Myten om den fria televisionen

Myten om fri och opartisk television odlas just nu av SVT och många andra televisionsbolag runtom i Europa. Man menar att man står utanför det "grepp" som reklamkanalerna ska ha kopplat på tittarna runtom i Europa och att man står politiskt obundna och klarar av att tampas med politikerna. Det är som sagt en myt eftersom en koll av reportrarnas politiska hållning visar att de i många fall är i högsta grad bundna till diverse partier, framför allt de partier som hör hemma inom det socialistiska blocket. Det är inget fel i att ha en politisk koppling men jag anser att det är fel att vara partipolitiskt bunden som Erik Fichtelius verkade ha varit när han gjorde sitt arbete om och med Göran Persson.

Den här myten krossas än mer när man läser ett utdrag ur förre BBC-medarbetaren Peter Sissons kommande självbiografi om åren hos jätteföretaget. Sissons berättar om hur de olika partierna aktivt försökt, och många gånger lyckats, påverka vad för nyheter som ska presenteras. Han berättar vidare om hur oviljan att stöta sej med framför allt Labour fått chefer och producenter att bestämma hur nyhetsvinklingarna ska se ut. Jag tycker mej känna igen det mönstret från SVT. Frågan är då om någon f d journalist vågar öppna sin mun och yttra kritik mot farbror Statens lilla gunstling. Kom ihåg, SVT är inte statlig television. Den ägs av en stiftelse som står under överinseende av riksdagen. Vi vanliga dödliga har inte mycket insyn i verksamheten på toppnivå annat än att vi vet vilka som ingår i styrelsen som bestämmer allt.

Det är en vinkling av rapporteringen som är väldigt subtil. Den märks inte om man bara ser Rapport eller Aktuellt. Vinklingen består i valet av ord och uttryck som används för att beskriva regering respektive opposition. När regeringen Persson var vid makten åren 1996-2006 var kritiken av förd politik av mer av karaktären kritik mot Persson och det han sade även om han inte varit direkt involverad, med kängor som slängdes åt oppositionens håll också om alternativet var dåligt. Nu är kritiken som sagt mer subtil. Man uttrycker sej om regeringen som om den hade en von oben-attityd gentemot väljarna. Hela den nuvarande regeringen blir som en enda Göran Persson.

När det gäller storpolitiken har SVT apat efter BBC i allt och utsett Bush till idiot (vilket han i och för sej också var som politiker), demoniserat mänskligheten som varande miljöbov och ett främmande väsen på den här planeten, höjt SIDA till skyarna trots att pengarna som passerat genom denna organisation många gånger gått till skumma affärsmän och diktatorer samt presenterat samma sorts dumma lekprogram som man i början av 1990-talet kritiserade reklamkanalerna för att ha. Många gånger är lekprogrammen av samma karaktär som de som kommit fram i Italien under Silvio Berlusconi, minus tuttarna och de glassiga leendena programledarna visar upp. Bröd och skådespel, som de tråkiga romarna än gång sa.

Tony Blair syntes mer i svensk TV när han var premiärminister än vad den nuvarande premiärministern, David Cameron, har gjort. Samma sak gällde faktiskt med Gordon Brown, som ersatte Blair på posten. Faktum är att det gått ett år nu sen maktskiftet och jag kommer inte ihåg hur David Cameron låter när han talar. Såväl Blair som Brown har jag tydliga minnen av hur de låter. Samtidigt blev jag rätt förvånad över de rojalistiska strömningarna som präglade utsändningen från vigseln i somras. Jag har alltid trott att man varit antimonarkiska på SVT. Förmodligen har någon rojalist rutit till på redaktionen eller så vill man fortsätta spä på myten om fri och obunden television genom att visa att man minsann kan vara för monarkin också. Det är inte bara 1968 som gäller på SVT.