Kulturarvsdagen idag - i krigens spår.

Det är kulturarvsdagen idag (jag låtsas ignorera det andra spektaklet som också äger rum idag!) och jag är förvånad att ingen brytt sej om att rapportera det. Som framgår av bilden nedan är temat krig och vad som sker i krigens spår, dvs hur krigen påverkar kulturen. Hela dagen berättas det på olika ställen om offren för krigens fasor. Vill du inte rösta, eller har redan gjort det, och befinner dej nära något av de ställen som länken ovan tipsar om är det bara att ta dej dit och läs på om människorna som upplevt krig på nära håll.

På nåt sätt känns det fräschare att uppleva kultur, även om vi talar om krig, än politik...

"Jag har läst eder annons efter en organist och skollärare, antingen herre eller dam. Då jag i flera år varit båda delarna, har jag äran att erbjuda eder min tjänst"

Ordet kultur är inte längre vad det har varit

Jag har i min sidomarginal ett koppel länkar till bloggar som jag anser vara intressanta, inte så att jag alltid håller med i det som skrivs där, men jag finner deras åsikter så intressanta att jag gärna läser dom. Om inte annat för att de skriver bra, som t ex Peter Harold. De är en del av kulturen, alltså det vi odlar i tanken, på pränt eller som konst. Ordet kultur är för övrigt latin (cultura) och syftar egentligen mer på jordbruk men har kommit att användas på det vis jag nyss nämnt.

Kultur är alltså det vi odlar för att berika oss själva och visa hur samtiden ser ut i olika former. Men vad ska man kalla sånt som inte berikar samhället utan snarare kränker hela befolkningsgrupper i sin jakt på uppmärksamhet? Jag menar, det kan väl inte vara kultur om man bara går in för att kritisera andra och sen använder vissa böcker som alibi? Aase Berg blir med rätta tillrättavisad för sina åsikter, som helt klart är felaktiga. Jag tänker inte gå in på vad hon gör fel här, länken jag bifogar uttrycker samma åsikter jag har, jag ifrågasätter snarare huruvida det är kultur att skriva som hon gör.

Jag skummar igenom Aftonbladets kultursida och finner att den domineras av politiska åsikter. Politik kan bli kultur, förstås, och en kulturarbetare kan och får uttrycka sej politiskt, men det finns annat än bara politiskt färgad kultur. Därför är det skönt att läsa denna bokrecension om en bok av författaren Michael Connelly, även om det märks att recensenten hyser fördomar om vad han kallar deckarförfattare.

Expressens kultursida är inte bättre. Politiken finns här också, och det verkar alltmer som om politiken kryper in i nästan allt som kallas kultur i Sverige av idag. En kulturarbetare är inte "riktig" om han/hon inte uttrycker nån form av politisk åsikt, helst då en som berör vissa kulturarbetares hjärtefrågor, de som kommer från 1970-talets socialistiska rörelser, eller genusfrågor. Vad nu genusproblematiken har med kultur att göra.

DN slår på sätt och vis ihop nöje och kultur till en sida. De visar då att det som kallas nöje också är kultur. Allt är inte överhetens eller etablissemangets kelgris. Det visar den här artikeln som talar om att det finns vuxna som står på barnens och ungdomarnas sida ifråga om internet.

Nej, kultur är inte bara politik och framför allt är det en angelägenhet för oss alla. Den som målar vackert med sprayburkar på en cementvägg är lika mycket en kulturarbetare som en författare som skriver tre rader per dikt i en samling som knappt läses av recensenter ens en gång. Miley Cyrus är lika god kulturarbetare som Aase Berg, och Cyrus berör fler människor än Berg.




"Det kom en krypande..."

Mångkulturell innebär inte nödvändigtvis integration eller assimiliering

Det är så många som klagar på multikulturalismen i olika samhällen världen över. De som kritiserar den förstår nog inte vad det innebär, men även de som försvarar den verkar inte heller förstå det. Jag är inte säker på att jag förstår fullt ut heller. Det jag har förstått är att det i stora drag helt enkelt handlar om många kulturyttringar som samsas inom samma territorium på något så när lika villkor. De vill vara en del av huvudkulturen, men samtidigt visa upp sin egna. På sikt går de inflyttades kulturyttringar upp i huvudkulturen. Det är så kebab, falafel och många andra maträtter hittat in i den svenska matkulturen.

