Lite musik, kanske?

Förbereder ett långt inlägg som tar ett par dagar att fundera ut, skriva ner och lägga ut. Så tills dess kommer en del nödlösningar för att visa eventuella läsare att jag minsann finns till fortfarande. Vill du ha politiska kommentarer - gå hit, vill du ha diskussioner om och bilder på kläder - gå hit, vill du ha allmänna kommentarer - gå hit, vill du skratta - gå hit, och vill du ha diskussioner om klimatfrågan och annat miljörelaterat - gå hit.

Här kommer så lite musik för den som vill lyssna:

Molly Hatchet - Dreams I'll Never See

Peter Gabriel - Steam

Genesis - I Can't Dance

Status Quo - What You're Proposing

Queen - Tie your Mother Down

Eagles - Hotel California

"You can check out anytime you like

but you can never leave"

Jack Bruce till minne

Jack Bruce är död. Vem då, kanske småttingarna födda på 80- och 90-talet undrar. För er kan jag tala om att han tillsammans med Eric Clapton och Ginger Baker såg till att lägga grunden för dagens moderna bluesrock, hårdrock och heavy metal. Utan dom skulle dagens musik varit betydligt fattigare. Bruce spelade bas och sjöng i Cream, det band jag talar om.

Det är väl inte så vanligt att en som föddes många år efter deras storhetstid gillar deras musik, men så är det med mej. Jag gillar sån här musik. Bluesrock tilltalar mej, som tillsammans med progressiv rock och sydstatsrock ger mej en sån härlig känsla inombords. Bruce, Bakers och Claptons kombinerade kunskap om sina respektive instrument och förmågan att kommunicera genom sina instrument med sin publik är svårmatchad och deras skivor har egentligen inte överträffats av något band, vare sej före eller efter dom. Att kunna blanda in andra musikstilar och göra det oväntade gör också Cream till det band alla andra rockband ska jämföras med.

Nu har alltså Jack Bruce gått bort. Han kommer att bli saknad av alla som har med riktigt fantastisk musik att göra.

"I can walk down the street, there's no one there
Though the pavements are one huge crowd.
I can drive down the road; my eyes don't see,
Though my mind wants to cry out loud."

Japansk Milli Vanilli avslöjad

En japansk musiker har avslöjats som en bluff. Han hävdade att han var döv och att han skrev vacker musik som lockat många att köpa hans skivor. Inte nog med att han inte var döv, han skrev inte heller den musik som han blivit känd för. Den spökskrevs av en musiklärare. Man kan undra hur många andra som lurats genom åren. Vi har ett intressant exempel från popens värld där en grupp musiker som annars var ganska talangfulla ansågs vara för alldagliga i utseendet så när den kände producenten Frank Farian slog klorna i dom ersattes de utåt sett av två tyska fotomodeller som mimade deras musik och var deras ansikten utåt, medan gruppen spelade in skivorna. Milli Vanilli var namnet på gruppen.

Lurendrejerier inom underhållningsindustrin är tydligen rätt vanliga i vårt samhälle, där det viktiga inte är att vinna utan att vinna stort och på ett sätt som gör att alla andra lämnas långt bakom en. Det handlar om att slå ut motståndet och berika sej själv, allt som inte hör hemma i ett riktigt samhälle. Men vad som driver folk som blir utnyttjade till att låta sej bli utnyttjade är inte lika lätt att finna ut. Har de inget att säga till om eller är de bara vana vid att lägga sej på rygg inför mäster? Jag hoppas att jag inte är så lätt att dra över...



"Meet the new boss,
Same as the old boss"

Fritt fram att använda från och med idag

Idag har minst 70 år gått sen ett antal personer som arbetade med kultur och/eller andra områden som berörs av upphovsrätten dog och det innebär att deras verk inom den upphovsrättsliga sfären blir fria att använda för vem som helst utan att be om lov. Det är nämligen 70 år efter upphovsskaparens död som gäller här. Här finns en lista på personer som skapat nåt som du kanske vill ha, och som dog 1943.

Kanske det är läge att börja fildela lite klassiska verk. Fats Waller kan du leta efter på The Pirate Bay utan att behöva titta över axeln från och med idag. För att bara ta ett exempel på personer du kan ladda ner verk av.



"Ur askan i elden"

Hågkomster från det förflutna

I nian skulle vi åka på klassresa, och för att finansiera den resan gjorde vi vad alla klasser alltid har gjort. Vi sålde saker, deltog i olika evenemang som gav oss pengar - samt arrangerade ett disko för sexorna. Det var strax före julen 1989 och det var jag och en kompis som tog på oss uppgiften att stå för apparaterna. Övriga klasskompisar fick stå för musiken och/eller mat och annat som hör ett skoldisko till. Vi släpade min stereo till mellanstadiets gympasal, där diskot skulle hållas, och tvingades vänta. Vänta för att det precis före oss var en idiot till balettlärare som hade lektion med sina elever där.

