Det är dags att granska Miljöpartiet på allvar

Miljöpartiet har en särställning bland våra journalister. Det är ett av få partier som sällan eller aldrig blir ordentligt undersökt och granskat in i minsta detalj, så som regeringspartierna, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna blir. Påfallande många murvlar har nämligen sin politiska hemvist i detta parti. Det är dock inte enda skälet till att partiet undgått ordentlig granskning.

Ett annat skäl är att man ser MP som ett uppstickarparti som står ovanför allt höger-vänsterkäbbel. De torde enligt denna syn vara närmast heliga. Det finns ett skäl till: De är ju miljöns förkämpar i detta land och således borde man vara försiktiga med granskningar av detta parti. Det går ju inte att gå över dom med ett förstoringsglas och pincett för då innebär det ju att man är emot förbättringar av miljön, eller hur?

Sanningen är den att det mesta MP har kommit med på miljöns område faktiskt redan finns i de flesta andra partier, och klimatdravlet ältas även det av andra partier (till förbannelse!). Vi har en bloggare som granskar MP, Lars Kamël, och han ska ha en stor eloge för sitt arbete, men han är ju bara en enda person. Det behövs flera. Jag är ingen granskare, jag är mera av en sammanfattare och skrivare av det som redan granskats.

Därför är Alice Teodorescus inlaga i SVD (se länken i andra stycket) välkommen. Korthugget och nästan inget kött alls, men likväl välkommet. Vi får väl se om fler skribenter i gammelmedia vågar skriva om MP på ett kritiskt sätt i framtiden.



"Ladies in the night
flexing their muscles"

Drömmen om det stora scoopet

Jag är inte journalist, hyste väl drömmar om yrket en gång i tiden, men gav upp dessa drömmar när jag såg kraven för att få läsa på högskolan. När jag sen också sett vilka nollor som blivit journalister de senaste åren är jag glad att jag inte blev en av dom. Det ska förstås sägas att inte alla journalister är dåliga. Det finns väldigt bra skribenter och/eller fotografer runtom på världens olika tidningar och tidskrifter. Men bland såväl dåliga som bra journalister finns det alltid rötägg, såna som hellre följer en historia än verkligheten. De följer den gamla "goda" journalistmaximen; sanningen får inte komma i vägen för en bra historia.

Såna journalister följer politiker, stora affärsmän, musiker, konstnär och annat löst folk som är likadana, det vill säga såna som offrar sin professionalism till förmån för sitt eller andras kändisskap. Det är illa nog att politiker gör så, men att journalisterna hänger på och blir ett sorts bihang likt djuphavsmarulkens hanar som hänger sej fast i honorna tills de skrumpnar bort nästan helt. Alldeles för många journalister har offrat sin professionalism på opportunismens altare. De följer vad de tror är trender och struntar i vem de trampar på. Inte heller ber de om ursäkt till den drabbade ifall de har haft fel.

Inte fan vill man bli journalist eller ens frilans mot bakgrund av såna fel. Det är inte internet som enbart är felet till att alltfler struntar i att läsa tidningar.

Likväl har jag som bloggare drömt om att göra det stora scoopet, att vara först med en nyhet och sen uppmärksammas för att ha varit den som kommit med denna nyhet. Först i Sverige har jag varit några gånger med diverse nyheter, men inte har jag blivit uppmärksammad för det. Climategate var jag bland de första att skriva om på svenska. Det tog dock ett par dagar innan jag skrev om det, därför att jag först inte förstod dess innebörd och betydelse för den fortsatta klimatforskningen.

Trots att jag var före alla tidningar (de försökte ignorera detta i början, och sen har de med alla medel bortförklara det), och före de allra flesta andra bloggar, var det inte jag som fick äran i Sverige för att ha varit med att föra ut detta scoop till svenska folket. Det gör inte mej nånting, jag struntar i ära och berömmelse, bara jag får ett litet erkännande.

