För lite fakta leder till spekulationer

Det så kallade Twingly-länksystemet, där man länkar sina bloggar till diverse artiklar i tidningar här och var på nätet så att andra ska kunna se vilka artiklar man är intresserad av, verkar kringskäras hela tiden av tidningarnas uppenbara ovilja att låta vissa artiklar bli kommenterade av oss bloggare. Det verkar ofta som om de mest kontroversiella ämnena, politik, klimatfrågan, immigrationsfrågan, jobben, blir utsatta för en sorts passiv censur. De artiklarna får sällan länkmöjligheter längre till bloggar och lika sällan får man kommentera direkt på artikelsidan.

Andra ämnen, mindre utsatta för debatt, får allt utrymme i världen för kommentarer och blogglänkar. Ta den här artikeln som ett exempel - en artikel i DN om vad som kallas världens tråkigaste kalender - vilken inte har några problem att bli länkad. Andra artiklar, som denna (även den i DN) om jobben, ges utrymme till kommentarer men inte möjlighet till direkt blogglänkning.

Aftonbladet vill att man ska chatta med dom direkt många gånger, vilket i och för sej är en bra lösning, men det ger inte alltid utrymme för en längre debatt utan ger mer en kortfattad bild av ett ämne. Inga djupdykningar utan mer ögongodis för de med kärnfulla meddelanden som specialitet. Det är uppenbart att en del redaktörer inte vill ta en debatt om vissa ämnen, speciellt inte såna där kontroverser existerar. Beror det på feghet, bekvämlighet eller brist på bandbredd? Jag skulle tro på en kombination av allt detta.

Jag ser ett tydligt mönster här; artiklar med kontroversiellt innehåll har endast undantagsvis länkmöjligheter och kommentarsfält. Här tror jag på att tidningarna inte vill ha åsikter som går för mycket emot det budskap som tidningen står för. Men lika ofta är så fallet med ickekontroversiella artiklar, korta notiser och artiklar om mat och celebriteter är påfallande ofta utan såna här möjligheter. Där kan vi nog snacka om bekvämlighet. Bristen på bandbredd vet jag egentligen inte om jag kan säga men det är möjligt att så har skett nån gång då och då, vilket lett till en inskränkning i kommentarsmöjligheterna i efterhand.

Märk väl att jag endast spekulerar här. Jag har inga som helst bevis för att någotdera påståendena skulle vara sanna. Jag bara går på känn och följer den doktrin som jag predikar emot väldigt ofta, nämligen orsak och verkan. Ett typexempel på hur man kan resonera när man har för lite fakta att gå på vilket leder till spekulationer, ofta med fel utgång. Det jag beskrivit ovan är sånt jag tyckt mej uppleva, och som på ytan ser ut som en kombination av ovilja och bekvämlighet. Det behöver inte ens vara dessa skäl som ligger till grund för bristen på kommentarsmöjligheter.

Finns det nån med svaren, eller ska jag fortsätta på mitt "konspiratoriska" spår och spekulera?



"well they used to sit and speculate upon their son's career
a lawyer or a doctor or a civil engineer
just give me bread and water put a guitar in my hand 
cos all i need is music and The Free Electric Band"

Astronomihörnan: Liv på andra planeter?

Vilka är chanserna att det finns liv på andra planeter, och hur skulle det se ut i så fall? Det hävdas nu att det finns miljarder planeter där ute som liknar jorden. Vilken typ av liv finns det då på nån av dom planeterna? Vi är vana vid en massa olika sorters livsformer här. Det kanske finns lika extrema livsformer på andra planeter. Tänk bara på vilka livsformer som överlever i kokande vatten, under högt tryck i oceanerna, på de höga bergen med nästan inget syre alls, fuktiga skogar och torra öknar. En planet som har allt detta torde kunna hysa både det ena och det andra i livsväg.

Kanske det ser ut så här i ett annat solsystem? Bild från Wallsafe.com.

När upptäcker vi den första planeten med möjlighet till liv? Kanske har vi redan gjort det. Vi har enligt rapporter hittat flera tusen exoplaneter och många av dom är i ungefär samma storlek som jorden. Kanske de sitter där ute och undrar om det finns liv på andra planeter? Den där ganska stora vita stjärnan, kan den ha planeter med liv på?




"Is this the real world or a fool's paradise?"

