Sveriges historia sett ur ett annat sammanhang - del ett

Var vänliga notera, nedanstående är spekulativt och om jag bygger mina tankar på fakta är det inte säkert att jag har rätt.

Introduktion

Svensk historieskrivning har hittills sett ut på något av följande vis:

1) storvulen stormaktsskildring med krig och stora generaler ackompanjerade av vad kungligheterna tyckte

2) bönder och/eller andra arbetare och deras syn på omvärlden sett som ett slags motstånd mot den första historiebeskrivningen

3) en nationalistiskt färgad beskrivning där nationalstaten är ett resultat av ett enda folks strävan mot en nationell enhet

4) kvinnors syn på det som hände omkring dom, ingående i ett pågående försök att lyfta fram kvinnornas roll i historien

5) en politiskt färgad beskrivning som syftar till att glorifiera dagens samhälle på bekostnad av våra förfäder.

Ingen har tänkt på att kombinera dessa till en enhet och vid närmare eftertanke förstår jag inte hur detta skulle kunna ske då mycket av det som skrivits med ovanstående premisser i åtanke har blivit fel eller bara tar upp vissa delar av helheten.

Denna skrift ska alltså inte försöka göra något av detta. Jag tänker snarare presentera en könlös men ändå väldigt genealogisk och könsbunden beskrivning av hur det vi idag kallar Sverige kom till. Den är på en gång väldigt kollektivistisk och på samma gång väldigt individuell. Hur det kommer att se ut framgår ju längre in i berättelsen läsaren kommer. Jag tänker inte presentera något nytt, ej heller ge mig in i någon debatt kring tolkningen av vissa händelser. Dessutom kommer jag att behandla de fornnordiska sagorna som en del av sanningen, vilket de egentligen är. Jag kommer förstås att säga att vi inte vet så mycket om dessa sagor (ordet saga betyder egentligen INTE påhittad berättelse utan har mer koppling till betydelser som skvaller och/eller legendartad återberättelse av något som hände för en tid sen) och att det som beskrivs här kan bestridas eftersom vi inte har tillräckligt med bevismaterial.

Det är här den källkritiska skolan, startad av bröderna Lauritz Weibull (1873-1960) och Curt Weibull (1886-1991), kommer in. Bröderna Weibull ansåg att endast det som gick verifiera antingen genom arkeologi eller dokument från tiden var att betrakta som en riktig historisk händelse. Sagor hade ofta bara sig själva eller några liknande dokument som var skrivna så långt efteråt att de inte var att lita på, i deras ögon. Detta ledde till att många isländska sagor, skrivna på 1200-talet och senare, ströks som källor till direkt historisk kunskap och blev mer eller mindre relegerade till folklivsforskning eller bland de som ville söka efter hur människor i gemen resonerade förr i världen, så kallad mentalitetshistoria.

Jag tänker använda mig av källkritik i så stor mån jag själv finner lämpligt. Jag kommer att skriva att läget för en viss händelse är svårt att bevisa men att det finns vissa saker som gör att man ändå kan acceptera det som en giltig händelse. Det viktigaste med den här skriften är inte att skapa en absolut sanning utan att kunna visa på en trovärdig bild av vad som ledde fram till dagens Sverige. Jag tänker stanna vid ca år 1650 eftersom det efteråt är väl beskrivet av andra. Det beror också på att den modernare delen av Sveriges historia inte är så intressant för mig. Det är intressant att läsa om men att forska i det ger inte mig nåt. Den här skriften är till för att samla mitt intresse för den äldre historien samt för att få upp folks intresse för den. Det är en mycket fascinerande del av världshistorien som många ofta fnyser åt, förmodligen för att det är så länge sen.

Sveriges historia är lång, eller kort, hur man nu väljer att se på den. Som helt självständig stat utan union eller överstyre från annan stat räknar man Sverige från den 6 juni 1523 då Gustav Vasa red in i Stockholm efter att ha blivit vald till Sveriges kung av riksdagen. Men dessförinnan fanns ett Sverige som var i union med omväxlande Danmark och Norge och samtidigt kunde vara i krig med dessa länder. Namnet Sverige är förresten en dansk form vilket ger oss en inblick i den påverkan vårt västra grannland haft på oss under lång tid. Man kan se hela 1400-talet och senare stormaktstiden som ett försök, som också lyckades, att ta sig ur Danmarks skugga.