Jag fortsätter drömma om scoopet, som inte nödvändigtvis behöver göra undertecknad berömd. Det är själva handlingen som gärna får bli känd, inte jag själv. Att någon citerar ens inlägg är beröm nog...



"Men den är inte köpt i hälsokosten"

Demokratibegreppet under attack

Många gånger har jag pratat om demokratibegreppet och yttrandefrihet här på min blogg. Lika många gånger har jag upprepat det jag nu kommer att skriva: Yttrandefriheten är den viktigaste delen av demokratibegreppet. Utan yttrandefriheten kan vi lika gärna återgå till den sortens diktatur adeln ville ha i Sverige på 1700-talet, och var beredda att mörda en kung för att uppnå 1792.

Egypten har aldrig varit nåt land där vare sej demokrati eller ens tillstymmelsen till demokrati varit på tal, ändå har gemene man fått säga lite till och från. Men yttrandefrihet kan faktiskt existera utan den sortens demokrati vi har i Europa. Vi har nämligen byggt vår version av demokrati på tanken att en person är detsamma som en röst i diverse val, det vill säga det grekiska sättet att se på demokrati. De vi väljer ska sen föra vår talan i ett råd vi kallar parlament, i Sverige har vi till och med en gammal tysk term vi har översatt för detta parlament, nämligen riksdag. Men att rösta i val är inte det viktigaste i en demokrati. Vi är ingen boskap som ska vallas till urnorna vart fjärde år för att sen ledas bort igen för att vi inte längre är intressanta.

Envälde, ett annat ord för diktatur, handlar om att all makt samlas kring en enda person och att alla som har denna persons öra kan påverka hela populationer. Så var det under antikens dagar, så var det under medeltiden, så var det under renässansen, och så är det i praktiken även i våra dagar. Skillnaden är som i ordspråket, att i en demokrati väljer vi våra diktatorer medan vi ändå har rätten att yttra oss negativt om dom. Det är alltså inte sättet att styra det kommer an på vad gäller demokratins viktigaste del, utan på vilket sätt den eller de styrande väljer att låta den vanliga befolkningen tala.

Om det är något som hotar yttrandefriheten är det politiker som anser att yttrandefriheten är för vidlyftig, för i yttrandefriheten ingår också rätten till åsikter om allt och alla. Om så bara en enda person känner att han eller hon måste hålla inne med sina åsikter som en följd av lagstiftning, som t ex datalagringen, så är det ett allvarligt hot mot demokratin och framför allt yttrandefriheten.

Det här kan låta konspiratoriskt eller naivt, men antingen är politikerna rädda för oss, eller bara avundsjuka för att vi så ofta klarar oss utan dom, för övervakningen av internettrafiken har inte direkt med rädslan för grov kriminalitet eller planerandet av sådant att göra, utan är snarare ett led i politikernas önskan att få bestämma mer över internet- och telefontrafiken, helt i linje med gamla tiders totalitära herrar som ville bestämma hur handeln och övriga kommunikationer sköttes. Jag tror inte övervakningen och datalagringen heller är till för att stoppa kriminalitet i första hand, utan för att se till att inte fler blir kriminella, genom avskräckning. Men vad de än säger om cyberkriminalitet tror jag den mesta kriminaliteten sker utanför datorernas och mobiltelefonernas värld.

Jag vill gå så långt som att säga att datalagringen, många andra internetlagar samt lagar  är ett led i en attack på demokratibegreppet. Ett litet steg i riktning mot mer statlig styrning av demokratin, som ändå aldrig har gillats av de som vill ha makt över allt och alla, gärna på bekostnad av just yttrandefriheten. Val kan man gärna tänka sej, eftersom marionetterna bara byts ut vid de olika valen, men yttrandefriheten verkar man rucka på, smula för smula. Låt oss hoppas att den kommande generationens maktmänniskor inte bryr sej om yttrandefriheten, och istället lär sej omfamna den som en allierad, inte en fiende.



