Ännu en politisk litania

Jag har aldrig gillat politik i praktiken, inte heller gillar jag många politiska ideologier. Detta har jag klargjort många gånger här på bloggen, men jag återkommer till det gång på gång. Det är nåt som irriterar mej med praktiserad politik, framför allt är det girigheten hos vissa enskilda politiker, apatin hos många andra och oviljan att verkligen göra det som är deras främsta verksamhet, nämligen att representera sina väljare. Det verkar många gånger vara så att de ser även sina egna väljare som fienden, vilket jag inte förstår alls.

Politik i praktiken handlar alltså om makt, girighet, stillandet av diverse begär samt att berika sej själva på andras bekostnad. Det är urgammalt, och motsvaras av adelsmännens utsugande av befolkningen och lurande av kungamakten under hundratals år, likaså av prästerskapets liknande utsugande i tusentals år. Det har talats i alla dessa år att gudarna är emot rikedomar, varför ska då deras präster vara rika?

Politiker är alltså vår tids adelsmän och präster i ett. Inte alla blir ekonomiskt rika, men de får makt och kontakter, vilket är inte så pjåkigt - för dom. Man kanske skulle bli politiker och lura skjortan av folket?



"Today is the tomorrow
we worried about yesterday"

Politiska ideologier för dumskallar

Tänk dej att du inte kan nånting om politik, inte vill lära dej nånting heller, men likväl går du och röstar därför att alla andra omkring dej gör det. Du väljer då ett parti vars åsikter stämmer överens med dina, i alla fall på ytan. Då och då får du under valdebatter och möten höra att det och det partiet agerar i samklang med de ideologier, gemensamma tankegångar, som en gång startade just det parti du gillar allra mest. Då kan det vara bra att veta om detta påstående verkligen är sant eller ej. Följer de sin respektive ideologiska bakgrund?

Troligen kommer du som ointresserad inte att ta till dej nåt av detta, och de som verkligen kan sina ideologier kan detta inlägg tyckas vara trist skåpmat, men jag skriver det i alla fall. Inget av de partier som finns representerade i vårt parlament följer sina ideologiska grunder. Man kan faktiskt undra om det finns ett enda parti som följer den ideologiska grund som lagts fram åt dagens politiker att gå på.

Den mest uppenbara ideologin som folk kommer på idag är kommunismen, så som den beskrevs av Karl Marx för 160 år sen. Märk väl att Marx själv inte var någon anhängare av den här ideologin. Han beskrev den som ett faktum utifall att arbetarna i Tyskland inte fick som de ville. Men det behövde inte hända, om alla samhällsskikt blev rättvisare. Som ideologi är dock kommunism väldigt svår att uppnå. Det handlar om att först upprätta en diktatur, sen se till att alla tillgångar och råvaror sprids ut till alla i samhället, så kallad kollektivism. Allt i samhället ska ägas gemensamt, enligt kommunismen. På sikt avskaffar staten sej själv i ett kommunistiskt samhälle.

Problemet här är att vi människor av naturen är hagalna och gärna vill äga nåt för egen del, nåt som ingen annan får ha när just jag har det. Tanken på gemensamt ägande är faktiskt ganska främmande för många som är vana vid att ha en del saker för sej själva utan att behöva dela den saken med andra så där utan vidare. Hittills har också de som försökt leva den kommunistiska modellen misslyckats därför att det stupat på det faktum att ledare alltid kommer fram och vill bestämma agendan.

En politisk ideologi som samtidigt är en ekonomisk teori är socialismen, närbesläktad med kommunismen men som skiljer sej från denna på ett antal punkter. Till exempel tillåts privat ägande, under förutsättning att andra får tillgång till dessa saker, inom vissa grenar av socialismen. En privat sektor är tillåten, men bara som komplement till den offentliga, och den förordas framför allt inom socialdemokratin som också föredrar blandekonomi istället för planekonomi. Socialism fungerar nog inte bättre i verkligheten än kommunism men blir sällan till diktaturer, i gengäld drabbas ofta såna samhällen som följer socialistiskt svårare av ekonomiska kriser. Staten ska vara stark hela tiden för att kunna garantera att samhället frodas. Istället för kollektivism förordas kooperativ bland många olika inriktningar.

