Bronsålderns mystik

Vi vet ganska mycket om bronsåldern. Soldyrkare, fantastiska ceremoniella objekt, tenn- och koppargruvor, hällristningar, stora båtar, fina kläder, välorganiserade handelsvägar, Egyptens första storhetstid, de första kinesiska smårikena, guld samt folkvandringar. Allt detta ägde rum under bronsåldern, en period som höll på från ca 3000-500 före vår tideräkning (fvt). Ändå är så mycket av denna tidsperiod höljt i dunkel. Vi vet till exempel inte vilket eller vilka språk som talades i Europa norr om Grekland  under denna tid. Inte heller fullt ut vilka seder och bruk man hade.

Jag tänker ta upp ett antal objekt från bronsåldern som jag anser vara av speciell vikt för sin tid. Förmodligen finns det fortfarande en massa oupptäckta saker där ute.

Det bästa exemplet på vad bronsåldersmänniskor i Europa kunde åstadkomma är himmelsskivan från Nebra i Tyskland, som hittades av skattjägare 1999. Det är en bronsskiva, med guldtäckta områden som liknar månen i olika faser samt diverse stjärnbilder, som möjligen varit uppsatt på en träram. Tennet i bronsskivan verkar vara från Cornwall, guldet från nånstans i Karpaterna, medan kopparn är från Bischofshofen i Österrike. Inte nog med att himmelsskivan visar på att folk för 3600 år sen hade full koll på himmeln, de hade ganska intensiv handel ledde till att den här skivan gjordes.

Slitaget visar på att skivan användes ganska länge och flera saker har lagts till på den under lång tid innan den slutligen begravdes tillsammans med några svärd och andra objekt.

Himmelsskivan från Nebra.

En annan fin skapelse från bronsåldern är Trundholmsvagnen, en bronshäst som drar en stor guldbeprydd bronsskiva på en vagn. Trundholm ligger i norra delen av Sjælland, Danmark, och vagnen hittades 1902 då man plöjde upp en mosse. Skivan, som är förgylld enbart på ena sidan, är 25 cm i diameter och är fylld med olika symboler som har med solens rörelser på himlen att göra. Den har tydligen haft stor betydelse under perioden ca 1350 fvt ända tills den lades i en sjö.

Trundholmsvagnen.

Några av de mest udda objekten från bronsåldern är de stora guldhattarna som hittats i södra Tyskland och centrala Frankrike, och som är från tiden runt 1200-800 fvt. De är rätt stora, den från Ezelsdorf-Buch är 88 cm hög. Även här är det fråga om astronomiska symboler. Hattarna är gjorda av band som lötts samman och de berättar om himmelska fenomen, framför allt solens rörelser. Förmodligen för att man ska veta när och hur de religiösa ceremonierna ska utföras. De verkar ha begravts noga och försiktigt i högar någon gång runt 500 fvt.

Guldhatt från Avanton, Frankrike.

 1985 hittades en stor samling bronssköldar i Fröslunda, nära Kålland vid Vänern i Västergötland. 14 stycken sköldar inalles med en säreget tunn hamring, mindre än en centimeter för var och en av dom. Helt klart var det frågan om ceremoniella sköldar. De är för tunna för att ha använts i strid. De är tillverkade i den allra sista skälvande delen av bronsåldern, ca 700-500 fvt.

De är av typen Herzsprung, en tysk beteckning för ceremonisköldar som möjligtvis kan ha varit uppsatta vid en religiös plats eller så har de burits i procession till en viss plats. Hur det än gick till när de användes så begravdes de till slut i en sjö som med tiden torkade ut och blev till åkermark. Med tanke på platsens namn där sköldarna lades ner kan man tänka sej att det var till guden Frej (Frö) man offrade sköldarna.

Rekonstruerad version av en av sköldarna från Fröslunda.

Det som är gemensamt för alla dessa objekt är att de lades ner i sjöar eller begravdes i högar när sämre tider kom. En inte alltför vild gissning är att de lades ner vid ungefär samma tid, ca 500-400 fvt, då det blev överlag kallare och fuktigare efter flera sekler av relativt bra väder. Möjligen kan sjukdomar ha spelat in.  Situationen har en samtida beskrivning ifrån Grekland och Mindre Asien där dokument talar om sämre väder och sjukdomar vilket lett till att vissa dragit ut på härnadståg. Allt detta kulminerar med kelterna och makedonierna som på varsitt håll erövrar stora delar av den då kända världen. Senare kommer romarna och tar över deras erövringar, men det är en annan historia...




"Våra förfäder kom norrifrån över havet"

Sveriges historia sedd från en annan synvinkel - del sex: Svitjod och Sverige

Svitjod är en urgammal beteckning för svearnas land, vilket betyder sveafolk. Vad ordet svear betyder är oklart. Allt från svedjebruk och svinskötsel till soldyrkan har föreslagits, men ingendera teorin är absolut. Det finns saker som tyder på att vilket som helst av dessa förslag är giltiga, men helt klart är att ordet har religiöst ursprung och många folk har en variant av ordet i sina namn. Suiones, suitoner, sitones, sviones är de vanligaste latiniserade formerna för detta namn och ett tag kallades hela Norden för Sveonia. Förmodligen berodde detta på nåt misstag i kommunikationen så att hela området fick heta så. När sen kunskapen om Norden växte kom alla att kallas daner istället.

Men det är inte så konstigt faktiskt. Danerna var det första folket som enades i Norden till ett enskilt rike, och de kom att dominera resten av Norden i många sekler på ett eller annat vis från enandet på 800-talet. Det skulle dröja flera sekler efter det att danerna "fått" sitt rike innan Sverige blev Sverige.

Svitjod är alltså det gamla namnet på det som idag kallas Sverige. Sverige är för övrigt en dansk term. Den svenska formen borde ha blivit Sverike, men så blev det inte. Det danska inflytandet var så stort i Norden vid denna tiden att även namnet på landet blev danskt. Samma med Norge. Den nynorska formen Noreg är faktiskt mer norsk än vad Norge är. Även Svitjod försvann som beteckning på landet med tiden. Sverige var från allra första början en landskapsunion där de olika tingen styrde själva över sina områden, de så kallade landskapen. De ansvarade inför kungen, som dock inte hade enväldig makt.

Kungen valdes vid de olika landskapens ting och när han dog eller avsattes fick hågade kandidater fara runt bland tingen för att göra reklam för sej. Alla tingen måste godta kandidaten, annars fick man börja om proceduren. Sån var lagen, en sedvänja från urminnes tider för att garantera att alla var med. Redan då skulle alla med således. Många gånger valde man ur samma släkt som förre kungen kom ifrån, och ibland hände det att två satt samtidigt, varför är oklart. Varje landskap ansåg sej vara så viktiga att de tyckte att kungens dömande, som man kallade valet, var den viktigaste punkten i hela ceremonin.

De viktigaste landskapen, de som hade första tjing på alla kungar och stormän ända fram till 1400-talet, var förstås Väster- och Östergötland. Vi har nu kommit till historisk tid, vilket betyder att det som ska bli Sverige inte är långt borta och serien snart är slut. De övriga områdena som hörde till Sverige under denna tid var Småland, bildat ur Smålanden vilket var en samling mindre härader och minilandskap som slog sej samman, Öland, Värmland, Markerna (senare Dalsland), Närke, Södermanland, Attundaland, Tiundaland, Roden, Fjärdhundraland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland samt Medelpad.