Han vägrade låta oss komma in före utsatt tid, trots att han var sen. Han skulle ha varit klar halv sex och vi skulle börja vårt disko klockan sex. Tio över sex fick vi tillåtelse att komma in, om jag minns rätt, och fanskapet blängde bara överlägset på oss när han gick. Sen fortsatte olyckorna en efter en. Först ville LP-spelaren inte funka för bandet under tallriken hade lossnat och vägrade låta sej fästas igen. På grund av det hade vi därför bara CD-spelaren och kassettbandspelaren tillgänglig.

Ni som är små eller har levat i en sorts dvala de senaste decennierna får här tänka på att 1989 var CD fortfarande nåt nytt och väldigt få hade såna skivor hemma. Jag var en av få som hade det, tack vare att jag fått min storebrors avlagda Onkyo. Vi insåg snabbt att musiken vi hade tillgänglig inte skulle räcka för de tre timmar som det var tänkt att diskot skulle hålla på i, så några sprang hem efter band och de få CD:ar som fanns.

Musiken dundrade ut över de intet ont anande 12-åringarna. Det blev allt möjligt som vi kunde hitta. De listor vi hade gjort upp fick vi kasta för inget stämde längre. Letandet bland alla kassetter och CD:ar gjorde att det ibland gick upp till en halv minut mellan låtarna och mikrofonen vi hade med oss för att presentera låtarna vägrade också att funka. Det verkade som om allt konspirerade emot oss.

Olycka nr tre var när högtalarna sprack mot slutet av evenemanget. Min stereo var för kraftig för skolans högtalare verkar det som. De skorrade till slut med ett dovt morr resten av terminen. Man skaffade nya framåt våren. Min stereo drabbades också. En säkring ansvarig för just strömmen till högtalarna gick sönder så den fick bytas.

Vad tyckte då sexorna om musiken och diskot i stort? Jo, de tyckte det var det tråkigaste disko de nånsin varit på. Jag har hållit låg profil inom den branschen sen dess och pengarna som blev över efter allt hade betalts var inte tillräckligt för att kunna hjälpa klasskassan inför resan så våra föräldrar fick skjuta till, så en resa blev det i alla fall.




"One good thing about music, when it hits you, you feel no pain"

Tio mest överskattade svenska musikartisterna genom tiderna

Det här är min väldigt subjektiva lista över de tio mest överskattade artisterna och musikgenrerna som nånsin blivit populära i Sverige. Det handlar som alltid inte om privatpersonerna utan om det dom gjort i musikväg, som offentliga personer. De är inte heller listade i någon speciell ordning, den enda ordningen är i den jag kommer på dom.

1. Håkan Hellström - Hans röst är inget att hänga i julgranen precis, även om den blivit bättre genom åren. På den punkten är han inte ensam. Ulf Lundell har i snart 40 år gett ut skivor och varit populär trots att hans röst också varit under isen hela tiden. Nej, det som gör Hellström överskattad i mitt tycke är hans låtar. Banala poplåtar med texter om antingen hans eget liv eller upplevelser kring hans person. Själva texterna går väl an men musiken är ofta trist, som att se målarfärg torka. Han skulle må bra av att låta andra sjunga hans låtar, med andra arrangemang.

2. Veronica Maggio - Hennes röst är bra men låtarna hon sjunger och musiken därtill är något av det mest intetsägande och mest banala jag hört på mycket länge. Likt föregående artist är Maggio en som gärna sjunger banala poplåtar som i stort sett handlar om vad hon tycker och tänker om sitt eget liv. Visst, det går bra - så länge man verkligen rannsakar sej själv och sjunger ur sitt inre om allt som händer en. Men Maggio får det att låta som om hjärta och smärta bara är en promenad i parken med hunden. Sen förstår jag inte varför hennes texter skulle vara så viktiga att man spelar låtarna på sportradion, utan att bryta när det blir mål...

3. Orup - Han började bra i slutet av 1980-talet och fortsatte vara relevant en bit in på nästföljande decennium men sen ca 1993 har han ältat samma sång. Det enda som skiljer är arrangemanget och enstaka ord som byts ut här och där. Hur länge han kan göra om samma sång vet jag inte och jag bryr mej inte längre heller.

4. Lena Philipsson - På tal om att älta samma sång, Philipsson är den okrönta drottningen av återvinning av sånger. Det är inte samma musik, men likväl har hon samma typ av texter i alla sånger hon gjort de senaste 10-15 åren. Det kvittar om hon skrivit texten själv eller använt sej av andra, det verkar vara samma typ av text varenda gång. Hon är tjatigare än AC/DC vad gäller återvinning och då är ändå de okrönta mästarna i den inofficiella tävling som går ut på att återvinna samma gitarriff.