"We now understand dogs better than ever before"

Bra inlägg i klimatfrågan

En ny bok om hur man debatterar sej fram mellan alarmisternas haglande dumheter har sett dagens ljus. Boken heter Domedagsklockan och syftar på Fem i tolv-rörelsens klocka som står på fem i tolv med tolv som slutet på mänskligheten i sann alarmistisk anda. Författarna bakom boken, Svenolof Karlsson,
Jacob Nordangård och Marian Radetzki, gick ut med en artikel i DN för att göra reklam för boken samtidigt som de ville sätta fingret på problemet i en mer allmän anda. Den artikeln gav upphov till många arga repliker, varav många inte förstod vad författarna ville ha sagt med vare sej boken eller artikeln, så nu har de skrivit ett svarsinlägg betitlat "Säg nej till klimatmissbruket".

För ett missbruk har det sannerligen varit. Alarmisterna har haft carte blanche i den här frågan, en sorts gräddfil fram till livets stora megafon. Det är först nu, ca 20 år in på den här frågans existens, som alternativa röster får höras mitt i oväsendet. Nu är det tydligen andra vindar som blåser inom klimatfrågan och kritiskt tänkande är åter tillåtet. Man får svära i klimatkyrkan numera. Nu önskar vi att debatten kommer igång på allvar. När nu stormarna avlöser varandra kan det vara kul att kura ihop sej med datorn eller surfplattan och läsa debatter, inte bara partsinlägg från den hela sidan hela tiden.



"Two possibilities exist: either we are alone in the Universe or we are not. Both are equally terrifying."

Journalist och fotograf samtidigt = stressfaktor?

En efter en verkar de gamla tidningarna slänga ut sina fotografer till förmån för journalister med en mobiltelefon med kamerafunktion eller kompaktkameror. Nu senast Chicago Sun-Times. Själva kvaliteten på bilderna är ingen hejdundrande stor fråga, tidningarnas foton har sällan samma fina kvalitet som en proffsfotografs bilder och det är inte meningen heller att de ska hålla jättehög kvalitet. Endast så bra att man ser vad det är i bilden. Men nog tycker jag att foton tagna med en riktig kamera är att föredra framför gryniga och lite "fransiga" kanter i bilderna som det gärna blir i bilder tagna med en mobiltelefon.

Men om man ser till arbetsbördan blir det stressigare för journalisterna som ska skriva OCH plåta samtidigt. Visserligen är många journalister vana att jobba under såväl tidspress som att behöva göra flera sysslor samtidigt men det ska ju leda till bra arbete också. Stress är motsatsen till bra arbete, i det långa loppet åtminstone. Då talar vi om dålig stress, den sortens stress som gör att kroppen ständigt är på högvarv. Sån här stress leder till dåliga matvanor, dålig sömn, övervikt, hjärtsjukdomar och liknande saker som kan leda till en för tidig död. Vilket ju redan drabbar journalister. Men vad bryr sej räknenissarna som tagit över redaktionerna om det?

En av kommentatorerna till en av artiklarna jag länkar till ovan tar slutligen upp en sak jag bara funderat på i förbigående, nämligen att en mobiltelefons kamera oftast har ett fast objektiv, ett litet motsvarande 24 mm på en fullformatskamera. Det innebär att motivet blir väldigt litet eller så får man gå väldigt nära, vilket kan innebära problem om man vill ha bra bilder av en händelse som är innanför avspärrat område. Som kommentatorn uttryckte det i en analogi om att plåta lejon, antingen blir de små eller väldigt irriterade.

Nej, det är kanske ekonomiskt riktigt att slå ihop fotografjobbet med skribentjobbet men från stressynpunkt och ren kvalitetssynpunkt är det en katastrof som bara väntar på att ske, för vissa journalister.



"Money may not buy happiness, but I'd rather cry in a Jaguar than on a bus."

Konsten att vinkla en nyhet

Teckning av Jesper Wallerborg.