Gotland var en självstyrande del som inte alltid omfattades av Sveriges lagar och förordningar. Jämtland och Härjedalen var en del av det rike som också omfattade området runt Trondheim (Nidaros som det hette från början) och Hälsingland-Medelpad. Men av oklar anledning styckades detta rike upp innan områdena trädde in i historiens ljus mellan norrmän och svenskar. Jämtland-Härjedalen försökte hålla sej fria från båda dessa riken men drogs gång på gång in i bådas angelägenheter. Från 1300-talet och framåt kom de att bli en del av det norska riket. Sen 1645 är de dock en del av Sverige.

Blekinge hörde från början också hit men blev av lika oklar anledning som ovan en del av det danska riket nån gång på 1200-talet.

Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland är beteckningar på områden där man delade in befolkningen i hundaren. Ett hundare innebar att man inom det området måste ställa upp med 96 roddare plus fyra styrmän till en snäcka, ett stort stridsfartyg inom den ordning man kallade ledung. Namnen Attunda, Tiunda och Fjärdhundra syftar på att dessa enskilda områden en gång i tiden kunde ställa upp med åtta, tio respektive fyra tionden till militärtjänstgöring. Hundareindelningen hade skapats nån gång under 1100-talet, kanske lite tidigare, för att bemöta piraterna från andra sidan Östersjön som hade blivit alltmer aggressiva.

Möjligen en snäcka. Bild från Guteinfo.

Redan på 1200-talet hade man börjat frångå denna indelning och det var bara i områdena norr om Mälaren som man höll fast vid den. Även den form av indelning som utgått från sydligare områden, häraderna, hade man börjat frångå vad gäller det militära. Både härad och hundare utgick från tinget och det var vid respektive tingsplats man beslutade om hur man skulle bemöta ett angrepp eller om man skulle vara med vid en större nationell incident, t ex ett krig. Det var inte alltid man följde med ut på kungens uppdrag.

Saken är den att ända sen folk söderifrån började kolonisera området kring Mälaren och norrut på 900-talet hade de varit ganska självständiga gentemot kungamakten i de centrala delarna av Sverige. Många gånger såg de sej som förmer än de som slogs om makten. Jag skulle tro att dessa människor, som kom att kallas uppsvear, nog gärna hade sett sej som ett självständigt rike och nog lika gärna hade velat utropa ett dylikt, inte såg på kungamakten med alltför blida ögon alla gånger. De städer som byggts upp på Björkö och Helgö i Mälaren verkar ha förstörts av folk söderifrån på 900-talet, vid den tiden då Sverige började kolonisera norrut.

Vare sej Björkö och Helgö byggdes av folket i trakten eller av utländska köpmän, vilket är troligast, så verkar det som om folket i söder inte gillade detta. Sigtuna är byggt på 1000-talet med tydliga götiska mönster i allting. Till och med myntverket som anlades här har en götisk prägel. Det är en götisk kung, kungen över Sveariket, som låter prägla mynten här för att befästa sin makt över kolonierna. Uppsvearna var nog rätt så förgrymmade över detta övergrepp.

Dalarna och Gästrikland har varit en del av Sverige ända sen 900-talet de också. Så långt kan man se genom att kolla dialekterna. Det går ganska tydliga gränser i geografin mellan de olika målen. I norra Halland talar man det som kallas Götamål, det ursprungliga svenska språket. Detta talar man ända upp till halva Södermanland (strax öster om Strängnäs) och till och med halva Värmland (Hagfors är gränsen norrut). På Gotland talar man en nära besläktad form, gutniska. Sveamålen är allt norr om detta, upp till och med Hälsingland och en del av Medelpad.

Jämtland-Härjedalen talar sitt egna mål, påverkat av både svenska och norska dialekter. Koloniseringen av det som idag räknas som Sverige kom från 1100-talet och framåt att utgå från uppsvearnas område, vilket fått till följd att de som pratar svenska i dagens Finland och Norrland har mer gemensamt med folken i Hälsingland och Uppland än med Östergötland eller Södermanland. Men oavsett vilka som har påverkat mest så utgår alla dialekter från ett och samma ursprung, den östra fornnordiskan. Det var ett språk som redan på 800-talet hade börjat skilja sej från resten av Nordens dialekter. Om det var på grund av geografin eller av politiska orsaker är oklart.

Nåväl, Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland var ett minne blott när kungamakten år 1296 bestämde att det området skulle slås samman med Roden (Roslagen, vars namn kommer från en egen indelning, skeppslagarna som gällde där) och bilda landskapet Uppland. De skulle utgå från ett och samma samma ting, en sak som gällde för andra landskap. Häradet ersatte hundaren, men namnen på hundarena levde kvar ända in i våra dagar. Häraderna avskaffades som politisk indelning i och med införandet av landskommuner 1862, men även dessa lever kvar i folkmun.

Som ett rike med ambitionen att bli nåt alldeles extra i Norden är det oklart hur gammalt Sverige är. Klart är att Sverige, under namnen Svea rike och Svitjod, funnits ganska länge. Kung Magnus Eriksson, som regerade åren 1319-1364, lät skapa en landslag på 1350-talet som upphävde alla landskapslagarna och de facto även landskapsunionen. Sverige var nu ett enda land.

1389 ingick man en union med Danmark och Norge, stadfäst i Kalmar det året och med den staden som namnet på unionen. Denna union skulle sen med olika avbrott äga bestånd i ca 130 år. Som ett enskilt och självständigt rike kan vi säga att Sverige har varit sen 1523 då Gustav Eriksson av ätten Vasa valdes till kung på kyrkbacken invid domkyrkans norra vägg av tinget i Strängnäs den 6 juni det året. Snart femhundra år av frihet. Det vore väl nåt att fira, eller hur?



"I was raised a gambler's son
And before I could walk,
I had to learn how to run"

Sveriges historia sedd från en annan synvinkel - del fem: Sen järnålder

Det är snart tre år sen jag skrev i den här serien men nu är det så dags igen.

Sveriges tidigaste historia är höljd i djupaste dunkel, men det skymtar fram en del figurer och händelser här och där som har gjort tillräckligt stort avtryck i historien att de åtminstone blivit en del av sagoskatten. När romerska skrivare som Cassiodorus och Prokopios skriver sina historieskildringar runt år 500 lämnar de vissa vittnesbörd rörande vad som egentligen händer här uppe i Norden. Det som framträder är en stor samling mindre hövdingadömen med det gemensamt att de på den del av den skandinaviska halvön som idag kallas Sverige kallade sej svear.

Svear var namnet på allihop, men det fanns också enskilda folkgrupper som kallade sej svear, eller varianter på ordet. Varifrån detta samlingsnamn kan vi bara spekulera i, men det är möjligt att man sökte gemenskap med andra folkgrupper av ett eller annat skäl och bildade en union som gav detta namn. Senare föll unionen samman men det gemensamma namnet fanns kvar, samt en känsla av gemenskap i och med att man hade liknande kultur, sinnelag och språk. Detta var troligen resultatet av en assimilering av ursprungsbefolkningen i kombination med införsel av likasinnade folkslag under loppet av flera tusen år. 

För ca 2000 år sen fanns det ett kungarike eller hövdingadöme i nästan varje floddal, men Jordanes, en gotisk historieskrivare som skrev för en gotisk publik på 500-talet, nämner endast 30 folkslag i det som idag är Sverige, och så fortsätter det. När Sverige slutligen stiger in i historiens ljus på 1200-talet är det som en landskapsunion med starka bönder, herdar, skogsmän och fiskare. De svagare rikena har alltså på drygt tusen år slukats av andra, starkare riken. Så har det alltid varit och kommer att vara så också. 