Konservatism är egentligen mer en filosofi och ett brett sätt att se på allt inom politisk ideologi än en politisk ideologi per se. Men ordet har kommit att beskriva ett alternativ till de ovan nämnda ideologierna där man helst vill bevara det invanda, det gamla och traditionella. Det traditionella är just vad konservativa vill bevara, ofta på bekostnad av stora delar av samhället. Det ska stå envar fritt att äga vad man vill och göra vad man vill samt säga vad man vill. Mer än någon annan ideologi är konservatismen indelad i många underavdelningar. Hur staten ska se ut är helt beroende på vilken inriktning av konservatism som styr agendan. Men många inriktningar föredrar en stark stat, med undantag av vissa delar av den amerikanska konservatismen, som har närmast kommunistiska drag med en så liten stat som möjligt och kollektivism på schemat.

Liberalism är en ideologi som utgår från individen och varje individs enskilda rättigheter. Till skillnad från många andra ideologier är liberalismen för en så liten stat som möjligt. En speciell form av liberalism, libertarianism, ser till och med att staten endast ska ha en så kallad nattväktarfunktion, där staten endast ska kunna gå in och hjälpa till i nödsituationer. Privat äganderätt är en del av rättigheterna, liksom demokratibegreppet och rätten att få göra sin röst hörd. Liberalismen växte fram bland alla de som kritiserade enväldet under 1700-talets frihetstänkande och var den ledande tanken bakom samtliga franska revolutionerna åren 1789, 1830 och 1848.

Det här var några av de vanligaste politiska ideologierna som våra folkvalda lutar sej emot. Men är det verkligen så att våra politiker och deras partier står för det jag skrivit här? Jag vet inte tillräckligt mycket om det här för att säga rätt ut huruvida de följer sina ideologier, men så mycket kan jag säga att partierna följer inte de ideologiska riktlinjer speciellt mycket. Folkpartiet Liberalerna kallar man sej men deras förslag att göra skolan statlig igen är inte äkta liberalism eftersom man ju inom riktig liberalism vill ha en så svag stat som möjligt, däremot är det ett exempel på vad som kallas socialliberalism. Liberalism med ett statligt skyddsnät skulle man kunna säga.

Det är väl inte så lätt att följa grunderna alla gånger men att säga att man följer dom när man egentligen inte gör det är inte hederligt faktiskt. Men realpolitik handlar inte om hederlighet utan om att vinna valen och behålla makten. Ska vi gå efter vad politikerna säger eller efter vad som står i partiprogrammet? Vilket vi än väljer blir vi grundlurade. Men vi låter oss luras hela tiden. Det är väl så spelet är upplagt. Ideologierna spelar ingen större roll längre. Det är viktigare att de som vill bli omvalda ska bli det också. Gamla mossiga ord betyder inget...



"The man is a bad influence on the students"

Demokratins paradox

Alla åsikter, även de obekväma, ska få höras i demokratins namn. Men häri ligger två paradoxer, en som beskriver demokratins eventuella undergång, men också en som handlar om att demokratiska värderingar borde få vara allenarådande. Låt oss utforska detta senare påstående lite närmare.

Det handlar alltså om att låta alla komma till tals, hur läskigt, obekvämt eller elakt det än kan låta. Till och med förnedringar och satir är en del av demokratin. Men i detta finns samtidigt paradoxen att de åsikter som går stick i stäv med den demokratiska tanken om mötesfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet måste få vara med. I alla fall om man resonerar enligt tanken på att demokrati ska vara till för alla. Det är här jag reser ett finger mot denna åsikt. Jag vill mena att de som inte vill ha demokrati ska inte heller ha rätten att yttra sej om den i ett demokratiskt samhälle.

