förresten att man kallar religionen för judendomen. Om de nu ser Israel som namnet på sin stat, borde inte religionen heta israelism? Juda var namnet på ett litet osignifikant bergsrike med få eller inga städer alls genom historien. Det finns fler intressanta saker här:
1. Jerusalems äldsta arkeologiska spår som har med judar att göra (folket, inte de som kallar sej judar idag) dyker upp första gången på 800-talet f v t. De religiöst styrda placerar traditionellt David och hans son Salomon till 900-talet f v t.
2. Israel som kungadöme dyker upp på 800-talet f v t med Samaria som huvudstad. I de dokument som det riket lämnat efter sej står inte mycket om vare sej monoteism eller de profeter som nämns i bibeln. Ett dokument nämner en kung av Davids hus. Detta dokument är dock inget bevis för att den bibliske David har existerat. Det är bara ett omnämnande av en stamfader till den kungafamilj som hade regerat fram till detta dokuments framställande på 700-talet f v t. Många kungafamiljer har obetydliga stamfäder som man velat upphöja till att vara både det ena och det andra. På sin höjd var David troligen en hövding som upphöjde sin gud till huvudgud över stammen. Senare generationer har spätt på legenden och när det blev dags att skriva ner materialet, i Persien på 500-talet f v t, hade han vuxit ut till den påhittade figur vi tvingas läsa om i skolan som vore det sanning. OM han har existerat, vill säga...
3. Davids kamp mot Goliat finns i en äldre grekisk version, vilket jag nämnt tidigare här. Fler reagerar på samma vis som jag har gjort inför denna historia. Iliaden är mer trovärdig än bibeln i mina ögon för fler saker har verifierats från den förra än den senare.
Så, det var min lilla utvikning för idag.
"Gud är en komiker som åskådarna inte vågar skratta åt."
torsdag 20 oktober 2011
Han vars namn kan stavas hur som helst...
Khadaffi, Qaddafi, Gaddafi, hur han än stavas och hur det än står till med hans fysiska person, så är hans tid vid makten över. Låt oss hoppas att han inte får komma tillbaka och att uppgifterna om hans död verkligen stämmer. Vad gott han än gjorde under sin tid vid makten så överskuggas det ordentligt av hans paranoia, hans förföljelser av oliktänkande och kväsande av demokratin i Libyen. Risken är väl att övergångsregeringen också kommer att producera despoter och diktatorer. Makt har den effekten på folk så fort de får den minsta chans att grabba åt sej den.
Det största hotet nu mot frihet i Libyen kommer från religiösa tokar och de som vill fortsätta befästa landet. Så länge man tror att religion och personkult är svaret på alla problem kommer landet fortsätta vara i diktaturens klor.
"He's dead, Jim!"
Det största hotet nu mot frihet i Libyen kommer från religiösa tokar och de som vill fortsätta befästa landet. Så länge man tror att religion och personkult är svaret på alla problem kommer landet fortsätta vara i diktaturens klor.
"He's dead, Jim!"
måndag 26 september 2011
Saudiarabien tar ett (litet) steg in i verkligheten
Kung Abdullah av Saudiarabien har lovat att kvinnor ska få rösträtt från och med nästa års lokalval. Vi får väl se hur det blir med det löftet. Att välja representanter till olika råd i ett land som egentligen är monarkistisk diktatur där allt styrs av religionen känns lite som en så kallad oxymoron, en självmotsägelse. Samma sak sker nästan överallt i Mellanöstern, Iran och Israel är väl de mest kända exemplen på länder som kallar sej själva demokratier medan de i verkligheten styrs av militären och/eller religiösa personer.
Jag tycker synd om vanligt folk i Mellanöstern som ska behöva bli hjärntvättade av propaganda från de styrandes sida hela tiden istället för att själva få välja om de vill vara fritänkande eller slavar under ideologier och ismer.
Men vi får väl se detta steg taget av Saudiarabien som ett tecken på att det demokratiska tänkandet så sakteliga vinner mark även på religionens område. Men det wahhabitiska tänkandet lär finnas kvar på den arabiska halvön ett bra tag till, tyvärr...