Det som på ett tidigt stadium skilde Sverige från Norge och Danmark var det starka tinget och det faktum att man gjorde kungamakten beroende av tingens beslut. Detta verkar ha gällt redan innan landskapsunionen Sverige blev till. Förmodligen har det sitt ursprung i det samhälle många småriken runtom i Europa och Asien byggde upp för flera tusen år sen, ett byalag där lag och ordning garanterades av män och kvinnor med nedärvda kunskaper om hur livet skulle skötas och levas. Danmark var mer kontinentalt och blev således feodalt till sitt sätt att bygga samhället på. Norge var från början mer likt Sverige men när Norge blev ett med Danmark kom Norge att dras in i det danska feodala sättet att resonera.

Långhuset Vallhagar på Gotland, baksidan. Det är en rekonstruktion av ett hus från senare delen av järnåldern.

Järnåldern kännetecknas av långa perioder av fred och relativt lugn, avbrutna av svält, krig, mord, avrättningar och övergivna boplatser. Oåren har fått ett namn, Fimbulvintern. Det är ett ord som betyder mäktig och syftar egentligen på tiden precis före Ragnarök i de fornnordiska myterna, men har kommit att användas om de kalla åren man ser i jordlagren ca 300 före vår tideräknings början. När vi kommer in i den period som kallas romersk järnålder, alltså från vår tideräknings början och några hundra år framåt, är vädret behagligare, klimatet var också något varmare än det är idag, och vindruvor kunde växa här uppe.

Likväl verkar säkerhetstänkandet öka vid den här tiden och stora resurser satsas på att bygga fornborgar längs floder och vid infarter till områden senare kända som viktiga handelsplatser i Sverige. Men det var inte bara med fornborgar man försvarade sej, man använde den teknik som i våra dagar anammats av tokar som inte vill att folk ska bada, nämligen att sätta pålar strax under vattenytan för att hindra båtar från att komma fram. En ränna lämnades öppen för alla vänligt inställda fartyg. Fornborgarna fortsatte man använda till och med 1400-talet i vissa områden, även om de allra flesta övergavs redan på 600-talet, ungefär samtidigt som de första större samhällena växer upp, med tidiga städer och ett embryo till modern administration.

Några nationalstater fanns naturligtvis inte, knappt ens några kungariken av det medeltida slaget heller. Hövdingadömen och små kungariken fanns och de bekämpade varandra, bevakade varandra eller ingick unioner med varandra. Det är vid denna tid de allra flesta sagor är uppkomna, berättelser om heroiska dåd, stora dryckeslag och sammankomster. Dessa berättelser förtalte man på de stora banketter stormän och kungar höll för att hålla samhället samman. Skrävlandet var säkert lika stort som de egna dåden i verkligheten var små. Med tiden kom sagorna att bli legender och förstorades. Släktens egna stordåd kom att jämföras med gudarnas och snart inlemmades vissa av de större ledarnas insatser i de stora sagorna.

Som jag skrivit om nyligen ser jag de fornnordiska myterna som en beskrivning av de olika folkslagen som i olika omgångar befolkade Norden. Jättarna och trollen är enligt mej de delar av ursprungsbefolkningen som inte assimilerades av invandrarna när jordbrukarna och herdarna kom till Norden för ca 6000 år sen.

Dvärgarna och alverna är svårare att placera in på denna karta, men är förmodligen folkslag som vid olika tidpunkter har hittat upp till Norden. Deras namn och beskrivning beror förmodligen på hur de såg ut i förhållande till de som var upphov till sagorna som senare skrevs ner. Vaner är i min teori de folk som var först bland jordbrukare och herdar. Asarna kom långt senare. Det faktum att Tor och andra gudar verkar ha varit på plats redan innan Oden kom säger oss att det bör ha funnits en religion mellan vanerna och asarna. Berättelsen om hur Oden kom till Norden och tog över alla länderna, ett efter ett, finns bevarat i en dikt från 800-talet, den om kvinnan Gefion som lät karva ut en bit land ur det som idag är Sverige med hjälp av fyra jätteoxar och föra den västerut i havet där Själland skapades ur landbiten.

Ursprungsdikten nämner att sjön som bildades ur det Gefion karvade ur blev Vänern. Tyvärr förstördes den synen på hur Själland blev till av Snorre Sturlason, eller vem det nu var som skrev av hans texter, för här blev det till Mälaren. Men det är en annan historia.

Om vi lämnar de mytologiska spekulationernas domäner åt sitt öde och går över till verkligheten så finner vi att de småriken som nu börjat växa fram gjorde det under stark påverkan av de stora rikena på kontinenten. Först kelter, senare romare och andra folk. Influenserna bestod främst i handel och utbyte av idéer. DNA-forskningen visar också att det finns spår av invandring västerifrån i de västligare delarna av Norden, främst Danmark, men även Västsverige och södra Norge. Samma områden som senare skulle bilda grunden i de länder som idag kallas Danmark, Norge och Sverige.

Det som gjorde nordborna rika var handeln och de män som drog ut i krig som legionärer i den romerska armén. Handeln bestod i att man utvann järn ur jordarna och myrarna och sålde till kontinenten, bärnsten som alla rika älskade att ha i Romarriket, samt hudar från hjortdjur och björn. Det fortsatte även efter att Västrom blivit ett germanskt lydrike på 500-talet under Teoderik och hans ostrogoter, som styrde från Ravenna.

I Norden fanns inga storriken, inga imperier, bara småriken som alltmer kom att bli beroende av varandra för att överleva. Det var nog därför det till slut bara fanns ett antal större områden som ingick i en union. Men det fanns också, som bland andra Jan Guillou nämner, en maffiamentalitet bland de styrande i respektive rike. Nattliga räder mot större gårdar i syfte att döda misshagliga personer, hämndräder, övergrepp och bortrövande av barn och kvinnor var vanliga. Inte bara historiska rapporter berättar om detta, legender och sagor gör det också.

Slavar fanns också och dom byggde upp samhället underifrån. Många gånger var det dock bättre att vara slav, eller träl som de kallades i Norden, för en storbonde än att slava i skogen som egen bonde. Man hade garanterad mat, fick omvårdnad och ibland kunde man få gifta sej med stormannens barn och bli fri.

Allt detta försvann på sikt när Europas händer sträcktes ut över de nordiska länderna och inlemmade dom i det första europeiska samarbetet, den union som kallades den katolska kristendomen. I nästa inlägg ska det handla om Svitjod, det gamla poetiska namnet på Sverige. Då tar vi ett steg bakåt, såväl i historien som i källkritiken, för det krävs lite fantasi för att kunna acceptera alla överdrifter som kommer att nämnas...



"I didn't get a wink of sleep"

Historiehörnan: Gudafiguren från Gamla Uppsala

Figuren som grävdes fram får 2012 sen i Gamla Uppsala, och som nu tagits fram ur den klump den hittades i, fascinerar alla historie- och arkeologiintresserade. Men jag är lite tveksam till att man enbart ska tolka den som en gudafigur. Jag funderar på om denna lilla figur kanske är en spelpjäs, kanske till och med till schack. Den är åtminstone väldigt lik spelpjäser och såna hade ju magiska egenskaper för många. Kan man tolka dom som gudafigurer går det säkert att tolka dom som spelpjäser.

Visst står figuren som en person med maktbefogenheter, dvs händerna på höfterna, men så såg spelpjäser och tidiga statyetter också ut. Figuren är ju bara 1,5 cm stor så om den hade religiös betydelse torde den ha fått stå i nån alkov till nåt större. Den har daterats till ca 600-700-talet och det stämmer ganska så bra överens med införandet av spel från resten av världen till Norden. Men det är bara en tanke från min sida. Vi får nog aldrig veta säkert.

Figuren från Gamla Uppsala. Bild från Riksantikvarieämbetet.

"I hear voices, but I ignore them
and carry on killing"

Krimhalvöns historia

Krim är i nyheterna nu i dagarna med ryssar och ukrainare som håller på och slåss om halvön. Då kan det vara intressant för vem det än är som är historiskt intresserad att få veta lite mer om Krims historia. Låt oss börja från början, som sej bör, med en kort genomgång av den historia Krim har.