5. Tomas Ledin - Direktörer, sommardagar, blå blå känslor är gamla fina ämnen han tagit upp en gång i tiden men efter att direktörerna nämnts i en sång i slutet av 1980-talet slutade rektorns i Sandviken son att vara innovativ. Nu hör han väl inte direkt till de allra mest överskattade, utan det är snarare så att han, som många av de som gillar hans musik inte vill acceptera, har tappat stinget och således överskattat sin egen förmåga att ständigt komma med nya slagdängor.

6. Kent - Vice svenska mästare i sorgliga och ödesmättade sånger (oomstridd etta på den punkten är Weeping Willows), men sorgligt är inte detsamma som överskattat. Det överskattade med Kent är att deras musik egentligen har samma problem som många i den listan också har, nämligen att de upprepar vad som i realiteten är samma sång om och om igen, med endast texterna som variation. De, och deras fans med dom, har överskattat sin förmåga att variera sej. Dom är vad man brukade anklaga Status Quo för, nämligen att ta ett ackord eller två och bygga på det i all oändlighet.

7. Thomas Di Leva - Egentligen borde inte han vara med här för hans tidiga musik var bra och underskattad. Men dåtid och nutid är inte samma sak för Di Leva. Då var han fräsch och nyskapande, nu är han bara som ett hack i en gammal LP. Hans försök att "vara med" framstår bara som irrelevant många gånger. Det är hans gamla alster som fortfarande drar folk. Från underskattad till överskattad, snacka om resa.

8. Cardigans (och Nina Persson) - Här snackar vi överskattad musik utan att man som recensent behöver gå till överdrifter. Detta är stentrist musik utan något som helst djup alls. Inget verkar heller hända från platta till platta, utan man återvinner friskt och utan skam samma låt hela tiden. Att musiken sen är av samma ödesmättade typ som Weeping Willows (utan att vara ens i närheten av den gruppens kunnande) hör inte hit.

9. I stort sett hela proggrörelsen - Inte nog med att man snor ett ord från en musikstil som är mycket bättre än den i högsta grad kommersiella poprock som det ju är, det är påfallande ofta gjort av musiker som spelade hellre än bra. Den politiska aspekten i texterna gjorde att denna musikstil blev "älskad" över allt annat av de som senare blev journalister och andra kulturbärare, vilket lett till att denna musik, som borde varit bortglömd för länge sen, nu fått en andra vår. Förhoppningsvis slipper vi denna fadda musik när den här trenden är över.

10. Dansbandsmusik - Denna ohyggliga blandning av pop, stel country och rockabilly, påfallande ofta spelad av band som hellre vill ha (fick)pengar och flickor än visa vad de går för rent musikaliskt. Ibland är musikerna tyvärr rena rama musikaliska stolpskotten, men de allra flesta vet vad de gör. Men varför måste de sjunga och spela denna avskalade, trista, countrypop?

Det var dom jag kunde komma på just nu. Det rör sej inte om nåt personangrepp gentemot någon av dom, utan snarare att jag stör mej på deras musik och att folk så lättvindigt tar denna musik till sej. Dessa tio artister och representanter för genrer skulle kunna göra bättre musik än de gör nu, eller inte.



"I speak to everyone in the same way, whether he is the garbage man or the president of the university"

Varför dog inte deras karriärer med dom?

En del artister bränner ut sej i förtid och dör unga. Andra lever åtminstone tills de uppnår mogen ålder, innan cancer eller nåt annat tar dom. Nu tar Gene Simmons, en av legenderna som fortfarande lever, bladet från munnen och levererar svidande kritik gentemot de som anser att många av dom som dog unga ska anses vara legender och ikoner, förebilder för unga människor. Jag håller med honom om att en eller två plattor inte gör någon till en varaktig stjärna. För då skulle väl även Frankie Lymon (död vid 25 års ålder) vara en jättestor ikon för många. Tänk er att slå igenom som 13-åring med en dunderhit, börja knarka tidigt och vid sin död ha två(!) fruar som båda kräver sin andel av dödsboet. Slå det om ni kan, Amy Winehouse och Kurt Cobain!

Är det för att Lymon var av afrikanskt påbrå och levde för så länge sen (han dog 1968) som han inte ses som en av rockikonerna? Folkminnet verkar vara selektivt. Andra "bortglömda" är Eddie Cochran, Gene Vincent, Allen Collins, Stevie Ray Vaughan, Eric Carr, Duane Allman och Berry Oakley. De två sistnämnda var medlemmar i samma band och dog med ett års mellanrum, på samma gata, båda på motorcykel. Dessa storheter kommer "experterna" på musik bara ihåg när man sammanställer listor över för tidigt döda artister, där de klåpare som kallas döda ikoner nämns som huvudnummer.