Piratpartiet vänder på steken, ger ut internetskötseln över The Pirate Bay till två andra systerpartier samt överväger att slå tillbaka mot upphovsrättsgamarna med samma medel som dessa hotat med, ändå kallas det i media att man viker sej. Det är således inte bara i klimatfrågan media vinklar en sakfråga till den ena sidans fördel. Man vinklar en nyhet så den passar maktens behov. När ska de skriva att hormonbehandlat hästkött är bra för oss?



"Journalistik är historia på rymmen."

Klimatburgaren som är nåt i hästväg

Bild av Josh.

Hästköttet i maten är en stor skandal i hela Europa nu (jag gissar att många vegetarianer är skadeglada nu liksom många hästälskande tjejer är riktigt ledsna) och det kommer nog att växa under de närmaste dagarna. Det verkar finnas en koppling mellan den skandalen och klimatdravlets egna skandaler. Kopplingen är kanske inte uppenbar men om vi tänker oss att så fort kritiska röster höjs i klimatfrågan så svarar de troende med att vi måste agera eftersom det är det enda rätta. Händer inget är ingen skada skedd, resonerar man. Snacka om att stoppa huvudet i sanden.

I framtiden kommer hästkött vara synonymt med bedrägeri. Nämner man hästkött vet alla att det är nåt skumt på gång. Att hela klimatfrågan är full av hästkött har jag vetat länge. Synd att Sir David Attenborough ska vara med i sörjan...



"Blixten slog ner på rätt ställe..."

Knasig rubrik i SVD

Det här är en skärmdump av SVDs förstasida för en stund sen, sedd från jobbdatorn (därav det tråkiga windowsfönstret). Vad menar de med att människor i framtiden ska bli tio gånger äldre? För raden under säger att varannan nyfödd ska bli 104 år. Menar de då att folk idag lever till de högst är 10 år eller att man i framtiden ska bli 1000 år? Journalistmatte är snart en kategori för sej på Avigsidan. Räcker det inte med knasiga avstavningar, tryckfelsnisse, särskrivningar och felsyftningar på våra redaktioner?




"Det enda sättet att leva länge är att åldras."

Journalisters hjärta klappar för MP

Nära hälften av alla journalister vid kvälls- och dagsblaskorna visar sej alltså ha sympatier för Miljöpartiet. Andra bloggar med samma eller liknande inriktning som min uttrycker sin harm och ilska över detta faktum. Men det är egentligen föga förvånande att det är så här. Miljöpartiet är ju för vetenskapen vad SVT är för allmänbildningen, dvs ett skämt. Det konstateras i undersökningen att MP har lyckats fånga upp medelklassen. Innebär det då att folk i gemen inom medelklassen är a) intresserade av miljöpolitik?, b) oinformerade om vetenskapens verklighet?, c) är trötta på betongpolitiken hos de gamla partierna?

Det finns en möjlighet att samtliga alternativen är korrekta. Kanske inte samtidigt hos alla sympatisörer men åtminstone en del av dessa. C är det alternativ jag främst förordar här. Men är verkligen journalister speciellt bra representanter för medelklassen? Snarare är de väl, liksom alla andra yrkesgrupper, en klass eller snarare ett skrå för sej och som sådan har denna grupp en väldig maktposition i samhället, med förmåga att påverka opinionen för eller emot en viss sak. Att då MP slagit klorna i så många av de journalister som uttrycker sin politiska åsikt bevisar bara en sak: att klimatdravlet kan fortsätta beskrivas och harvas i tidningarna trots de rön som tyder på att det just bara är dravel.

Märk väl att jag skriver "de journalister som uttrycker sin politiska åsikt". De journalister som inte uttrycker sin politiska åsikt, då? Vad tycker de egentligen? Får vi veta det? Vågar de säga nåt i den kör av hjärntvättade journalister, antingen de påverkat sej själva eller förläst sej på de propagandaskrifter de matats med under sin uppväxttid som journalister?




"Svenskar är tyskar som kan prata engelska"

Hybrider - media hajar ingenting som vanligt

Hajar bryr sej inte om vår skrivbordsprodukt klimatet. De simmar glatt ändå, såvida ingen idiot hittar på att döda dom med sitt gevär...