Krimhalvön i en tysk karta.

Namnet Krim går tillbaka på staden Qirim, den stad som Gyllene Horden, en mongolisk härskarklass som styrde i Ryssland och andra områden i Östeuropa fram till början av 1500-talet, hade som huvudstad vid Svarta havet. Själva ordet Krim kan vara en benämning på en kulle vid ett fält, på turkiska qir. Grekerna kallade området Tauris efter folket som bebodde halvön då grekerna kom dit på 600-talet före vår tideräkning (fvt).

Krims historia är dock ännu äldre än så. Det finns tecken på att Neandertalare levde här för ca 30,000 år sen. Det krävs förstås mer ingående undersökningar av hela området för att avgöra om så verkligen är fallet. De första som satte sina historiska spår var skyterna I senare tid har vi skyternas efterföljare kimmerier, ett iranskt folk som skyterna körde bort från den ukrainska stäppen. De kom här på Krim att kalla sej taurier.

Utanför dagens Sevastopol finns resterna av en stad från den grekiska tiden. Här utfördes hemska dåd som ännu inte har sina motsvarigheter i nutid. För ca 2300 år sen mördades en familj som sen begravdes vid sitt hus. Grekerna kom dit för 2600 år sen för att expandera sitt territorium. Inte så mycket för att kunna bestämma över andra, utan för att kunna överleva. Kanske de dödade var greker?

Även romarna kom hit och höll en del av halvön under några sekler varunder området kom att kallas Taurica. Rester av deras verksamhet här har hittats vid undersökningar av bl a polska arkeologer. Efter romarna kom bulgarer och khazarer på 600-talet. Khazarerna och bulgarerna var turkiska folk som inledde vägen av invasioner från öst. De senare var blandade med indoeuropeiska folk, främst av skytisk härkomst.

Efter dom tog Östrom, det vi kallar det Bysantinska riket, tillbaka området tills först genovesarna och sen mongolerna tog över. Det var på Krim de första fallen av böldpesten dokumenterades. Mongolerna försökte erövra en stad i nuvarande Ukraina 1346 men staden visade sej vara svårbemästrad. Mongolerna belägrade då staden och skickade in sina döda eller döende fångar in över stadens murar medelst katapulter. Detta är för övrigt ett av de första kända fallen av biologisk krigföring. De överlevande lät man fly så sjukdomen spreds. Sen följde mongolerna efter och försökte ta det som sjukdomen inte kunde ta död på.

Polackerna tog temporärt över innan mongolerna helt tog över, nu med Gyllene Horden. Det bestående arvet efter dom är det folk vi idag kallar kosacker, men även ett annat folk, tatarer, kom att bosätta sej här. De ottomanska turkarna hade en del av Krim från 1400-talets slut till 1700-talets slut. Ryssarna tog över när de ansåg sej stora och starka nog, till slut 1783. Hela Rysslands historia behöver vi inte gå in på. Det räcker med att säga att när Sovjetunionen delades in i olika delar hamnade Krim i Ukraina.

Det är denna situation som är problemet idag. Alla tycker de har rätt till Krim och bara kan marschera in där. Som alltid finns det dumma människor som håller med de som bestämmer utan att tänka för sej själva. Det är dumma människor, såna vars tankeförmåga ligger på ungefär samma nivå som en sten. Fast detta är väl en förolämpning mot stenarna...



"Ja, nu skall vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord (fy f-n!).
Med blod skall vi stäppen färga
Nu änteligen lär ja’
kunna dra nå’n praktisk nytta av min hermodskurs i mord."

Vetenskapshörnan: Vad är sant om våra förfäder?

Barna Hedenhös, stenålderskost och andra saker rörande stenåldern är intressanta saker just nu och fortsätter att fascinera många av oss. Flumrisken är stor när det talas om hur våra förfäder egentligen levde sina liv. Vi lär oss förstås mer och mer genom fynden vi gör men att utifrån dessa fynd skapa en hel hönsfarm av en fjäder, som många antropologer gör när de jämför så kallade naturfolk med forntida människor, är inte helt lyckat. Vi vet lika lite om hur människorna resonerade för 30,000 år sen som de kunde tänka sej att världen skulle se ut om 30,000 år.

Visst är det frestande att se på naturfolken som referens när man letar efter tankegångar som våra förfäder kan tänkas ha hyst, men det var VÅRA förfäder, inte dagens naturfolk. Forskare borde kolla bland våra tankegångar med. Hur har vi resonerat genom seklerna? Hur har vi levt? Vi kan inte vara så annorlunda egentligen mot de som levde för så länge sen. Vi har ju ändå deras gener i oss. Att vi utvecklat och utvecklats sen dess behöver inte betyda att vi har tappat kontakten med vårt förflutna.

Att vi inte vet vad de hette, vilka språk de talade och andra saker beror inte så mycket på att vi förändrat sätt att tänka, utan mer på att det har kommit så många människor invandrande hit och dit sen dess. Det är inte heller en fråga om att vårt sätt att leva skulle vara sämre än gårdagens. På den punkten vill jag helt klart säga att den mat man åt förr inte kan mäta sej med dagens mat. Vår hälsa är mycket bättre också. Det där flummet om att man skulle må bättre av så kallad stenålderskost kan vi bara glömma direkt.

Med tanke på alla problem vi har idag med främlingsfientlighet och ekonomiska kriser hit och dit är det också frestande att tänka sej att våra förfäder inte slogs med främlingar de mötte utan levde i harmoni med dom, helt i enlighet med den lära Lasse Berg har lanserat baserad på sina studier av folken i Kalahari. Men också det är lite dumt att resonera så. Alla primater slåss. Även människan. Vi gör det dock på olika vis. Bland annat är faktiskt krig, slagsmål man mot mat och upplopp ganska sällsynta saker. Däremot gräl och hot om våld, vilket ju också är vanligare bland schimpanser och gorillor, snarare än reellt våld. Ingen tjänar ju egentligen på att den andra parten dör.

Är vi sämre än våra förfäder på jämlikhet? Var det forntida samhällena verkligen så jämlika som det påstås? Själv tror jag inte att samhällena har varit mer eller mindre jämlika än idag. Vi har alltid haft behov av ledare som får andra att följa dom. Det har alltid varit så, men vi människor har inte alltid tagit till våld för att få vår vilja genom. Likt så många andra djur som lever i flock...



"Ambition is a dream with a V8 engine"

Historiehörnan: Uppdatering av utgrävningarna i Blekinge

Utgrävningar i Vång. Bild från DN.

Det verkar som om det finns en möjlighet att en guld- och silverskatt som hittades i Blekinge år 1865 kan ha kommit från Vång, där man nyligen grävt ut en massa andra skatter. Den skatten var på hela sex kilo och är numera legendarisk. Exakt var den hittades i området är okänt eftersom det kärl den fanns i gick sönder och de som hittade den inte verkade komma ihåg den exakta platsen, men man har hittat bronsfragment i området där man nu gräver som liknar den beskrivning upphittarna gav då.

Det finns gott om guld- och silverskatter i Norden, ofta i kombination med gamla maktcentra som detta verkar ha varit. Ett tips till alla arkeologer vore att kolla upp var såna skatter hittats och sen gräva där. Kanske de hittar ett maktcentrum där?




"The cure for anything is salt water - tears, sweat, or the sea."

