I backspegeln än en gång: Gamla tiders skrock och vidskepelser

Två gånger tidigare har jag skrivit om den stundande helg som gör ena lägret så skenheligt och skrockfullt, och det andra så uppfyllt av önskan att spöka ut sej i allehanda dumma kostymer efter skotsk-amerikansk modell.

Från 2008: Dödskallarnas egen dag

Utdrag ur det inlägget: "Tänk er Europa för ca 3,000 år sen. Det är betydligt varmare och behagligare än idag. Ändå är det inte helt bekymmersfritt. Varje år vid månadsskiftet oktober-november slipper de dödas andar lös och far runt i tillvaron och de som dött en våldsam död vill hämnas. Med hjälp av de dödas gudinna, havsgudinnan Morrigan, tar de sej till de levandes boningar. Det gällde då för de levande att skydda sej på bästa möjliga sätt. För dessa folk vars ättlingar gått till historien som kelter var det en högst påtaglig del av vardagen att skydda sej mot det man inte förstod sej på, dessa mysterier."

Här måste jag korrigera mej själv. Morrigan var inte havsgudinna, även om hon kunde komma över havet för att döda. Hennes namn betyder snarare skräckdrottning eller spökdrottning, alltså samma ord som i mara eller nattmara, således mardröm. Namnet är sammansatt av Mora, skräck eller spöke, samt rigan, drottning, bildat till samma ord som föreligger i rik.

Fortfarande kan man bland keltisktalande höra ordet Samhain om månaden november.

Från 2011: Samon/Samhain - ursprunget till halloween och Allhelgonahelgen

Utdrag ur det inlägget: "För ett antal år sen skrev jag här om verkligheten bakom både Allhelgonahelgen och Halloween. Det verkar som det är dags igen för folks förmåga att ta till sej kunskap är synnerligen varierande (sade han i en raljerande och arrogant ton!). Båda dessa traditioner är förvanskade versioner av en typisk europeisk sed som dominerade kontinenten i många sekler fram till dess att kristendomen slog klorna i Europa. Namnen vi har på de båda sederna idag är översättningar av de benämningar den katolska kyrkan gav på den natt mellan 31 oktober och 1 november man traditionellt firade bland såväl kelter som romare och germaner. Skillnaden är att för kelterna var detta deras nyår medan romarna och germanerna inte egentligen firade detta förrän kelterna kom med i Romarriket."

Jag hoppas jag har kunnat bidra med lite vetskap till de som läser mina sidor.




"Cha deoch-slàint, i gun a tràghadh"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tretton - De keltiska språken

Säg ordet kelter och de flesta med någorlunda kunskap om Europas historia får Asterix för ögonen eller en vision av långväxta krigare med argsinta anleten, stora sköldar och flätor i håret. Säg ordet kelter för en historiker och denne får ett något irriterat ansiktsuttryck. Ordet kelt är ett ord man inte gärna vill ta i mun som historiker. De är väl influerade av arkeologerna som vid sina utgrävningar mer har hittat bevis för ett samhälle som lät sej starkt influeras av omgivningen och att skrivna texter inte direkt var nåt man höll sej med. Ett sådant samhälle vill historikerna snarare kalla europeiskt än keltiskt.

Då missar både historikerna och arkeologerna den poängen att omgivningen kallade dom för nåt som liknade ordet kelter av den enkla anledningen att ordet kelt kom att associeras med dom själva ju längre tiden gick. Alla de olika stammar och riken som tillsammans kallades av grekerna för keltoi och av romarna för celtae var vad de själva kallade galli.

Lite lättare är det för en lingvist. För denne handlar det om ca 8-10 språk, varav 6 talas regelbundet, runtom i västra Europa, av ca 2 miljoner människor vars utseenden varierar från mörkhåriga med blå ögon till rödblonda med likaledes blå ögon. Språkgruppens förhållande till andra indoeuropeiska grupper är det att de keltiska språken tycks vara nära besläktade med de italiska (som vi ska tala om nästa gång) och de germanska, med en betydande samling ord som likaväl hade kunnat ha varit latin eller oskiska, så lika är de.

Sinnesbilden av en kelt, med sköld och spjut. Dock är den här synen något förlegad.

Samtidigt var, och är, de keltiska språken relativt unika bland de indoeuropeiska språken i det att ordföljden är lite annorlunda. De flesta språkgrupperna har ordföljden subjekt-verb-objekt eller subjekt-objekt-verb men de keltiska språken har ordföljen verb-subjekt-objekt.