Ibland har diverse saker och företeelser hittat in utan nån direkt invandring (köttbullar, kåldolmar, mattor, tapeter, bordsskicket etc) men den sortens influenser är försvinnande små jämfört med assimileringen av kulturyttringar som ägt rum genom seklerna. DNA-analyser och arkeologi har bevisat att folkvandringar ägt rum hela tiden. Till och med folksagorna talar om dessa vandringar och kulturkrockar.

Att ha ett mångkulturellt samhälle behöver alltså inte betyda att alla människorna måste vara från alla möjliga kulturer. Det räcker med att folk från ett land reser utomlands, tar intryck av det han/hon/de ser där och tar dessa intryck med sej hem. Men det är ur prokreeringssynpunkt bra att friskt blod kommer in. I såna fall är det alltid bra att vi tar in folk från njär och färran. Därmed inte sagt att kreti och pleti ska få komma hit hur som helst. Vad jag menar här är att folk som inte förstår att uppföra sej vare sej bland de sina eller hos oss har inte här att göra. De har inte i sina hemländer heller att göra. De bör sitta på en internationell anstalt om de begår kriminella aktioner.

Men låt oss nu till stora delar lämna den delen av saken och gå tillbaka till multikulturalismen. Det handlar ju till stora delar om osäkerhet och okunskap när man kritiserar det mångkulturella samhället. Visserligen finns risken att man får med såna här som jag beskrivit i stycket före men oftast är dessa personer så försvinnande få att man nog snabbt kan identifiera dom som de asociala individer de förmodligen är. Ett samhälle bor bra av att så många olika typer av människor samsas. Vad ska man göra för att få folk att samsas? En sak man kan göra är att låta dom träffas flera gånger så de vänjer sej vid varann.

Så har jag sagt många gånger tidigare och kommer säkert säga det många gånger till...



"Si fueris Romae, Romano vivito more; si fueris alibi, vivito sicut ibi"

Fritt fram att använda från och med idag

Idag har minst 70 år gått sen ett antal personer som arbetade med kultur och/eller andra områden som berörs av upphovsrätten dog och det innebär att deras verk inom den upphovsrättsliga sfären blir fria att använda för vem som helst utan att be om lov. Det är nämligen 70 år efter upphovsskaparens död som gäller här. Här finns en lista på personer som skapat nåt som du kanske vill ha, och som dog 1943.

Kanske det är läge att börja fildela lite klassiska verk. Fats Waller kan du leta efter på The Pirate Bay utan att behöva titta över axeln från och med idag. För att bara ta ett exempel på personer du kan ladda ner verk av.



"Ur askan i elden"

I Backspegeln: Två inlägg från förr

Dagen till ära är det dags att visa de döda den respekt de förtjänar. De levde ju en gång och födde fram oss till dom vi är idag. För att slippa skriva allt än en gång tar jag fram två skrifter jag en gång skrev i ämnet:

Dödskallarnas egen dag (31 oktober 2008)
Samon/Samhain - ursprunget till Halloween och Allhelgonahelgen (1 november 2011)

Bara att läsa dessa två inlägg och hoppas att nåt fastnar.

"Going so soon? I wouldn't hear of it. Why my little party's just beginning"

Min musikhistoria

Det här är inte nån musikhistoria där man lealöst visar hur musiken har förändrats genom tiderna, utan snarare är det en musikhistoria som visar hur musiken påverkat och fortsätter påverka mej. Utan musik är jag bara ett tomt skal som lever utan liv. Musik har alltid varit en stor del av mitt liv vilket gett mej så mycket mer än bara glädjen över att lyssna på en sång. Det har inte alltid varit problemfritt att gilla en viss typ av musik. Jag har säkert gjort många ovänner genom åren när jag varit kritisk mot vissa musikstilar, vilka jag snart kommer till. Men låt oss dyka ner i den "dypöl" som är min musiksmak.