"Vi är på fri fot
vi är på rymmen igen
Vi är på toppen av
vågornas svall
Vi är som hundar
som springer
från dörr till dörr
Vi är som tiggare
vildar, vandaler
på vågornas svall"
Jag tycker synd om vanligt folk i Mellanöstern som ska behöva bli hjärntvättade av propaganda från de styrandes sida hela tiden istället för att själva få välja om de vill vara fritänkande eller slavar under ideologier och ismer.
Men vi får väl se detta steg taget av Saudiarabien som ett tecken på att det demokratiska tänkandet så sakteliga vinner mark även på religionens område. Men det wahhabitiska tänkandet lär finnas kvar på den arabiska halvön ett bra tag till, tyvärr...
"Vi är på fri fot
vi är på rymmen igen
Vi är på toppen av
vågornas svall
Vi är som hundar
som springer
från dörr till dörr
Vi är som tiggare
vildar, vandaler
på vågornas svall"
tisdag 13 september 2011
Diktaturen i Burma - en skamfläck på kartan
Burma är ett land som styrts av diverse diktaturer ända sen landet blev självständigt vid andra världskrigets slut 1945. Den första diktaturen kom 1947 och har sen följts av olika regimer som på ett eller annat sätt förtryckt folk och individer. Den nuvarande regimen har styrt sen 1962, nästan rekord för en förtryckarregim. Andra exempel på långlivade diktaturer är Kina (sen 1949), Nicaragua (Somoza-familjen 1934-1979 och sandinisterna 1979-1990, då lämnade de över makten och sen dess är landet en demokrati), Haiti (för många diktaturer för att det ska vara hälsosamt att nämna dom allihop) och Cuba (1934-1959 under Batista och sen 1959 under bröderna Castro).
Gemensamt för alla dessa länder är att de som styr totalt struntar i människors rättigheter och välbefinnande. De kallar sej ledare men det rätta ordet för dom är tyranner. Vanligt folk är inte medborgare utan livegna hjon. I Burmas fall rör det sej om många folkslag som slåss för att få mer medbestämmande samtidigt som vanligt folk önskar sej mer demokratiska rättigheter. Att frihetskämpen och demokratiförespråkaren Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991, som en av de få på senare år som förtjänat det priset, verkar inte ha berört regimen det minsta.
Kan inte USA eller Kina gå in under förevändningen att det finns massförstörelsevapen i landet? Det finns ju olja och gas i landet. Gå in bara! Diktaturen i Burma är en skamfläck på kartan.
"Svala och mås
anka och gås
måne och hav"
Gemensamt för alla dessa länder är att de som styr totalt struntar i människors rättigheter och välbefinnande. De kallar sej ledare men det rätta ordet för dom är tyranner. Vanligt folk är inte medborgare utan livegna hjon. I Burmas fall rör det sej om många folkslag som slåss för att få mer medbestämmande samtidigt som vanligt folk önskar sej mer demokratiska rättigheter. Att frihetskämpen och demokratiförespråkaren Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991, som en av de få på senare år som förtjänat det priset, verkar inte ha berört regimen det minsta.
Kan inte USA eller Kina gå in under förevändningen att det finns massförstörelsevapen i landet? Det finns ju olja och gas i landet. Gå in bara! Diktaturen i Burma är en skamfläck på kartan.
"Svala och mås
anka och gås
måne och hav"
måndag 22 augusti 2011
En rolig historia
Skönt att de har fångat in Khadaffi, Gaddafi (vad som än gäller för dagen) i hans bunker. Nu gäller det bara att fånga honom fysiskt också. Hoppas nu bara att de får tag på den fan, hur man nu stavar hans namn med latinska bokstäver. Hoppas också att övergången till demokrati sker smärtfritt. Inbördeskriget i Libyen har varit blodigt och våldsamt. Men hittills har intåget i Tripoli sett ut som en rolig historia för oss som ogillar diktatur.
På tal om roliga historier, En elak jävel brukar på sin blogg ta upp lite roliga historier så det gör jag också, i brist på annat att skriva om:
Två flyttgubbar skulle flytta möbler åt en gammal dam som skulle bo på ålderdomshem. När de höll på med att baxa en stor skänk nerför trapporna i det stora huset ville det sej inte bättre än att den stora möbeln gled ur händerna på den ene av dom så den for ner på trappavsatsen där den fick ett rejält hack i en av dörrarna.
- Vad gör vi nu?, sa den ene.