Historiehörnan: Guldskatt hittad i Blekinge

Ett bevis på att Norden har haft många maktcentra en gång i tiden är den oerhört fina skatt som hittats i närheten av Ronneby i Blekinge. Nånstans i närheten av Vång ligger denna plats, som grävts ut i flera år och som har hållits hemligt exakt var tills nu. Fortfarande är man ganska förtegen om den absolut exakta platsen så inte plundrare hittar dit. De äldsta objekten är från 200-talet. Det här tänker jag följa med stort intresse.

Inte från Blekinge utan Gotland där undertecknad tog fotot år 2000.

"Dina bröst är som svalor som häckar"

Vetenskapshörnan: Jordbrukets ursprung

För långt över 12,000 år sen påbörjades den process som idag kallas jordbruksrevolutionen. De äldsta spåren är från dagens Iran, Irak, Syrien, södra Turkiet ner längs kusten till Egypten. Den ägde rum vid ungefär samma tid och med, får man förmoda, en idé som spreds mellan folkslag ganska snabbt. Jordbruket innebar en revolution på mer än ett sätt. Folk blev bofasta, maten blev mer lättillgänglig för alla som ville ha den och det blev följaktligen lättare att mätta alla.

Nackdelarna blev att i början kom många att plågas av sjukdomar, av vilka många fortfarande drabbar flera tusen varje år, och att marken man odlade blev överutnyttjad och på många platser rentav förstörd, vilket syns väldigt väl på området vi idag kallar bördiga halvmånen, ett egentligen felaktigt namn för området har formen av en månskära, vilket också framgår av områdets engelska namn, The Fertile Crescent.

Det är i detta område, i södra Turkiet nära gränsen till Syrien, det äldsta templet vi känner till finns, nämligen det som kallas Göbekli Tepe (Isterbukskullen efter kalaskulekullen). Jag har flera gånger tidigare nämnt detta tempel och jag är full av förundran inför detta bygge som användes i så många sekler bara för att överges vid ungefär samma tid som de första riktiga städerna börjar byggas upp.



"If I had to choose a religion, the sun as the universal giver of life would be my god."

Skeppssättningar bär på en intressant historia

Skeppssättningarna här i Norden verkar inte ha varit dödsskepp som symboliskt förde den döde till en annan värld utan tycks ha varit en symbolisk beskrivning av människornas aktiviteter på sjön. Det hävdar arkeologen Joakim Wehlin, som arbetar vid Göteborgs och Gotlands universitet. Enligt honom visar skeppssättningarna på ett nätverk av maritim verksamhet runt Östersjön och längs kusterna i nästan hela Norden för ca 3000 år sen.

Bronset som kom söderifrån har diskuterats och undersökts noga men folken som importerade dom verkar inte ha undersökts lika noga, av det enkla skälet att det varit svårt att finna spåren av dom. Nu har så vissa skeppssättningar undersökts och man har funnit saker som tyder på att de verkligen visar hur folk färdades för ca 3000 år sen på haven i jakt på brons, bärnsten och andra godbitar.

De som ligger begravda i eller kring skeppssättningarna behöver inte ha haft med den maritima verksamheten att göra eller så begravdes de där efter ett långt hårt liv som sjöman. Den föregående meningen är en spekulation från min sida och har inget med Joakim Wehlins arbete att göra.

Kanske hällristningarna talar sanning, att båtarna verkligen var så stora som antyds där? Man har hittat spår av stora båtar i Danmark och rester av dom i Sverige. Vi får väl börja kolla bottnarna i Östersjön och Kattegatt ordentligt så kanske vi får klarhet i hur skeppen såg ut för 3000 år sen.

Båt på hällristning i Flyhov, Västergötland. Bild från Wadbring.com

"Hur länge har du tänkt dröja med att följa den väg du menar är den rätta?"

Historiehörnan: Vår forntid blir allt klarare

Det står nu klart genom genforskning att det finns nordamerikanska gener bland folk i Norden, framför allt Island där man funnit att ett 80-tal personer har genetiska drag som endast förekommer hos de folk som fanns på plats då islänningar och norrmän kom till det man kallade Vinland för ca 1000 år sen.

Neandertalarna uttryckte sej också med konst. Det har man med ganska stor säkerhet kunnat konstatera genom grottkonst som är äldre än Homo Sapiens konst, ca 40 000 år, i Spanien. Det var nog avgörande för acceptansen mellan folkgrupperna att man uttryckte sej i konst, ett sätt som gjorde att man kände igen den andra som människa. Den äldsta verifierade konsten av Homo Sapiens i Europa är ca 35 000 år och 5000 år tidigare levde inte Homo Sapiens i Spanien. Det skulle dröja några tusen år till.

Bronset tycks ha kommit utifrån och de som tillverkade bronset fick bärnsten i utbyte. Bild från Falbygdens museum.

Nu handlar det om bronsåldern och varifrån vårt brons kom. Det finns nämligen inga bevis för att våra malmfyndigheter brukades av folken i Norden för ca 3000 år sen. Däremot finns det bevis för en omfattande handel med koppar och tenn från söder i utbyte mot bärnsten, pälsar och annat. Malmen kom hit och bearbetades antingen här eller i det område varifrån man fick malmen. Mot slutet av bronsåldern verkar det som om man började bearbeta malmen själva i Norden. Men då hade järn redan börjat ta över på kontinenten.

Avslutar med en blogg som passar in i dagens ämne. Det handlar om utgrävningarna i Ytterby, den del som en gång var en stad vid Göta älv med namnet Kungahälla. Det här handlar om tiden 500 f v t till ca 500 e v t.

Nu har ni fått er lite vetenskap till livs. Ut med er i solen nu och leta fram nåt på egen hand.




"Alla stora sanningar börjar som kätterier.
Dans är ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär."

Mellanöstern var tydligen översvämmat för 2700 år sen

En ickenyhet av oerhörda proportioner slås upp i DN idag. Eller vad sägs om att en del av ett 2700 år gammalt dokument har hittats i dagens Israel. Det berättar om nåt som skickats från Betlehem till Jerusalem. Det intressanta här är dock direktöversättningen av engelska shipment (sändning) som i DNs artikel blir till att ett skepp skickats mellan städerna. Var det då Noa var ute med sin båt, eller? Det skulle verkligen vara en sensation, att Medelhavet skulle ha stigit så mycket att man fick färdas med båt mellan städerna. Se skärmdump (kanske borde kallas skrämdump här?)  från DN nedan så förstår ni vad jag menar.

Vad är mest uppseendeväckande? Att man hittat ett fragment av ett dokument som beskriver hur något sändes från Betlehem eller att journalisten inte vet vad shipment betyder?

För den som inte vet det hörde varken Jerusalem eller Betlehem till kungariket Israel vid den här tiden. De hörde till vad som bäst kan beskrivas som ett hövdingadöme med kungsaspirationer vid namn Juda. Det framgår med all önskvärd tydlighet för den som vill forska i källorna från tiden. Israel vid den här tiden låg längre norrut och hade Samaria som huvudstad. Så nu vet ni det.




"Titta först bakåt om du vill spå framtiden."

Historiehörnan: Balter, baltisk - har vi haft fel?

Min utgångspunkt för detta inlägg är Adams av Bremen omnämnande om Ansgars resa till Birka liksom Ansgars levnadstecknare, Rimbert, och hans beskrivning av staden. Resan till Sveonernas land och göternas stad Birka ägde rum under år 829, allt enligt dessa två skribenter. De beskrivningar vi har av staden är att den ligger på den nordliga sidan av en ganska stor ö med för tiden avancerade försvarsverk i vattnen och på land runtomkring. Här härskar kung Björn och han är enligt skriften intresserad av kristendomen eftersom den är en fördel vid handel utomlands. De var rätt pragmatiska redan då alltså.