Det är på sin plats att fråga sej varför vissa artisters karriärer inte dog när dom gjorde det. För om de verkligen betyder nåt för folk nu, varför gjorde dom inte det i samma höga grad när de levde? Vilket inflytande på den allmänna musikbranschen hade många av dessa medan de levde egentligen? Det är ju faktiskt mestadels efter deras respektive frånfälle som många så kallade kännare anser att dessa, nu döda artisterna, betydde nåt alldeles extra för branschen. Folk ska väl inte behöva dö för att betyda nåt för branschen? Om så är fallet, var är alla experters samstämmiga beundran för Eva Cassidy?



"I don't have to agree with you to like you or respect you"

Min musikhistoria

Det här är inte nån musikhistoria där man lealöst visar hur musiken har förändrats genom tiderna, utan snarare är det en musikhistoria som visar hur musiken påverkat och fortsätter påverka mej. Utan musik är jag bara ett tomt skal som lever utan liv. Musik har alltid varit en stor del av mitt liv vilket gett mej så mycket mer än bara glädjen över att lyssna på en sång. Det har inte alltid varit problemfritt att gilla en viss typ av musik. Jag har säkert gjort många ovänner genom åren när jag varit kritisk mot vissa musikstilar, vilka jag snart kommer till. Men låt oss dyka ner i den "dypöl" som är min musiksmak.

Jag har alltid gillat rock av de flesta formerna den förekommer i. Toto kommer jag ihåg från tidiga 80-talet då de spelades på radion liksom mycket annat i den stilen. Danska Gasolin´ var en av mina tidiga favoriter, representanter som de var för den på 70-talet så populära bluesrocken. För det är bluesrock som varit grunden i min musiksmak större delen av mitt liv. Allt jag gillar i övrigt har varit i nära relation till bluesrocken eller som ett alternativ till den då jag känt att ett behov för alternativ har funnits.

Vilka uttryck bluesrocken än har tagit så har jag gillat dom. Dire Straits, Status Quo, Dave Edmunds, Nick Lowe, Whitesnake, The Blues Band, The Fabulous Thunderbirds, Foghat, April Wine, för att bara nämna få artister som på ett eller annat sätt idkat bluesrock. Sånt här är tung musik, skönt tunggung för hela kroppen. Det är så härligt att ha sånt här i lurarna medan man tar en promenad i skogen.

Status Quo - bland de första att få sin publik att skaka på håret i takt till musiken.

Under 80-talets början, när jag gick i småskolan (låg- och mellanstadiet) var det stor prestige bland killarna att gilla hårdrock och heavy metal. Den som stod utanför detta sågs som en svikare eller nåt annat konstifikt. Tjejerna skulle gilla pop eller syntpop. För oss som stod mitt emellan var dessa ytterligheter väldigt svåra att ta in. Inte musiken alltså för båda delarna gick mycket väl att lyssna på, utom dess mest extrema former, utan det att det var så uppdelat och att ingendera grupperingarna kunde tänka sej att acceptera den andras musik.

Efter lekskolans (dvs grundskolan!) slut vidgade jag mina vyer betänkligt och fick in progressiv rock och liknande i min musiksmak. Men det var även under gymnasietiden jag upptäckte hur mycket jag ogillar disco, dansband, modern improviserad jazz och modern svensk pop. Jag är inte heller nån större fan av rap, hip hop, speed och thrash metal eller techno heller. Det vanligaste radioskvalet försöker jag undvika också. Det verkar som om min musiksmak delas av många för när det finns möjlighet till önskelåtar så är det ofta låtar inom bluesrocken som önskas.

Nu ska jag inte dissa hela musikstilar för det finns enstaka låtar som är rätt bra, även om jag aldrig skulle få för mej att köpa dom. Men medge att det mesta som gjorts de senaste 20 åren inte är mycket att hänga i granen. Jag är kanske gammaldags men efter 1991 har inga nya artister varit av samma standard som musiken före det året. Nej, gammaldags är jag inte. Det förstår jag nu. Jag är realist. Musiken BLEV sämre när sån där skit från Seattle kom in i bilden. Den så kallade musikstilen därifrån dog snabbt men efterdyningarna har varat alldeles för länge nu. Det är dags att vi gör slut med dom.