Vetenskapshörnan: Ötzi har släktingar på Korsika och Sardinien

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Nu ska det handla om min favoritfigur ur förhistorien, Ötzi från bergen mellan dagens Österrike och Italien. Nu är kartläggningen av Ötzis DNA klar i så mån att vi vet vilka hans nutida släktingar är. De bor på Sardinien och Korsika. Det har jag visserligen skrivit om tidigare men nu har de vanliga tidningarna äntligen hunnit ikapp. Dessutom blev man härom dagen helt klara med granskningen av hans Y-DNA.


Egentligen är det fullt logiskt att hans nutida släktingar finns på dessa öar med tanke på det vi vet från arkeologi och legender. En del legender talar om hur folk flydde hals över huvud för de som invaderade den italienska halvön under sen stenålder (bondestenåldern och framåt mot bronsåldern). Arkeologin ger vid handen hur många traditioner och kulturer bara övergetts till förmån för andra i samma trakt. Många gånger har detta skett hastigt. 


Mot bakgrund av det vi vet från DNA, arkeologi och tidig historia kan man pussla ihop en bild som visserligen är långt ifrån komplett men den ger en viss aning om vad som skedde i Alperna mellan 7000 och 5000 år sen. Jordbruket började introduceras i området under denna tid, liksom herdeverksamheten. De kom i olika vågor och vid olika tidpunkter och assimilerade den redan befintliga befolkningen. Vad gäller Ötzi själv levde han ju för 5300 år, i slutet av den period vi talar om. Mitokondrie-DNA (mtDNA) visar att han hörde till en haplogrupp kallad K1ö, ö efter hans smeknamn Ötzi. Y-kromosom-DNA (Y-DNA) visar att han hörde till haplogrupp G, närmare bestämt G2a2b. Båda dessa haplogrupper (K och G) har sina ursprung i västra Asien för ca 25 000 år sen.

Märk väl att mitokondrie-DNA handlar om den genetiska kod som förs vidare från mor till barn av båda könen medan Y-kromosom-DNA handlar om den genetiska kod som förs vidare från far till son. Den senare är så att säga mer exklusiv och visar alltså bara hur männen har rört sej. Visserligen visar DNA funnen i skelett från utgrävningar att många män av en viss haplotyp/haplogrupp (Y-DNA) höll ihop med kvinnor av motsvarande haplogrupper/typer (mtDNA) men många gånger ger faktiskt den genetiska analysen stöd åt de legender som talar om att man rövade bort delar av populationen.

Det har visat sej att Ötzi inte bara hade dödat eller skadat åtminstone tre personer med sin kniv och en av sina pilar (han hade dessutom blod från ytterligare en person på sin rock). Att pilen med blod från två andra personer satt i hans koger när man hittade honom visade att en strid hade ägt rum ganska nyligen innan hans död, högst ett par dagar före. I hans genetiska kod fann man att han hade anlag för reducerad reproduktionsförmåga. Om han var infertil eller nästintill kan det ha påverkat hans sociala status vilket lett till att han antingen varit medlem av nåt rövarband eller varit en utomstående i samhällets utkant med smide som yrke, här tänker jag på hans kopparyxa. Han kan ha varit båda delarna. Smeder beskrivs i legenderna som lömska typer som höll sej för sej själv och inte drog sej för diverse upptåg och kriminalitet, det är inte förrän under medeltiden som smederna kom in i samhället på allvar.

Undersökningen av hans kropp visar att han varit sjuk stora delar av sitt liv och att han led av Borrelia. Det pekar på ett liv av strövande och kringflackande. Hans sista måltid bestod av rådjur, gems, lite bröd samt nån form av get. Denna blandning av mat visar också på ett strövande liv där "snabbmat" var en del av dieten.

Vad som än hände med Ötzi så blev hans fränder på ett eller annat vis sakta men säkert bortdrivna från Alperna och ersattes av folk som visserligen var besläktade men inte hörde till samma haplogrupp som Ötzis folk. Idag finns "hans" folk alltså på medelhavsöarna Korsika och Sardinien. Frågan är då vilket språk han talade. Jag tänker sticka ut hakan och säga att han talade ett tidigt indoeuropeiskt språk, kanske ett pre-protoindoeuropeiskt i det stadium språket befann sej i innan det förgrenades till dagens språkgrupper. Det kanske ingick i en språkfamilj där bara den indoeuropeiska grenen överlevde. Vem vet?





"Did you take it for granite?"

Sveriges historia sett ur ett annat sammanhang - del ett

Var vänliga notera, nedanstående är spekulativt och om jag bygger mina tankar på fakta är det inte säkert att jag har rätt.