Jag har alltid gillat rock av de flesta formerna den förekommer i. Toto kommer jag ihåg från tidiga 80-talet då de spelades på radion liksom mycket annat i den stilen. Danska Gasolin´ var en av mina tidiga favoriter, representanter som de var för den på 70-talet så populära bluesrocken. För det är bluesrock som varit grunden i min musiksmak större delen av mitt liv. Allt jag gillar i övrigt har varit i nära relation till bluesrocken eller som ett alternativ till den då jag känt att ett behov för alternativ har funnits.

Vilka uttryck bluesrocken än har tagit så har jag gillat dom. Dire Straits, Status Quo, Dave Edmunds, Nick Lowe, Whitesnake, The Blues Band, The Fabulous Thunderbirds, Foghat, April Wine, för att bara nämna få artister som på ett eller annat sätt idkat bluesrock. Sånt här är tung musik, skönt tunggung för hela kroppen. Det är så härligt att ha sånt här i lurarna medan man tar en promenad i skogen.

Status Quo - bland de första att få sin publik att skaka på håret i takt till musiken.

Under 80-talets början, när jag gick i småskolan (låg- och mellanstadiet) var det stor prestige bland killarna att gilla hårdrock och heavy metal. Den som stod utanför detta sågs som en svikare eller nåt annat konstifikt. Tjejerna skulle gilla pop eller syntpop. För oss som stod mitt emellan var dessa ytterligheter väldigt svåra att ta in. Inte musiken alltså för båda delarna gick mycket väl att lyssna på, utom dess mest extrema former, utan det att det var så uppdelat och att ingendera grupperingarna kunde tänka sej att acceptera den andras musik.

Efter lekskolans (dvs grundskolan!) slut vidgade jag mina vyer betänkligt och fick in progressiv rock och liknande i min musiksmak. Men det var även under gymnasietiden jag upptäckte hur mycket jag ogillar disco, dansband, modern improviserad jazz och modern svensk pop. Jag är inte heller nån större fan av rap, hip hop, speed och thrash metal eller techno heller. Det vanligaste radioskvalet försöker jag undvika också. Det verkar som om min musiksmak delas av många för när det finns möjlighet till önskelåtar så är det ofta låtar inom bluesrocken som önskas.

Nu ska jag inte dissa hela musikstilar för det finns enstaka låtar som är rätt bra, även om jag aldrig skulle få för mej att köpa dom. Men medge att det mesta som gjorts de senaste 20 åren inte är mycket att hänga i granen. Jag är kanske gammaldags men efter 1991 har inga nya artister varit av samma standard som musiken före det året. Nej, gammaldags är jag inte. Det förstår jag nu. Jag är realist. Musiken BLEV sämre när sån där skit från Seattle kom in i bilden. Den så kallade musikstilen därifrån dog snabbt men efterdyningarna har varat alldeles för länge nu. Det är dags att vi gör slut med dom.

Men att musiken som helhet kan inte helt skyllas på grungen utan technon och framför allt det ökade inflytandet från musikbolagen. Man kan se fildelningen som en sorts hämnd riktad mot dessa bolag som förstörde alla musikstilar och artister, till och med grungen och technon, och gjorde dom till nickedockor i ett marionettspel där bara direktörerna blir rika. Fildelningen kan då vara balansgivaren i alltihop. Men den konspirationsteorin lämnar vi därhän just nu. Nu ska jag snart sätta på lite musik. Vad det blir får vi se....





"The day the power of love overrules the love of power, the world will know peace."

Rädda filmerna!

Det är inte bara privata filmer som behöver digitaliseras och räddas för eftervärlden. Filmer skapade av filmstudior är också i behov av räddning. De maskiner som en gång spelade upp dom går inte längre att laga för det finns inga reservdelar. Man har inte tillverkat nåt sånt på evigheter och möjligheterna att lagra filmerna för eftervärlden är lika dåliga dom. Det man ska fråga sej här är varför man låtit den industrin falla i glömska och varför man inte lagrat filmmaterialet på rätt sätt. Hade man gjort det från början hade man inte hamnat i den här situationen.

Pengar finns inte till detta, verkar det som för Filminstitutet har fått nobben hela tiden. Men slänga ut pengar på att försöka rädda länder vars politiker och bankmän försnillat våra pengar till höger och vänster kan man göra. Vi får hoppas att de styrande tar sitt förnuft till fånga och räddar kulturarvet för eftervärlden. För nog är väl filmer från 1900-talet värda att bevara för överskådlig framtid?