- Jag går upp och säger som det är, svarade hans kompis och travade iväg uppför trapporna.
En liten stund senare kom han tillbaka, nu med en femtilapp i handen. Hans kompis stirrade storögt och klentroget på honom och frågade:
- Hur kommer det sej att du fick den där sedeln? Vad sa du till henne?
- Jag sa som det var, skänken slant.
På tal om roliga historier, En elak jävel brukar på sin blogg ta upp lite roliga historier så det gör jag också, i brist på annat att skriva om:
Två flyttgubbar skulle flytta möbler åt en gammal dam som skulle bo på ålderdomshem. När de höll på med att baxa en stor skänk nerför trapporna i det stora huset ville det sej inte bättre än att den stora möbeln gled ur händerna på den ene av dom så den for ner på trappavsatsen där den fick ett rejält hack i en av dörrarna.
- Vad gör vi nu?, sa den ene.
- Jag går upp och säger som det är, svarade hans kompis och travade iväg uppför trapporna.
En liten stund senare kom han tillbaka, nu med en femtilapp i handen. Hans kompis stirrade storögt och klentroget på honom och frågade:
- Hur kommer det sej att du fick den där sedeln? Vad sa du till henne?
- Jag sa som det var, skänken slant.
lördag 13 augusti 2011
50 år sen muren började byggas
Idag den 13 augusti 1961 påbörjades arbetet på det som skulle bli Berlinmuren. Sen följde nästan 30 år av jävelskap från den östtyska regimen gentemot vanligt folk, som inte fattade varför de skulle stängas inne av maktfullkomliga och fördomsfulla människor med absolut storhetsvansinne (megalomani med ett "finare" ord).
Som tur är är muren nedmonterad idag och friheten råder återigen över Berlin och dess invånare. Några få rester finns kvar som ett minne av det hemska som en gång var. Tyvärr finns det murar kvar världen över som stänger folk såväl ute som inne. Mellan Syd- och Nordkorea finns en mur, israelerna vill stänga palestinierna ute med en jättelång mur och i många länder med stor skillnad mellan rikedom och fattigdom stänger de rika in sej i rikedomsgetton.
Så kan det gå...
Som tur är är muren nedmonterad idag och friheten råder återigen över Berlin och dess invånare. Några få rester finns kvar som ett minne av det hemska som en gång var. Tyvärr finns det murar kvar världen över som stänger folk såväl ute som inne. Mellan Syd- och Nordkorea finns en mur, israelerna vill stänga palestinierna ute med en jättelång mur och i många länder med stor skillnad mellan rikedom och fattigdom stänger de rika in sej i rikedomsgetton.
 |
| Från Berlinmuren 1986... |
 |
| ...till dagens rikemansgetton. |
fredag 3 juni 2011
Hur ser folk på demokrati?
En slumpmässig undersökning bland ett antal människor i olika delar av världen verkar visa på att demokratin har problem med att nå fram till människor. Så hävdar i alla fall den här insändarartikeln i DN. Jag skulle vilja gå längre och säga att det inte ens finns någon egentlig undervisning om vad demokrati innebär i skolor och på andra ställen där man kan nå kunskap. Det saknas t o m en förmåga och en vilja att förmedla vad demokrati är. Men sen får man inte glömma att majoriteten av alla människor i undersökningen trots allt brydde sej om demokrati, att det är en viktig aspekt i våra liv. Det faktum att så många tyvärr väljer att se diktaturer som Kina som en förebild är inte bra, dock.
Alla ska bara ha och ingen vill egentligen dela med sej till någon annan. Det är mantrat i det samhälle som håller på att utvecklas inför våra ögon. Det har inget med vare sej kapitalism eller någon annan form av ism idag. Att dra in "marknaden" med allt vad det diffusa begreppet inbegriper är inte heller bra för då lockas man in i ett felaktigt tänkande, nämligen det att vårt moderna samhälle är farligt, vilket det inte är. Det som är farligt är sätten våra politiker handskas med samhället. Vi väljer våra politiker med förhoppningen att de ska föra våran talan i samma anda som vi valt dom i. Men de för ändå fram sin egen agenda så fort de har blivit valda och inte sällan sker de egentliga besluten utanför den demokratiska ordningen. Så har det alltid varit och kommer säkert att vara under överskådlig framtid.