Introduktion

Svensk historieskrivning har hittills sett ut på något av följande vis:

1) storvulen stormaktsskildring med krig och stora generaler ackompanjerade av vad kungligheterna tyckte

2) bönder och/eller andra arbetare och deras syn på omvärlden sett som ett slags motstånd mot den första historiebeskrivningen

3) en nationalistiskt färgad beskrivning där nationalstaten är ett resultat av ett enda folks strävan mot en nationell enhet

4) kvinnors syn på det som hände omkring dom, ingående i ett pågående försök att lyfta fram kvinnornas roll i historien

5) en politiskt färgad beskrivning som syftar till att glorifiera dagens samhälle på bekostnad av våra förfäder.

Ingen har tänkt på att kombinera dessa till en enhet och vid närmare eftertanke förstår jag inte hur detta skulle kunna ske då mycket av det som skrivits med ovanstående premisser i åtanke har blivit fel eller bara tar upp vissa delar av helheten.

Denna skrift ska alltså inte försöka göra något av detta. Jag tänker snarare presentera en könlös men ändå väldigt genealogisk och könsbunden beskrivning av hur det vi idag kallar Sverige kom till. Den är på en gång väldigt kollektivistisk och på samma gång väldigt individuell. Hur det kommer att se ut framgår ju längre in i berättelsen läsaren kommer. Jag tänker inte presentera något nytt, ej heller ge mig in i någon debatt kring tolkningen av vissa händelser. Dessutom kommer jag att behandla de fornnordiska sagorna som en del av sanningen, vilket de egentligen är. Jag kommer förstås att säga att vi inte vet så mycket om dessa sagor (ordet saga betyder egentligen INTE påhittad berättelse utan har mer koppling till betydelser som skvaller och/eller legendartad återberättelse av något som hände för en tid sen) och att det som beskrivs här kan bestridas eftersom vi inte har tillräckligt med bevismaterial.

Det är här den källkritiska skolan, startad av bröderna Lauritz Weibull (1873-1960) och Curt Weibull (1886-1991), kommer in. Bröderna Weibull ansåg att endast det som gick verifiera antingen genom arkeologi eller dokument från tiden var att betrakta som en riktig historisk händelse. Sagor hade ofta bara sig själva eller några liknande dokument som var skrivna så långt efteråt att de inte var att lita på, i deras ögon. Detta ledde till att många isländska sagor, skrivna på 1200-talet och senare, ströks som källor till direkt historisk kunskap och blev mer eller mindre relegerade till folklivsforskning eller bland de som ville söka efter hur människor i gemen resonerade förr i världen, så kallad mentalitetshistoria.

Jag tänker använda mig av källkritik i så stor mån jag själv finner lämpligt. Jag kommer att skriva att läget för en viss händelse är svårt att bevisa men att det finns vissa saker som gör att man ändå kan acceptera det som en giltig händelse. Det viktigaste med den här skriften är inte att skapa en absolut sanning utan att kunna visa på en trovärdig bild av vad som ledde fram till dagens Sverige. Jag tänker stanna vid ca år 1650 eftersom det efteråt är väl beskrivet av andra. Det beror också på att den modernare delen av Sveriges historia inte är så intressant för mig. Det är intressant att läsa om men att forska i det ger inte mig nåt. Den här skriften är till för att samla mitt intresse för den äldre historien samt för att få upp folks intresse för den. Det är en mycket fascinerande del av världshistorien som många ofta fnyser åt, förmodligen för att det är så länge sen.

Sveriges historia är lång, eller kort, hur man nu väljer att se på den. Som helt självständig stat utan union eller överstyre från annan stat räknar man Sverige från den 6 juni 1523 då Gustav Vasa red in i Stockholm efter att ha blivit vald till Sveriges kung av riksdagen. Men dessförinnan fanns ett Sverige som var i union med omväxlande Danmark och Norge och samtidigt kunde vara i krig med dessa länder. Namnet Sverige är förresten en dansk form vilket ger oss en inblick i den påverkan vårt västra grannland haft på oss under lång tid. Man kan se hela 1400-talet och senare stormaktstiden som ett försök, som också lyckades, att ta sig ur Danmarks skugga.