DNA-mässigt hör de som talar keltiska språk till samma grupper som än gång tog jordbruket till västra och centrala Europa samt till de som bodde i Spanien vid den tid då jordbruket introducerades. Av för oss okänd anledning valde stora delar av den befolkning som bodde i Spanien för ca 6000 år sen att förena sej med sina fränder på de brittiska öarna och sen dess har kontakterna mellan Iberiska halvön och brittiska öarna fortsatt ända in i vår tid. Man kan tänka sej att det vid en av dessa kontakter hade smugit sej in en variant av det tidigaste keltiska urspråket som sen spred sej över öarna, framför allt Irland. Det är nog därför de keltiska språken är uppdelade i två delar, P och Q. P står för uttalet P i vissa ord där andra indoeuropeiska språk har ett K-ljud och Q står för uttalet K i samma ord. T ex siffran fyra (de germanska språken har ett f-ljud på samma ställe) blir i iriskan ceathair (jmfr latinets quattuor) men i bretonska blir det pevar.

Keltiska språk generellt har dessutom en egenhet att de saknar ofta P som uttal i vissa ord där P annars ska uttalas. Fader i de germanska språken blir athair i iriska. I bretonska blir det tad men det är från början en smeknamnsform av samma slag som vårt pappa. I de gamla keltiska språken blev det ater för fader. Att jämföra med hindi pita (traditionellt ord, annars säger de papa som alla andra). Man kan alltså säga att uttalet av P försvinner framför hård vokal i de keltiska språken. K-ljudet blir på samma vis P i vissa keltiska språk framför mjuk vokal.

Ett litet ord om bilden jag har satt in ovan. Den visar en keltisk krigare i full färd med att anfalla motståndare. Det är inte en helt sann bild. Det är sant att många keltiska arméer hade såna här krigare som med berått mod kastade sej rätt in bland fienden men de var få och stod alltid längst fram, redo att offra sej för sin gud. Såna människor har alltid funnits och utnyttjats av ledarna för att skrämma motståndarna. Resten av arméerna förde sej som alla andra arméer vid den här tiden, med raka strikta led som taktfast tågade mot fienden.

Nästa gång handlar det om de italiska språken.



"Every election is a sort of advance auction sale of stolen goods."

Ur arkivet: Intressant läsning om alla helgons dag

För fyra år sen skrev jag första gången om verkligheten bakom det som okunniga människor försöker göra till en tradition även här i Sverige. Vi har ALDRIG haft den traditionen med skallar och ljus! Förmodligen var inte heller kelternas traditioner så våldsamma som historien bakom pumporna antyder.  Det var nog mer dans och gamman för att hålla andarna borta snarare än att skrämma folk från vettet. Såna var inte vi på våra breddgrader. Däremot var vi här i Norden lika väl medvetna om det där med andar och deras hyss. Det gällde att hålla dom borta och med ett ljus av nåt slag kunde man göra just det. Det berörde jag lite lätt för ett år sen.

Dans och gamman, inte skallar och död.

Problemet med Samonios, Samon eller liknande namn och dess betydelse i samband med festen är nåt jag inte tog upp vid något av tillfällena då jag skrev. Samon betyder sommar och är släkt med vårt ord sommar, vilket är ett ord som ursprungligen betyder halv och i det här fallet syftar på det ljusa halvåret. Som jag skrev i första inlägget så kan det egentligen ha varit det keltiska ordet för samling som åsyftas. Sommaren firade man i juli och augusti under festen Lughnasa, med diverse stavningsvarianter, (det som senare förvrängdes till Lammas i vissa anglosaxiska trakter) men det här är ju en vinterfest där hösten tar slut enligt kelterna. 

Samling och sommar kommer inte från samma indoeuropeiska ursprung men kan ändå blandats ihop på grund av ljudlikheten. Kanske man ville fira för att få sommaren tillbaka, eller minnas den.

Vinterns slut och övergång i våren firades för övrigt 1 februari och kallades av många kelter för Imbolc, en fest för de kommande lammen och allmän fruktbarhet. Beltane (det finns många stavningsvarianter på detta ord) var sommarfest och firades 1 maj. Det ska jag skriva om till våren, 30 april för att vara exakt, och avslöja varför vi borde fira naturen snarare än arbetarna den här dagen.

"Bara en dygdig människa kan älska och hata människor."