Inte undra på då att så fort det går dåligt i ett land att man skyller på regeringarna och de andra partierna för det som skett. Diktaturer framstår då som ett fullgott alternativ. Det är ett mycket farligt förhållningssätt som banar vägen för extremism, fördomar och byråkratiska övergrepp. Jag skrev för några dagar sen att politik inte är demokrati. Det står jag fortfarande för. Det är diskussionerna och voteringarna kring förd politik som är demokrati men själva konceptet politik handlar om att styra till varje pris. Då behövs inga val, tal eller voteringar. Har man fått carte blanche av folket att styra så gör man det.
Som ung såg jag politik som nåt gott, att det var självklart att våra politiker tog hand om oss och våra affärer. Ju äldre jag blivit desto mindre litar jag på att politikerna gör sitt jobb på rätt sätt. Jag vet, det är lätt att sitta så här och klaga. Jag kanske själv borde ställa till val men jag känner mej inte hågad att ta det steget eftersom politik är en otacksam sysselsättning. Stressigt, slitsamt och byråkratiskt och om det är nåt jag hatar så är det byråkrati. Pappersvändare och paragrafryttare som utan att behöva väljas till sina poster får makten att bestämma över våra liv och vårt leverne. Dessa förmenta underhuggare till politikerna sitter på sina departement och verk, även inom det privata livet, och stoppar upp mycket av informationsflödet genom sina regler och protokoll.
Som sagt, politik gör inte att vanligt folks inställning till demokrati är så där väldans positiv. Men jag undrar om inte vi går för fort fram när vi anklagar demokratin som koncept när det går fel i vårt samhälle. Det är individerna vi valt det är fel på, inte konceptet som förde dom till makten. Jag undrar också om vi som medborgare i ett land tar för lite kontroll över situationen. Vi kontaktar alltför sällan våra folkvalda och sätter press på dom. Att berörda politiker gömmer sej för medborgarna är nog till stora delar en modern myt men de verkar inte helt glada över att se oss, vi som valt dom, heller.
Så, hur borde vi se på demokratin? Jo, vi borde se den som ett pågående projekt, ett projekt som aldrig blir färdigt. Det läggs hela tiden nya stenar till bygget. Samtidigt får vi acceptera att det finns områden där demokrati inte kan råda, nämligen inom juridiken och vetenskapen. Det förstnämnda är ett misstag att låta bedömningar avgöra ett fall, vad det än är, plus att man röstar om ett fall som avgöras till den ena eller andra parten. Om juridik ska kunna klassas som en vetenskap, vilket det rimligtvis inte kan göra i dagens läge eftersom man förlitar sej på ett så diffust och naivt begrepp som bedömningar, måste man göra sej av med majoritetsomröstningar och just bedömningar. Alla måste vara rent logiskt sett övertygade om att fakta stämmer utan kontamineringar i form av fusk eller förfalskningar. I annat fall måste man avvisa fallet.
Inom vetenskapen, vilken disciplin det än vara månde, kan inte demokrati existera eftersom konsensus är helt fel. Alla kan inte vara överens om en sak. Det är endast när obestridliga fakta existerar för en hypotes som det kan vad man kallar lag. Så länge det finns tvivel kring en hypotes eller teori inom vetenskapen kan man inte tillgripa begreppet konsensus. Det är därför klimatdebatten fortfarande rasar, även om media struntar i att den pågår och låtsas som om konsensus finns. Många politiker har de fått med sej på detta tåg, vilket man som äkta kritiskt tänkande varelse måste beklaga.
Vi får nog ta kontakt med våra politiker mer och försöka få dom att arbeta för oss, inte förbi oss. Problemet är att vi då måste ha nåt att komma med.
Alla ska bara ha och ingen vill egentligen dela med sej till någon annan. Det är mantrat i det samhälle som håller på att utvecklas inför våra ögon. Det har inget med vare sej kapitalism eller någon annan form av ism idag. Att dra in "marknaden" med allt vad det diffusa begreppet inbegriper är inte heller bra för då lockas man in i ett felaktigt tänkande, nämligen det att vårt moderna samhälle är farligt, vilket det inte är. Det som är farligt är sätten våra politiker handskas med samhället. Vi väljer våra politiker med förhoppningen att de ska föra våran talan i samma anda som vi valt dom i. Men de för ändå fram sin egen agenda så fort de har blivit valda och inte sällan sker de egentliga besluten utanför den demokratiska ordningen. Så har det alltid varit och kommer säkert att vara under överskådlig framtid.