Vill man inte ha demokrati, tycker man inte om yttrandefrihet, ska man inte utnyttja den för sina egna odemokratiska syften. Antingen håller man då käften eller flyttar till ett land där man har diktatur. Så simpelt är det. Demokrati betyder folkvälde på grekiska och syftar då förstås på att folket har rätten att välja sina ledare. Det finns många sätt att utöva demokrati på, men det bästa för oss just nu är folkvälde.

Det ligger i yttrandefrihetens beskrivning att man ska få vara fri att yttra sin mening om saker som engagerar en. Därtill kommer mötesfriheten och rätten att tänka fritt. De är aspekter av varandra och ger tillsammans en heltäckande bild av hur demokrati fungerar, såväl i teorin som i praktiken. Men så har man stiftat lagar gällande förtal och hot, vilket jag faktiskt anser är två saker som inte hör till yttrandefriheten. Rätten att yttra sin mening berör oftast saker som är relevanta för en diskussion. Förtal och hot tillför inget relevant och ger bara den som uttalat dom en temporär satisfaktion (gammalt ord för tillfredsställelse, slå upp det!).

Därför anser jag att antidemokratiska åsikter mycket väl kan exkluderas från yttrandefriheten. Allt som går den demokratiska tanken emot är diktatur, men jag vill inte förbjuda dessa åsikter. Då skulle vi verkligen hamna i paradoxen jag beskriver ovan. Jag vill däremot bannlysa dom från diskussionen. Det viktiga är budskapet, inte hur budbäraren är funtad. Som jag tidigare sa är en odemokratisk åsikt inget som bör höras i ett demokratiskt samhälle, oavsett vilken den åsikten är. Knyt hellre näven i fickan eller flytta till ett land där du kan krama diktaturen bäst du vill, om du kan och får...

Vad är då en antidemokratisk åsikt? Till exempel att man är emot fria val, yttrandefrihet och rätten att mötas. Att man vill begränsa dessa rättigheter, som människor har haft i olika former och utsträckning genom alla tider, är högst odemokratiskt och hör inte hemma i ett modernt samhälle. Rätten att yttra sej innebär inte att man ska yttra sej i allt, speciellt inte om det går stick i stäv med rätten att yttra sej. Men att förbjuda antidemokrati är fel, för det är ett exempel på just antidemokrati.

Längst ner finner den ärade läsaren ett citat av den amerikanske forskaren och författaren Isaac Asimov om just demokrati och paradoxen kring den demokratiska tanken. Han trycker på en sak jag inte tagit upp här, nämligen kunskap. Det är kunskap som ger demokrati, och ett samhälle som inte värderar kunskap blir snart en diktatur. Så läs ni alla där ute, lär er något! Det är viktigare att ni lär er än sitter vid datorerna och sprider odemokratiskt hat. De som spelar nätverksspel lär sej något om livet. Vad gör de antidemokratiska människorna då?



"Anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that 'my ignorance is just as good as your knowledge."

Journalisters hjärta klappar för MP

Nära hälften av alla journalister vid kvälls- och dagsblaskorna visar sej alltså ha sympatier för Miljöpartiet. Andra bloggar med samma eller liknande inriktning som min uttrycker sin harm och ilska över detta faktum. Men det är egentligen föga förvånande att det är så här. Miljöpartiet är ju för vetenskapen vad SVT är för allmänbildningen, dvs ett skämt. Det konstateras i undersökningen att MP har lyckats fånga upp medelklassen. Innebär det då att folk i gemen inom medelklassen är a) intresserade av miljöpolitik?, b) oinformerade om vetenskapens verklighet?, c) är trötta på betongpolitiken hos de gamla partierna?