Men att musiken som helhet kan inte helt skyllas på grungen utan technon och framför allt det ökade inflytandet från musikbolagen. Man kan se fildelningen som en sorts hämnd riktad mot dessa bolag som förstörde alla musikstilar och artister, till och med grungen och technon, och gjorde dom till nickedockor i ett marionettspel där bara direktörerna blir rika. Fildelningen kan då vara balansgivaren i alltihop. Men den konspirationsteorin lämnar vi därhän just nu. Nu ska jag snart sätta på lite musik. Vad det blir får vi se....





"The day the power of love overrules the love of power, the world will know peace."

Ljudkriget som ger oss slätstrukna låtar

Bara för att du kan spela ett instrument innebär det inte att du borde spela in musik och ge ut den. Nån måtta på galenskaperna får det väl ändå vara, eller hur?

Nu vet jag varför svensk musik av idag, och större delen av världens musik också för den delen, är så himla tråkig att lyssna på. Det beror på slätstrukenheten hos de som skriver låtarna (vilket i sej verkar ha sitt ursprung dels i att skivbolagen gör sitt bästa att skydda vissa ackord, dels för att kompositörerna redan har bränt sitt bästa krut på sina första sånger) och ljudkriget. Ni vet, den där tekniken vissa ljudtekniker använder för att låta musiken ge intrycket att musiken är mer voluminös än den egentligen är.

En annan aspekt är den att vem som helst kan bli artist idag och de olika medierna vi har gör att vilken dåre som helst ställer sej framför sin kamera och skrålar för full hals eller gör sin egen tolkning av en känd låt på ett instrument, oftast gitarr. Snälla, låt det stanna vid detta. Det räcker med alla knasbollar som drömmer om att bli kända nu. Vi behöver inte fler. Kritiken som kommer via kommentarsfälten är inte alltid av den hotande eller perversa sorten. Den mesta kritiken är faktiskt välmenande och konstruktiv. Läs den och om de säger att du är hemskt dålig så är du det också.

Risken för plagiat är hela tiden överhängande. Sjukt är det faktiskt att vi som köper musiken tillåter detta när tolvtonsskalan egentligen tillåter att musik kan komponeras i all oändlighet. Det finns alltså ingen ände (än så länge) för hur många variationer vi kan göra på vår musik. En viss musikstil har alltid haft efterföljare men numera låter allt likadant redan från början när en för tillfället dominant musikstil får grepp om ungdomen (läs: de aningslösa fåren!).

Det är faktiskt så man börjar tro på konspirationsteorier när man ser hur snabbt en musikstil får efterföljare idag. Inte ens folkmusiken (vad nu det egentligen är!?) eller heavy metal-genren har kommit undan denna slätstrukenhet. Sitter samma kompositörer och skriver skräp åt ALLA artister idag!?



"Jag har aldrig hört en så löjlig text, sån fånig sentimentalitet, såna upprepningar, sån oinspirerad melodi. Gosse, vi har funnit en hit!"

Musikrecensioner: en presentation av ett nytt ämne på min blogg

Jag är ett barn av 1970-talet men är inte speciellt intresserad av svensk 70-talsmusik, framför allt inte den förment politiska. Ej heller är jag intresserad av disco, pop eller modern heavy metal. Det förstnämnda är en förolämpning mot allt vad musik heter, det andra är bara enformigt, radiovändligt och det sistnämnda är lite för mycket helt enkelt. Talar vi däremot om funk, bluesrock och klassisk heavy metal, då blir det annat ljud i skällan. Än mer uppåt blir jag av progressiv rock och annan symfonisk och/eller konstnärligt utförd rock.

Därför tänker jag med ojämna mellanrum presentera en recension av mina favoritalbum. Det skulle faktiskt glädja mej om någon ville kommentera mitt val av album. Räkna inte med några populära artister av idag. Dom kan jag bara inte med. Så fort man slår på radion är dom där och varje kanal är till brädden fyllda med sån smörja. I mina recensioner tänker jag försöka ta med så mycket av mina egna känslor inför musiken jag hört som möjligt. Jag vill förmedla hur jag känner, varför jag gillar låtarna som jag gör. Ibland stolpar jag upp albumen låt för låt, ibland blir det bara en enda röra. Det blir som det blir.

Sällan kommer jag att recensera svensk musik här, av det skälet att det sällan görs, eller ens gjorts, bra svensk musik värd att recensera. Jag vet att jag nu utsätter mej för hård kritik från "fanatiker" och/eller kommer att få tips om "bra" svensk musik som gjorts genom åren men jag står på mej och hävdar att den bästa svenska musiken som gjorts blev till före 1980 och den har allt som oftast sjungits på engelska.

Nån gång i helgen kommer jag igång med första recensionen. Håll ut tills dess...




"Att skriva artiklar om musik är som att dansa om arkitektur."