Den här skriften kommer att behandla lite mer händelser och mindre analys av händelserna. Fakta är viktigare än tolkningen av dessa fakta. Det är ändock inte så viktigt att veta när Sverige blev till, bara att det som land successivt växte fram från småriken som hölls samman av en gemensam ledare till en landskapsunion och senare ett klassiskt kungarike av den typ vi känner igen från de närmast romantiska sagorna om hur ett kungarike skulle se ut på medeltiden. Något större persongalleri kommer ni inte heller att finna här. Någon enstaka person som är viktig för sin tidsperiod kommer förstås att nämnas men inte mer. Det är de övergripande händelserna och orsakerna till dessa händelser som är viktiga.

Kapitel ett: En mycket grå forntid

Stenåldern precis efter istidens slut

Detta första kapitel handlar om en tid jag inte är så speciellt insatt i, det erkänner jag. Jag nöjer mej följaktligen med att återge så mycket kända fakta som möjligt istället. 


När istiden var som hårdast och kallast bredde sig glaciärerna ut över mer än halva Europa. Den gjorde inte halt förrän vid nuvarande Berlin. Dessutom bredde den ut sig över Alperna, Kaukasus och många andra bergskedjor. Det som idag är Nordsjön var i norr en djuphavsränna till största delen täckt av is och i söder fanns en vidsträckt tundra på vilken mammutar och ullhåriga noshörningar betade. Hela Norden låg under ett kilometertjockt istäcke. Denna is började smälta undan för ca 15 000 år sen och ca 2000 år senare verkar det som om de första landdelarna hade blivit isfria för det är från denna tid som de första spåren av mänsklig aktivitet kan hittas. För ca 12 000 år sen var denna aktivitet så livlig att man kan tala om en population här.

De människor som kom att bosätta sig här var jägare som följde renarna och senare andra hjortdjur norrut. Av fynd att döma kom de över dagens Danmark från den västra delen av kontinenten. Det var ett nomadliv som styrdes av årstiderna och bytesdjurens vandringar. Allteftersom det blev varmare, för ca 9000 år sen började temperaturen stiga till nivåer som vi idag inte ens kan tänka oss, började alltfler människor flytta in. En del fortsatte nomadlivet medan andra valde att bli mer eller mindre bofasta med enbart flytt från ett område till ett annat för att inte utarma området på mat. Så fortsatte sen livet i flera sekler och t o m millennier. 3000 år gick utan större förändringar annat än förbättringar av pilar, spjut och andra vapen som var anpassade för jakt.

Skogen vid den här tiden dominerades av lövträd och en och annan tall. Ask, ek, bok och asp var vanliga i skogarna vid den här tiden och de växte upp högre upp i terrängen än de gör idag. Hassel och lind fanns också i rikligare mängder än idag. Djurlivet var ungefär detsamma som idag fastän sköldpaddor och vissa insektsarter som idag endast finns på kontinenten fanns här då. Topografin var lite annorlunda vid den här tiden eftersom marken fortfarande hade långt kvar till nuvarande nivå över havet. Kustlinjen vid den så kallade Höga Kusten har höjt sig 290 meter sen istidens slut, för att nämna ett extremt exempel på hur mycket isen pressade ner marken. Det som idag är Uppland fanns inte ens för 11 000 år sen, endast ett antal öar i en jättestor skärgård. Vid Kilsbergen fanns för första gången vid denna tid en landförbindelse upp till resten av Skandinavien.

Så här såg det ut för ca 12500 år sen när Baltiska issjön gradvis övergick i Yoldiahavet.

Baltiska Issjön är namnet på den inlandssjö som först dämdes upp av isen i väster vid just Kilsbergen och när isen försvann från området för ca 12 500 år sen flöt mycket av vattnet ut genom en ränna här och då kom även saltvatten från Nordsjön in för första gången. Det innanhav som bildades kom att kallas Yoldiahavet efter en mussla (Yoldia Arctica, numera kallad Portlandia Arctica) och det kom att existera som just innanhav i knappt 1000 år innan landhöjningen återigen gjorde att det blev en insjö.

Ancylussjön under sin storhetstid. Notera det som idag kallas Svea älv. Det var en naturlig fördämning som brast och fick Vänern att bli många gånger större än den hade varit innan. De sista resterna av inlandsisen fanns då endast kvar som små rester i Norrlands inland.

