Varför dog inte deras karriärer med dom?

En del artister bränner ut sej i förtid och dör unga. Andra lever åtminstone tills de uppnår mogen ålder, innan cancer eller nåt annat tar dom. Nu tar Gene Simmons, en av legenderna som fortfarande lever, bladet från munnen och levererar svidande kritik gentemot de som anser att många av dom som dog unga ska anses vara legender och ikoner, förebilder för unga människor. Jag håller med honom om att en eller två plattor inte gör någon till en varaktig stjärna. För då skulle väl även Frankie Lymon (död vid 25 års ålder) vara en jättestor ikon för många. Tänk er att slå igenom som 13-åring med en dunderhit, börja knarka tidigt och vid sin död ha två(!) fruar som båda kräver sin andel av dödsboet. Slå det om ni kan, Amy Winehouse och Kurt Cobain!

Är det för att Lymon var av afrikanskt påbrå och levde för så länge sen (han dog 1968) som han inte ses som en av rockikonerna? Folkminnet verkar vara selektivt. Andra "bortglömda" är Eddie Cochran, Gene Vincent, Allen Collins, Stevie Ray Vaughan, Eric Carr, Duane Allman och Berry Oakley. De två sistnämnda var medlemmar i samma band och dog med ett års mellanrum, på samma gata, båda på motorcykel. Dessa storheter kommer "experterna" på musik bara ihåg när man sammanställer listor över för tidigt döda artister, där de klåpare som kallas döda ikoner nämns som huvudnummer.

Det är på sin plats att fråga sej varför vissa artisters karriärer inte dog när dom gjorde det. För om de verkligen betyder nåt för folk nu, varför gjorde dom inte det i samma höga grad när de levde? Vilket inflytande på den allmänna musikbranschen hade många av dessa medan de levde egentligen? Det är ju faktiskt mestadels efter deras respektive frånfälle som många så kallade kännare anser att dessa, nu döda artisterna, betydde nåt alldeles extra för branschen. Folk ska väl inte behöva dö för att betyda nåt för branschen? Om så är fallet, var är alla experters samstämmiga beundran för Eva Cassidy?



"I don't have to agree with you to like you or respect you"