Lustmord

Jag hör just nu på radion en hemsk version av "Jingle Bells" med Frank Sinatra. Den är fruktansvärd. Rösten vår vän från Hoboken, New Jersey, hade var bra men den här versionen dör ändå en kvalfylld död i händerna på den kör som stavar sej igenom titeln på sången. Vem som än tog fram den här versionen borde ha tänkt efter om det var tillrådligt att göra det.


Det finns många exempel på lustmord i musikens värld. För många egentligen. Ta den här listan och begrunda dess innehåll. Inte alla sånger är dåliga i mina ögon men tillräckligt många för att listan ska vara giltig.



"You make my pants
wanna get up and dance"

Neanderthal Man (eller sex med andra underarter gjorde oss till de vi är idag)

En låt med Hotlegs, en grupp som senare skulle utvecklas till 10cc, kommer till mej när jag läser på DNs vetenskapssidor idag. Det handlar nämligen om att våra förfäder verkligen tycks ha älskat sina närmaste släktingar, så till den milda grad att man nu kunnat konstatera att stora delar av befolkningen utanför Afrika härstammar från dessa möten i grottan, i dungen eller var det nu var de ägde rum för 50 000 år sen. Jag är inte förvånad och blir faktiskt glad över att se hur vetenskapen kan bekräfta detta med hjälp av DNA och arkeologi. Men skulle det visa sej vara fel får jag väl acceptera det. Men känslan har hela tiden varit den att de kan inte ha levat tusentals år sida vid sida utan att åtminstone ha vidrört varandra. Tvåbenta, stora huvuden, förmåga att lösa problem på sätt som inga andra djur kan, uthålliga som få andra djur, det var vi allihop.

Låten då? Jo, den låter så här:

"I'm a Neanderthal man, you´re a Neanderthal girl. Let's make Neanderthal love, in this Neanderthal World"

Fildelningen går nog inte att rucka på så lätt

DN återger undersökningsresultat som enligt dom tyder på att ungdomar hellre lockas att strömma musiken mot betalning än att fildela den. Det tror jag faktiskt inte mycket på. Det kanske stämmer hos vissa ungdomar men inte alla, långt ifrån alla. Hos vuxna är det nog inte så. Vi som varit med ett tag (ca 30 år och mer) kommer ihåg känslan av att plocka bland LP-skivorna i affärerna. Den tekniken liksom CD är kanske på utdöende men det beror nog mer på den ekonomiska aspekten än att ungdomar strömmar musik. Man får komma ihåg att det inte är unga människor som sitter på pengarna i det här samhället utan lite äldre. Vi äldre vill ha nåt vi kan ta fram och spela när och hur vi vill. Dagens mjäkiga apparater med minihögtalare och överförstärkt ljud i själva musikspåret är inget för oss. Förhoppningsvis finns det yngre människor som gillar kvalitet i ljudet såväl som i musiken.

För mej som har erfarenhet av fildelning ända sen Napsters dagar är det nog en mer hållbar lösning med mp3 och AAC om man inte vill ha skivor. Egentligen håller jag inte på med fildelning så mycket numera för det verkar ta så lång tid innan det blir klart. Det verkar ju som om allt som är "inne" för tillfället får all bandbredd. Jag har dessutom allt jag behöver redan men tänker göra mej av med mina skivor för de tar bara upp plats där hemma. Innan Copyswede förstår allt nöje för oss hoppas jag kunna köpa en extern hårddisk till ett bra pris och lägga ALL min musik jag har på på den. Sen får den alternera mellan alla datorer jag kommer i kontakt med. Samma med de filmsnuttar jag själv filmat på först min hund Aurora innan hon dog och nu på den katt min mamma har. 

Även om ungdomarna mot min förmodan skulle vara de som avgör hur fildelningen utvecklas är jag tämligen säker på att den finns kvar långt efter att både CDn och Spotify försvunnit. Åtminstone i nån form. Jag vet inte hur mycket matnyttigt offentligt material inom diverse vetenskapliga discipliner jag fått tag på via fildelningen. Så det så!

Lite konsertminnen

I mina dar har jag har inte varit på så där himla många konserter. Det har liksom inte varit min grej. Ändock har jag en del roliga minnen som jag tänkte dela med mej av så här på torsdagseftermiddagen.

1. 1982: Kim Larsen i Scandinavium. Det jag mest kommer ihåg var att jag som 8-åring knappt såg nåt när alla vuxna ställde sej upp för att applådera mot slutet av konserten. Jag såg honom året efter på Liseberg och då var det bättre för man kunde stå vid sidan och se lite mer. Han har alltid varit en showman, den gode Kim, och hans musik har egentligen aldrig varit dålig på nåt vis. Lite dåliga val av producenter och ett helt missriktat försök att slå sej in på USA-marknaden men de synderna är förlåtna för länge sen.

2. 1984 eller 1985: Monica Törnell på Liseberg. Det ösregnade men folk stannade kvar ändå vilket hon tackade för. Hon bjöd på alla då kända låtar och de var bättre där än på skivan.

3. 1992: Status Quo på Kristinehov. Kristinehov är en herrgård i sydöstra Skåne där det finns en stor öppen plats för artister att uppträda på. Rockrävarna Status Quo kom dit för en spelning i juli 1992 med DAD som förband. DAD bjöd på en spektakulär konsert med en stor soffa på scen och en intensiv sångare som knappt kunde bärga sej förrän han fick sjunga och sjunga och sjunga. Dock kunde inget de gjorde mäta sej med den energi Status Quo hade när de kom igång. Det var en veritabel vägg av ljud från början till slut. Alla de låtar jag lärt mej älska genom åren spelades plus några från då senaste plattan "Rock 'til you drop". Jag och min storebror var där och jag bara njöt.

Lite kuriosa från den konserten är att en stor grupp MC-knuttar hade kommit för att digga. En av dom gick undan för att utnyttja naturens stora badrum och det slutade med en tupplur mot en sten sen killen och hans balanssinne inte längre kom överens om vad som var upprätt. En annan kille fick sej en avsugning av en tjej som han aldrig hade träffat förut. Killen och min bror utväxlade förvånade blickar. Efteråt hade vi svårt att höra i mer än ett dygn. Men det var värt det. Jag fick en tröja också som tyvärr gick sönder många år senare.

4. 1992: Dire Straits på Stockholms stadion. Dire Straits kom till Sverige på sin världsturné för att göra reklam för senaste plattan "On Every Street" och jag som älskat deras musik sen liten parvel fick chansen då min bror hade fått biljetter. Det blev jag, min bror och en tjejkompis till honom som åkte. Förband var nåt som hette Was Not Was och det var ett sömnpiller utan dess like. Så många som gick för att köpa korv på en gång har jag aldrig sett! Själva huvudkonserten blev lite stel, Mark Knopfler verkade ointresserad i början vilket verkade smitta av sej på publiken. På läktarna gick då vågen runt vilket fick Knopfler att bara följa den med blicken med tydligt intresse. Det höjde hans andar för resten av konserten var verkligen ösig.

1999: Status Quo i Eskilstuna. Det var egentligen inte nån konsert vi gick på utan vi hade vägarna förbi och det var ju omöjligt att undgå att höra dom. Det var en skön konsert även om gubbarna såg lite små ut så där på avstånd. Skönt att se och höra dom spela "Backwater" i alla fall. Det är en sjuhelsikes låt som det bara inte går att sitta still när den går igång på allvar.

Sen dess har det inte blivit några konserter. Pengarna har inte räckt till och här i Malung är det nästan bara dansband som gäller. Det är ingen musikstil jag gillar speciellt och när det är Dansbandsveckan här brukar jag hålla mej undan i görligaste mån. Nån gång ska man väl få pengar till en riktig konsert igen.

Radiostationer i Canada vill se över bannlysningen av "Money For Nothing"

Den som läser min blogg regelbundet minns säkert mitt inlägg från förra fredagen om hur ett råd som handhar frågor rörande radio i Canada hade förbjudit radiokanalerna att spela den oredigerade versionen av Dire Straits "Money For Nothing". Nu har man bett detta råd att tänka över sin ståndpunkt, framför allt sen ett stort antal klagomål kommit in till dom om just det beslutet. Sen har många radiostationer helt blankt struntat i beslutet och fortsatt spela låten i sin helhet.

 Såna här påbud är så felaktiga som förbud nånsin kan vara. Det handlar ju inte om att korsa ett järnvägsspår eller ställa sej mitt i vägen för en långtradare. Det är ord det handlar om och när vi tar bort rätten att uttala vilka ord vi vill så är total censur inte långt borta. Vad är nästa steg, tankeförbud?

Får jag presentera...

...Florence Foster Jenkins, världens sämsta vokalist? Fru Jenkins levde åren 1868-1944 och var relativt välbärgad vilket gjorde att hon kunde ägna all sin tid åt att sjunga vilket var hennes stora passion i livet. Tyvärr saknade hon totalt förmågan att sjunga rent. Det avskräckte henne dock inte vilket framgår av de totalt nio skivor hon gav ut under sin livstid. Här är ett känt verk av Mozart som hon mördar:

Men hon blev ändå ganska populär under sin livstid och har uppenbarligen inspirerat en hel del människor senare. Att sjunga i fel tonart och komma in helt fel är vanligt nu för tiden. Så, Håkan Hellström, du är inte ensam om att förstöra musik med din sång.