"-Vad gjorde du med mannen du fann i din frus säng?
- Jag bröt sönder hans paraply och sa "Nu kan det gärna regna".""

Vad min blogg ALDRIG kommer att handla om

Jag har vid ett flertal tillfällen berört nästan allt som har med kultur att göra, men det finns ett antal genrer inom film, musik och dylikt som jag aldrig kommer att ta upp till diskussion. För detta inlägg gör jag ett undantag, men bara detta enda undantag och då enbart för att tala om vad det är jag inte gillar och varför jag inte gillar det.

Dansbandsmusik - En avart inom svensk populärmusik, ett mischmasch av pop, country och folkmusik. I sin renaste, mest konservativa form är det en plåga att lyssna på bandens försök att spela musik. Vissa artister (Lasse Stefanz, Sten & Stanley m fl) har knutits till genren mest för att här finns pengar att tjäna. Det förstnämnda bandet är annars mer ett äkta countryband och det senare är ett före detta rockband. Nåt vidare utrymme att utveckla musiken finns inte. Publiken är ytterligt konservativ och vill helst ha bom-ting-bom-ting med så enkla ackord som möjligt så de kan dansa, supa och stöta på varandra, helst av allt med nån som inte är ens äkta hälft.

Black metal, speed metal etc - Det kallas utveckling av heavy metal men egentligen är det bara snabb jazz med diverse oljud här och där. Någon koppling till hårdrock och rock finns egentligen inte. De har samma uppbyggnad i sina låtar som mycket av 1950-talets avantgarde-jazz. Lyssna på Gene Krupa och Buddy Rich, för att nämna några från tiden, så hör ni att dagens trummisar inom dessa genrer faktiskt spelar på samma vis som man gjorde förr inom modern improvisationsjazz. Vilket i mina öron är trist och intetsägande.  Jag blir bara uttråkad av att höra båda musiktyperna.

Melodifestival - Efter Finlands vinst 2006 (tror jag i alla fall) sa jag till mej själv att längre än så här kommer inte det här spektaklet att gå. Att man lät heavy metal vara med och leka är ok, det var en bra låt, men tänkte att året efter kommer alla att vilja göra om detta. Jag fick rätt och dessutom kom tok-technomusiken igång på allvar så sen dess har jag inte följt det alls. Vem som har vunnit har jag egentligen inte brytt mej om sen slutet av 1980-talet och år 2006 var ett undantag för innan dess hade jag inte sett melodifestivalen ordentligt på över tio år. Jag tänker fortsätta ignorera det för överskådlig framtid.

Sexfilmer - "Har man sett en, har man sett alla." Den klyschan stämmer faktiskt här. Det är vare sej sensuellt och njutbart som när man ser en naken kvinna dansa på en åker i nån av de stora internetbaserade bolagens filmer eller roligt och lite knäppt erotiskt laddat som en striptease. En porrfilm med sexuell penetration och andra saker är närmast maskinellt tråkig, som att titta på ett löpande band där en bil sätts ihop. Handlingen är oftast densamma. Ett par möts i ett rum med dålig belysning och så fort de får chansen kastar de sej över varandra och resten är (dålig) historia.

Hip hop och rap - Jag känner inte till endera genren speciellt bra men det jag har hört är inte mycket att hänga i granen. Framför allt gillar jag inte staccatorösterna hos de som rappar. De försöker verka tuffa men detta får ofta motsatt effekt när man ser vad de håller på med vid sidan om musiken. Töntiga kärleksfilmer, reklamarbeten som bara ser löjliga ut och TV-serier som är så långt från rapmusikens ursprung man kan komma. Budskapet har jag inget problem med alls, om vi med budskap talar om den ursprungliga rappen och hiphopen som pratade om samma sak som all annan protestmusik, utanförskap, fattigdom och bristen på medkänsla hos de man kritiserade. Det som kommit sen är en naturlig följd av att andra som inte direkt har vuxit upp med de problem de första rapparna kritiserade har gett sej in i branschen och förvanskat den.

Där har ni en del saker som aldrig kommer att diskuteras på den här bloggen. Detta är enda undantaget...




"- Jaha, sa domaren i ett skilsmässomål, ni har alltså inte pratat med er fru på sju månader. Varför?
- Jag har inte velat avbryta henne..."

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sex - Språken, traditionerna och kulturen

De indoeuropeiska språken är rätt lika i vissa avseenden, nämligen namnen på olika kulturella och traditionstyngda beteckningar. Detta upptäcktes tidigt av de olika folken själva när de väl etablerat sej i en viss trakt. Men framför allt var det arbeten på 1800-talet av bl a bröderna Grimm med flera som ledde fram till vår definitiva förståelse av kopplingen mellan språk och kultur, inte bara för de indoeuropeiska språken. Åtminstone trodde de då att de hade en förståelse mellan språk och kultur. Det har visat sej att den visserligen är stark men inte så stark att den överbryggar allt. Man trodde t ex att när ett språk dog ut var det för att hela folk hade dött ut. Riktigt så enkelt är det dock inte, har det visat sej.

Många gånger har ett språk från den styrande eliten varit så starkt att det helt enkelt raderat ut det ursprungliga språket. Ibland är det tvärtom, som i fallet med ostrogoterna som slog sej ner i norra Afrika (ung. dagens Tunisien och östra Algeriet) på 400-talet där de gjorde sej till herrar en kortare tid innan arabernas kom och det enda spåren av dom är att vissa än idag är blåögda och har lite ljusare hår än resten av befolkningen. Alla är inte slavättlingar i denna del av världen som är blonda och blåögda. Av det gotiska språket finns inte ett enda spår. Det är därför det är farligt att som Gimbutas och Renfrew så (närmast) självsäkert peka ut vissa arkeologiska lämningar som varande tecken på indoeuropeiska folks rörelser över jordytan.

Personligen var jag förr en anhängare av Colin Renfrews vågfrontsteori, dvs att de indoeuropeiska språken fördes med jordbruket som en idé under den neolitiska stenåldern för ca 7000 år sen med utgångspunkt i dagens Anatolien. Jag var mer eller mindre motståndare till Marija Gimbutas kurganhypotes, den som går ut på att indoeuropeiska folk spridit de olika språken under senare delen av stenåldern, precis innan bronsålderns början för ca 4000-5000 år sen, med utgångspunkt i dagens Ukraina. Jag är det fortfarande men jag har även glidit ifrån vågfrontsteorin för jag anser numera att jordbruket allena inte var avgörande för spridningen av de indoeuropeiska språken. Det vore att underkänna andra folk som talade andra språk i regionen då jordbruk nämns bland sumerer, babylonier och egyptier redan för 5000-6000 år sen. Inget av dessa folk talade nåt indoeuropeiskt språk.

Kurganhypotesen kan å sin sida inte förklara alla skillnaderna som existerar mellan de olika indoeuropeiska språkgrupperna. Avstånden i sej mellan de olika språkgrupperna av idag kan förstås förklara en del, de har ju levat i relativ isolering från varandra de senaste 3000 åren, men det finns tecken som tyder på att skillnaderna var relativt stora redan innan dess.

På den här bilden finns alla de områden som är intressanta för vår diskussion. Bild från  bloggen Gryningens ljus.

T ex var hettiternas och andra anatoliska folks språk redan klart distinkta från de mykenska grekernas språk för ca 3500 år sen. Hettiterna var förresten främlingar i Anatolien, varifrån de kom är oklart eftersom de bara nämnde att de var främlingar. Så stora var skillnaderna att de inte utan hjälp av tolk kunde prata med varandra. Jag är tämligen säker på att det krävs mer än ca 1000-2000 år för att utveckla dessa skillnader. Jag är mer anhängare av teorin att ursprunget till de indoeuropeiska språken är att finnas ännu längre bort än Renfrews Anatolien och Gimbutas ukrainska stäpper. Jag skulle vilja förlägga det ursprunget till Kaspiska havet, runtom hela sjön.