Det finns en möjlighet att samtliga alternativen är korrekta. Kanske inte samtidigt hos alla sympatisörer men åtminstone en del av dessa. C är det alternativ jag främst förordar här. Men är verkligen journalister speciellt bra representanter för medelklassen? Snarare är de väl, liksom alla andra yrkesgrupper, en klass eller snarare ett skrå för sej och som sådan har denna grupp en väldig maktposition i samhället, med förmåga att påverka opinionen för eller emot en viss sak. Att då MP slagit klorna i så många av de journalister som uttrycker sin politiska åsikt bevisar bara en sak: att klimatdravlet kan fortsätta beskrivas och harvas i tidningarna trots de rön som tyder på att det just bara är dravel.

Märk väl att jag skriver "de journalister som uttrycker sin politiska åsikt". De journalister som inte uttrycker sin politiska åsikt, då? Vad tycker de egentligen? Får vi veta det? Vågar de säga nåt i den kör av hjärntvättade journalister, antingen de påverkat sej själva eller förläst sej på de propagandaskrifter de matats med under sin uppväxttid som journalister?




"Svenskar är tyskar som kan prata engelska"

Jag är inte röd (inte blå heller) men jag är ändå kulturarbetare

Jag ser mej som kulturarbetare då jag fotograferar för en ideell förenings räkning, bloggar varje dag, skriver på annat håll likaså och fotograferar ö h t. Det är väl inte den sortens kultur vissa människor ser som kultur men om man ser till ordet kulturs språkliga ursprung (från latinets colere, odla, varav cultura, odling) så handlar ju kultur om att odla olika aspekter av samhället i diverse former så nog räknas även mitt arbete in i beteckningen kultur, åtminstone är det en kul tur att göra.

Nu ställer en annan kulturarbetare, Bengt Ohlsson, en fråga som är relevant: Måste kulturen vara vänster?

Nej, den måste inte vara "vänster", inte "höger" heller. Precis som en kommentator skriver till Bengts artikel: "Kultur ska beröra hjärtat". Politik handlar inte om hjärta eller hjärna, enbart om makt och utövandet av denna makt. De som får nåt gjort för sina medmänniskor inom politiken gör så för att de åsidosätter sina politiska ideal för en stund och tänker medmänskligt. Men inte är det kultur, eller? Nu har konstnärer, musiker, grafiker och andra med dom lagt beslag på ordet kultur och i mångt och mycket sen 1960-talets glada dagar har det röda laget lagt beslag på kulturarbetet.

Det sista får väl främst sägas gälla Sverige men även vissa andra länder har fått sin släng av den röda sleven. Det handlar väl lika mycket om att konstnärliga människor som kom fram under 1960-talet var uppvuxna i den socialistiska tanken och levde således ett sådant liv. Deras kulturella gärning kom således att bli en del av deras politiska livsåskådning. Sen har det hängt kvar, bilden av kulturarbetaren som bohemisk jovialisk kommunist lever kvar som ett spöke som vägrar lämna kråkslottet. Men frågan är om inte detta i stort är en myt. Det är de som hörs mest som är av denna generation, man "litar" på dom från mediernas håll för de har ju producerat så mycket "bra" genom åren.

För egen del ser jag mej som fristående från de politiska ideologierna som dominerat politiken de senaste 200 åren. I alla fall inbillar jag mej det. Att man blir påverkad av dom på ett eller annat sätt är väl ofrånkomligt men jag ser mej ändå som en del av dom. De som bara ser världen i svart och vitt hittar nog ändå ett sätt att placera in mej i respektive fålla. Mest för att de inte klarar av att tänka på nåt annat vis. Dessa personer är förhoppningsvis försvinnande få, de som kategoriserar andra efter sin egen inre modell (hm, vad har jag själv precis gjort?).

Min kulturella gärning är dokumenterande för framtiden och för att jag tycker vissa saker är vackra. Så vackra att de bara måste dokumenteras. Vad politik och ideologi har med detta att göra förstår jag inte. Politiska protester i kulturell form har jag inga problem med men om kulturen enbart går ut på att kränga sina politiska ideal är det inte längre kultur, då är det politik.


"Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan."