Dagens bild: Luciafirande

Lucia är en rolig tradition i Sverige. Längtan att få återse ljuset var så stark för våra förfäder att man skapade ceremonier kring denna önskan, och även om de flesta glömt bort det ligger dessa ceremonier kvar i bakgrunden. Förmodligen är luciatåget en kvarleva av såna processioner där man sjöng sånger om ljuset i mörkret, och som också jagar bort mörkret. Den hette förmodligen ljuståget eller nåt i den stilen före kristendomens införande och de tidiga kyrkofäderna förstod nog att utnyttja detta sökande efter ljuset till sin egen fördel, hellre än att försöka förbjuda den.

Dessa bilder tog jag idag på en restaurang här i Malung. Kläderna de har på sej är äkta skinn från trakten och de har varit med på 79 luciafiranden genom åren. Tänka sej!



"Staffan var en stalledräng
en tacos utan hjärna"

I backspegeln än en gång: Gamla tiders skrock och vidskepelser

Två gånger tidigare har jag skrivit om den stundande helg som gör ena lägret så skenheligt och skrockfullt, och det andra så uppfyllt av önskan att spöka ut sej i allehanda dumma kostymer efter skotsk-amerikansk modell.

Från 2008: Dödskallarnas egen dag

Utdrag ur det inlägget: "Tänk er Europa för ca 3,000 år sen. Det är betydligt varmare och behagligare än idag. Ändå är det inte helt bekymmersfritt. Varje år vid månadsskiftet oktober-november slipper de dödas andar lös och far runt i tillvaron och de som dött en våldsam död vill hämnas. Med hjälp av de dödas gudinna, havsgudinnan Morrigan, tar de sej till de levandes boningar. Det gällde då för de levande att skydda sej på bästa möjliga sätt. För dessa folk vars ättlingar gått till historien som kelter var det en högst påtaglig del av vardagen att skydda sej mot det man inte förstod sej på, dessa mysterier."

Här måste jag korrigera mej själv. Morrigan var inte havsgudinna, även om hon kunde komma över havet för att döda. Hennes namn betyder snarare skräckdrottning eller spökdrottning, alltså samma ord som i mara eller nattmara, således mardröm. Namnet är sammansatt av Mora, skräck eller spöke, samt rigan, drottning, bildat till samma ord som föreligger i rik.

Fortfarande kan man bland keltisktalande höra ordet Samhain om månaden november.

Från 2011: Samon/Samhain - ursprunget till halloween och Allhelgonahelgen

Utdrag ur det inlägget: "För ett antal år sen skrev jag här om verkligheten bakom både Allhelgonahelgen och Halloween. Det verkar som det är dags igen för folks förmåga att ta till sej kunskap är synnerligen varierande (sade han i en raljerande och arrogant ton!). Båda dessa traditioner är förvanskade versioner av en typisk europeisk sed som dominerade kontinenten i många sekler fram till dess att kristendomen slog klorna i Europa. Namnen vi har på de båda sederna idag är översättningar av de benämningar den katolska kyrkan gav på den natt mellan 31 oktober och 1 november man traditionellt firade bland såväl kelter som romare och germaner. Skillnaden är att för kelterna var detta deras nyår medan romarna och germanerna inte egentligen firade detta förrän kelterna kom med i Romarriket."

Jag hoppas jag har kunnat bidra med lite vetskap till de som läser mina sidor.




"Cha deoch-slàint, i gun a tràghadh"

Slöjan som modetrend - ett gammalt påfund

Slöjan håller på att bli populär som modeuttryck. Det görs allvarliga försök att lansera den som en accessoar. Men det är inte länge sen man såg gamla damer med sjalar eller sjaletter. De sista medlemmarna av denna inofficiella grupp dog väl på 1990-talet, tror jag. Då hade väl redan de första beslöjade kvinnorna gjort sin entré i vårt fagra land. Jag tror det i alla fall. Det intressanta är att sjalen och sjaletten också var en modenyck. Den kom in i vårt land med fransmännen från Persien och Turkiet, där sjalen hade blivit populär några decennier tidigare. Då var sjalen inte till för att dölja kvinnorna för andra män än deras äkta make, utan ett plagg som användes för att förhöja skönheten hos en kvinna.

Visst är det så att det finns starka historiska traditioner bakom hucklet, sjalen och slöjan också, men de traditionerna hörde mer ihop med vilken status man hade i samhället. En ogift kvinna hade ofta håret långt, om än oftast uppsatt, medan en gift kvinna hade håret kort och/eller hela tiden uppsatt. En gift kvinna gick alltid med huckle, för att visa att hon inte var tillgänglig för vilken man som helst. Det är en tradition som sen luckrades upp alltmer genom seklerna tills våra dagar då den helt har försvunnit, även om man ser äldre kvinnor klippa sitt hår kort. Om det beror på traditionens makt eller nåt annat vill jag låta vara osagt, men faktum är att många kvinnor över en viss ålder väljer att låta lockarna falla.

Slöjdans. Bild från Tothmes.com.

Slöja, huckle, mössa, hatt, hjälm, alla är de skydd mot solen, mot vinden, mot regnet, mot kylan, mot vapen, mot grus och sand. Det är så de en gång började sin respektive tjänst på våra huvuden. Den religiösa aspekten har kommit relativt sent i bilden och har mycket litet stöd i de religiösa texter som finns. Sura 24:30 i koranen (islams heliga bok) nämner att man ska nåt som skyler bysten, men talar inget om att den ska täcka håret. Samma sak gäller inom många andra religioners påbud, nämligen att barmen ska vara täckt så att kvinnan inte väcker begär hos vilka män som helst. Såna påbud har förstås inte sin grund i religionen, utan i samhället som sådant. En upptagen kvinna är en upptagen kvinna. Nej betyder nej, följaktligen.

Nu har då slöjan blivit högsta mode i vissa muslimska länder och man bär den som ett tecken på status, som ett tecken på tillhörighet, eller helt enkelt för att man tycker den är snygg. Egentligen tycker jag det är fel att stänga in någon, men löst påsatt på huvudet eller runt halsen som en annorlunda halsduk är en slöja ganska attraherande. Buren på detta vis förstärker den en kvinnas attraktionskraft och visar vad hon går för, snarare än att stänga in kvinnan i ett klädernas fängelse. Ihop med moderna kläder ser det riktigt stiligt ut, om man nu får kalla en kvinna för stilig. Så släpp lös slöjan, låt den förstärka en kvinnas utseende istället för att använda den för att fjättra henne.




"I have not failed. I’ve just found 10,000 ways that won’t work..."

I Backspegeln: Två inlägg från förr

Dagen till ära är det dags att visa de döda den respekt de förtjänar. De levde ju en gång och födde fram oss till dom vi är idag. För att slippa skriva allt än en gång tar jag fram två skrifter jag en gång skrev i ämnet:

Dödskallarnas egen dag (31 oktober 2008)
Samon/Samhain - ursprunget till Halloween och Allhelgonahelgen (1 november 2011)

Bara att läsa dessa två inlägg och hoppas att nåt fastnar.

"Going so soon? I wouldn't hear of it. Why my little party's just beginning"

Fotohörnan: Gammalt möter nytt

Här sitter en "pepparkvarn" med sin son, som verkar ha fått tag på mammas skor och har skoj med dom.

Termen pepparkvarn, mitt eget påfund, kommer av att många muslimska kvinnor ser ut som de där små pepparburkarna med kvarnmöjlighet man kunde använda sej av på restauranger när jag var liten. Kan man det fortfarande tro? Jag ser inget större fel i att de klär sej så här, vare sej där de kommer ifrån eller här, för de har all rätt att göra så enligt yttrandefrihetens vidare uttolkningar, men de kunde anpassa sej då och då till rådande väder. Vi har faktiskt inte samma sorts klimat här som nere i Afrika och Arabien, där seden med heltäckande kläder och slöja kommer ifrån. De behöver inte skydda sej mot solen på samma vis som längre söderut.

Fast å andra sidan såg kvinnor ut nästan så här i Norden för bara 150 år sen.  Men det var pga det då kallare klimatet. Ska vi gå tillbaka till heltäckande och sjalar när det blir kallare igen?



"Behån ska hålla vad jumpern lovar"

Behovet av traditioner och riter

Vi människor har ett behov av traditioner och riter. Vi behöver bekräfta för varandra vilka vi är. Jag fick denna väldigt kända och uppenbara uppenbarelse när jag såg foton på en ung mans konfirmation någon på 1990-talet. Konfirmationen är en rest, en överlevande rest från en tid då man räknades som vuxen vid ca 15 års ålder. För att sen bevara den traditionen har den fått en religiös dimension men inte är väl en tonåring vuxen, ens de brådmogna. Idag har vi flyttat vuxenriten till 18 års ålder. Men den gamla traditionen lever kvar, i religiös form.

Frågan är; behöver vi den religiösa fernissan i den här traditionen? Jag tycker inte det. Det handlar om att tas upp i samhället och samhället är inte beroende av religiös fernissa. Inte nu längre och egentligen inte förr i tiden heller. Religion är skapat i våra hjärnor för att förklara det vi inte kunde förklara för länge sen. Det handlar om att växa upp, såväl som individ och som art. Kanske den här traditionen kan göras om till att handla om ett förbund mellan mänskligheten och kunskapen, snarare än mellan mänskligheten och hjärnspöken. Vi bör fira att vi som människor omfamnar vetenskap och kunskap istället för den fernissa som idag dominerar initieringsriten in i vuxenvärlden.

Religion som den ser ut idag kanske inte behövs utan dess gränser får förflyttas till det mer andliga, det vi inte kan kan se eller förnimma. Kan vi skapa gudar av nebulosor, svarta hål och gasmoln?



"Den högsta nöjet i livet är att göra det som folk säger att du inte får."

Religion och tradition

Jag säger det direkt: Det är inte varifrån jag kommer, vilken familj jag är född in i eller ens vilka traditioner som det samhälle jag bor i som definierar mej som person. Det är vad jag gör och gjort, vad jag slutligen tycker och tänker som gör det. Min bakgrund har spelat en viss roll i den jag är men det har inte spelat huvudrollen och gör det verkligen inte nu. Den jag är har jag skapat alldeles själv.

Vad har då detta med rubriken att göra? Jo, allt egentligen. Många religiösa anser nämligen att religionen definierar dom. Speciellt skenbart sekulära kristna och judar lurar sej själva att tro att de inte är religiösa. De lever ändå högt på traditioner som är grundade i sina respektive religioner. De låter sej definieras som personer på grundval av religiösa traditioner. De är kanske egentligen inte sekulära för om de lever efter sina religiösa traditioner och delar sina uttalat religiösa vänners och släktingars liv är de nog lika religiösa som sina fränder.

Antingen är man öppet religiös eller inte. Sekularism handlar om att låta religionen sköta sitt på sitt håll utan att den inkräktar på de som inte vill ha med religion att göra, vare sej de är ateister eller annat, allt annat än religiösa.

Traditioner grundade på sunt förnuft och med ett öga på historien så att misstagen inte upprepas är ett sätt att hålla ett samhälle och en familj vid liv. Vi behöver inte traditioner som bygger på myter och obekräftade legender. Det räcker med att läsa om dom i böcker för det är där de hör hemma. Att återuppleva dom i riter och ritualer är att fastna i myternas träsk. Låt historierna vara just det, historier. Det kan vara nåt att glädja eller skrämma barnen med. Men gör det inte själva. Låt inte en förment helig bok styra era eller andras liv. Skriv boken själva och låt ditt liv styra vad som ska stå i den.

Jag anser inte ritualer som nåt ont men att vältra sej i dom som många religiösa gör världen över gör inte detta till en bättre värld. Det ger kanske skrockfulla människor en trygghet men skulle de tänka efter tror jag att de kommer till samma konklusion som jag gjort: Det är vad jag själv gjort och fortsätter göra som är det viktiga, inte vad ens familj eller tradition gör och tycker.

En gudom, vad det än är för något och om en sådan existerar, verkar inte ha gjort nåt för oss människor nån gång under vår existens. Det vi gjort har vi klarat av själva. Att ge en gudom ära för vad vi människor gjort är att undervärdera oss själva.



"Nej, jag pallar inte bara äpplen. Jag för en familjetradition vidare."

Juldagen

Idag är det den 25 december. Julen är på sin höjdpunkt. Klapparna har delats ut, maten har ätits (många gånger i strid med dumma läkares åsikter) och ungarna är förhoppningsvis ute i snön och leker (såvida de inte har nåt tråkigt spel på datorn som simulerar snölekar) medan pappa försöker sova ruset av sej från kvällen innan.

Julen är vad vi gör den till, den anpassas efter rådande tider och förändringar i samhället. Så gäller alldeles säkert för alla traditioner. Traditioner flyttas och kommer kanske tillbaka, nu i oigenkännlig form. Vem vet vad som är ursprungligt?

Men vad som är vad kanske inte den dästa kvinnan som förätit sej på all mat som serverats under gårdagen tänker på. Hon vill nog bara ha en samarin eller nåt liknande så magen kommer i rätt balans igen. DET kallar jag tradition!



"En tradition är en generad ursäkt för att få upprepa samma dumheter varje år"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sju - Språken, traditionerna, kulturen och historierna

Vad vet vi om ett eventuellt gemensamt urindoeuropeiskt språk? Vad vet vi om dess talare? Vad vet vi om deras kultur och traditioner? Var bodde de och varför lämnade de sitt ursprungsområde?

Det är ett problem med att låta lingvistik styra vårt kunskapsletande eftersom det endast ger oss ett rudimentärt vetande. Vi får bara kunskap om vad som verkar ha varit ett ursprungsland. Skulle vi enbart gå på de ord alla indoeuropeiska språk har gemensamt skulle man nästan kunna säga att de som ursprungligen talade ett indoeuropeiskt urspråk bodde vid en öken, vid foten av höga berg, långt från havet, i en skog med nära tillgång till floder och öppna slätter. Vilket stämmer in på många områden i världen.

Det vi vet i övrigt om deras liv är att de tycks ha haft den tredelade samhällsindelning som skulle dominera de olika rikena där indoeuropeiska språk talades. Jag skulle vilja säga att språken var en följd av samhällsstrukturen och att det ursprungliga språket bara var ett av många som talades i ett visst område. Förmodligen var det så lyckosamt att det som talades av en viss del av befolkningen också kom att talas av majoriteten. Men hur stämmer det överens med det vi redan sagt, att en erövrare inte nödvändigtvis lyckas tvinga på sina undersåtar sitt språk?

Saken är väl så enkel att det aldrig ägde rum någon erövring under den tid som gick från det att urspråket spreds bland den befolkning som skulle komma att föra det vidare ut i världen. Det rörde sej nog snarare om infiltration. På den punkten hade nog Colin Renfrew mer rätt än fel, att det rörde sej om ett gradvist utökande av språkligt territorium där kunskapen av jordbruket och herdekulturen förde med sej språket. Men det var nog mer tjyv- och rackarspel än bara herdar och såning. Det handlade nog också om handel och ingifte där kunskap om jordbruk och bättre mark i byttes mot andra saker, t ex hudar och metaller.

Möjligen togs andra områden successivt över av dessa jordbrukare på ett sätt som idag mest skulle kunna beskrivas som ett fientligt övertagande inom affärsvärlden. Gradvis fann sej de andra människor undanskuffade av jordbrukarna. Med tiden tog dessa över deras språk också. Här kan man tänka sej ett utbyte av ord vilket resulterat i den skillnad som finns mellan öst och väst.

DNA-forskningens resultat förbryllar till viss del men jag kan tänka mej en lösning på det problemet. Att det rör sej om samma typ av folk hela tiden ända sen de första moderna människorna lämnade Afrika är utom allt tvivel. De har kommit i vågor konstant som tagit sej fram till Indiska oceanen respektive Atlanten och sen gjort halt inför nåt obekvämt hinder, t ex berg, hav eller ilskna infödingar. Nästa våg har kommit över respektive områden och så vidare. Det har kanske varit samma typ av språkfamiljer hela tiden, med den skillnaden att de har utvecklats för varje våg som kommit in. Till slut har det språk vi idag spekulerar kring och kallar det urindoeuropeiska språket uppstått nånstans mellan de områden jag diskuterat tidigare, dvs från Kaspiska havet, via Anatolien till de ukrainska stäpperna.

På samma vis har väl andra språkfamiljer uppstått på andra håll. Har de haft närkontakt har de säkerligen influerat varandra språkligt och kulturellt.

Det har blitt ett inlägg dominerat av spekulationer kring språk och varifrån det indoeuropeiska urspråket kommit ifrån. Låt oss fortsätta en annan gång, i del åtta vilket kommer att beröra de religiösa aspekterna.




"Jag bryr mig inte om på vilket språk en opera sjungs så länge det är på ett språk som jag inte förstår"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sex - Språken, traditionerna och kulturen

De indoeuropeiska språken är rätt lika i vissa avseenden, nämligen namnen på olika kulturella och traditionstyngda beteckningar. Detta upptäcktes tidigt av de olika folken själva när de väl etablerat sej i en viss trakt. Men framför allt var det arbeten på 1800-talet av bl a bröderna Grimm med flera som ledde fram till vår definitiva förståelse av kopplingen mellan språk och kultur, inte bara för de indoeuropeiska språken. Åtminstone trodde de då att de hade en förståelse mellan språk och kultur. Det har visat sej att den visserligen är stark men inte så stark att den överbryggar allt. Man trodde t ex att när ett språk dog ut var det för att hela folk hade dött ut. Riktigt så enkelt är det dock inte, har det visat sej.

Många gånger har ett språk från den styrande eliten varit så starkt att det helt enkelt raderat ut det ursprungliga språket. Ibland är det tvärtom, som i fallet med ostrogoterna som slog sej ner i norra Afrika (ung. dagens Tunisien och östra Algeriet) på 400-talet där de gjorde sej till herrar en kortare tid innan arabernas kom och det enda spåren av dom är att vissa än idag är blåögda och har lite ljusare hår än resten av befolkningen. Alla är inte slavättlingar i denna del av världen som är blonda och blåögda. Av det gotiska språket finns inte ett enda spår. Det är därför det är farligt att som Gimbutas och Renfrew så (närmast) självsäkert peka ut vissa arkeologiska lämningar som varande tecken på indoeuropeiska folks rörelser över jordytan.

Personligen var jag förr en anhängare av Colin Renfrews vågfrontsteori, dvs att de indoeuropeiska språken fördes med jordbruket som en idé under den neolitiska stenåldern för ca 7000 år sen med utgångspunkt i dagens Anatolien. Jag var mer eller mindre motståndare till Marija Gimbutas kurganhypotes, den som går ut på att indoeuropeiska folk spridit de olika språken under senare delen av stenåldern, precis innan bronsålderns början för ca 4000-5000 år sen, med utgångspunkt i dagens Ukraina. Jag är det fortfarande men jag har även glidit ifrån vågfrontsteorin för jag anser numera att jordbruket allena inte var avgörande för spridningen av de indoeuropeiska språken. Det vore att underkänna andra folk som talade andra språk i regionen då jordbruk nämns bland sumerer, babylonier och egyptier redan för 5000-6000 år sen. Inget av dessa folk talade nåt indoeuropeiskt språk.

Kurganhypotesen kan å sin sida inte förklara alla skillnaderna som existerar mellan de olika indoeuropeiska språkgrupperna. Avstånden i sej mellan de olika språkgrupperna av idag kan förstås förklara en del, de har ju levat i relativ isolering från varandra de senaste 3000 åren, men det finns tecken som tyder på att skillnaderna var relativt stora redan innan dess.

På den här bilden finns alla de områden som är intressanta för vår diskussion. Bild från  bloggen Gryningens ljus.

T ex var hettiternas och andra anatoliska folks språk redan klart distinkta från de mykenska grekernas språk för ca 3500 år sen. Hettiterna var förresten främlingar i Anatolien, varifrån de kom är oklart eftersom de bara nämnde att de var främlingar. Så stora var skillnaderna att de inte utan hjälp av tolk kunde prata med varandra. Jag är tämligen säker på att det krävs mer än ca 1000-2000 år för att utveckla dessa skillnader. Jag är mer anhängare av teorin att ursprunget till de indoeuropeiska språken är att finnas ännu längre bort än Renfrews Anatolien och Gimbutas ukrainska stäpper. Jag skulle vilja förlägga det ursprunget till Kaspiska havet, runtom hela sjön.

Spridningen av de indoeuropeiska språken har skett på många olika vis. Den första vågen tror jag var med vanliga jägare och samlare. Den andra vågen med herdar och tidiga jordbrukare, tredje vågen med jordbrukare av det mer klassiska snittet, fjärde vågen med mer lösliga sällskap som mest var ute efter land att styra. Det kan förstås ha skett lite annorlunda, de lösliga sällskapen kan ha kommit när som helst. Min poäng är att man med DNA-teknik kommit så långt som att man vet att de allra flesta som talar ett indoeuropeiskt språk hör till haplogrupperna I1, R1 och G för Y-kromosom-DNA (Y-DNA) och H, I, K, R och U (som alla är undergrupper till N) för mitokondrie-DNA (MT-DNA). Det gemensamma ursprunget för alla dessa är ett ungefärligt område sydöst om Anatolien, nära Kaspiska havets södra strand.

Problemet är att många andra som inte talar ett indoeuropeiskt språk också ingår i dessa haplogrupper och gör det lika naturligt som alla andra. Baskerna är ett sånt exempel. Dessutom finns det andra haplogrupper som visserligen är mindre spridda men som inte desto mindre är såpass vanliga att de bör nämnas. T är en MT-DNA-grupp som förekommer i viss mängd kring Östersjöns stränder men totalt färre än 10 % av alla européer beräknas tillhöra den här gruppen. Många kungligheter tillhör T-gruppen och ska man gå på det resonemang jag fört ovan är de som tillhör T-gruppen ättlingar till en elit som en gång spreds över Europa och kanske hörde till överklassen i många samhällen, möjligen under jordbrukarstenålderns höjdpunkt.

En annan mindre tätt förekommande men inte desto mindre spridd är MT-gruppen V som finns i Spanien, på Irland, bland samer i Norden samt bland berberna i Tunisien. Så även här finns svagheter som kan stjälpa den mest ambitiösa teori. Vi kommer troligen aldrig att kunna para ihop folkslag med språken helt och hållet. Ej heller kulturerna till fullo. Att religiösa yttringar och vissa traditioner stämmer överens till stora delar är förstås ett indicium för ett gemensamt ursprung men det talar tyvärr inte om var.

Nästa gång går vi vidare och undersöker de olika gemensamma traditionerna och historierna som finns bland de indoeuropeiska språkens talare.




"Just think about it for a moment: One gram of DNA can store 700 terabytes of data. That's 14,000 50-gigabyte Blu-ray discs"

Ur arkivet: Intressant läsning om alla helgons dag

För fyra år sen skrev jag första gången om verkligheten bakom det som okunniga människor försöker göra till en tradition även här i Sverige. Vi har ALDRIG haft den traditionen med skallar och ljus! Förmodligen var inte heller kelternas traditioner så våldsamma som historien bakom pumporna antyder.  Det var nog mer dans och gamman för att hålla andarna borta snarare än att skrämma folk från vettet. Såna var inte vi på våra breddgrader. Däremot var vi här i Norden lika väl medvetna om det där med andar och deras hyss. Det gällde att hålla dom borta och med ett ljus av nåt slag kunde man göra just det. Det berörde jag lite lätt för ett år sen.

Dans och gamman, inte skallar och död.

Problemet med Samonios, Samon eller liknande namn och dess betydelse i samband med festen är nåt jag inte tog upp vid något av tillfällena då jag skrev. Samon betyder sommar och är släkt med vårt ord sommar, vilket är ett ord som ursprungligen betyder halv och i det här fallet syftar på det ljusa halvåret. Som jag skrev i första inlägget så kan det egentligen ha varit det keltiska ordet för samling som åsyftas. Sommaren firade man i juli och augusti under festen Lughnasa, med diverse stavningsvarianter, (det som senare förvrängdes till Lammas i vissa anglosaxiska trakter) men det här är ju en vinterfest där hösten tar slut enligt kelterna. 

Samling och sommar kommer inte från samma indoeuropeiska ursprung men kan ändå blandats ihop på grund av ljudlikheten. Kanske man ville fira för att få sommaren tillbaka, eller minnas den.

Vinterns slut och övergång i våren firades för övrigt 1 februari och kallades av många kelter för Imbolc, en fest för de kommande lammen och allmän fruktbarhet. Beltane (det finns många stavningsvarianter på detta ord) var sommarfest och firades 1 maj. Det ska jag skriva om till våren, 30 april för att vara exakt, och avslöja varför vi borde fira naturen snarare än arbetarna den här dagen.

"Bara en dygdig människa kan älska och hata människor."

Tankar vid mitt tangentbord: Huvudkläder

Tankar vid mitt tangentbord är en ny serie på min blogg som ersätter Svåra frågor allt som oftast eftersom det är så svårt att ställa dessa frågor. Så nu tänker jag istället.

Sen ett antal år tillbaka rasar en debatt om det man har på huvudet utomhus. Nu gäller striden förstås inte mössa, keps, sjal, hatt eller något annat västerländskt utan sådana främmande fåglar som niqab och burqa. Man skulle kunna säga att det finns tre stridande enheter på den kritiska sidan, var och en med olika motiv till varje man är kritisk till dessa huvudbonader. Ett sådant motiv är att det är förnedrande mot kvinnor att bära nåt av dessa. Ett annat är att man inte vet vad för vapen man skulle kunna dölja under en slöja och en heltäckande klädsel. Det tredje är rakt ut främlingsfientligt och mer fördomsfullt, de som bär sånt här är mödrar till skurkar hela bunten.

Det finns en mer sansad kritisk inställning till dessa huvudbonader och den hör ihop med att man tar seden dit man kommer. I Sverige har vi i stort sett slutat bära huvudbonader utomhus, förutom när vintern är som värst då alla borde skydda sin mest värdefulla tillgång, hjärnan. Förr hade alla nån form av huvudkläder, allt från mössa och keps till cylinderhatt och sjal. Sånt har vi gått ifrån, av olika skäl. Ett är att modet sakta förändras i takt med samhället i stort, ett annat är att vädret blivit bättre (inte sämre, era knasiga alarmister!), även om de senaste 10 åren inte varit av bästa kvalitet, om vi nu talar om somrar.

I en del fall när vi talar om niqab och liknande handlar det om förtryck, i andra fall om trista traditioner som man med en dåres envishet håller fast vid. Här i Sverige har vi huvudbonad som vi vill, valfrihet är ju trots allt en hörnsten i vår demokrati, men inte till överdrift. Det finns gränser för ens valfrihet. Man tar av sej mössan när man talar med folk inomhus, man har inte ytterkläder på sej inomhus om man har för avsikt att vistas inne en längre stund. I det här fallet bör man nog räkna niqab till ett ytterplagg. Den ska alltså av när man jobbar inomhus. I en del fall är det rent ut sagt livsfarligt att ha lösa eller slängande plagg på sej. För elever som har trä- och metallslöjd är det inte bra med vare sej sjal, halsduk, niqab eller ens keps på knoppen när man svarvar eller använder en cirkelsåg.

Personligen har jag inget emot något plagg som bärs på skulten men som jag beskriver ovan får det finnas gränser för var man bär dessa. Gränserna bestäms av de konventioner som gäller:

1) Ta av huvudbonaden om du är inomhus en längre stund. Det är bara dumt att ha den på och gör dej onödigt varm i längden.

2) På sommaren behövs egentligen ingen huvudbonad på för så stark är inte solen på våra breddgrader.

3) Säger värden i ett sällskap ifrån att du ska ta av dej det du har på huvudet, ska du göra så också. Traditioner, modenycker och annat dumt ska inte få övertrumfa annat.




"Naken är jag, och så blev jag skapad. Inget är vunnet och inget är förlorat"

Lördagstankar

Jag tänkte tala lite om julen och vad den betyder för mej numera. När jag var liten firade vi alltid hos mina morföräldrar med allt som hörde deras firande till. Det var mat, julprydnader, Arne Weise på TV, snö (ibland mycket, ibland bara blask) och diverse julklappar. Som alla barn ogillade jag de mjuka klapparna som alltid verkade vara fler än de som verkligen betydde något för en liten unge, ni vet leksaker och annat som fanns i de hårda paketen. De hårda, relativt platta och avlånga var bäst för det betydde att paketet innehöll böcker och böcker älskade jag över allt annat.

Men ibland fick man besynnerliga paket, hårda men inte alltför hårda. De visade sej innehålla skjortor och tröjor som lagts i kartonger för att behålla sin form som de lagts i när de var färdiga i fabriken. När jag blev äldre satte jag upp musik på min önskelista och fick ibland skivor av de mest skilda slag, med musik jag aldrig hade hört förut. Det var på så sätt jag började gilla progressiv rock, efter att jag fått en samlingsskiva av min storebror innehållande stora artister och stora låtar från åren 1969-1989.

Det där med jultomten och hans eventuella existens var jag på det klara med redan från början. Några illusioner om att en figur som far världen runt i en släde dragen av flygande renar hade jag definitivt. Att en sådan figur skulle existera var en tanke som var absurd i mitt sinne långt innan jag lärt mej vad ordet absurd betyder. Men så växte jag upp i en familj där reson och sans var ledorden. Då och då figurerade religionen i nån form men det var nog mest för att min mamma behövde sällskap i ett större sammanhang, vilket hon nu får på bättre sätt idag genom målarkurser och gympasessioner.

Det där med snö på julen har jag redan tagit upp i ett tidigare inlägg men det förtjänar ändå en mer personlig infallsvinkel. När jag tänker tillbaka på barndomens jular så är det inte alla bland dom som har innehållit snö. Jag firade jul i Torshälla, Sörmland, tills jag var 21 år och även om många av jularna var snöiga så innebar ofta såväl julafton som juldagen att det töade. Slask och isiga gator var en vanlig syn. Det rimmade illa med Bing Crosbys röst som mjukt melodiskt sjöng om en vit jul.

För mej är julen en tid då alla ska träffas och ha kul tillsammans. Förmodligen var det den ursprungliga tanken hos de som först märkte att juldagen var den mörkaste och kortaste dagen på året. De märkte ju samtidigt att sen började ljuset så sakteliga komma åter. Därför kunde det vara kul att träffas allihop för att fira ljusets återkomst. På så vis tycker jag det är synd att kristendomen har kidnappat denna högtid för sitt eget ändamål. Men vi får väl acceptera att religionen tränger sej på och tar upp plats. De som vet bättre "vet" att Jesse föddes 23 maj 33 år före vår tideräknings början. Det får man tro på om man vill.

För egen del är jag övertygad om att Jesus är ett påhitt av Paulus för att dölja det faktum att det som i skrifterna hände Jesus egentligen hände Paulus själv och att denne konspirerade med romarna för att komma undan det upproriska folk han i deras ögon förrått genom att välja en fredlig väg ut ur kriget mot Rom. Allt det övriga som skrivs om Jesus är sammansatt av diverse religiöst allmängods från området för att få folk att tro att denne Jesus är en reinkarnation av såväl Horus som Mithra. För övrigt anser jag att Apollonius av Tyana och Paulus är en och samma person. Namnen inte minst är väldigt lika. Historien om juden Saul som omvänds till den kristne Paulus är ett påhitt av Paulus själv, förmodligen föddes han som grekisk jude i nutida Turkiet men ville bli nåt mer än bara en vanlig arbetare. Han var säkert med i de uppror som rasade under Pontius Pilatus regim som ståthållare i Jerusalem och fick betala ett högt pris för att komma undan.

Det var en liten sidolinje men det är lätt att komma in på såna när julen kommer på tal. Här i Norden hade vi det lugnare. Vi skålade, åt mycket mat (som måste ätas annars förstördes den) och skrävlade. Skönt liv ända tills Vite Krist kom och gjorde oss till moralpredikanter hela bunten.






"Han har inga fiender men vännerna hatar honom"

Omskärelse, en styggelse från det förgångna

Ett debattartikel vill att omskärelse ska tillåtas först från vuxen ålder. Det håller jag absolut med om. Vi har nog av fördomsfulla traditioner från öknen som enbart syftar till att förhindra sexuell njutning och hålla individen nere till förmån för de som anser att religionen är allt. De som förespråkar omskärelse måste vara totalt känslokalla inför barns känslor. De lever kvar i tron att bebisar inte har förmågan att känna nåt och att man därför kan inviga dom i "gemenskapen". Omskärelse borde aldrig ha fått komma till.

På tal om styggelser. Vissa kristna ogillar Johnny Depps deltagande i en julsång som skojar med Jesus. Styggelsen är förstås det faktum att dessa kristna inte kan acceptera att man driver med deras profet. Ändå är ju deras dyrkan av en bok en drift med mänskligheten.

Ännu mer styggelser: Pär Holmgren svamlar igen. Det han säger i den här artikeln(?) verkar så flummigt att man skulle kunna tro att han gick på nån stark narkotikaklassad medicin av nåt slag. Det här är klimatdravel av värsta formatet.

"Go on, it's comedy!"

Omskärelse en styggelse

Du har säkert hört, sett eller läst om det. Omskärelse, ett ingrepp som innebär att könsorganen de facto stympas av traditionella eller förment medicinska skäl. Tradition här är detsamma som religion. De förment medicinska skälen är för att minska risken för sjukdomar såsom AIDS eller penistumörer. Ingen av dessa sjukdomar har kunnat bevisas minska pga omskärelse, tvärtom. Det verkar inte ha någon som helst effekt på ens mottaglighet för en viss sjukdom. Men så är det när ett rykte sprids. Det blir snabbt sanning om det upprepas fler gånger och av "rätt" personer.

Det intressanta i sammanhanget, framför allt för er som läser Pär Ströms med fleras bloggar om genusproblematiken att i USA är manlig omskärelse tillåten men kvinnlig är det inte. Samma sak gäller i Sverige. Varför tvingas småpojkar genomgå denna onödiga och smärtsamma behandling medan flickor slipper? Nu är det så att flickor i vissa fall också tvingas till det men det sker genom illegal verksamhet. Men ingen vuxen har mej veterligen gjort detta. Varför är det nödvändigt att tvinga minderåriga att genomgå nåt sånt här? Har man frågat dom om de vill vara med om detta?

En video på Youtube om detta (engelskspråkig):

Ingen risk för burkat skratt

Som den liberal jag är till sinnet är jag förstås av den åsikten att alla har rätt till sitt eget sätt att uttrycka sej på, vare sej det är i tal, skrift, kläder eller annat. Men det finns en gräns och den gränsen går vid att tillåta förtrycket av kvinnor genom slöjor av typerna burqa och niqab. Den förstnämnda typen förbjuds nu på offentliga platser i Frankrike. Nationalförsamlingen, den ena av två lagstiftande delar i Frankrike, har alltså röstat för ett förbud av den sorten. Senaten måste godkänna det också. För en gångs skull vill jag att de röstar för ett förbud.

Att jag vill ha ett förbud mot sånt är att man får ta seden dit man kommer. Vi har inte längre skydd för våra huvuden här i Europa och det var inga religiösa dogmer som gjorde att vi hade huvudbonader utan helt enkelt för att värme eller kyla stängdes ute genom att vi bar sånt. En mössa eller en enkel sjal kan jag förstå att man har för skydd mot elementen men här handlar det om en tradition som grundar sej i en felaktig tolkning av religiösa skrifter. Såna här skydd är ursprungligen för att skydda sej mot ökensanden. Men hur många öknar har vi i Sverige?

Förutom att det är ett förtryck av kvinnor genom att hänvisa till traditioner så är det faktiskt väldigt opraktiskt. Jag såg ett inslag på Rapport igår där några kvinnor klädda i burqa åt på en restaurang och det såg väldigt otympligt ut när de måste lyfta försiktigt på denna slöjor. Ingen sju slöjors dans där inte. Utöver det är det faktiskt en säkerhetsrisk. Vem vet vad för vapen som skulle kunna döljas där under? Nu är jag inte direkt paranoid så den sortens retorik tar jag enbart upp för att få igång de som verkligen ÄR paranoida, dvs representanter för säkerhetstjänster och andra knäppskallar. Hur vet vi att det är en kvinna där innanför skynkena?

En enkel liten sjal räcker gott. Vill man inte visa sitt hår slipper man. Det är ändå inte håret vi män tittar på, hehe!