Två hajarter har parat sej vilket lett till en hybrid. Det ses av medierna som bevis på global uppvärmning. Vissa av oss i Europa och Asien är ättlingar till hybrider mellan Homo Sapiens och andra underarter, är det också ett tecken på global uppvärmning?

Nåväl, det finns en hel del som ser nyktert på evolutionen och det faktum att olika arter kan para sej samt att kopplingen till AGW är väldigt svag, närmast desperat. Vad har de i sitt kaffe på tidningsredaktionerna egentligen?

Värt att notera: originalartikeln handlar enbart om DNA och den sortens vetenskap.

"Do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?"

Jag är inte ensam...

En artikel på Newsmill om det så kallade näthatet visar sej tangera min syn på det som skett. Jag har dock inte skrivit samma ord och inte heller har jag pekat ut tidningarna som skyldiga till att vi har de kommentarer vi sett hittills. Detta pga att jag inte kommit så långt i mitt resonemang. Men visst har Olle Andersson rätt i att medierna bär en stor del av skulden till att åsikterna blir så extrema när invandrare och invandring kommer på tal. Kommentatorerna har ju matats med subtil propaganda från nogräknade talare i diverse medier, framför allt de stora drakarna.

Så nog kan man säga att tidningarna har bundit ris om egen rygg och nu vill de inte låtsas om att de till viss del är orsaken till de intelligensbefriade kommentarer som ibland dyker upp bland de mer "normala" och de som kan kallas politiskt korrekta. Som Olle själv skriver:

"Det är således inga marsmännskor vi pratar om, utan själva kärntruppen hos kvällstidningsläsarna. Vanligt folk, skolade av de vrål och brölanden i silkespapper som möter dom dagligen i redaktionella texter. Det är emot dessa svenssons som chefredaktörerna nu vänder sitt förakt. Varenda tidningschef visste att så här skulle det bli i slutändan när kommentarerna släpptes fria, men girigheten fick sista ordet: hat säljer."

Som jag själv skrev förra gången jag skrev om detta så vore det bättre att de som skriver artiklar ber de som kommenterar att hålla hövlig ton och att de bör uppföra sej som de gör på en tillställning av något slag. Det är ju en offentlig plats, ett forum där många möts. Ta kontakt med de som kommenterar, ni journalister! Skriv att ni ogillar hätskheten i det som skrivs tillbaka, men framför allt, gör inte tidningen till ert personliga forum där ni skriver era åsikter hur som helst. Lite band på ERA hätskheter får ni allt också lägga, eller hur? Tidningen ni jobbar för har en speciell agenda och den bör ni följa i mångt och mycket. För om ni spyr galla över nåt, hur subtilt det än är (vi som är klimatfrågans skeptiker kan vittna om den gallan) så blir det bara att ni får igen samma sak tusenfalt av både initierade och dumskallar. Så var försiktiga med censuren, journalister, för det är ni som har skapat problemet från början!


"Varför skjuta upp till morgondagen
vad din mamma kan göra idag?"

Mer om Peter Sissons kritik mot sin fd arbetsgivare BBC

Peter Sissons

I mitt inlägg "Myten om den fria televisionen" tog jag upp ett exempel från BBC där en fd anställd, Peter Sissons, i sina memoarer gick till attack mot jätteorganisationen. Nu framkommer mer om hans kritik, bl a går han till storms mot BBCs syn på klimatdebatten. Han själv började forska i saken och när han kom fram till samma konklusioner som många andra gjort, alltså att det finns starka skäl att tvivla på vissa av forskarnas resultat, blev han närmast utfrusen på bolaget. Hela propagandaapparaten gick igång för att få folk att tro på klimathotet.

En koppling till genusdravlet finns också i hans memoarer där han säger att BBC är lika elak som organisation mot män som mot kvinnor. Det skulle som jag skrev i mitt förra inlägg i det här ämnet vara intressant att veta hur det står till med situationen på SVT. Nån som vet?

Är musikrecensenter tondöva?