Adam av Bremen lägger till en del fakta, som att Birka ligger nära två städer kallade Sigtunir och Telge. Dessutom ligger Skara inom ett antal dagsritters avstånd, hur nu Adam kan veta detta eftersom han aldrig satte sin fot i Sverige. Det närmaste han kom var Danmark och kung Sven Estridsen, som växte upp hos sin onkel i Sverige, kung Anund Jakob. Frågar man experter på hästar och ridning verkar det som om en häst med ryttare av idag kan uppnå mellan 65 och 80 km om dagen men då är det troligen trav eller långsammare galopp i bättre terräng än det man kan uppleva här i Norden, framför allt för 1000 år sen då vägsystemet inte var lika välutvecklat som det är idag.

Mankhöjden för en häst under den här tiden var ca 130 cm (idag är den säkert 160-170 cm) och en människas längd var ca 165 cm vilket inte borgar för några rekord vi skulle ha problem med att slå. Dessutom fanns inte de arabiska hästarna här i Norden heller så vi kan nog inte räkna med några snabba ritter alls för 1200 år sen.

Om vi återgår till beskrivningen av Birka så ska den enligt Adam vara göternas stad och ligga mitt i Sveonia. Det är en ful och äcklig stad enligt Rimbert med för den tiden typiska lortiga invånare utan nån som helst vett och sans för nånting. Den stora ön som allt detta hör till kallas alltså Sveonia och det är göterna som styr.

Det är egentligen här som mitt inlägg börjar för Adam nämner nämligen ett namn som kan placera in Birka, vars namn förmodligen inte är namnet på staden, i realiteten. Det är baltiska havet och här blir det intressant. Baltia är namnet på en ö i den stora Oceanen norr om Skytien enligt grekerna och romarna för ca 2000 år sen. Enligt Adam för att denna ö liksom går som ett bälte längs horisonten åt väster i detta hav. Då tror jag Adam tänkte sej det latinska ordet balteus, som betyder bälte (för övrigt ett mysterieord som är svårförklarat till sitt ursprung). Förmodligen tänkte han också på de öar som ligger med Stora och Lilla Bält i dagens Danmark. Är detta i så fall ursprungsplatsen för Mare Balticum, som Adam kallade havet?

Om detta är Mare Balticum med sina stora öar i Oceanen, vad kallas då det som ligger öster om? Ja, om nu inte ordet balt, bält är släkt med det slaviska ordet för kärr, blato, så ser jag inget annat skäl än att kalla det för Östersjön, som vi här i Norden nu gör. Varför vi då kallar de tre länderna vid Östersjöns östra kust med ett gemensamt namn för Baltikum vet jag inte. Kanske är det det slaviska ordet för kärr som kommer in där eller nåt misstag efter det att danskarna försökte ta över detta område under medeltiden och vissa namn från hemlandet kom att leva kvar där. Vem vet?

Saken är den att om det Baltiska havet under Adams tid är att betrakta som det område som avgränsas av Lilla och Stora Bält kan Birka ha legat precis var som helst i Norden, men inte i Östersjön. Här är det på sin plats att inflika att Birka inte är ett namn på en stad utan en stadsrättighet, ungefär som köpingar. Det är en väl etablerad historisk rätt kallad Björköarätten, som fanns i Danmark och även övriga Norden vid denna tid. Det är av ett nordiskt ord som betyder handla med varor.

Så var låg då Birka? Vem vet? Det är ont om stora öar på Västkusten. Vi får gå en bra bit upp till dagens Bohuslän för att hitta öar som är någorlunda stora och ingen av dessa ligger så att de kan ha legat "mitt i Sveonia" och ingen av dom har det minsta spår efter en bebyggelse som kan kallas "göternas stad". Men nu ska jag avslöja en sak som man inte får lära sej i skolan när denna händelse kommer på tal, om den alls gör det i skolorna nu för tiden: För att nå Birka var Ansgar tvungen att passera ett vattenfall och en långsmal mindre flod och sen låg staden han skulle till en bit i en sjö, på en ö i denna sjö!

För de som placerat detta Birka i Mälaren har passagen förbi vattenfallet varit ett problem eftersom det inte finns något sådant vattenfall i trakten och har inte funnits något heller sen istidens slut. Isen var borta sen mer än 10,000 år när Ansgar och hans män kom till Birka. För de som placerat Birka i eller kring trakten av Linköping finns förstås möjligheten till ett vattenfall då Roxen och Glan förbinds av en liten å med ett vattenfall. Men då återstår problemet med ön med staden på nordsidan.

Nu ska vi ha i åtanke att det är Adam som förser oss med uppgiften att Birka ligger på nordsidan av en ö i en sjö. Rimbert skriver endast om problemen med att passera vattenfallet och hur de blev överfallna flera gånger på vägen till Sveonia. Adam svamlar nämligen om både det ena och andra, förmodligen är det Sven Estridsen som slagit i honom en hel del dumheter bara för att skoja om svearna och ha roligt på den gode tyske kanikens bekostnad. Det kan alltså vara som så att vi inte vet om Birka ens är en enda stad. Adam har med all säkerhet missuppfattat ordet Birka precis som Ansgar och Rimbert gjorde 200 år före honom.

Det är möjligt att den stad Rimbert skriver om i sin krönika och den Adam talar inte är samma stad. Eftersom vi nu fastslagit att birka inte är namnet på en specifik stad kan det nämligen vara så att Adam kan ha hajat till när han hörde ordet birk eller bjärk, hur det nu uttalades på 1000-talsdanska, och känt igen det från Rimberts krönika. Omedveten om tyskens okunnighet ifråga om ordet kan Sven ha pladdrat på om denna stad, vars namn han själv säkerligen visste namnet på, och utan att tänka på att Adam kanske inte visste nåt om staden, än mindre dess namn.

Den stad Sven avsåg verkar alltså inte vara samma stad som Ansgar en gång besökte och detta besök var kanske Sven i sin tur okunnig om, detta med tanke på att han säkerligen fått veta mer om dansk historia än svensk. Hur detta Birka Sven talade om såg ut återspeglas mer i Adams berättelse än i Rimberts. Jag skulle för egen del tro att det Birka Ansgar kom till låg i Östergötland, nära Linköping. Det Birka Adam nämner låg kanske i Västergötland, vid Hornborgasjön. Båda platserna ligger nära orter som heter nåt med Telge och Sigtunir och Skara är nära båda dessa platser.

Sigtunir är plural och även om förledet är omtvistat betyder andra ledet boplats. Telge är ett vanligt ortsnamn som betyder skåra, klyfta. Mest känt idag är Södertälje men frågan är om det är denna plats som åsyftas. Nära Söderköping finns ett Tälje som ligger invid ett vattenfall.

Men som sagt, vi kan bara spekulera för Adam var okunnig om geografin och osäker på byarnas namn och betydelse. Det är för övrigt Adam som nämner Telge och Sigtunir. Rimbert nämner egentligen bara själva geografin. Vi kommer nog inte längre än så här.





"Sanningen kan aldrig uttryckas i ord, den kan bara levas."

Vetenskapshörnan: Ötzi på tapeten igen

Så här tror man Ötzi såg ut i slutet av sitt liv, tärd av ett långt liv i och kring Alperna. 

Ötzi, mannen som levde i Alperna för 5300 år sen, är intressant igen. Nu handlar det om hans blod. Det visar sej nämligen vid en analys att han tycks ha levt ett litet tag efter han blivit skjuten i ryggen, höger skuldra för att vara exakt. Sen tycks någon eller några ha klubbat ihjäl och lämnat honom där uppe på Similauns sluttningar. Men inte innan han själv dödat eller skadat minst tre andra personer i strid.