Den här skriften kommer att behandla lite mer händelser och mindre analys av händelserna. Fakta är viktigare än tolkningen av dessa fakta. Det är ändock inte så viktigt att veta när Sverige blev till, bara att det som land successivt växte fram från småriken som hölls samman av en gemensam ledare till en landskapsunion och senare ett klassiskt kungarike av den typ vi känner igen från de närmast romantiska sagorna om hur ett kungarike skulle se ut på medeltiden. Något större persongalleri kommer ni inte heller att finna här. Någon enstaka person som är viktig för sin tidsperiod kommer förstås att nämnas men inte mer. Det är de övergripande händelserna och orsakerna till dessa händelser som är viktiga.

Kapitel ett: En mycket grå forntid

Stenåldern precis efter istidens slut

Detta första kapitel handlar om en tid jag inte är så speciellt insatt i, det erkänner jag. Jag nöjer mej följaktligen med att återge så mycket kända fakta som möjligt istället. 


När istiden var som hårdast och kallast bredde sig glaciärerna ut över mer än halva Europa. Den gjorde inte halt förrän vid nuvarande Berlin. Dessutom bredde den ut sig över Alperna, Kaukasus och många andra bergskedjor. Det som idag är Nordsjön var i norr en djuphavsränna till största delen täckt av is och i söder fanns en vidsträckt tundra på vilken mammutar och ullhåriga noshörningar betade. Hela Norden låg under ett kilometertjockt istäcke. Denna is började smälta undan för ca 15 000 år sen och ca 2000 år senare verkar det som om de första landdelarna hade blivit isfria för det är från denna tid som de första spåren av mänsklig aktivitet kan hittas. För ca 12 000 år sen var denna aktivitet så livlig att man kan tala om en population här.

De människor som kom att bosätta sig här var jägare som följde renarna och senare andra hjortdjur norrut. Av fynd att döma kom de över dagens Danmark från den västra delen av kontinenten. Det var ett nomadliv som styrdes av årstiderna och bytesdjurens vandringar. Allteftersom det blev varmare, för ca 9000 år sen började temperaturen stiga till nivåer som vi idag inte ens kan tänka oss, började alltfler människor flytta in. En del fortsatte nomadlivet medan andra valde att bli mer eller mindre bofasta med enbart flytt från ett område till ett annat för att inte utarma området på mat. Så fortsatte sen livet i flera sekler och t o m millennier. 3000 år gick utan större förändringar annat än förbättringar av pilar, spjut och andra vapen som var anpassade för jakt.

Skogen vid den här tiden dominerades av lövträd och en och annan tall. Ask, ek, bok och asp var vanliga i skogarna vid den här tiden och de växte upp högre upp i terrängen än de gör idag. Hassel och lind fanns också i rikligare mängder än idag. Djurlivet var ungefär detsamma som idag fastän sköldpaddor och vissa insektsarter som idag endast finns på kontinenten fanns här då. Topografin var lite annorlunda vid den här tiden eftersom marken fortfarande hade långt kvar till nuvarande nivå över havet. Kustlinjen vid den så kallade Höga Kusten har höjt sig 290 meter sen istidens slut, för att nämna ett extremt exempel på hur mycket isen pressade ner marken. Det som idag är Uppland fanns inte ens för 11 000 år sen, endast ett antal öar i en jättestor skärgård. Vid Kilsbergen fanns för första gången vid denna tid en landförbindelse upp till resten av Skandinavien.

Så här såg det ut för ca 12500 år sen när Baltiska issjön gradvis övergick i Yoldiahavet.