Ancylussnäckan är en sötvattenssnäcka som till och med ogillar brackvatten så dess närvaro i de geologiska lagren för Östersjöns historia är ganska talande för det faktum att Östersjön en gång var en insjö helt skild från havet. Hela Danmark satt ihop med den skandinaviska halvön och sjön har fått det vetenskapliga namnet Ancylussjön. Men tiden som insjö blev kort, redan för 10 000 år sen fick avsmältningarna av de stora isarna i norr, framför allt i Nordamerika, havet att återta förlorade domäner. Detta hav kallas numera för Litorinahavet efter en saltvattensnäcka kallad Litorina littorea. Under den perioden började havet få sin nuvarande utbredning. Det är också under den här perioden som de första människorna börjar bli mer organiserade i sitt boende. Bland annat Sandarna i Göteborg är ett sådant område där olika grupperingar slår sig samman för att jaga, samla och fiska tillsammans.

Litorinahavet, föregångaren till dagens utformning av Östersjön. Tillströmningen av saltvatten från Nordsjön var fortfarande större än idag men som synes höll öarna kring Själland och Fyn på att få sin nuvarande utformning vilket sakta ströp tillförseln av riktigt salt vatten.

För ca 3000 år sen hade så landhöjningen än en gång gjort att tillströmningen av saltvatten minskat och en ny snäcka, Limnea ovata, kom att dominera bottenlivet vilket den till stora delar gör än idag. Det är den utformningen av Östersjön som än idag gäller och på vetenskapligt språk kallas detta innanhav ibland Limneahavet. Men för jägarfolket i Norden ligger såväl Limneahavet som senare delen av Litorinahavet i en avlägsen framtid.

Några större samhällen fanns inte i Norden under den här tiden, för ca 12 000-6000 år sen. Endast några enstaka småbyar eller större gårdar med tillhörande byggnader för folk i nån form av beroendeställning. Man var nomadiskt levande med vad som verkar vinter- och sommarbostäder som man återvände till. Annars vet vi nästintill ingenting om dessa jägarfolk som inte tycks ha haft speciellt mycket kontakt med folken på kontinenten. Det finns exempel på utbyte av teknik inom jaktvapenområdet och nån enstaka flintstensteknik men i övrigt var man kuriöst nog ganska ensamma här uppe.

Hur konstigt det än kan låta finns det nästan inget kvar av dessa jägare och samlare i de gener som återfinns i dagens svenskar, danskar, norrmän och finländare. Förklaringen, åtminstone en delförklaring, till detta faktum kommer i nästa kapitel, som handlar om hur det gick till när bönderna kom och den så kallade bondestenåldern tog sin början. Eftersom det inte finns några skrivna dokument från den här tiden, knappt ens några legender, är vi hänvisade till arkeologin som delar in den förhistoriska tiden i så kallade kulturer. Kulturyttringar i form av keramik, redskap och ristningar är vad man letar efter och oftast förekommer en viss typ av keramik inom ett visst geografiskt område och även inom ett visst utrymme åldersmässigt sett. Då talar man om en specifik kultur.

Gemensamt för hela den nordiska stenåldern är att den räknas kronologiskt till neolitikum men utvecklingsmässigt räknas den första delen, fram till ca 6500 år sen, till mesolitikum. Skillnaden mellan mesolitikum och neolitikum är att det förra är beteckningen på de samhällen av jägare och samlare som jagade storvilt och annat under istidens dagar. När de stora djuren dog ut i samband med att istiden tog slut gick man över till mer småvilt och vegetabilisk föda för att över huvud taget överleva.

De äldsta kulturerna i Norden är i ordning Hamburgkulturen, Brommekulturen och Ahrensburgkulturen som alla tycks ha haft sina ursprung i Tyskland och sakta spreds därifrån för ca 14 000 år sen, alltså ca 12 000 före vår tideräkning (f v t). Den karaktäriseras av flintspetsar som använts för att jaga ren och andra hjortar över tundran. De är de enda representanterna i Norden för paleolitikum, den äldsta delen av stenåldern som också är den som helt och hållet karaktäriseras av nomadiskt grupplevande människor. Senare tiders människor för en mer årstidsbunden livsstil där man tycks ha bott på samma ställe och flyttat endast när säsongerna ändrats.

Maglemosekulturen följer härpå och överlappar i sitt tidigaste skede den sista kulturens slutskede. Den inträffar ca 9500 f v t till 6000 f v t. Här introduceras så kallade mikroliter, en finslipad flintbit som används bl a för spjutspetsar och hakar för att fånga fisk med. Man blir alltså mer beroende av sjöar och andra vattendrag. Konsten börjar så smått bli mer abstrakt under den här tiden. För förutom de vanliga djuren förekommer även olika geometriska former.

Mer eller mindre parallellt med föregående kulturs slutskede fanns på västkusten i Sverige och Norge en kultur som i Sverige kallas Lihultkulturen efter en liten by i Bohuslän. Den varade mellan 6000 f v t och 4000 f v t.