Spridningen av de indoeuropeiska språken har skett på många olika vis. Den första vågen tror jag var med vanliga jägare och samlare. Den andra vågen med herdar och tidiga jordbrukare, tredje vågen med jordbrukare av det mer klassiska snittet, fjärde vågen med mer lösliga sällskap som mest var ute efter land att styra. Det kan förstås ha skett lite annorlunda, de lösliga sällskapen kan ha kommit när som helst. Min poäng är att man med DNA-teknik kommit så långt som att man vet att de allra flesta som talar ett indoeuropeiskt språk hör till haplogrupperna I1, R1 och G för Y-kromosom-DNA (Y-DNA) och H, I, K, R och U (som alla är undergrupper till N) för mitokondrie-DNA (MT-DNA). Det gemensamma ursprunget för alla dessa är ett ungefärligt område sydöst om Anatolien, nära Kaspiska havets södra strand.

Problemet är att många andra som inte talar ett indoeuropeiskt språk också ingår i dessa haplogrupper och gör det lika naturligt som alla andra. Baskerna är ett sånt exempel. Dessutom finns det andra haplogrupper som visserligen är mindre spridda men som inte desto mindre är såpass vanliga att de bör nämnas. T är en MT-DNA-grupp som förekommer i viss mängd kring Östersjöns stränder men totalt färre än 10 % av alla européer beräknas tillhöra den här gruppen. Många kungligheter tillhör T-gruppen och ska man gå på det resonemang jag fört ovan är de som tillhör T-gruppen ättlingar till en elit som en gång spreds över Europa och kanske hörde till överklassen i många samhällen, möjligen under jordbrukarstenålderns höjdpunkt.

En annan mindre tätt förekommande men inte desto mindre spridd är MT-gruppen V som finns i Spanien, på Irland, bland samer i Norden samt bland berberna i Tunisien. Så även här finns svagheter som kan stjälpa den mest ambitiösa teori. Vi kommer troligen aldrig att kunna para ihop folkslag med språken helt och hållet. Ej heller kulturerna till fullo. Att religiösa yttringar och vissa traditioner stämmer överens till stora delar är förstås ett indicium för ett gemensamt ursprung men det talar tyvärr inte om var.

Nästa gång går vi vidare och undersöker de olika gemensamma traditionerna och historierna som finns bland de indoeuropeiska språkens talare.




"Just think about it for a moment: One gram of DNA can store 700 terabytes of data. That's 14,000 50-gigabyte Blu-ray discs"

Tintin och rasismen

Den som anklagar Tintin för rasism är med stor sannolikhet själv fördomsfull, åtminstone kulturfientlig. Med detta påstående menar jag att det är lätt för oss idag och göra oss lustiga, alternativt ondgöra oss, över det som skrevs för 70 år sen eller mer. Med vilken rätt sätter vi oss till doms över något våra far- och morföräldrar hittade på när vi en dag säkerligen kommer att få samma behandling av våra barn och barnbarn? Tintins skapare, Georges Remi (signaturen Hergé), var ingen rasist, långt mindre var han främlingsfientlig. Måhända var han fördomsfull vilket vi alla är och han var definitivt färgad av sin samtid men att kalla "Tintin i Kongo" för rasism är att gå för långt i sin egen fördomsfullhet och okunskap.

Hergé var precis som alla andra författare en samhällsskildrare och betraktare. Det han såg beskrev han i detalj. Många av hans assistenter kom att fortsätta i samma stil. Ska vi kalla Roger Leloup, en av Hergés främsta assistenter, för rasist också för att han skapade en tecknad serie med en japanska i huvudrollen?

Tur att nån tar sitt förnuft till fånga och låter böckerna vara kvar. Kulturen blir ingen kul tur, ej heller kult, med censurivrare överallt.

Jag är inte röd (inte blå heller) men jag är ändå kulturarbetare

Jag ser mej som kulturarbetare då jag fotograferar för en ideell förenings räkning, bloggar varje dag, skriver på annat håll likaså och fotograferar ö h t. Det är väl inte den sortens kultur vissa människor ser som kultur men om man ser till ordet kulturs språkliga ursprung (från latinets colere, odla, varav cultura, odling) så handlar ju kultur om att odla olika aspekter av samhället i diverse former så nog räknas även mitt arbete in i beteckningen kultur, åtminstone är det en kul tur att göra.