Baltiska Issjön är namnet på den inlandssjö som först dämdes upp av isen i väster vid just Kilsbergen och när isen försvann från området för ca 12 500 år sen flöt mycket av vattnet ut genom en ränna här och då kom även saltvatten från Nordsjön in för första gången. Det innanhav som bildades kom att kallas Yoldiahavet efter en mussla (Yoldia Arctica, numera kallad Portlandia Arctica) och det kom att existera som just innanhav i knappt 1000 år innan landhöjningen återigen gjorde att det blev en insjö.

Ancylussjön under sin storhetstid. Notera det som idag kallas Svea älv. Det var en naturlig fördämning som brast och fick Vänern att bli många gånger större än den hade varit innan. De sista resterna av inlandsisen fanns då endast kvar som små rester i Norrlands inland.

Ancylussnäckan är en sötvattenssnäcka som till och med ogillar brackvatten så dess närvaro i de geologiska lagren för Östersjöns historia är ganska talande för det faktum att Östersjön en gång var en insjö helt skild från havet. Hela Danmark satt ihop med den skandinaviska halvön och sjön har fått det vetenskapliga namnet Ancylussjön. Men tiden som insjö blev kort, redan för 10 000 år sen fick avsmältningarna av de stora isarna i norr, framför allt i Nordamerika, havet att återta förlorade domäner. Detta hav kallas numera för Litorinahavet efter en saltvattensnäcka kallad Litorina littorea. Under den perioden började havet få sin nuvarande utbredning. Det är också under den här perioden som de första människorna börjar bli mer organiserade i sitt boende. Bland annat Sandarna i Göteborg är ett sådant område där olika grupperingar slår sig samman för att jaga, samla och fiska tillsammans.

Litorinahavet, föregångaren till dagens utformning av Östersjön. Tillströmningen av saltvatten från Nordsjön var fortfarande större än idag men som synes höll öarna kring Själland och Fyn på att få sin nuvarande utformning vilket sakta ströp tillförseln av riktigt salt vatten.

För ca 3000 år sen hade så landhöjningen än en gång gjort att tillströmningen av saltvatten minskat och en ny snäcka, Limnea ovata, kom att dominera bottenlivet vilket den till stora delar gör än idag. Det är den utformningen av Östersjön som än idag gäller och på vetenskapligt språk kallas detta innanhav ibland Limneahavet. Men för jägarfolket i Norden ligger såväl Limneahavet som senare delen av Litorinahavet i en avlägsen framtid.

Några större samhällen fanns inte i Norden under den här tiden, för ca 12 000-6000 år sen. Endast några enstaka småbyar eller större gårdar med tillhörande byggnader för folk i nån form av beroendeställning. Man var nomadiskt levande med vad som verkar vinter- och sommarbostäder som man återvände till. Annars vet vi nästintill ingenting om dessa jägarfolk som inte tycks ha haft speciellt mycket kontakt med folken på kontinenten. Det finns exempel på utbyte av teknik inom jaktvapenområdet och nån enstaka flintstensteknik men i övrigt var man kuriöst nog ganska ensamma här uppe.

Hur konstigt det än kan låta finns det nästan inget kvar av dessa jägare och samlare i de gener som återfinns i dagens svenskar, danskar, norrmän och finländare. Förklaringen, åtminstone en delförklaring, till detta faktum kommer i nästa kapitel, som handlar om hur det gick till när bönderna kom och den så kallade bondestenåldern tog sin början. Eftersom det inte finns några skrivna dokument från den här tiden, knappt ens några legender, är vi hänvisade till arkeologin som delar in den förhistoriska tiden i så kallade kulturer. Kulturyttringar i form av keramik, redskap och ristningar är vad man letar efter och oftast förekommer en viss typ av keramik inom ett visst geografiskt område och även inom ett visst utrymme åldersmässigt sett. Då talar man om en specifik kultur.

Gemensamt för hela den nordiska stenåldern är att den räknas kronologiskt till neolitikum men utvecklingsmässigt räknas den första delen, fram till ca 6500 år sen, till mesolitikum. Skillnaden mellan mesolitikum och neolitikum är att det förra är beteckningen på de samhällen av jägare och samlare som jagade storvilt och annat under istidens dagar. När de stora djuren dog ut i samband med att istiden tog slut gick man över till mer småvilt och vegetabilisk föda för att över huvud taget överleva.