Inte undra på då att så fort det går dåligt i ett land att man skyller på regeringarna och de andra partierna för det som skett. Diktaturer framstår då som ett fullgott alternativ. Det är ett mycket farligt förhållningssätt som banar vägen för extremism, fördomar och byråkratiska övergrepp. Jag skrev för några dagar sen att politik inte är demokrati. Det står jag fortfarande för. Det är diskussionerna och voteringarna kring förd politik som är demokrati men själva konceptet politik handlar om att styra till varje pris. Då behövs inga val, tal eller voteringar. Har man fått carte blanche av folket att styra så gör man det.
Som ung såg jag politik som nåt gott, att det var självklart att våra politiker tog hand om oss och våra affärer. Ju äldre jag blivit desto mindre litar jag på att politikerna gör sitt jobb på rätt sätt. Jag vet, det är lätt att sitta så här och klaga. Jag kanske själv borde ställa till val men jag känner mej inte hågad att ta det steget eftersom politik är en otacksam sysselsättning. Stressigt, slitsamt och byråkratiskt och om det är nåt jag hatar så är det byråkrati. Pappersvändare och paragrafryttare som utan att behöva väljas till sina poster får makten att bestämma över våra liv och vårt leverne. Dessa förmenta underhuggare till politikerna sitter på sina departement och verk, även inom det privata livet, och stoppar upp mycket av informationsflödet genom sina regler och protokoll.
Som sagt, politik gör inte att vanligt folks inställning till demokrati är så där väldans positiv. Men jag undrar om inte vi går för fort fram när vi anklagar demokratin som koncept när det går fel i vårt samhälle. Det är individerna vi valt det är fel på, inte konceptet som förde dom till makten. Jag undrar också om vi som medborgare i ett land tar för lite kontroll över situationen. Vi kontaktar alltför sällan våra folkvalda och sätter press på dom. Att berörda politiker gömmer sej för medborgarna är nog till stora delar en modern myt men de verkar inte helt glada över att se oss, vi som valt dom, heller.
Så, hur borde vi se på demokratin? Jo, vi borde se den som ett pågående projekt, ett projekt som aldrig blir färdigt. Det läggs hela tiden nya stenar till bygget. Samtidigt får vi acceptera att det finns områden där demokrati inte kan råda, nämligen inom juridiken och vetenskapen. Det förstnämnda är ett misstag att låta bedömningar avgöra ett fall, vad det än är, plus att man röstar om ett fall som avgöras till den ena eller andra parten. Om juridik ska kunna klassas som en vetenskap, vilket det rimligtvis inte kan göra i dagens läge eftersom man förlitar sej på ett så diffust och naivt begrepp som bedömningar, måste man göra sej av med majoritetsomröstningar och just bedömningar. Alla måste vara rent logiskt sett övertygade om att fakta stämmer utan kontamineringar i form av fusk eller förfalskningar. I annat fall måste man avvisa fallet.
Inom vetenskapen, vilken disciplin det än vara månde, kan inte demokrati existera eftersom konsensus är helt fel. Alla kan inte vara överens om en sak. Det är endast när obestridliga fakta existerar för en hypotes som det kan vad man kallar lag. Så länge det finns tvivel kring en hypotes eller teori inom vetenskapen kan man inte tillgripa begreppet konsensus. Det är därför klimatdebatten fortfarande rasar, även om media struntar i att den pågår och låtsas som om konsensus finns. Många politiker har de fått med sej på detta tåg, vilket man som äkta kritiskt tänkande varelse måste beklaga.
Vi får nog ta kontakt med våra politiker mer och försöka få dom att arbeta för oss, inte förbi oss. Problemet är att vi då måste ha nåt att komma med.
tisdag 15 februari 2011
När faller Iran?