Nu ställer en annan kulturarbetare, Bengt Ohlsson, en fråga som är relevant: Måste kulturen vara vänster?

Nej, den måste inte vara "vänster", inte "höger" heller. Precis som en kommentator skriver till Bengts artikel: "Kultur ska beröra hjärtat". Politik handlar inte om hjärta eller hjärna, enbart om makt och utövandet av denna makt. De som får nåt gjort för sina medmänniskor inom politiken gör så för att de åsidosätter sina politiska ideal för en stund och tänker medmänskligt. Men inte är det kultur, eller? Nu har konstnärer, musiker, grafiker och andra med dom lagt beslag på ordet kultur och i mångt och mycket sen 1960-talets glada dagar har det röda laget lagt beslag på kulturarbetet.

Det sista får väl främst sägas gälla Sverige men även vissa andra länder har fått sin släng av den röda sleven. Det handlar väl lika mycket om att konstnärliga människor som kom fram under 1960-talet var uppvuxna i den socialistiska tanken och levde således ett sådant liv. Deras kulturella gärning kom således att bli en del av deras politiska livsåskådning. Sen har det hängt kvar, bilden av kulturarbetaren som bohemisk jovialisk kommunist lever kvar som ett spöke som vägrar lämna kråkslottet. Men frågan är om inte detta i stort är en myt. Det är de som hörs mest som är av denna generation, man "litar" på dom från mediernas håll för de har ju producerat så mycket "bra" genom åren.

För egen del ser jag mej som fristående från de politiska ideologierna som dominerat politiken de senaste 200 åren. I alla fall inbillar jag mej det. Att man blir påverkad av dom på ett eller annat sätt är väl ofrånkomligt men jag ser mej ändå som en del av dom. De som bara ser världen i svart och vitt hittar nog ändå ett sätt att placera in mej i respektive fålla. Mest för att de inte klarar av att tänka på nåt annat vis. Dessa personer är förhoppningsvis försvinnande få, de som kategoriserar andra efter sin egen inre modell (hm, vad har jag själv precis gjort?).

Min kulturella gärning är dokumenterande för framtiden och för att jag tycker vissa saker är vackra. Så vackra att de bara måste dokumenteras. Vad politik och ideologi har med detta att göra förstår jag inte. Politiska protester i kulturell form har jag inga problem med men om kulturen enbart går ut på att kränga sina politiska ideal är det inte längre kultur, då är det politik.


"Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan."

Svensken som kulturbärare - en kul tur eller bara larv?

(Detta är skrivet i lördags och omgjort ett antal gånger sen dess.)

SD vill omdefiniera sej som parti och ser svenskheten utifrån tanken att det är kulturen som är avgörande om man ska kallas svensk eller ej. Inte utan kritik förstås. Så här ser SD på saken:

Infödd svensk: Till denna grupp räknas alla som är ”födda i Sverige eller i tidig ålder adopterade till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”.

Assimilerad svensk: Till denna grupp räknas den som inte har svensk bakgrund men ”talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”

De icke assimilerade: De som inte anses passa in i de andra kategorierna.

Men vad är då kultur i det här sammanhanget? Vad är svenskhet? Hur definierar man en svensk? För många "ytlänningar" är en svensk en som super sej redlös, skriker, skränar och ser allmänt dum ut på semester utomlands och som hemma är en tystlåten mus som knappt höjer rösten i självförsvar när myndigheterna tar hemmet ifrån en. För superi och svineri är en del av kulturen här uppe i Norden, oavsett om man bor i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Polen, Lettland, Estland, Litauen eller Ryssland.

Om man med kultur menar en nationalistisk dylik är man verkligen ute och cyklar för nationalismen är en relativt ung företeelse som skapats mer eller mindre på måfå för att få folk att känna mer gemenskap med det land man råkade bo i. Det sammanföll med idiotin som kallas rasism och har fått konsekvenser för många "folkslag" världen runt. Det finns ingen enhetligt nationell kultur och har aldrig heller funnits någon. Ta en titt på Sverige och de som bor inom dess gränser på knappt 450 000 kvadratkilometer. Här finns 25 landskap (glöm de modernare formerna av indelning län och kommuner eftersom de saknar relevans här) med flera hundra härader och andra indelningar. Varje sån här landsdel har bevarat sina kulturella särdrag som inte sällan skiljer sej starkt från andra områden. Så är det i varje land även om vi som tillfälliga besökare aldrig ser dessa särdrag.