Kongemosekulturen visar på hur flinthanteringen alltmer börjar gå från dessa mikroliter till att använda ben för att t ex göra metkrokar. Den här kulturen är mer eller mindre enbart lokaliserad till Danmark och Skåne och var specialiserad på fiske och småviltsjakt. Den varade i ca tusen år fram till 5000 f v t.

Den sista stora kulturen i Norden före bondestenåldern är den av danska arkeologer kallade Ertebøllekulturen som dominerade södra Skandinavien mellan ca 5200 och 4000 f v t. Den har sitt namn efter ett samhälle på Jylland där detta folk lämnat efter sig stora högar av vad vi idag kallar kökkenmödding. Det är benämningen på stora avfallshögar av musselskal, sillben, sälben och rester av redskapstillverkning. En del av dessa kan vara hela 350 meter långa och 40 meter höga!

Den här kulturen visar på vilken stor resurs kusterna hade blivit, förmodligen sen det blivit allt större konkurrens om bytesdjuren och markerna dessa fanns i. Innan hade man hållit sig till sjöar och floder, nån enstaka stam tycks även ha dragit till skogs. Högarna visar också att människorna i dessa områden var mer eller mindre bofasta. Keramiken blev alltmer viktig under Ertebøllekulturen och vad som verkar ha varit lampor för att hålla tran i för upplysning har hittats. Tran är förstås det man tog från valarnas späck eller från fisklever. Dessa kärl hade spetsig botten och visar således att de var gjorda för att stickas ned i sanden eller hållas i någon ställning av trä eller ben.

Inalles visar arkeologin att de flesta intrycken nådde Norden från söder och väster, med enbart få inslag av påverkan från öster. Detta kan även bekräftas genom DNA-bestämning av de ben man hittat. Men även denna kultur skulle komma att få sin ände, och det ganska abrupt för att vara den här tiden då det mesta gick mycket långsammare än idag. Från sydöst kom nämligen nya influenser som skulle göra slut på de flesta jägar- och samlarkulturerna i Norden. 

Av de människor som bodde här i Norden före de nya influenserna verkar deras ättlingar av vissa studier att döma uppgå till ca 15-20 % av befolkningen. Än så länge har endast några tusen människor DNA-testats för detta så det är inte statistiskt tillförlitligt även om det finns ett tydligt mönster redan nu bland de som låtit testa sej. Mer om detta i nästa kapitel.

En fråga om tro...

Jag har, mej veterligen, aldrig trott på tomten. För mej har den figuren alltid varit en påhittad sådan byggd på Nikolaus, den man som för nästan 1700 år sen levde i staden Myra i Anatolien, nuvarande västra Turkiet, och som gav bort sitt arv till fattiga barnfamiljer och som slog Arius, en annan kyrkoman, på käften vid det stora kyrkomötet i Nicaea år 325.

Jag kan inte heller säga att en tro på någon gud varit aktuell heller. Tvivlet har alltid funnits där och för snart 20 år sen gav jag upp alla försök att tro på nån sådan figur. Det gick inte ihop att ha en sådan gudom som den i bibeln eller den i Vedaskrifterna, framför allt inte Vishnu som i sin avatar Krishna blir en världsförgörare av gigantiska mått.

Min tro på mänskligheten och dess plats i allting är dock orubbad. Vi är alla en produkt av nåt som hela tiden utvecklas. Hur vi ser i framtiden kan vi bara spekulera i men troligen har vi ungefär samma utseende som idag. Kanske blir vi starkare, kanske tvärtom. Smidigare eller inte alls. Nåt blir vi i alla fall. Vad som ersätter oss vet vi inte men kanske en vidareutveckling på släktträdet träder fram och ersätter oss på sikt. Vi vet inte men vi kan spekulera och spekulation är den vetenskapliga motsvarigheten till att tro.

På tal om spekulationer och tro, det gångna året har varit en enda lång julafton för alla som är skeptiskt inställda gentemot de spekulationer som kommit de senaste 20 åren inom klimatforskningen. Där har vi en religion i vardande. Det har jag och många andra sagt förut och kommer att fortsätta säga tills de erkänner att de är med i nån form av sektliknande rörelse.

Jag tror inte jag tänker önska folk en god jul men väl en glad och trevlig jul baserad på solens gradvisa återkomst. En jul kan vara såväl god som glad och trevlig, om man inte är gris förstås...