Iran är ett av dessa länder som borde vara mer jämbördigt mellan människor, det borde vara mer demokratiskt. Det finns en tradition av fördragsamhet, av fritt tänkande i detta land. Ändå sitter där ett prästerskap som tog tillfället i akt att ta över makten när ett folkuppror störtade shahen 1979. Folket ville inte ha mullorna. De ville ha frihet och demokrati. Man ville inte ha bronsåldersmoral utan ett modernt tänkande. Det var det man stred för när shahen och hans i sej gammalmodiga syn på styre kördes bort. Folk hade visserligen en viss form av frihet under shahen men inte tillräckligt.
Det fanns en period av mer demokrati i landet, under Mossadeq som hade planer på att köpa loss oljeproduktionen från Storbritannien och USA. Detta kunde ju förstås inte dessa acceptera så de hittade på att Mossadeq hade mer än bara vanliga kopplingar till Sovjet och störtade honom i en kupp organiserad av CIA. Demokratin försvann, shahen stärkte sin makt och hans hemliga polis hade lekstuga, precis som de har nu för det är i stort sett samma gubbar som styr säkerhetspolisen under mullorna som under shahen. Större än så är inte lojaliteten.
Från och till de senaste åren har nu protesterna mot den rådande regimen i Iran vuxit. Stärkta av det som skett i Egypten och Tunisien går de nu på marsch igen. Frågan är då som alltid: när faller regimen i Iran? Ju hårdare en regim är desto kortare tid får den vid makten. Sker det fluktuationer i hårdheten kan kanske en diktatur klara sej så länge som Sovjet (74 år) eller familjen Somozas Nicaragua (75 år) men oftast är det enbart under den generation som skapade diktaturen som den lever kvar. När Marcos i Filippinerna blev skröplig kördes han bort efter ca 20 år. Ceaucescu i Rumänien fick 24 år vid makten mest för att han duperade folket. Men måttet blev rågat där också.
Faller Iran nu tro eller dröjer det ytterligare några år? Vem vet? Kommer censuren klara av att hålla informationen borta från alla människor?
Det fanns en period av mer demokrati i landet, under Mossadeq som hade planer på att köpa loss oljeproduktionen från Storbritannien och USA. Detta kunde ju förstås inte dessa acceptera så de hittade på att Mossadeq hade mer än bara vanliga kopplingar till Sovjet och störtade honom i en kupp organiserad av CIA. Demokratin försvann, shahen stärkte sin makt och hans hemliga polis hade lekstuga, precis som de har nu för det är i stort sett samma gubbar som styr säkerhetspolisen under mullorna som under shahen. Större än så är inte lojaliteten.
Från och till de senaste åren har nu protesterna mot den rådande regimen i Iran vuxit. Stärkta av det som skett i Egypten och Tunisien går de nu på marsch igen. Frågan är då som alltid: när faller regimen i Iran? Ju hårdare en regim är desto kortare tid får den vid makten. Sker det fluktuationer i hårdheten kan kanske en diktatur klara sej så länge som Sovjet (74 år) eller familjen Somozas Nicaragua (75 år) men oftast är det enbart under den generation som skapade diktaturen som den lever kvar. När Marcos i Filippinerna blev skröplig kördes han bort efter ca 20 år. Ceaucescu i Rumänien fick 24 år vid makten mest för att han duperade folket. Men måttet blev rågat där också.
Faller Iran nu tro eller dröjer det ytterligare några år? Vem vet? Kommer censuren klara av att hålla informationen borta från alla människor?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Populära inlägg
-
Rennäringen blir lidande av vindkraftsparker , resonerar Östra Kikkesjaures sameby i Piteåområdet och tackar nej till de 5,5 miljoner kr som...
-
Aftonbladet har fått nys om en nyhet som de anser vara värd att spinna vidare på. Det handlar om en hittills okänd formation på havsbottnen... -
Godis är gott, sägs det. Det beror på vad man menar med godis. Sånt där gjort på köttrester och diverse tillsatser som inte alltid är nor... -
Det var en ovanligt vacker fullmåne natten mellan 28 och 29 augusti i år. Det ska bli en ännu vackrare fullmåne i slutet av nästa månad. D... -
Jag har varit väldigt dålig på att upprätthålla denna blogg de senare åren, och det kommer nog att fortsätta. Orsakerna är många, och väldi... -
Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New H...
-
Den på kometen 67P strandsatta sonden Philae har vaknat när nu kometen närmar sej solen. Det är tillräckligt för att kunna ladda batteriern...
-
När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är de...