Lite mer har avslöjats om honom sen jag sist skrev om honom. Han var laktosintolerant, hade anlag för åderförkalkning och hans mitokondrie-DNA visar liksom hans Y-kromosom-DNA att hans närmaste släktingar av idag finns på Sardinien och Korsika. Han tycks alltså ha hört till en grupp människor som under perioden efter hans död fram till historisk tid mer eller mindre kördes bort från Alpregionen och trakten däromkring.

Tänk om de hade haft ett skriftspråk så man hade kunnat utröna vad som egentligen kan ha hänt. Som det är nu fördes väl inte historien om mannen som dog på berget vidare till de andra som bosatte sej här. Som tur är har vi vetenskapen som åtminstone hittar nya saker om honom varje år.




"Alla vill tillbaka till naturen, bara de slipper gå till fots."

Jordbruk + immigration = sant

Att immigranter stod för jordbrukets införande i hela Europa har stått klart för den här bloggaren hela tiden. Jag har skrivit om detta då och då i mina inlägg. Det intressanta den här gången med frågan är tvådelat: 1) DN får det att låta som om forskarna precis nyss löst problemet och 2) de bloggar som hittills skrivit och kommenterat artikeln har verkligen olika utgångspunkter. Den ena bloggen utgår från tanken kring de främlingsfientliga krafterna som ser folk runtom i Europa som ursprungliga hela vägen från istidens slut. Den andra bloggen verkar snurra till det ordentligt med nåt om nekrofili.

DN får det alltså att låta som det vore ett problem endast lösts med hjälp av DNA-forskning. Men även arkeologin har till stora delar varit inne på tanken att jordbruket spreds med folket, inte som en idé. Colin Renfrews teori om indoeuropeiska folken, att språket skulle ha spridits som en idé snarare än en migration, kan behöva justeras. Det är fullt möjligt att när väl folken var på plats kunde språken utvecklas. Men även Marija Gimbutas kan till stora delar anses vara överbevisad eftersom DNA visar att de som bebodde hennes kära kurganboplatser tycks vara från Mellanöstern de också. Några invasioner från indoeuropeiska horder verkar inte ha förekommit, som Gimbutas trodde.

En gång för alla: Jägare och samlare var en del av en population som mer eller mindre blev undanskuffad av från södern inkommande jordbrukare. Efter många generationer smälte så de olika grupperna samman men man ser alltså fortfarande spåren av de olika grupperna i DNA. Idag finns ättlingar till de ursprungliga människorna mestadels i Finland, Ryssland och små populationer i utkanten av Europa. Till stor del är alltså Europas befolkning ättlingar till människor som har sitt ursprung i Mellanöstern. Dock har släktingar till dessa jordbrukare hela tiden vandrat fram och åter över hela den europeiska kontinenten över flera generationer vilket gett populationer som liknar jordbrukarnas DNA. Det är förmodligen förklaringen till att så många i Europa är släkt med varandra. Den senaste större invandringen resulterade alltså i jordbrukets införande under en period av ca 2000-3000 år.

 Alltså: 85-95 % av oss alla är ättlingar till jordbrukare som kom från Mellanöstern till Norden för ca 6000 år sen. Med tanke på vad som sker i Mellanöstern idag verkar det som om våra förfäder gjorde det enda rätta och lämnade drägget kvar där nere. Eller är det så att vissa idioter fick lämna Europa och idag hämnas deras ättlingar på folket som blev kvar?




"Allt ditt är mitt
och allt mitt ger du fan i!"

Vetenskapshörnan: Stor silverskatt hittad i Bath

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Idag handlar det om en enorm silverskatt som hittats i staden Bath. Den kallas på engelska för Beau Street Hoard (skattgömman på Beau Street) efter gatan där skatten hittades. Den hittades nära det område där badhusen låg, det område som gör att staden idag kallas Bath.


30 000 silvermynt, den femte största hittills i England, som är från ca 270-talet blev undangömda under den period då Romarriket för första gången var på väg att falla samman inifrån. Riket delades faktiskt i två delar och Gallien var ett tag ett eget rike under en general som ville bli kejsare själv. När han inte lyckades med detta gick han sin egen väg och övertog styret i Gallien. Det skulle dröja till Konstantins maktövertagande på 300-talet innan Gallien uppgick i riket igen. Dessa oår spreds ut över hela riket med inbördeskrig överallt som följd. Man kan tänka sej att den som gömde den här skatten verkligen hade problem och ville vara säker på att förmögenheten skulle vara i tryggt förvar.


Men skatten glömdes bort, kanske dödades dess innehavare i de stridigheter som drog fram över ön vid denna tid.




"Du kan bara vara barn en gång. Men kan du alltid vara barnslig."

Vetenskapshörnan: Nyheter från arkeologins område

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Idag handlar det om arkeologiska upptäckter från två olika fronter: Neandertalare och de första människorna i Amerika. 


Den första nyheten är att neandertalarna verkar ha varit kapabla att bygga och färdas med båtar som tog dom över havet, i det här fallet Medelhavet. För stenverktyg som är ca 100 000 år gamla, av samma slag som hittats på fastlandet i Europa, västligaste Asien och Nordafrika har även hittats på de grekiska öarna, som varit avskurna från det grekiska fastlandet mycket längre än 100 000 år. Det ger vid handen att de måste ha byggt båtar och paddlat ut till öarna. Kreta har samma sorts stenverktyg och det är alldeles för långt bort från fastlandet för att man ska ha orkat simma ut dit, speciellt med neandertalarnas kroppsbyggnad som inte verkar ha varit helt anpassad för den sortens verksamhet. 


Dessutom verkar ju forskningen visa att bådas våra föregångare, Homo Erectus, nådde ön Flores i nuvarande Indonesien, som aldrig haft fastlandskontakt under den här eran, för ca en miljon år sen. Så nog var våra förfäder ute och rörde sej på haven alltid. Men det är ju först med vår version av den mänskliga arten som vi vågat oss ut på de stora öppna haven med vetskapen att vi ska kunna komma tillbaka.  


Den andra nyheten handlar om accepterandet att en del av de första inbyggarna i Amerika kom från Europa, för ca 20 000 år sen. Alltmer växer högen av indicier som tyder på att folk från Europa nådde Amerika i ett tidigt skede av istidens tillbakadragande. Stenar av den typ som tillverkades i nuvarande Frankrike har nämligen hittats i Amerika och på såna ställen att det är svårt att bortförklara dom med att nån skulle ha hittat en sten under en resa i Europa, tagit den med sej hem och sen slängt bort den. 


Man skulle kunna säga att de bästa européerna lämnade Europa och for över till Amerika. Det var "dräggen" som blev kvar...








"En arkeolog är den bästa make en kvinna kan ha. Ju äldre hon blir ju mer intresserad blir han av henne."

Vetenskapshörnan: min erfarenhet av arkeologi

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. 


Arkeologi är ett av mina intressen och ett jag faktiskt arbetat med i mina dar. För en tid sen lade jag upp lite bilder från min (korta) tid som arkeolog, den tid då jag studerade ämnet med en avslutningskurs på Gotland. Jag tänkte berätta lite hur jag upplevde denna tid. Själva kursen innan avslutningskursen lämnar jag därhän nu för det är själva det praktiska som är intressant. Vi skulle delta i utgrävningarna i Ajvide, ett ställe i Eksta, på Gotlands västkust.


Jag kom till Gotland på valborgsmässoafton 2000, en kall och blåsig dag vill jag minnas. De hade anordnat en traditionsenlig brasa på en udde i Klintehamn, där jag skulle bo på ett vandrarhem. Jag har lagt upp en bild på denna majbrasa i en tidigare Bildsöndag nånstans. Bara att titta genom mitt arkiv. Det är en bild av en stor eld med skuggor framför. Utgrävningarna och instruktionerna som följde med dessa skulle inte börja förrän två dagar senare men det skadade inte att vara ute i god tid. Vi var några stycken blivande arkeologer som skulle bo ihop på det här vandrarhemmet. Bra då att vi bodde såpass nära stället där utgrävningarna ägde rum, det är bara några kilometer mellan Klintehamn och Ajvide.