Till och med runstenarna talar sitt tydliga språk här: det har aldrig funnits någon enhetlig svensk eller ens nordisk kultur. Det arkeologiska materialet visar samma sak. Endast superiet är likadant överallt. Så vill du som är utlänning bli accepterad som svensk, börja sup hejdlöst.


"Long live the king of France!"

Multikulturellt samhälle?

Mångkulturalism. Smaka på ordet. Multikulturellt samhälle. Det är en fras jag stött på rätt ofta det senaste året utan att egentligen förstå vad det handlar om och betyder. Så mycket har jag förstått att en del vill ha det till att ett samhälle tillåter många olika kulturer att samverka på samma plats, härvidlag underförstått invandrande människor som lever sida vid sida med infödingar. En del ser det som ett projekt från myndigheternas sida för att få folk att leva just sida vid sida så att man antingen integreras eller assimileras i samhället. Dessa tar förstås åt sej äran för att diskussionen om det mångkulturella samhället har tagit fart. Andra vill ha ett slut helt och hållet på detta "projekt". Frågan är om inte båda dessa debattörer jag länkat till missar målet helt. Det handlar inte om nåt politiskt projekt mer än att man bereder väg för folk som behöver nånstans att bo när de flyr från andra länder av en eller annan anledning. För det handlar om att människan som art vill röra på sej och ibland tvingas göra det. Vi är i händerna på de omständigheter naturen och vi själva skapat, mestadels naturen.

Det är, oavsett hur man ser det, en smärtsam process som tar flera generationer att genomföra. För det tar sin tid. Tyskarna som kom till Sverige på 1300-talet tog mer eller mindre över i städerna så till den milda grad att man fick lagstifta om att råden inte fick innehålla mer än hälften tysktalande. Det vällde in tyskar som talade framför allt lågtyska och till stora delar är svenskan idag ett satellitspråk till just lågtyskan. Nära hälften av alla de som idag identifierar sej som etniska svenskar är i själva verket tyskättlingar. Men vi behövde dom för de kunde allt som vi inte kunde, hur en stad skulle styras, hur räkenskaper skulle skötas, hur mat skulle bevaras till sjöss etc. Främlingsfientligheten var nog inte mindre då än den är nu, snarare tvärtom. Fortfarande talas det på vissa håll om tyskar som nåt ont.

Holländare, tyskar, friser, danskar, norrmän, balter, fransmän, italienare, skottar, engelsmän, romer, armenier, turkar, ryssar, alla kom hit under åren 1400-1800 och blev kvar här. Även dessa fick sina fiskar varma av mindre vänliga grupper av människor som kände sej hotade på ett eller annat vis. Så reaktionen inför det främmande är på inget sätt någon ny reaktion. Jag skulle inte bli förvånad att det bland denna främlingsfientlighet och dito misstänksamhet också döljer sej en smula avundsjuka över att dessa människor har kunnat bibehålla ett sånt stort mått av sin egna kultur medan den inhemska man själv har verkar obefintlig. Men faktum är att vi i Sverige har en distinkt kultur precis som alla andra. Se bara på vår sed att äta soppa, idag ärtsoppa, varje torsdag eller att klä oss fint när vi går på tillställningar. En annan kulturyttring är den att vi gärna sitter tillsammans och pratar om vädret. Hur många andra kulturer pratar om vädret så lättvindigt som svenskar?

Innan ni börjar tala om att engelsmän och irländare minsann också talar ditt och datt om vädret så vill jag härmed förekomma er. Det där med multikultur, mångkultur osv och att det skulle vara nåt problem för en "nations särart" är alltså nåt jag inte förstår eftersom alla samhällen är mångkulturella av naturen. Nationer är en konstgjord enhet skapad av den då framväxande nationalismen på 1800-talet och som sådana är de egentligen bara i vägen för en bättre förståelse av andra människor. Hör ni, nationalister och övriga, det är dags att lämna 1800-talet nu! Vi skriver 2011, inte 1848.