Luftgitarr, Håkan Hellström ägnar sej antingen åt luftsång eller voodoo.

När jag skummar igenom tidningarnas sidor i jakt på nåt som händelsevis kan vara en något så när intressant artikel (vill inte använda ordet bra om dagens journalister) ser jag ofta hyllningar för denne Håkan Hellström. De är fullkomligt lyriska över hans konserter och skivor. Men karln kan ju INTE sjunga! Hans låtar är som bäst ordinära men det är hans röst som får det att brista för mej. Han låter som det där larmet som går igång första måndagen i varje månad, om nu någon minns det. Jag blir påmind om hans tillkortakommanden på den vokala fronten varje gång jag ser en recension i en tidning och tänker då också på den gång jag råkade titta till på Allsång på Skansen, ett program jag vanligtvis lyckas undvika, och såg detta skämt till artist uppträda. Ett antal ungdomar hade då vecklat ut en banderoll på vilken det stod "Vi kan inte heller sjunga". Det var det bästa med hela det segmentet.

Enda förklaringen jag har till att han får musikrecensenterna på sin sida medan bra musiker som Robyn nästan helt ignorerats sen hon blev vuxen och först nu när hon slagit genom internationellt får den uppskattning hon förtjänar måste vara voodoo eller att journalisterna hjärntvättat sej själva att tro att hans musik är bra. Smaken är visserligen som som baken men de borde ju märka att karln endast träffar rätt i nothäftet nån enstaka gång.

Andra musiker och grupper som musikrecensenter gillar som åtminstone jag finner svåra att tas med musikaliskt är:

Primal Scream - Vad var egentligen deras musikskapande bra för? Det hände ju ingenting på deras plattor

Was Not Was - Lite syntar, lite bas, nån gitarr som irrade sej in i låtarna nån gång då och då, som nåt slags drogad version av Level 42

Lars Winnerbäck - Kan i och för sej sjunga men ack så tradig han är

Lustans Lakejer - Har mer skoj med dammsugaren för den varierar i alla fall i ton när den kommer på nåt som är för stort för röret. Tur att bandet inte hörs mer, vare sej på scen eller på radion.

Ratata - Lite syntar, lite sång, lite sorgsna texter och noter. Det är allt

Lisa Nilsson - Bra röst men väldigt trista låtar. Har blivit lite bättre sen hon fick inspiration från Brasilien men de låtarna spelas ju inte i radio och jag har ingen lust att köpa några skivor numera

Det här får du inte läsa i DN, Aftonbladet, Expressen, SVD eller någon annan tidning

En välskriven artikel på Newsmill om hur styvmoderligt pappor behandlas av samhället har kommit till min kännedom. De blir per automatik utsedda till skurkar av press och myndigheter, till stor del pga den genusidioti som drabbat det här landet. Män är skurkar från födseln medan kvinnor är änglar, allt utan undantag. Den här bloggen, som även då och då tar upp klimatfrågan och fildelningen (precis som jag gör) men som framför allt är en krönika över bloggarens egna problem med en (i mina ögon) närmast mentalsjuk kvinna som försöker spela ut barnen mot deras pappa, är väl värd att läsa i sammanhanget. Av kommentarerna till Newsmillartikeln att döma är de sociala myndigheterna påfallande slappa när det gäller att lösa problem där kvinnan är orsaken till sagda problem. Då verkar man inte veta vad man ska göra.

Vill ni ha genuin feminism utan en massa babbel som gränsar till rasbiologi, titta då in hos Tanja Bergkvist. Hennes blogg tar ofta upp genusperspektivet (trots att hon är matematiker) och hon är inte rädd för att smula sönder de mest rabiata kvinnochauvinisternas åsikter.

Ja, Aftonbladet, nu visar vi män våra känslor, framför allt de som väller fram inför rasbiologin framförd av våra universitet och det knäppa parti som förordar feminismen i alla lägen.

PS Läs gärna dessa bloggar: GenusNytt och Pappa-Barn DS