Min musikhistoria

Det här är inte nån musikhistoria där man lealöst visar hur musiken har förändrats genom tiderna, utan snarare är det en musikhistoria som visar hur musiken påverkat och fortsätter påverka mej. Utan musik är jag bara ett tomt skal som lever utan liv. Musik har alltid varit en stor del av mitt liv vilket gett mej så mycket mer än bara glädjen över att lyssna på en sång. Det har inte alltid varit problemfritt att gilla en viss typ av musik. Jag har säkert gjort många ovänner genom åren när jag varit kritisk mot vissa musikstilar, vilka jag snart kommer till. Men låt oss dyka ner i den "dypöl" som är min musiksmak.

Jag har alltid gillat rock av de flesta formerna den förekommer i. Toto kommer jag ihåg från tidiga 80-talet då de spelades på radion liksom mycket annat i den stilen. Danska Gasolin´ var en av mina tidiga favoriter, representanter som de var för den på 70-talet så populära bluesrocken. För det är bluesrock som varit grunden i min musiksmak större delen av mitt liv. Allt jag gillar i övrigt har varit i nära relation till bluesrocken eller som ett alternativ till den då jag känt att ett behov för alternativ har funnits.

Vilka uttryck bluesrocken än har tagit så har jag gillat dom. Dire Straits, Status Quo, Dave Edmunds, Nick Lowe, Whitesnake, The Blues Band, The Fabulous Thunderbirds, Foghat, April Wine, för att bara nämna få artister som på ett eller annat sätt idkat bluesrock. Sånt här är tung musik, skönt tunggung för hela kroppen. Det är så härligt att ha sånt här i lurarna medan man tar en promenad i skogen.

Status Quo - bland de första att få sin publik att skaka på håret i takt till musiken.

Under 80-talets början, när jag gick i småskolan (låg- och mellanstadiet) var det stor prestige bland killarna att gilla hårdrock och heavy metal. Den som stod utanför detta sågs som en svikare eller nåt annat konstifikt. Tjejerna skulle gilla pop eller syntpop. För oss som stod mitt emellan var dessa ytterligheter väldigt svåra att ta in. Inte musiken alltså för båda delarna gick mycket väl att lyssna på, utom dess mest extrema former, utan det att det var så uppdelat och att ingendera grupperingarna kunde tänka sej att acceptera den andras musik.

Efter lekskolans (dvs grundskolan!) slut vidgade jag mina vyer betänkligt och fick in progressiv rock och liknande i min musiksmak. Men det var även under gymnasietiden jag upptäckte hur mycket jag ogillar disco, dansband, modern improviserad jazz och modern svensk pop. Jag är inte heller nån större fan av rap, hip hop, speed och thrash metal eller techno heller. Det vanligaste radioskvalet försöker jag undvika också. Det verkar som om min musiksmak delas av många för när det finns möjlighet till önskelåtar så är det ofta låtar inom bluesrocken som önskas.

Nu ska jag inte dissa hela musikstilar för det finns enstaka låtar som är rätt bra, även om jag aldrig skulle få för mej att köpa dom. Men medge att det mesta som gjorts de senaste 20 åren inte är mycket att hänga i granen. Jag är kanske gammaldags men efter 1991 har inga nya artister varit av samma standard som musiken före det året. Nej, gammaldags är jag inte. Det förstår jag nu. Jag är realist. Musiken BLEV sämre när sån där skit från Seattle kom in i bilden. Den så kallade musikstilen därifrån dog snabbt men efterdyningarna har varat alldeles för länge nu. Det är dags att vi gör slut med dom.

Men att musiken som helhet kan inte helt skyllas på grungen utan technon och framför allt det ökade inflytandet från musikbolagen. Man kan se fildelningen som en sorts hämnd riktad mot dessa bolag som förstörde alla musikstilar och artister, till och med grungen och technon, och gjorde dom till nickedockor i ett marionettspel där bara direktörerna blir rika. Fildelningen kan då vara balansgivaren i alltihop. Men den konspirationsteorin lämnar vi därhän just nu. Nu ska jag snart sätta på lite musik. Vad det blir får vi se....





"The day the power of love overrules the love of power, the world will know peace."