De äldsta kulturerna i Norden är i ordning Hamburgkulturen, Brommekulturen och Ahrensburgkulturen som alla tycks ha haft sina ursprung i Tyskland och sakta spreds därifrån för ca 14 000 år sen, alltså ca 12 000 före vår tideräkning (f v t). Den karaktäriseras av flintspetsar som använts för att jaga ren och andra hjortar över tundran. De är de enda representanterna i Norden för paleolitikum, den äldsta delen av stenåldern som också är den som helt och hållet karaktäriseras av nomadiskt grupplevande människor. Senare tiders människor för en mer årstidsbunden livsstil där man tycks ha bott på samma ställe och flyttat endast när säsongerna ändrats.

Maglemosekulturen följer härpå och överlappar i sitt tidigaste skede den sista kulturens slutskede. Den inträffar ca 9500 f v t till 6000 f v t. Här introduceras så kallade mikroliter, en finslipad flintbit som används bl a för spjutspetsar och hakar för att fånga fisk med. Man blir alltså mer beroende av sjöar och andra vattendrag. Konsten börjar så smått bli mer abstrakt under den här tiden. För förutom de vanliga djuren förekommer även olika geometriska former.

Mer eller mindre parallellt med föregående kulturs slutskede fanns på västkusten i Sverige och Norge en kultur som i Sverige kallas Lihultkulturen efter en liten by i Bohuslän. Den varade mellan 6000 f v t och 4000 f v t.

Kongemosekulturen visar på hur flinthanteringen alltmer börjar gå från dessa mikroliter till att använda ben för att t ex göra metkrokar. Den här kulturen är mer eller mindre enbart lokaliserad till Danmark och Skåne och var specialiserad på fiske och småviltsjakt. Den varade i ca tusen år fram till 5000 f v t.

Den sista stora kulturen i Norden före bondestenåldern är den av danska arkeologer kallade Ertebøllekulturen som dominerade södra Skandinavien mellan ca 5200 och 4000 f v t. Den har sitt namn efter ett samhälle på Jylland där detta folk lämnat efter sig stora högar av vad vi idag kallar kökkenmödding. Det är benämningen på stora avfallshögar av musselskal, sillben, sälben och rester av redskapstillverkning. En del av dessa kan vara hela 350 meter långa och 40 meter höga!

Den här kulturen visar på vilken stor resurs kusterna hade blivit, förmodligen sen det blivit allt större konkurrens om bytesdjuren och markerna dessa fanns i. Innan hade man hållit sig till sjöar och floder, nån enstaka stam tycks även ha dragit till skogs. Högarna visar också att människorna i dessa områden var mer eller mindre bofasta. Keramiken blev alltmer viktig under Ertebøllekulturen och vad som verkar ha varit lampor för att hålla tran i för upplysning har hittats. Tran är förstås det man tog från valarnas späck eller från fisklever. Dessa kärl hade spetsig botten och visar således att de var gjorda för att stickas ned i sanden eller hållas i någon ställning av trä eller ben.

Inalles visar arkeologin att de flesta intrycken nådde Norden från söder och väster, med enbart få inslag av påverkan från öster. Detta kan även bekräftas genom DNA-bestämning av de ben man hittat. Men även denna kultur skulle komma att få sin ände, och det ganska abrupt för att vara den här tiden då det mesta gick mycket långsammare än idag. Från sydöst kom nämligen nya influenser som skulle göra slut på de flesta jägar- och samlarkulturerna i Norden. 

Av de människor som bodde här i Norden före de nya influenserna verkar deras ättlingar av vissa studier att döma uppgå till ca 15-20 % av befolkningen. Än så länge har endast några tusen människor DNA-testats för detta så det är inte statistiskt tillförlitligt även om det finns ett tydligt mönster redan nu bland de som låtit testa sej. Mer om detta i nästa kapitel.