Utgrävningarna gick till på ungefär samma vis som man ser på TV i programmet Time Team (Tidsresenärerna på svenska) som sänds i Kanal 9. Fast vi hade 30 dagar, inte 3. Som jag tidigare nämnt var mitt schakt rena floppen för den som ville ha godsaker från förr. Ingenting av värde under den här tidsperioden. Men jag har ändå anledning att vara nöjd med det jag gjorde för det visade var gravarna inte var och var man inte höll på med nåt speciellt, vilket också är viktigt att veta. Man vill ju veta hur stort ett område var som de höll till på för så länge sen.


Hela maj månad gick åt till dessa utgrävningar, vilket gav mej en smalare kropp och brunare hud. Den förra har vuxit ut igen och det senare har bleknat så nu ser jag ut som en typisk gwai lo. Under utgrävningens lopp deltog vi också i kortare kurser i jordartsbestämning, hur man känner igen olika perioder i de fynd som görs, hur man mäter surheten i jorden för att bestämma vilken påverkan mänskligheten haft på området samt att arkeologer använder sej av naturen när man behöver. Några moderna påfund som bajamajor eller dylikt har man inte här.


Vi deltog också i en exkursion runt hela Gotland och fick se de olika områden som man grävt ut och som gett oss oerhört mycket information om öns historia. Järnåldersbyar, Torsburgen, gravfält från järnåldern samt senare tiders industriella utveckling. När de 30 dagarna var över kände jag bedrövelse över att behöva åka hem igen för det var en underbar tid. I framtiden ska jag komma tillbaka och då se ön med "egna" ögon. Kanske hittar jag de saker jag inte hittade då för 12 år sen...












"En stor stad är ett stort vansinne"

Vetenskapshörnan: Barrträden överlevde istiden

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Idag handlar det om träd som enligt en del ska vara så livskraftiga att de stått emot självaste isbarriären för tusentals år sen. Svenska barrträd ska enligt forskning överlevt istiden. Man bygger sina rön på genforskning som tycks visa å att åtminstone några träd kan ha överlevt på detta vis.

Det innebär att isen kanske inte helt var allenarådande över den skandinaviska halvön och när den då täckte allt på den halvön kanske det inte var så där värst kallt någon längre tidsperiod. Det kan ha gett träden en chans att överleva på bergstopparna och i de dalar som likt dagens Antarktis var isfria. Vi kanske skulle leta efter spår av såna dalar här i Norden. Frågan är hur man ser det i dagens terräng.

För egen del ser jag det som en känga åt de som hävdar att människans påverkan på det långsiktiga vädermönstret skulle få träden att växa på ställen de aldrig vuxit förut. De har ju vuxit där tidigare, åtminstone deras föregångare. Man kan ju också tänka sej att träd utvecklar motstånd mot kyla allteftersom åren går. När nästa istid kommer, för det gör den, kommer dagens träd att vara rustade precis som tidigare generationers träd var.

Förresten, Clas Svahn på DN, så heter det nunatakker i plural på svenska och inget annat!




"Det är lättare att lura folk med vetenskap."

Vetenskapshörnan: Ötzi har släktingar på Korsika och Sardinien

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Nu ska det handla om min favoritfigur ur förhistorien, Ötzi från bergen mellan dagens Österrike och Italien. Nu är kartläggningen av Ötzis DNA klar i så mån att vi vet vilka hans nutida släktingar är. De bor på Sardinien och Korsika. Det har jag visserligen skrivit om tidigare men nu har de vanliga tidningarna äntligen hunnit ikapp. Dessutom blev man härom dagen helt klara med granskningen av hans Y-DNA.


Egentligen är det fullt logiskt att hans nutida släktingar finns på dessa öar med tanke på det vi vet från arkeologi och legender. En del legender talar om hur folk flydde hals över huvud för de som invaderade den italienska halvön under sen stenålder (bondestenåldern och framåt mot bronsåldern). Arkeologin ger vid handen hur många traditioner och kulturer bara övergetts till förmån för andra i samma trakt. Många gånger har detta skett hastigt. 


Mot bakgrund av det vi vet från DNA, arkeologi och tidig historia kan man pussla ihop en bild som visserligen är långt ifrån komplett men den ger en viss aning om vad som skedde i Alperna mellan 7000 och 5000 år sen. Jordbruket började introduceras i området under denna tid, liksom herdeverksamheten. De kom i olika vågor och vid olika tidpunkter och assimilerade den redan befintliga befolkningen. Vad gäller Ötzi själv levde han ju för 5300 år, i slutet av den period vi talar om. Mitokondrie-DNA (mtDNA) visar att han hörde till en haplogrupp kallad K1ö, ö efter hans smeknamn Ötzi. Y-kromosom-DNA (Y-DNA) visar att han hörde till haplogrupp G, närmare bestämt G2a2b. Båda dessa haplogrupper (K och G) har sina ursprung i västra Asien för ca 25 000 år sen.

Märk väl att mitokondrie-DNA handlar om den genetiska kod som förs vidare från mor till barn av båda könen medan Y-kromosom-DNA handlar om den genetiska kod som förs vidare från far till son. Den senare är så att säga mer exklusiv och visar alltså bara hur männen har rört sej. Visserligen visar DNA funnen i skelett från utgrävningar att många män av en viss haplotyp/haplogrupp (Y-DNA) höll ihop med kvinnor av motsvarande haplogrupper/typer (mtDNA) men många gånger ger faktiskt den genetiska analysen stöd åt de legender som talar om att man rövade bort delar av populationen.

Det har visat sej att Ötzi inte bara hade dödat eller skadat åtminstone tre personer med sin kniv och en av sina pilar (han hade dessutom blod från ytterligare en person på sin rock). Att pilen med blod från två andra personer satt i hans koger när man hittade honom visade att en strid hade ägt rum ganska nyligen innan hans död, högst ett par dagar före. I hans genetiska kod fann man att han hade anlag för reducerad reproduktionsförmåga. Om han var infertil eller nästintill kan det ha påverkat hans sociala status vilket lett till att han antingen varit medlem av nåt rövarband eller varit en utomstående i samhällets utkant med smide som yrke, här tänker jag på hans kopparyxa. Han kan ha varit båda delarna. Smeder beskrivs i legenderna som lömska typer som höll sej för sej själv och inte drog sej för diverse upptåg och kriminalitet, det är inte förrän under medeltiden som smederna kom in i samhället på allvar.

Undersökningen av hans kropp visar att han varit sjuk stora delar av sitt liv och att han led av Borrelia. Det pekar på ett liv av strövande och kringflackande. Hans sista måltid bestod av rådjur, gems, lite bröd samt nån form av get. Denna blandning av mat visar också på ett strövande liv där "snabbmat" var en del av dieten.

Vad som än hände med Ötzi så blev hans fränder på ett eller annat vis sakta men säkert bortdrivna från Alperna och ersattes av folk som visserligen var besläktade men inte hörde till samma haplogrupp som Ötzis folk. Idag finns "hans" folk alltså på medelhavsöarna Korsika och Sardinien. Frågan är då vilket språk han talade. Jag tänker sticka ut hakan och säga att han talade ett tidigt indoeuropeiskt språk, kanske ett pre-protoindoeuropeiskt i det stadium språket befann sej i innan det förgrenades till dagens språkgrupper. Det kanske ingick i en språkfamilj där bara den indoeuropeiska grenen överlevde. Vem vet?





"Did you take it for granite?"