Är musikrecensenter tondöva?

Luftgitarr, Håkan Hellström ägnar sej antingen åt luftsång eller voodoo.

När jag skummar igenom tidningarnas sidor i jakt på nåt som händelsevis kan vara en något så när intressant artikel (vill inte använda ordet bra om dagens journalister) ser jag ofta hyllningar för denne Håkan Hellström. De är fullkomligt lyriska över hans konserter och skivor. Men karln kan ju INTE sjunga! Hans låtar är som bäst ordinära men det är hans röst som får det att brista för mej. Han låter som det där larmet som går igång första måndagen i varje månad, om nu någon minns det. Jag blir påmind om hans tillkortakommanden på den vokala fronten varje gång jag ser en recension i en tidning och tänker då också på den gång jag råkade titta till på Allsång på Skansen, ett program jag vanligtvis lyckas undvika, och såg detta skämt till artist uppträda. Ett antal ungdomar hade då vecklat ut en banderoll på vilken det stod "Vi kan inte heller sjunga". Det var det bästa med hela det segmentet.

Enda förklaringen jag har till att han får musikrecensenterna på sin sida medan bra musiker som Robyn nästan helt ignorerats sen hon blev vuxen och först nu när hon slagit genom internationellt får den uppskattning hon förtjänar måste vara voodoo eller att journalisterna hjärntvättat sej själva att tro att hans musik är bra. Smaken är visserligen som som baken men de borde ju märka att karln endast träffar rätt i nothäftet nån enstaka gång.

Andra musiker och grupper som musikrecensenter gillar som åtminstone jag finner svåra att tas med musikaliskt är:

Primal Scream - Vad var egentligen deras musikskapande bra för? Det hände ju ingenting på deras plattor

Was Not Was - Lite syntar, lite bas, nån gitarr som irrade sej in i låtarna nån gång då och då, som nåt slags drogad version av Level 42

Lars Winnerbäck - Kan i och för sej sjunga men ack så tradig han är

Lustans Lakejer - Har mer skoj med dammsugaren för den varierar i alla fall i ton när den kommer på nåt som är för stort för röret. Tur att bandet inte hörs mer, vare sej på scen eller på radion.

Ratata - Lite syntar, lite sång, lite sorgsna texter och noter. Det är allt

Lisa Nilsson - Bra röst men väldigt trista låtar. Har blivit lite bättre sen hon fick inspiration från Brasilien men de låtarna spelas ju inte i radio och jag har ingen lust att köpa några skivor numera

I'm A Denier

 Här är en bra låt för er alla att lyssna på:






Originalet gjordes av The Monkees på 1960-talet och hette då "I'm A Believer". Ska se om jag kan hitta nån originalversion. Det handlar förstås om motståndet mot de som förordar AGW-hypotesen.

Copyrighttokerierna bara fortsätter

Ni har säkert hört flöjten i början av låten "Down Under" av och med Men At Work från 1981. Den flöjten och den melodi som spelas på den står nu gruppen dyrt. För ett förlag som köpte rättigheterna till en barnvisa om en kookaburra har nu vunnit en rättegång om vem som har rätten till melodin som spelas. 5 % av den totala intäkten måste gruppen punga ut med till förlaget. Gruppen själva menar att alla likheter med den välkända barnvisan är helt oavsiktliga.

Ännu ett exempel på copywrong och dess konsekvenser. Att man kan få köpa rättigheterna till en sång efter kompositörens död är obegripligt enligt mitt sätt att se på copyright. De rättigheterna ska dö med kompositören och komma alla till del.

Ännu ett exempel på hur skev upphovsrätten har blivit

Stockholms stadsteater ger pjäsen "De tre musketörerna" i en ny tolkning och i vilken ett antal musikstycken av kända artister används. Det gillar tydligen inte musikjätten Universal som nu hotar stämma stadsteatern för brott mot upphovsrätten. Musikbolagen gillar pengar, det vet vi. Att då låta en sån här gyllene gås flyga förbi går bara inte. De tolkar reglerna för egen del och kör över kulturen och förnekar folk rätten att avnjuta musik i ett sammanhang som kanske skulle göra den mer tillgänglig om man inte är van vid populärmusik.

Upphovsrätten kom till för att hjälpa kompositörer och artister att få kompensation för sitt arbete. Den tanken kidnappades av stora bolag som tolkar reglerna på ett närmast fascistiskt vis. De stora bolagen blev större och rikare ju fler artister som knöts till dom och inget har fått hota deras ställning som en del av den moderna överklassen. Såna här aktioner vinner man inga sympatier på men å andra sidan lever inte musik- och filmbolagen för att få sånt, utan för att få pengar, punkt slut.